Mer om problemen med ilska

Jag fick en kommentar om det tidigare inlägget om problemen med ilska. Jag vill därför berätta lite mer om vad jag tänker om detta.

När jag skrev om att ilska är problematiskt gick det kanske att tolka som att jag ser all ilska som ”fel” eller så. Här vill jag verkligen poängtera att för barn ser jag ilska som helt naturligt, adekvat och förståeligt. Det är säkert ofta jobbigt och frustrerande att  växa upp i den här världen, det är så mycket att lära sig och så mycket som man inte förstår och kan hantera, och vuxna är ofta stressade och vuxna förmår inte alltid hjälpa barn så som de skulle behöva. Därför är det mycket viktigt att barn blir förstådda och validerade i sin ilska. Det farligaste när det händer jobbiga saker för barn, är nog oftast inte själva händelserna, utan att de ofta blir lämnade ensamma med sina känslor kring det som hänt. När barnen ser ut att må okay, så drar många vuxna slutsatsen att det bästa är att inte prata om det inträffade mer (kan gälla alltifrån jobbiga gräl mellan föräldrarna till bilolyckor eller sjukdomar).

Barn är så unika i att de är oerfarna, sårbara och helt beroende av vuxenvärlden, och därför kan jag inte nog betona hur viktigt jag tycker det är hur vi vuxna relaterar till barn och deras känslor. (hoppas detta också framgått i de inlägg jag tidigare skrivit under rubriken barn). Jag tycker Aletha Solter resonerar vettigt kring detta, att barn kan fastna i ett negativt ”acting out” och vuxna kan hjälpa dem till en mer konstruktiv känslobearbetning. Se boken Helping Young Childre Flourish . Lite kort om detta finns också i artikeln What causes Violence?.

För vuxna däremot kan ilska ofta ställa till med problem. Det kan leda till en livshållning av distans, ironi eller sarkasm eller till ansträngda relationer. Dessutom vet man att ilska leder till aktivering i det limbiska systemet i hjärnan (bl.a. amygdala och hypothalamus), utsöndring av stresshormoner i kroppen och också tankar (det prefrontala cortex). Detta kan leda till avsevärd stress, särskilt som aktivering av dessa system riskerar att trigga varandra, så att det blir en ond cirkel. Man kanske tolkar en situation på ett sätt som orsakar ilska, och sedan bär man med sig stresshormoner i timmar, som gör att ilskan stannar kvar i kroppen, vilket ytterligare predisponerar för ilskna tankar. Som jag förstått det så visar forskningen att det är skadligt för kroppen att gå omkring med sådan stress för mycket, det påverkar bl.a. immunförsvaret negativt och kan leda till benägenhet att få kroniska sjukdomar.

När en klient kommer till mig och berättar om problem med ilska, så brukar jag försöka föra tillbaks detta till ilskans ursprung, som jag ser som barndomen och relationen till föräldrarna. Samtidigt som det ofta är viktigt att stoppa själva ilskereaktionen här och nu. Att föra tillbaks det till barndomen kan innebära att man ser sig själv i en tidigare jobbig situation, och förstår att ilskan egentligen handlar mer om den situationen än om här och nu. (denna beskrivning är såklart grovt förenklad i jämförelse med hur en verklig terapi ser ut).

När en vuxen klient berättar om ilska mot föräldrarna, är det lite speciellt, där tycker jag att det är viktigt att validera att ilskan är helt befogad och rimlig (det normala är att man kan komma fram till att ilskan är befogad utifrån vad som hänt). Här är jag mycket försiktigt med att tolka denna ilska som ett problem, utan det är viktigt att låta klienten ”ha” denna ilska så länge som han/hon behöver och hur länge det är ska jag inte ha några synpunkter på.

Det finns en debatt där vissa anser att det är terapeutiskt att uttrycka och leva ut ilska, medan andra menar att det inte är det. Den terapi jag håller på med lutar åt det senare.Vad jag känner till finns det inte så mycket bra forskning på ilskeutlevande i terapi, men många terapiriktningar lutar mer åt att det är något som finns stor risk att fastna i. Om någon känner till någon forskning om detta, så skulle jag bli tacksam att få referenserna, för jag ser detta som ett knepigt och viktigt område.

[Se också de andra delarna i  serien om ilska: del 1 och del 3]

6 reaktioner till “Mer om problemen med ilska”

  1. Men du missar det väsentliga, din uppgift är väl iknappast att tala om för vederbörande att ilskan hör hemma i barndomen? det blir ju att sätta sig över personen egna uppleverlser och känslor, och utgå ifrån att du VET var personen känslor stammar ifrån! Om personen ifråga kanske är utsatt för mmobbing på sin arbetsplats blir det rent förmynderi att inte validera den ilskan, utan att istället tala om för personen i fråga att ilskan inte alls är adekvat och att den ska bort, och är ett resultat av oförlöst vrede. Säkerligen kan den också vara ett reslutat av sådant, men det lär väl visa sig då personen i fråga blir lyssnad på och validerad i sina känslor?
    Att negligera vuxenilska, kan göra att det tar längre tid att/ eller blir omöjligt att frigöra sig frå¨n en negativ och destruktiv situation, där en ilska eller andra känslor kunnat frigöra en person.
    Helt enkelt därför att ditt sätt att resonera kan väcka skuldkänslor hos personen istället (precis som hos barnet) jag får inte vara arg, måste vara snäll, osv osv, det är inte min omgivning det är fel på, det är mitt sätt att hantera det. Setr det som livsfarligt budskap det du predikar.
    Vad forskningen säger är ett argument som ofta används, men jag finner det konstigt att du som Alice miller förestpråkare helt ger upp ditt kritiska sinne då det gäller forskningen.
    Forskning är inte absoluta fakta, utan det kan mycket väl handla om en ideologi, dvs hur vi väljer att tolka forskning, och vad vi vill ha för resultat av den. I andra tider har man kommit fram till andra saker med hjälp av forskningm, tex att ilska är bra. Jag tror varken den är bra eller dålig, och anser att värdera känslor hör hemma i svarta pedagogikens hägn.
    För att sammanfatta det jag vill säga,
    det kan visst verkligen vara befogat med ilska här och nu, och behöver inte alls vara ett uttryck för oförlöst barndomsilska.
    Det är helt naturligt att bli arg och försvara sig då ens psykiska eller fysiska integritet är hotad och inget som ska skuldbeläggas eller aborteras bort av livrädda psykologer.

  2. Tack, Vrede, för kommentaren!

    Jag lovar att återkomma inom några dar med ett längre svar.

    Skulle du ha tid och lust, så får du gärna berätta mer om vad det innebär för dig att ilska ”kan vara befogat här och nu”. Vad lägger du in i begreppet befogat?

    Bästa hälsningar

    Daniel

  3. Hej igen, ”Vrede”!

    Publicerar ett inlägg om ilska som försvar.

    Jag tycker verkligen att detta är viktiga och intressanta frågor. Om du har tid och lust får du som sagt berätta mer om vad du lägger in i det när du säger att ilska kan vara ”befogad”. Du får också gärna berätta om ifall det är några särskilda terapikoncept som du hänvisar till, så kanske jag kan sätta mig bättre in i hur du tänker.

    Du skriver: ”Att negligera vuxenilska, kan göra att det tar längre tid att/ eller blir omöjligt att frigöra sig från en negativ och destruktiv situation, där en ilska eller andra känslor kunnat frigöra en person.”
    På detta vill jag svara att som jag ser det är det fullt möjligt att ta sig ur knepiga eller destruktiva situationer utan att behöva drivas av ilska. Genom att prata utifrån en mer neutral känslomässig position, kan man också ha större chans att bli hörd och komma fram till en lösning på ett problem.

    Du skriver också: ”Helt enkelt därför att ditt sätt att resonera kan väcka skuldkänslor hos personen istället (precis som hos barnet) jag får inte vara arg, måste vara snäll, osv osv, det är inte min omgivning det är fel på, det är mitt sätt att hantera det. Setr det som livsfarligt budskap det du predikar.”
    Här tänker jag att: visst, det är fullt möjligt att det jag säger och skriver väcker skuldkänslor, och då är detta också försvar, som personen kan behöva arbeta vidare med. Som jag ser det så behöver barn ovillkorligt bli bekräftade i alla sina känslor, alltid, men vuxna har inte detta behov, utan har förmågan att analysera och prata om sina känslor. Att göra skillnad på vuxnas situation och barns situation är viktigt i den här terapin.

    Och: ”Men du missar det väsentliga, din uppgift är väl iknappast att tala om för vederbörande att ilskan hör hemma i barndomen? det blir ju att sätta sig över personen egna uppleverlser och känslor, och utgå ifrån att du VET var personen känslor stammar ifrån!”
    Som jag skriver i blogginlägget, så finns en tanke bakom detta med att se ilska som ett försvar, och det görs såklart inom ramen för ett samtal med klienten, där jag frågar om han/hon känner att det är en bra idé att titta vidare på det sätt jag föreslår.

    Bästa hälsningar,

    Daniel

  4. Som jag se det är inte en signal om en psykolog s.a.s skuldprojicear på sin klient. det är lätt att som psykolog se det som ytterligare ett försvar (som ska plockas bort, precis som om klienten vore en maskin, ett objekt)
    Och du tycks missförstå mig gång på gång. Jag talar inte om att agera ut sin ilska. Det är verkligen inte samma sak som att känna ilska.
    Men man har rätt till alla sina känslor. Om man blir förtryckt, gång på gång, t.ex genom mobbing på arbetsplatsen eller i skolan, utan att kunna försvara sig (för jo, det händer att man inte får det, att varje ansats till försvar tolkas som ”aggressivt” av omgivningen) så blir man till slut vansinnig. Det är en försvarsreaktion, men ibland en fullt nödvändig sådan. Om en psykolog skuldbelägger denna känsla, så handlar det inte om klientens försvarsreaktioner, utan att psykologen tar mobbarnas parti, vilket ytterligare kan förlänga traumat. Jag blev ansatt som barn, och det var först då jag visade att jag kunde säga ifrån som jag blev lämnad ifred. en del människor behöver tydliga gränser. det var en akt sprungen ur ilska som frigjorde mig. Du tycks vilja radera ilskan som känsla, men hur ska det gå till? Vreden finns där, oavsett vad du tycker om den. Att du missar denna viktiga frigörelsepotential i det psykoterapeutiska arbetet…

    Det finns en väldig rädsla för ilska idag i samhället, och jag tror att det handlar om att den innehåller ganska stor frigörelsepotential. tycker du missar just det frigörande i vreden och tror det du sprider är farligt och får konsekvenser. Blev vi arga på hur politiskamiljöbeslut förstörde vår planet, så skulle vi kunna agera.
    Det var ilska och vrede och en känsla av nu är det nog som avsatte Egyptens ledare, som gjorde slut på apartheidsystemet, som blev kommunismens fall. Se där ett exempel på hur ilska kan verka frigörande.
    det kan vara första steget.
    Jag menar att lyssnar man utan prejudice på sin klient, så kan man också få uppleva hur försvaren liksom mjuknar efter ett tag. dock lär detta aldrig hända om man medvetet är ute efter att styra klienten i den riktning man själv anser vara rätt. Men det är knappast psykoterapi, utan förmynderi. Kan inte förstå hur du missar denna viktiga kritik ur just det att du stöder dig på Alice Miller.

  5. Jag kan absolut se att dessa tankar kan användas på ett objektifierande och distanserat sätt. Och det tror jag gäller alla terapiriktningar och terapikoncept.

    Jag håller också med om det som jag uppfattar som att du lyfter fram att lyssna på ett icke-värderande sätt, jag tror också det är viktigt. Men i den här metoden varvar vi detta med ett mer konkret och coachande arbetssätt där identifierar problem och löser dem, och man lär sig också verktyg för att göra detta på egen hand efter terapin. Jag tror att många som kommer till terapi efterfrågar både att verkligen bli lyssnade på och att möta en person som har egna tankar och åsikter och som föreslår sätt att komma vidare.

    Vill man ha en terapi/terapeut som huvudsakligen lyssnar och tar in och förstår, är det väl bäst att titta efter ”vanlig” psykodynamisk terapi.

    När jag först kom i kontakt med den här terapin hade jag också en föreställning om att ilska var en viktig känsla i sig, som var viktig att respektera och låta ta plats. Så jag tror att jag förstår lite hur du tänker.

    Du skriver: ”Du tycks vilja radera ilskan som känsla, men hur ska det gå till? Vreden finns där, oavsett vad du tycker om den.”
    I den terapi jag erbjuder vill vi inte radera ut ilskan, utan att vända den, och se vad som finns under (det som vi kallar barndomskänslor eller barndomsmedvetandet). Vi tänker att tankar, känslor och beteenden hänger ihop och ofta understödjer varandra.

    När det gäller ilskans frigörelspotential, kan man väl ha olika åsikter. Mitt huvudfokus är personer som upplever att deras ilska ställer till med problem på något sätt.

    Jag håller också med om att det känns som att denna konversation kanske innehåller en hel del missförstånd (kanske åt båda håll).

    Det känns inte bra att du använder etiketter på mig och det jag gör såsom: ”skuldprojicerar”, ”livrädd” och så. Jag vill be att du inte gör det – här får jag den dubbla rollen av att svara på dina mail och försöka upprätthålla vad jag ser som en konstruktiv ton här på bloggen…

    Bästa hälsningar,

    Daniel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *