Barns gnäll kan verkligen komma under huden på föräldrarna och andra som har hand om barn.
Det kan ofta bli ett svårt problem hur man ska se på gnäll – å ena sidan är kan det kännas väldigt jobbigt och stressande, å andra sidan så är gnäll ett känslomässigt uttryck som alla andra, och förtjänar att välkomnas.
Som jag skrivit tidigare är det viktigt att försöka se situationen ur barnets egen synvinkel. När en vuxen kommer hem, kan han/hon säga “Gud, vilken jobbig dag jag haft på jobbet idag, tre klagomål från kunder och chefen kallade till extramöte”. Men barn har inte riktigt förmågan att säga “Gud, vilken dag jag har haft, min bästis var sjuk, och min favoritfröken var utlånad till en annan avdelning, och när jag gick på toaletten kom ett annat barn in och störde” eller liknande.
Vi måste dechiffrera barnens budskap, och försöka sätta oss i deras kläder. Så första frågan när ett barn gnäller är: Finns det något som kan ha stressat eller varit jobbigt för barnet?
Man kan också se gnället som känslor som inte riktigt kommer ut, kanske för att föräldrarna varit upptagna och stressade och inte hunnit med barnen så mycket som de behöver.
Jag kommer att tänka på att President Obama sagt att det för hans döttrar är förbjudet att gnälla. Den bild jag fått av paret Obama är att de är två väldigt ambitiösa och upptagna personer. För mig är det lätt att förstå att deras barn ibland kan känna sig bortglömda när föräldrarna så ofta springer på olika möten och har många viktiga papper att läsa. Barn kräver ju tid. Så om barnen Obama har haft en tendens till att gnälla, så är den ur detta perspektiv förståeligt, det är känslor av att vara bortglömd och lämnad som kommer ut i form av gnäll.
Så en annan viktig fråga att ställa när barnet gnäller är: Hur har vi som föräldrar mått på sista tiden?
Upplever man problem med sitt barns gnäll, skulle jag rekommendera artiklarna av Aletha Solter här på bloggen. Och även titta igenom de andra artiklarna under rubriken barn. De flesta artiklarna försöker visa vägar att hjälpa barn med deras känslor.
Sammanfattningsvis: Barns gnäll kan ses som halvkväda känslor – som att de har ett behov av kontakt och av att uttrycka sig, men att något “står ivägen”, och hindrar, och det är vår uppgift som vuxna att röja bort dessa hinder.
Vad intressant läsning. Jag tycker verkligen att det kan vara svårt att stilla min irritation när barnen gnäller. Min lilla tjej, snart tre år har varit rätt gnällig de sista veckorna. Eller skrikig är kanske ett bättre ord, hon har hittat ett falsettskrik som går genom berg. Och visst förstår jag att hon vill och och behöver vår uppmärksamhet, och att hon har svårt att berätta vad hon känner. Men det är svårt att hantera i situationen! Särskilt när jag precis har hämtat från förskolan och hon vill ha hela min uppmärksamhet samtidigt som hennes äldre bror vill samma sak. Det blir lätt att så fort jag lyssnar på storbror så skriker hon, jag ber henne vänta lite för att storebror ska få berätta klart, hon skriker ännu högre och då blir storebror arg och ledsen för “att du lyssnar ju bara på henne”. Och så vidare. På kvällen brukar jag och min man gå med varsitt barn och göra/leka precis vad de vill, det känns att det behövs. Men timmarna på eftermiddagen när vi är hungriga, trötta och bägge behöver mig… det enda jag har kommit på är att ta med bananer eller nåt sånt så att hungern stillas i alla fall. Undrar ofta om det egentligen funkar att jobba och ha barn, om tiden räcker till.
Hej – blir glad att höra om dina tankar och att du tycker inlägget var intressant.
En viktig sak är väl egentligen att man inte ser gnället som bara negativt, utan med öppenhet och nyfikenhet, “vad vill barnet säga med detta” – typ…
Låter också gott att ni är med barnen en i taget. Så jag tycker det låter som att ni gör väldigt bra saker. Nu är ju inte det här kommentarfältet ett forum för föräldracoaching, kanske, men om jag fick komma med ett tips, kanske man skulle kunna försöka var påhittig och hitta ett sätt att leka med syskonrivaliteten. Kanske till exempel om pappa ägnar uppmärksamhet åt det ena barnet kanske mamma kan låtsas bli jättearg och skrika “men glöm inte bort mig – paapaa!…” eller något sånt. (så att det är tydligt för barnen att hon larvar sig – om dottern skrattar ett förlösande skratt har man hittat rätt tonart). Eller göra något med dockor, eller så, det finns säkert tusen sätt.
Bästa hälsningar Daniel
Tack för tipsen, ska provas! Känns skönt att gnäll kan förstås och förklaras även om man (jag) får tänka annorlunda, tänka till.
Tack själv! /Daniel
Jag ser gnäll som en pysventil. Vem vill inte ha uppmärksamhet, särskilt när man känner sig lite ur gängorna? Angående förskolan så är det en miljö där många barn delar på de vuxnas uppmärksamhet och där barn förväntas vara kompetenta. När så föräldern kommer kan man släppa efter och få känna sig liten igen.
Jag gillar inte heller gnäll och då kan man visserligen som Obamas förbjuda gnäll men man kan också , så gott det går, ta sig tid och lyssna på vad gnället gäller. Argumentera inte emot utan bara lyssna och bekräfta barnets känsla även om det du får höra inte alls stämmer med din upplevelse av situationen. Det häör handlar inte om att hittas en obestridlig allmängiltig “sanning” utan om upplevelse och känsla.
Sant! /Daniel