Roland Poulsen sågar psykoanalysen i DN

Hur skulle du reagera om en av dina bästa vänner när du försöker berätta om något väldigt viktigt och svårt som hänt dig, först kränker dig och sedan bara somnar mitt i samtalet? Och sedan när du tar upp saken och hoppas på en ursäkt, så säger vännen att det i själva verket var ditt fel för att du nog omedvetet ville mucka fram ett gräl?

De flesta skulle nog komma fram till att den här personen är nog inte värd min vänskap. Men psykoanalytiker kan bete sig så och analytikerkåren verkar inte riktigt ta det på allvar att man leker med sårbara människors liv.

Roland Paulsen skrev för någon vecka sedan en kritisk artikel om psykonanalysen på DN kultur. Genast måste fältets potentater rycka ut. Clarence Crafoord, Johan Eriksson,Per Magnus Johansson, Maria Yassa. Crafoord skräder inte orden ”genant” ”grundlös attack”.

Det är bara det att det finns en hel del forskning som stödjer att de problem som Paulsen tar upp faktiskt existerar och är ganska vanligt förekommande. Theodore Dorpat gjorde ett flertal studier inom området som han sammanfattade i boken Gaslighting, the Double Whammy, Interrogation and Other Methods of Covert Control in Psychotherapy. Det är en helt deprimerande läsning. Ungefär det som jag skrev i början kan man bli utsatt för i psykoanalys och -terapi. Terapeuten gör tokigheter och när man tar upp det och försöker få upprättelse, så förnekas problemet fullständigt och istället så sätts ljuskäglan på att det är klienten som har gjort något fel.

Särskilt allvarligt är det att psykoanalys och psykodynamisk terapi under många år varit sanktionerat av samhället som ett bra sätt för dem som mår sämst att må bättre. Det här skulle vi egentligen behöva prata om. Någon slags sanningskommission kunde vara vara på sin plats.

Jag kan inte låta bli att slås av att eftersom det finns så bra dokumenterat att som Paulsen beskriver faktiskt är vanligt i terapi, så framstår de psykoanalytiska försvararna precis så som terapeuterna i skräckhistorierna, självgoda och helt i avsaknad av förmåga till självkritik.

Det blev en otroligt platt debatt, vilket också Paulsen ger uttryck för i sin slutkommentar. Han tog upp ett antal problem. Psykoanalytikerna kontrar och säger att så är det alls inte. Och sen blev det inte mer. Men skulle behöva grundligt diskutera Dorpats bok. Och varför det är så svårt för många terapeuter att se sina egna tillkortakommanden. Helst skulle denna diskussion ske redan på utbildningen. Men åtminstone nu när de här frågorna kommer upp. Och i förlängningen skulle det behövas att någon djupdyker i vad som egentligen händer bakom de stängda psykoanalysens stängda dörrar idag.

Jag håller också med om det Paulsen skriver i artikelserien att det förtjänar diskuteras hur hela vårt samhälle förhåller sig till allt kring lycka, självförverkligande och så vidare.

Eftersom jag själv arbetar med psykoterapi, skickar jag med en förhoppning att både jag själv och framtida terapeuter ska vara med ödmjuka och villiga att ta till sig kritik när våra klienter kommer med synpunker.

——–
Fotnot: Jag har slarvigt mixat att kalla det för psykoanalys och terapi. Ska man vara strikt så är psykoanalys den skola som grundades av Sigmund Freud som sedan levde vidare, dels i form av den striktare psykoanalysen. Som ofta äger rum flera gånger i veckan och på en divan. Och dels har denna tradition levt vidare i så kallad psykodynamisk psykoterapi, vilket idag är ett mångfacetterat område med både influenser från Freud och hans lärjungar, och också från många andra håll.

En bra sammanfattning av Dorpats bok finns här.

När du funderar på skilsmässa

Jag hörde nyligen ett program på P1 om skilsmässor. Psykologen Anna Bennich som skrivit en bok om skilsmässor uttalade sig och sade ungefär att ”om det känns som misär att spendera tid med din partner på sommarstugan – du behöver inte känna så, du kan lämna situationen”.

Jag reagerade verkligen på att Bennich här använder det starka ordet ”misär” för att beskriva hur det kan kännas i en relation utan att på något sätt ifrågasätta eller reflektera kring ordet. ”Misär” framstår som något otvetydigt, som inte behöver definieras. Är det misär så skilj dig, ju förr desto bättre.

Jag tycker att vi psykologer och terapeuter istället ska vara noga med att ifrågasätta sådana ord och tolkningar. För egentligen är ju inte misär något som finns objektivt, det är en tolkning som vår mänskliga hjärna har åstadkommit.

Utan om det ”känns som misär”, dvs jobbigt, obekvämt, spänt (antar jag att hon menar). Då behöver du börja reda i hur detta kan komma sig. Jag har hört att unga människor idag pratar om ”me-problem” och ”you-problem”, detta visar på hur man vill tänka. Vad är det som kan ha med mig att göra i situationen? Har jag i min barndom fått lära sig hur man gör för att ha en verkligt lycklig parrelation? Kan den spända känslan bero på att min kropp minns den spända situationen i mitt eget barndomshem? Går det att ha ett samtal med partnern om hur vi verkligen mår? Ofta behöver sådana samtal sträckas ut över veckor och kanske månader. Man behöver fundera och återkomma till samtalet.

Faktum är att om man som Bennich går direkt från ordet ”misär” till att prata om skilmässa, så är det ren och skär skilsmässopropaganda. Man guidar lyssnarna bort från alla de viktiga steg av mognad, reflektion och samtal som behöver ske mellan en obekväm känsla och att ta steg mot en separation.

Själv utgår jag alltid i min roll som psykolog och terapeut från en grundhållning av att stå på relationens sida. Skilsmässa är väldigt energikrävande, ekonomiskt kostsamt och drabbar barnen. Det vill man bara ta till när alla andra alternativ övervägts noggrant. Jag är väldigt glad och tacksam över alla klienter som jag fått träffa som genomfört en sådan terapiprocess tillsammans med mig. Självklart har det många gånger slutat i skilsmässa. Jag tror och hoppas att min klient i dessa fall känner att vi tillsammans har gjort vårt bästa för att pröva alla vägar som går att komma på.

Jag vill också gärna betona att det inte alltid är nödvändigt att partnern går i terapi. När man tycker som sämst om sin partner vill man gärna tänka att den borde göra en helrenovering av sitt inre. Men egentligen skulle jag vilja föreslå tumregeln att så länge man känner att ens partner kärleksfullt anstränger sig för att möta ens behov, så kan man försöka fokusera på att vara tacksam för det, även om det inte når riktigt ända fram dit man själv skulle önska.

Så här kommer mina beprövade tips för dig som överväger skilsmässa:

  • Gör allt vad som står i din makt för att dra ner på konflikterna. Säg inget som du vet kommer leda till tjafs. Gå hellre därifrån än att säga något. Skriv det till partnern i text. Eller testa ta upp det någon dag då båda är på bra humör. Läs på om Non Violent Communication. Forskning säger att det är grälen som mest leder till skilsmässa. Detta innebär inte att du ska lägga dig platt. Utan att det krävs kärleksfullt tålamod för att leva ett helt liv med någon.
  • Om du på sistone har försummat att göra snälla saker mot din partner; varför inte testa att börja göra det igen? Det är möjligt att både överväga skilsmässa och samtidigt göra alla bra saker som kan ha chans att förbättra stämningen därhemma. Om det sedan slutar i att ni verkligen går isär, gör denna punkt att du åtminstone kan se dig i spegeln efteråt och känna att du har gjort ditt yttersta, även när det var svårt.
  • Ta en time-out. Fokusera på ditt eget välmående ett tag. Gå ut och jogga. Åk bort en helg. Sov på soffan hos en vän någon/några nätter. Eller testa att leva som skilda några månader. Det går att säga att ni har en paus, men att målet fortfarande är att hitta ett sätt att ha det bra tillsammans. Många par som levt i årtionden tillsammans har haft perioder av avstånd, det är ganska normalt. Man vill framförallt inte skynda sig in i att prata om skilsmässa, utan först ge det väldigt mycket tid och eftertanke. Det är också helt okay att ha perioder av oklarhet, någon säger att den är trött på situationen, och så blir det mer avstånd under ett tag, utan att det blir tydligt vad som egentligen är bestämt.
  • Se till att ha kontakt med minst en person som känner dig väl och som kan lyfta fram dina tillkortakommanden i det här. Det kan vara en terapeut, en vän, släkting eller så. Det kan vara bra att ha lite koll på sin terapeut om man har någon. Vissa terapeuter är snabba att dra fram skilsmässokortet, innan man helt och hållet har tittat klart på vad som egentligen är problemet. Detta är egentligen den allra viktigaste punkten: Har du verkligen, verkligen gått till botten med om du kan göra något annorlunda, och har du verkligen haft modet att se din del i situationen? (se vidare fotnot nedan)
  • Vår tids fokus på självförverkligande, internetdating och konsumtionskulturen har lett till ett stort fokus på att hitta ”rätt matchning”. Om du är i en relation och börjar fundera på ”är vi för olika”: Tyvärr så finns det ingen sådan måttstock som säger när det helt enkelt är inkompatibelt. Så för ett tag, testa att lägga dessa tankar åt sidan och fokusera vad det går att göra på en daglig basis för att få det hela att funka. Som sagt: Det är bara när man försökt inte bara en gång utan många gånger, med olika angreppssätt som man med rent samvete kan känna att man gett relationen en chans.

Boktips:

Den svenske psykoanalytikern Tomas Böhm har skrivit många kloka böcker om kärlek och långvariga relationer. De flesta verkar numera bara finnas att få tag på på bibliotek och antikvariat.

Det finns två terapikoncept som har ett tydligt forskningsstöd för att de funkar: Emotion Focused Therapy och Integrative Behavioral Couples Therapy. Intressant nog är de ganska lika i att mycket handlar om att göra beteenden som gör att den andre trivs. Och när båda börjar agera så, blir det en bra spiral av win-win i relationen. Läs mer i följande böcker:

Håll om mig av Sue (Susan) Johnson

Reconcilable Differences av Christensen mfl.

Forskningen jag nämnde ovan om hur destruktiva konflikter leder till skilsmässa gjordes av John Gottman vars böcker jag också kan rekommenderas. Tex: 7 gyllene regler för en lycklig kärleksrelation. Kolla också gärna på den här YouTube-videon med Gottman.

____

  • Om du är i den motsatta situationen och din partner funderar på skilsmässa, kan jag varmt rekommendera konceptet Divorce Busting. Det hjälper dig att hålla blicken på vägbanan och fokusera på rätt saker som hjälper och inte stjälper situationen. Ledtråd: Sluta be och försöka blidka partnern, sånt gör bara att den andre känner sig mer pressad och skyndar sig att ta ett definitivt beslut. Det första kapitlet i hennes bok har också en bra passage om hur vänner och terapeuter kan prata på ett sätt som leder in till ett skilsmässobeslut.
  • Förekommer i din relation faktiska hot om våld eller verbala kränkningar? Eller ekonomiska oegentligheter, stöld, utpressning etc? Finns det barn därhemma som bevittnar eller är en del av sådana kränkningar? I så fall behöver du agera mer akut. Vänd dig omedelbart till familjerådgivningen, socialtjänsten eller någon kvinnojour. Eller se åtminstone till att börja ta steg som gör dig tryggare så att du kan få en överblick över situationen.

Ny uppsats om samsovning

Jag har tidigare skrivit om samsovning här på bloggen.

Vill bara berätta att jag fått veta om en ny studentuppsats av Frida Giselsson och Alexandra Larsson som jag kan rekommendera. Den inriktar sig på en väldigt viktig aspekt, hur BVC (BHV) sköterskor pratar med föräldrar om detta. Men den har också en bra forskningsgenomgång och diskuterar olika aspekter på ett nyanserat sätt. Du hittar den här.

Att sluta med psykofarmaka av Peter Breggin

Är det något som jag varit frustrerad över under mina år som psykolog, så är det bristen på kunskap om att sluta med psykiatriska mediciner. Det är jättelätt att få utskrivet idag, användningen ökar hela tiden i alla åldrar. Och läkemedelsbolagen gör massvis med studier på den så kallade effekten, men i princip inga studier görs på utsättningen, och de flesta patienter jag hör av får ganska generella råd om att trappa ner i två steg, halvera dosen och sen sluta helt.

Man vet att hjärnan förändras och anpassar sig till de förändringar i signalstubstanserna som medicinerna medför, vilket gör att nedtrappning för många är ett svårt kapitel. Jag har hört om en väldigt  brett spektrum av problem som uppkommit: Trötthet, uppvarvning, ångest, sömnlöshet, huvudvärk, feber i stil med amfetaminavtändning och många andra symtom. Och det där med nedtrappning i två steg; de som verkligen kämpat och blivit fria från höga doser, de människorna har en helt annan bild av hur det bör gå till (se mitt tidigare inlägg Att trappa ner psykiatriska mediciner).

Därför är det så gott att det nu kommit ut en bok som bara handlar om detta ämne. Den är skriven av Peter Breggin som i många år beskrivits som ”psykiatrins samvete” i USA, han är den som blivit tillfrågad när det gäller att föra fram nackdelar med mediciner i rättegångar, mediaintervjuer och som jobbat enträget med att hjälpa drabbade patienter på olika sätt.

Hans  budskap är ganska enkelt. När vi mår dåligt psykiskt, så behöver vi göra olika förändringar i våra liv. Vi kanske behöver börja eller avsluta en relation. Vi kanske behöver ta itu med våra barndomstrauman. Kanske behöver jag påbörja en utbildning som jag gått och längtat efter med skjutit upp. Vi behöver släppa in livet på riktigt och alla känslor som hör till det. Det gör mig så ont att höra när antidepressiva mediciner skrivs ut till personer som varit med om hemska förluster, skilsmässor eller att någon närstående dött.  Varför kan vi inte ha ett samhälle där vi välkomnar sorg och smärta och hjälper vår nästa med det som är tungt och svårt? Varför sträcker många läkare efter receptblocket så fort det kommer en patient som bär på jobbiga känslor?

Jag kanske bygger ut det hör inlägget mer när jag hunnit läsa hela boken, just nu vill jag bara informera alla om att den här angelägna boken finns och skicka ett stort tack till Karneval förlag som översatt och gett ut den.

Här är en annan av mina artiklar med råd till dem som brottas med att sluta med mediciner.

Länk till boken på Adlibris, Bokus

Vilken typ av terapi behöver en medberoende?

I ett tidigare inlägg skrev jag lite om hur jag tänker kring att tillfriskna från medberoende, idag tänkte jag skriva lite om vilken typ av terapi som kan behövas. Läsaren får gärna läsa det tidigare inlägget eftersom det här bygger på samma grundtankar.

Som jag skrev tidigare så är det för många ett stort och viktigt steg att komma i kontakt med medberoendebegreppet, och förstå att hjälparbeteenden som man tidigare sett som ”goda” också kan vara problematiska. Ett sätt att beskriva tillfrisknandet är att personen behöver ersätta en del av sina hjälparbeteenden med andra beteenden, såsom att sätta gränser, lita på andra och be om hjälp, berätta för andra som sitt inre och liknande.

Jag kan tänka mig att det finns en del människor som har ganska enkelt att göra denna förändring, men det är inte de personerna jag träffar i mitt arbete. De som testar olika terapier, grupper och kurser är ofta dem som har genuint svårt att få till de där goda relationsbeteendena. Orsaken till att detta är svårt skulle jag gissa är att dessa personer vuxit upp i en omgivning där deras känslor, behov och gränser helt negligerats eller till och med bestraffats.

Så när en medberoende läser i en bok att det är bra att berätta för andra om sitt inre och sätta sunda gränser, så låter detta enkelt och självklart. Men när man sen ska göra detta i praktiken, så är den inre känslan att detta är behäftat med livsfara, och man hittar sätt att undvika att göra det, för rädslan är så stor.

Om en förälder till exempel har väldigt jobbigt med sitt eget känsloliv, så kommer barnet att uppfatta det och lägga lock på de egna känslorna och behoven, och känslor och behov som barnet inte får uttrycka upplevs som livsfarliga. Det är väl sällan som 100 % av ett barns signaler blir negligerade, men ju mer problem föräldrarna har med sig själva och inte lyckas ge barnet den respons det behöver, desto mer byggs denna typ av problem upp under barndomen.

Så när jag pratar med mina klienter om vad de fått för hjälp tidigare så får jag ofta bilden att en person till exempel kan ha stressproblem och kommer till företagshälsovården. Där får han/hon höra av en läkare eller psykolog att den behöver lära sig sätta gränser, och så följs detta upp om tre veckor och det blir sällan de förändringar som behövs. Eftersom ”sätta gränser” är något som personen aldrig fått lära sig, så behövs mer handgriplig guidning än att bara få höra att man ska ”jobba på att sätta gränser”. Ofta behöver personen träna dessa nya beteenden i terapirummet, och där få känna att det inte är så farligt som hjärnan tror att det är.

Ett exempel på hur den här problematiken kan se ut är att det går att prata om behov och känslor på ett intellektuellt, teoretiskt plan, utan att verkligen ha den där kontakten med hur det känns i kroppen och i magen. Och på det sättet kan man lura sig själv att tro att man tränar på ”rätt saker”, men genom att inte prata ”pang på rödbetan” om vad man känner och behöver just nu, så konfronterar man inte den svåra rädslan som är förknippat med detta. Det intellektuella pratet är då alltså vad jag kallar ett undvikandebeteende, man gör detta för att undvika rädslan. Andra exempel på undvikandebeteenden kan vara:

  • Skratta bort jobbiga saker
  • Byta samtalsämne
  • Titta ut genom fönstret istället för på den man pratar med, terapeuten.

Det är här som jag tror att en bra terapeut kan vara till hjälp. Många medberoende testar att gå i olika självhjälpsprogram och liknande. Jag tror absolut att dessa har en god effekt och kan vara till stor hjälp. Men det finns vissa specifika saker som terapeuter kan hjälpa till med som är svårt att få i grupper.

Varför individuell terapi?

Några anledningar till att det kan vara mer hjälpsamt att ”träna svåra beteenden” med en terapeut i individuell terapi kan vara:

En terapeut kan individuellt och gradvis guida personen att närma sig känslor och behov, i sin egen takt. Att göra saker man är livrädd för går inte i en handvändning, man får räkna med att exponera sig gradvis, det kan ta minst 10-20 sessioner. Och terapeuten kan hjälpa till att identifiera och sluta med undvikandebeteenden.

Om det är svårt att prata om sig själv på ett utlämnande, autentiskt sätt inför en person, så är det för många än mycket svårare att göra detta inför en grupp, vilket också talar för att det kan vara hjälpsamt med individuell terapi.

Hur ska terapin då se ut?

Jag vet att det inte finns så många terapeuter i landet som är specialiserade på medberoende, så många är hänvisade till att söka någon på nätet eller så.

Utifrån vad jag skrivit ovan så skulle mitt råd vara att söka efter en terapeut som man känner har ett ovanligt mjukt, varmt och lyssnade sätt i förhållande till känslor, behov och sårbarhet. Klienten behöver liksom känna att terapeuten svarar an på ett helt nytt sätt, helt väsensskilt från det icke-lyssnande som kännetecknade barndomsmiljön.

Dessutom är det viktigt att terapeuten har en förmåga att identifiera de specifika undvikandetbeteendena som klienten använder. Jag hör inte sällan om terapier där klienter har kunnat gå i samtal i månader och år och inte få denna guidning, och detta gör samtalen ganska overksamma.

Det kan behövas ganska handgripliga instruktioner från terapeuten, till exempel: ”nu vill jag att du tar tio djupa, mjuka andetag och verkligen totalt riktar uppmärksamheten i mage och bröstkorg, och känner efter hur det känns att din mamma har tagit återfall igen”. Så om terapisamtalen känns ”läskiga” men på ett varmt sätt, så tror jag att det kan vara på rätt väg.

Att prata om barndomen och verkligen ta sig tid att känna efter hur det påverkade en, är en viktig del i hur jag arbetar, jag tror det hjälper en att byta perspektiv och se nya aspekter av sig själv och sin historia, och det är en träning i att vara sårbar. Men jag vill inte föreskiva någon särskild terapiskola, utan rekommenderar den som söker terapi att ha ett öppet sinne och försöka hitta en person som verkar ha rätt egenskaper.

Sammanfattning

Ett sätt att sammanfatta det skulle vara att de medberoende jag träffar under den till synes kompetenta ytan har en tydlig anknytningsproblematik. Det är delar av den sociala och känslomässiga hjärnan som inte fått utvecklas som den ska. Detta gör att många behöver en period av terapi för att bygga upp dessa delar, och efter att ha arbetat i tio år med detta får jag mer och mer känslan att individuell terapi är ett mycket lämpligt sätt att göra detta, för terapi är unikt i att vi verkligen kan lägga allt fokus på att hjälpa klienten med just känslor och relationer.

– Jag har här i texten inte gått in så mycket på exakt hur det kan se ut i en beroendefamilj och hur det påverkar, utan hänvisar till andra källor, såsom böckerna Flodhästen i vardagsrummet eller Codependent no more (Adlibris, Bokus), och Medberoendepodden. Läs också gärna mer här på bloggen om medberoende.

Tips för blyga (”social fobi”)

I det här inlägget tänkte jag helt kort komma med några små råd för alla som ser sig som extra blyga eller som det heter nuförtiden ”socialfobiska”. Jag sätter det inom citattecken, för detta är verkligen en diagnos där man kan ifrågasätta om det är något som psykiatrin behöver sjukdomsstämpla, eller om det är ett helt friskt och normalt drag hos människor som blivit lite svårare att ha i vårt moderna samhälle där behovet av att lära känna nya människor har ökat för varje årtionde. Se boktipsen nedan för tips om detta ifrågasättande.

En stor del av hjälpen handlar om att envist träna på att delta i sociala situationer, utan att undvika. Här är några punkter att tänka på i denna träning:

  • Det är bra att börja med en noggrann analys – vad är jag bra på, och vad undviker jag i sociala sammanhang? En terapeut eller vän kan ofta vara till hjälp. Det behöver inte vara att man alltid blir tyst, vissa pratar gärna med andra, men  bara om ”trygga” ämnen. eller i ”trygga” miljöer. Inom KBT kallar vi detta beteendeanalys.
  • För många kan det kännas tungt att komma igång – då är ett råd att sträva efter ett lekfullt förhållningssätt. Kan jag lite på kul testa att prata med mina jobbarkompisar på ett sätt som jag inte gjort tidigare? Att hitta sätt att minska känslan av prestige och att mycket står på spel om jag ”misslyckas”.
  • På sikt är det viktigt att mer och mer hitta sammanhang som känns meningsfulla. Det kan vara alltifrån familj och vänner där jag känner mig trygg och glad, till kollegor, vänner eller människor inom en kyrka eller volontärverksamhet. Har jag gått länge och känt mig begränsad i sociala situationer, behöver jag vända detta till att hitta mening och glädje i sociala sammanhang. Här kan vi fråga oss vad som skulle göra våra liv mer värda att leva? Vilka personer och sammanhang känns liksom verkligt viktiga, ända in i hjärtat?

Här kommer några videor, böcker och länkar som förhoppningsvis kan inspirera och ge idéer:

  • Social Fobi av Furmark – en utmärkt KBT-självhjälpsbok (Adlibris, Bokus)
  • Shrinking Violets verkar vara en bra bok
  • Shyness: How Normal Behavior Became a Sickness. Går igenom argumentationen kring huruvida blyghet är en sjukdom. Se också en intervju på Madness Radio.