Kungafamiljen – en dysfunktionell familj?

Detta skrivs i de dagar då löpsedlarna domineras av efterspelet till boken ”Den motvillige monarken”, vilket mest handlar om kungens (påstådda) upprepade otrohet, och hur han roat sig med ”kaffeflickor”.

Ur min synvinkel som psykolog, tycker jag att det är synd att det kommit att handla så mycket om skandal och för och emot att publicera. Jag skulle vilja att vi tog detta tillfälle i akt att prata om än viktigare saker såsom otrohet, kärnfamiljens för- och nackdelar och hur man kan reparera ett brustet förtroende.

Det är svårt att tala om detta ämne för det är verkligen laddat. Människor har kallat varandra ”viktorianska” fler än en gång i den här debatten. För mig som psykolog är det viktigt att försöka inta en fördomsfri attityd till otrohet, och inte låsa fast mig i några fasta ställningstaganden. Det absolut viktigaste för mig i min vardag är att utforska otroheten ur min klients perspektiv, vare sig han/hon är den bedragna eller den bedragande, eller den ”tredje” parten. Jag brukar inta hållningen att man kan tycka olika om otrohet, men att vi behöver prata om det både på ett symboliskt plan – vad det väcker från vårt förflutna, och på ett faktiskt vuxenplan; vad otroheten eventuellt kan ha för faktiska konsekvenser i nuet.

Men när det gäller kungens otrohetsaffärer känner jag att det ändå finns saker som jag vill säga som psykolog:

  • Kungens otrohet verkar ha pågått i årtionden, även under tiden han hade minderåriga barn. Vi behöver prata om vad det innebär för barn att växa upp i en sådan familjestruktur, där pappan i stora avsnitt är fysiskt och känslomässigt frånvarande. Vad jag möter i mitt dagliga arbete, är realiteten att barn verkligen tar skada av detta.
  • Kungafamiljens förlovningar, giftermål och skilsmässor är statsangelägenheter; de har en ytterst oklar gräns mellan privat och offentligt. Kungligheterna har som en viktig uppgift att föra fram Sverige och svenskheten på ett positivt sätt. Kungen och kungafamiljen är också förebilder för miljontals människor i Sverige och utomlands, och de har också delvis betalt för att inta denna roll. Kungligheterna tar plats i det offentliga rummet med sina välgörenhetsprojekt, nyårstal till folket m.m. Vi har därför anledning att ta på allvar när de brister i rollen som förebilder.

Kungen har alltså under årtionden har uppsökt andra kvinnor än sin fru, och haft flörtar, relationer och sex med dessa. Detta är verkligen en tragedi för alla inblandade (inklusive honom själv), samtidigt som han är vuxen och på något plan måste ses som ansvarig för sina handlingar. Hans (och hans vänners) beteende har skadat kvinnorna/flickorna/älskarinnorna, barnen, Silvia och indirekt alla som tillåtit sig att känna stolthet över den svenska monarkin. Vi har valt att kriminalisera prostitution, och kungens agerande ligger farligt nära att han ”köper” sex med sin kändisaura som betalning.

Som psykolog vill man också säga att det här med parrelationer verkligen inte är lätt. Det är lite av vår tids stora paradox, att vi hela tiden ställer så paradoxala krav på våra relationer: De ska stå för en evig trygghet och samtidigt vara ständigt fräscha, nya och sexiga.

Jag ska verkligen inte utge mig för att ha något svar på parrelationens mysterier, tvärtom famlar jag lika mycket som alla andra. Men jag tycker ändå det är viktigt att säga att mycket tyder på att monogami verkar vara en bra lösning för barnen (när den fungerar). Personligen har jag en viss tro på tvåsamheten för att den verkar innebära en bra kompromiss mellan trygghet och utveckling. Samtidigt har jag inte vattentäta argument för att andra lösningar skulle vara omöjliga eller dåliga.

Vad jag däremot tycker är otvetydigt är att det skadar andra med lögner och att det skadar barnen med en känslomässigt frånvarande far, och med en frostig relation mellan föräldrarna. Och här finns verkligen en möjlighet för kungen att verkligen inta den roll av föredöme som han skulle kunna ha. Jag vill rekommendera bloggaren Hygo Schwyzer som skriver om den mänskliga och moraliska aspekten av Tiger Woods otrohet. När Woods verkligen blivit nagelfaren i media och förlorat sina sponsorkontrakt, skriver Schwyzer om kraften i Woods synbara ånger inför TV-kamerorna.

Jag kan inte se något annat än att det är dags för lite ånger från kungens sida efter detta, det vore det enda sättet att verkligen vara en förebild för nationen i det här läget. Jag tycker han borde be om ursäkt inför alla de människor han skadat både direkt, och för att han svikit ett förtroende han fått. Brutal ärlighet är det enda som kan reparera skadan nu.

En reaktion till “Kungafamiljen – en dysfunktionell familj?”

  1. Efter att detta skrevs har det kommit fram Schwyzer själv haft problematiska sexuella relationer med sina studenter plus att han är anklagad för nätmobbing m.m, och jag får nog be om ursäkt att jag hänvisat till honom i detta sammanhang. Orden han skrev kan väl fortfarande ses som giltiga, dock.
    Jag tyckte ett tag att det han skrev verkade ganska vettigt, men efter det som kommit fram under 2013 om honom så får jag tyvärr sortera in honom i kategorin människor-som-inte-lever-som-de-lär.
    (förresten kanske man borde tillägga att sexuella relationer med studenter alltid är problematiska…)
    /Daniel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *