Frågan: Bör jag skaffa barn?

Jag har själv brottats med frågan om det vore en bra idé att skaffa barn, och jag tror många som ser att den egna barndomen inte var så bra, kan fastna i grubblerier om hur lämpligt och ansvarsfullt det egentligen vore att själva skaffa barn.

Om du som läser det här själv har såna grubblerier, så vill jag först och främst gratulera, jag ser det som en väldigt bra och viktig sak att blivande föräldrar tänker över det ansvar de ger sig in i. Att fundera över sig själv som blivande förälder är att försöka ta ansvar för vilken värld man lämnar efter sig och det förtjänar allt beröm.

Jag tror ju mycket på terapi och personlig utveckling, och utifrån detta tänker jag att det är en bra idé att människor som funderar på att skaffa barn läser på om barn och barns behov och kanske också själva går i terapi. Alice Millers böcker och Jesper Juuls kan säkert vara bra att börja med. Och såklart Aletha Solter här på bloggen. Själv läser jag ibland på forumet Sjalbarn, och där finns också många boktips i ämnet.

Jag råkade idag också ramla över en engelskspråkig sida som listade böcker om beslutet att skaffa barn: Well Woman (man behöver scrolla ner på sidan för att hitta ”Pregnancy decision-making”).

Jag ska väl egentligen inte försöka råda någon, det här är ju helt en fråga för det egna samvetet, men kanske kan jag ändå få komma med tanken att om man känner sig enormt engagerat att ens barn ska må bra, så är detta i sig ett bra tecken för att barnet sedan också kommer att må bra. Jag kan tänka mig att en del personer ser sina egna tillkortakommanden och låter detta göra att de inte kan tänka sig att ha barn. Istället kan man tänka att medvetenhet om sina egna brister är en enorm tillgång som förälder, för det gör att man kan be om ursäkt för sina fel och prata öppet om sakerna med barnet.

7 reaktioner till “Frågan: Bör jag skaffa barn?”

  1. Tack för att du tar upp denna fråga. Min blogg handlar ju till stor del om att förbereda dig för att bli förälder, mycket genom att själv gå i terapi.

    Jag är inte säker på att jag hade funderat så mycket på det här med hur min egen barndom kopplar till mitt blivande barns uppväxt, om jag inte hade haft svårigheter att få barn. Att få barn har för mig blivit en decennielång process med gott m tid att reflektera kring varför jag vill ha barn och hur jag vill att mitt föräldraskap ska vara. Något som det kanske inte alltid ges möjlighet till om man snabbt och oplanerat får barn. Med det inta sagt att de som lätt får barn skulle vara sämre föräldrar på något sätt. Vi har alla olika förutsättningar att reflektera över våra liv.

    Eftersom jag ska adoptera så vet jag att det per definition blir ett barn med särskilda behov. Det ställer extra höga krav på mig, tycker jag. Krav som jag gärna vill leva upp till.

  2. Hei, litt tilfeldig kom jeg over din blogg, og har nettopp lest ditt innlegg om ” Å tilgi sine foreldre”.
    Selv har jeg vært utsatt for krenkende handlinger fra min mor, fra barn til godt voksen alder. I tredveårene gikk jeg flere år i terapi. Da jeg var 40 innså jeg at det ikke ble noen forsoning eller beklagelser fra henne, og jeg kuttett all kontakt, med det til følge at resten av familien stilte seg bak henne. Likevel har jeg med årene (nærmer meg 50) kjent på at jeg ikke kunne gjøre det anderledes for min del. Henne har jeg forklart hvorfor jeg har forlatt henne, da hun har prøvd å oppnå kontakt ved ujevne mellomrom. Det har vært tøfft, men å være ærlig mot meg selv veier tyngst.
    I perioder var jeg svært opptatt av å tilgi. Det høres så riktig ut, men har kommet fram til at det viktigste for meg, er å være realistisk i forhold til de opplevelser jeg har hatt. Lære meg å leve med dem. Jeg kjenner ikke sinne eller hat mot henne, men sterkere er tanken på, at hun har gått glipp av mye, men blir ikke anderledes.
    Vennlig hilsen Bibbi.

  3. Tack för att du berättar om detta! Precis så som du beskriver finns det många som känner det, och som brottas med, och det är viktigt att terapeuter och andra ser den här problematiken.
    Den här kommentaren kom egentligen under fel inlägg, pga att jag stängt gamla inlägg för att komma undan spam – jag lägger in kommentaren under originalinlägget också, hoppas ok
    Hälsningar Daniel

  4. Tvivlar ofta på mig själv som förälder, ifrågasätter och vill bli bättre. Något som har hjälpt mig är att prata med en barnpsykolog på BVC. Kostar inget, och jag känner verkligen att jag har fått stöd och hjälp i min föräldraroll. Ett tips bara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *