Varför vi behöver ”prata om det”

Igår skrev jag om #prataomdet-kampanjen. Idag tänkte jag utveckla varför jag tycker detta är så viktigt.

Det som Judith Herman trycker på i sin bok Trauma and Recovery (Trauma och tillfrisknande)  är att det finns ett samband mellan hur samhället hanterar trauma och hur enskilda individer hanterar trauma. Hon målar upp en historisk bakgrund där trauma-frågor kommit fram i ljuset under vissa perioder, för att sedan försvinna under jorden under andra perioder. Efter de båda världskrigen kom viktiga perioder där trauma (krigstrauma) fick uppmärksamhet , och efter detta ser Herman det som att nästa period kom under på 60- och 70-talen, när kvinnorörelsen förde fram samtalet om våldtäkt på ett nytt sätt.

Herman pekar på att precis som individuella trauman går igenom perioder av glömska, förminskande, uppmärksammande och hågkomst, så finns också perioder av glömska och uppmärksammande på ett samhällsplan.

Det som är så himla viktigt i detta är att samhällets och medias sätt att prata om våldtäkt och övergrepp påverkar oss på individnivå. Det påverkar hur vi pratar i sängkamrarna och på festerna och på krogen. Och det påverkar hur de som blivit utsatta för övergrepp, våldtäkter och andra trauma ser på sig själva och det som hänt. Det påverkar hur man blir bemött när man provar att prata med sina närmsta vänner. Det påverkar hur man ser på möjligheten att få hjälp. Samhällets prat påverkar inte minst dem som är satta att hjälpa människor med psykiska problem.

Vi vet att trauma har enormt negativa konsekvenser för individen. Man kan mäta det neurokemiskt, eller se det i den upplevda stressnivån, eller i hur många som blir deprimerade, eller har negativa tankar om sig själva eller självskadar eller försöker begå självmård eller mår dåligt på något annat sätt. Det är detta som kommer fram nu i ”prataomdet”-texterna på nätet. Människor vill prata om våldtäkterna/övergreppen för att de mått dåligt av det som hände.

Här ser vi alltså hur samhällets och medias förmåga att ”prata om det” har oerhört konkreta återverkningar på hur enskilda individer mår i sin vardag.

En liten kommentar till: I förra inlägget skrev jag att ”det kanske inte är något konkret våld inblandat”. Känns svårt hur man ska använda orden här. Våld kan ju vara så mycket, ett hot, eller en mörk blick eller en ovanligt hård kram. Det är nog en poäng att fortsätta använda våldtäkt som ord, eftersom det just innehåller ordet våld, det tydliggör vad det handlar om.

(Boken Trauma och tillfrisknande på AdLibris respektive Bokus)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *