Gränssättning, belöningar, bestraffningar och COPE-programmet

Lyssnar på ett utmärkt inslag på P1 där en teatergruppen Teaterrepubliken gjort en kritisk föreställning bl.a. om föräldraprogrammet COPE som används i många kommuner. Det är från hösten 2011, men förtjänar ändå att tas upp.

Några tankar:

”Effektiv” gränssättning

Cope-representanten föreslår att man kan ta bort s.k. förmåner såsom att få titta på TV när barnet gör oacceptabla saker. Han är noga med att påpeka att 80 % av programmet handlar om att etablera en positiv relation till sitt barn och där kan jag till viss del hålla med, att ibland blir kritiken mot dessa föräldrastödsprogram lite väl svartvit, det mesta handlar ändå om detta positiva (tror man kan gruppera ihop programmen Komet, Cope och Incredible Years, de är ganska lika i detta avseende). Min gissning är att det är dessa 80 % av relationsbyggnade som gör att programmen uppvisar effektivitet i studier.

Men varför ska de 80 procenten som är trevliga och humanistiska få motivera 20 procent som är oetiska och icke-humanistiska?

Alla KBT-are vet att bestraffning helt enkelt inte fungerar. Det skapar dålig stämning, protester, tjafs och är helt enkelt inte ett effektivt sätt att förändra beteende, och detta stöds av åtskilligt med forskning.

Jag skulle önska att föräldrar har som ideal att bygga familjen med samma etiska och moraliska ideal som vi har för samhället. Det vill säga demokrati, respekt för den enskildes integritet, kärlek, medkänsla och så vidare. Och när någon gör något man inte gillar, så får man inleda en dialog med den personen och försöka att förstå vad som händer.

Aletha Solter räknar upp tre tänkbara orsaker till att barn inte beter sig som man önskar:

  • Barnet har ett legitimt rättmätigt behov – det är exempelvis uttråkat och söker stimulans
  • Barnet saknar information eller förmåga att kontrollera sina impulser. Exempelvis när mindre barn spiller.
  • Barnet lider av stress eller obearbetat trauma. Såsom när ett barn är svartsjukt på ett syskon och grälar/slåss med syskonet.

Inget av dessa fall motiverar en bestraffning. Radioprogrammet diskuterar exemplet att ett barn är våldsamt mot ett yngre syskon. I ett sånt fall behöver föräldern först avstyra den omedelbara faran, exempelvis genom att sära på barnen och hålla i ett barn som inte kan styra sina egna impulser. Och i nästa steg tvingas föräldern verkligen anstränga sig för att förstå vad det kan vara som orsakar våldet.

I det här perspektivet så framstår alternativet att ge en bestraffning som en genväg. Det är ansträngande att titta på orsaker. Och det kan dessutom innebära att man som förälder måste titta på sina egna tillkortakommanden (har jag genom mina egna beteenden orsakat smärta hos barnet som kan ha lett till att det slår sin syster?). Förslagen om ”effektiv bestraffning” minskar sannolikheten att föräldern verkligen kommer att ta den jobbiga vägen. Och jag är dessutom rädd att de föräldrar som mest skulle behöva jobba med att förstå sina barn, kommer att vara mest benägna att ta till bestraffning.

Belöningar

Bara några korta ord om belöningar:

Det finns mycket forskning som tyder på att belöningar inte fungerar på sikt. Aletha Solter går igenom några av dessa nackdelar med belöningssystem i artikeln om Supernanny Jo Frost:

  • Belöningar gör att barnets fokus hamnar på att göra saker med ett materiellt mål i sikte. Barnet diskar för att få poäng och kunna köpa något istället för att göra det för att delta i en god familjestämning där vi hjälper varandra och dessutom har trevligt på vägen.
  • Belöningar mister helt sin verkningskraft med tonåringar (blir svårt/omöjligt att hitta effektiva belöningar), och då finns stor risk att föräldern ångrar att han/hon inte istället inriktat sig på relationsbyggande.
  • Föräldrar behöver hela tiden hjälpa barn att jobba för långsiktiga mål, såsom personlig utveckling, hjälpa andra och så, medan belöningarna lägger fokuser på kort sikt och materiella, yttre ting.

Slutsats

Det vore intressant att se forskning på föräldraprogram som inte tar sådana här genvägar. Personligen tror jag att det finns många komponenter som är tveksamma i dessa de mest kända programmen, men att bara människor går på kurs och fokuserar på sina föräldraskapsbeteenden, säkert ger stora förbättringar.

Anm: Läs mer om nackdelarna med belöningar och belöningssystem i Alfie Kohns bok Punished by Rewards (Adlibris, Bokus). Det finns också många bra intervjuer med Kohn som man kan höra på nätet, t.ex: på BlogTalkRadio.

En reaktion till “Gränssättning, belöningar, bestraffningar och COPE-programmet”

  1. Bra skrivet! Varför envisas en del vuxna med att behandla barn sämre än de behandlar andra vuxna? Lära inte lyda är mitt motto! (jag lyckas sådär, är rätt tjatig). När min son (sa detta från han var 5 år) inte lyssnar eller busar eller inte äter upp säger jag ”vet du vad som händer om du inte slutar busa/inte äter upp?” Då svarar han ”inget!”, just det säger jag och sedan säger jag ”varför inte?” och då svarar han ” för att du älskar mig lika mycket om jag busar eller är snäll”. I början trodde han att jag älskade honom mindre när han var busig och var lite orolig efter att han hade busat. Sedan resonerar vi lite och kompromissar om hur mycket han kan tänka sig äta upp och varför det är viktigt att äta, vad som händer om han inte gör det, att han behöver vitaminerna etc. Jag började med dessa samtal när han var runt 2,5 år. Folk skrattade åt mig, men gissa om de teg när jag samtalade med min son om att han nu måste sluta med napp för att tänderna inte mår bra annars, och han var ledsen men slutade dagen efter! (han var lite ledsen då och då under några dagar, han älskade sin napp, och hade han frågat och varit ledsen hade han fått den) andra sonen, helt annat temperament och personlighet, gick det lika bra att prata med. Ok, nu när de är större säger jag bara ”Snälla ät nu…mamma blir så trött på att höra sin egen röst…..jag oooorkar inte…då säger de” ok, ok lugna dig. Vi ska äta. Chill mamma”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *