Ledsna barn behöver närhet!

För några veckor sen var jag på en stor lekplats nära där jag bor. Jag ser en kille på ungefär 6 år trilla på näsan och slå sig och det kommer några snyftningar, men inom några sekunder hör man en myndig pappastämma från andra sidan lekparken: ”Det där var inget!” Pappan rusar fram och förklarar att det absolut inte fanns något att var ledsen över. Det var liksom något i tonfallet som var så bergsäkert, att det inte fanns något tvivel att det var helt fel att gråta.

Jag blir så ledsen, för jag ser och hör såna exempel nästan dagligen på föräldrar som icke-validerar sina barns gråt och smärta. Egentligen ska man väl inte peka finger mot någon särskild, för alla har vi väl stunder när vi inte är tillräckligt närvarande med våra barn.

Väldigt vanligt är också att man ser bebisar som ligger i vagn och skriker för fulla lungor och föräldrarna bara går vidare, eller möjligtvis försöker peta in en napp i munnen eller så.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg som hette: Hur man tröstar barn där jag försöker punkta upp förslag på hur man kan hantera situationer där barnet gråter. Nu i efterhand har jag dock funderat på hur lämplig rubriken är egentligen, för ordet ”trösta” kan göra att man tänker att man ska ”göra något” när barnet gråter, och något av det viktigaste och svåraste är att bara vara där, och inte säga något utan bara vara närvarande.

Barn behöver vuxnas närvaro och empati för att känslor inte ska kännas farliga. De barn som lämnas i en vagn eller bemöts av ett ”det är inte något” riskerar att som vuxna drabbas av depression, stressproblem eller andra psykiska bekymmer. (för referenser se det tidigare inlägget)

Här är några snabba punkter att tänka på:

  • Var alltid nära ditt barn när det är ledset eller i någon annan jobbig känsla. Ta upp en bebis och håll den i famnen. Krama om ett äldre barn. Eller sitt åtminstone tätt intill.
  • Gör inget, säg inget utan bara öppna ditt hjärta och känn med smärtan. Svårare än det låter för de flesta av oss. Vill man säga något, bör det bara handla om att uttrycka förståelse.
  • Stanna på detta vis tills gråten/smärtan/raseriet har gått över.

Anm. Det blir en ny föräldraworkshop i Aware Parenting i höst. Information kommer inom kort på min hemsida. (kan också nämna att senaste numret av Vi Föräldrar har en bra artikel om hur man bemöter barns gråt)
Anm 2: Finns nu på Bloglovin

18 reaktioner till “Ledsna barn behöver närhet!”

  1. Så har jag alltid tänkt, det känns så självklart men det är verkligen inte så för alla. Gråter ett barn så gör de det av en anledning, de behöver få sina känslor bekräftade och se att vi vuxna finns där och ser de. Hur blir det annars för de i framtiden, säger man att:”det är väl inget att gråta för” signalerar man att det du känner ska du lägga lock på och så blir det nya vuxna som inte vet att världen blir mycket större om man kan och vågar uttrycka vad man känner… Mer närhet och trygga famnar åt barnen!

  2. Intressant inlägg. Jag har tidigare funderat på det här och försöker vara närvarande med min dotter i ledsamheten. Tidigare, när hon var mindre, har hon fått amma när hon varit ledsen, något som jag sedan försökt att sluta med. Ammar ibland gör hon dock fortfarande. Jag har förklarat för henne att vi inte ska amma när hon är ledsen utan att jag är med henne och lyssnar. Sist hon blev ledsen ville hon amma, hon tittade på mig och sa att hon var glad mitt i alla tårar. Då kändes det som jag gjort helt fel och inte alls det som var syftet.. Vad tänker du kring det?

  3. Tack!

    Se vidare under ”om mig” – jag har tyvärr svårt att svara på frågor i den här formen – önskar all lycka till och att det löser sig!

    Hälsningar Daniel

  4. Hej! jag upptäckte din blogg för några dagar sedan, och jag säger bara-wow, vilken guldgruva av kunskap och vettiga tankar du har samlat här, jag har läst väldigt många av dina bloggposter under flera dagar nu, och jag är imponerad. Du har ett viktigt humanistiskt budskap och du för fram det på ett bra sätt, jag kommer definitivt att följa din blogg framöver.
    Jag kan berätta kort om min egen bakgrund: Jag själv har gått 6 år i psykodynamiskt intriktad terapi, nu avslutad. Det har hjälpt mig otroligt mycket, men jag har ännu en bra bit på väg.
    Jag är idag 29 år, jag är uppväxt med en shizofren mamma, vilket naturligtvis var väldigt påfrestande. Min mamma tog sitt liv när jag var 20 år, innan dess hade även jag mått väldigt dåligt psykiskt i flera år, och isolerat mig. Efter det hon suiciderat hamnade jag i en djup depression, jag hamnade inom psykiatrin för första gången och blev satt på antidepressiva och fick träffa en terapeut.
    DÅ var jag övertygad att det var något allvarligt fel på mig, på min hjärna, på hela mig. Jag var livrädd för att även jag, eller något av mina syskon också skulle bli drabbade av denna sjukdomen, den informationen jag då hade vid handen angav en ganska hög ärftlighet på ca 10 %.
    IDAG är jag inte längre rädd, jag har förstått att bilden av shizofreni är betydligt mer komplex, orsakssambanden inte så enkla som neuropsykiatrin vill framhålla.

    Min mamma var adopterad,bara ett halvår gammal blev hon placerad på barnhem, hennes adoptivföräldrar gav henne otvivelaktigt sådana viktiga förutsättningar som mat och kläder, utbildning etc. Men någon kärlek och tillit fanns inte med i bilden. En händelse som mamma ibland återkom till var då den dagen infann sig, då hennes adoptivmamma skulle återkomma ifrån en halvårslång resa-min mamma och hennes syster var små då, och stod tillsammans med en övrig skara människor och väntade på henne.
    Hennes mamma sprang inte fram och kramade sina barn (som man skulle väntat sig) istället gick hon rakt FÖRBI dem, hon noterade de knappast, så oviktiga var hennes barn för henne. När jag hörde denna berättelsen som yngre förstod jag inte den fruktansvärda innebörden i det min mamma berättade.
    Hur hon måste ha lidit som barn, och som vuxen, det förstår jag först nu, när jag själv nästan är 30 år gammal.

    Oj detta inlägget blev längre än jag räknat med.
    Hoppas några tankar om KBT terapi också får plats:Under flera års tid har jag kämpat, och kämpar fortfarande med social fobi och dåligt självförtroende.Jag kan iallafall säga, att för min egen del har KBT träning på min sociala fobi inte hjälpt ett endaste dugg. Jag har, uppmuntrad av postiva,hurtiga kommentarer ifrån arbetsterapeuten som var utbildad inom KBT svettats otaliga gånger inne i affärer och i sociala sammahang, sådant som jag avskytt.
    Logiken säger ju att jag ska överkomma min rädsla genom att se att inget farligt händer, min reptilhjärna ska alltså till slut ge vika för förnuftet-det finns ju ingenting att vara rädd för! Det är bara att kämpa på, bara upprepa samma sak igen, och igen och igen.

    Det jag har funnit hjälpt mig, det har helt enkelt varit att öka min självkänsla, då makar socialfobimonstret på sig, det har flyttat sig längre och längre bort för varje år. Det går långsamt, men jag är övertygad om att det är det enda som hjälper i långa loppet. Det finns många fler med mig som lider av social fobi i dagens samhälle, och det skulle vara intressant att höra din syn på detta.

    Hälsningar Rebecka

  5. Tack igen Rebecka för dina fina ord och för att du berättar om dig själv och din uppväxt. Det går liksom in i hjärtat att höra om människor som haft det tufft men tagit sig igenom det jobbiga.
    Ett kort svar om KBT – jag är själv utbildad inom KBT och bevisligen funkar det för vissa. Men som jag själv jobbar, så fokuserar man i den terapimetoden BÅDE på att göra det som man är rädd för OCH titta närmare och gå in i orsakerna till problemen; detta kallar vi barndomskänslor, eller barndomssår. Och jag tror att vi är inne på samma spår där, att när man börjar förstå och hysa empati med det barn man en gång var, så blir det mycket enklare att ta itu med viktiga saker och gå emot sina rädslor och så vidare. Hoppas detta besvarar din fråga.
    Många hälsningar Daniel

  6. Hej igen och tack för svaret!
    Ang KBT så tror jag mer på det arbetssättet du beskriver, att man arbetar både med att göra, och att gå till botten med varför man är rädd.
    Arbetar man bara med att ”göra”så blir det mer som att trampa vatten, tycker jag, utifrån egen erfarenhet.
    Du har skrivit en del om Alice Miller på din blogg, jag hade inte hört talas om henne innan, men efter att ha googlat henne förstår jag vilken ikon hon var, och att hon inte var rädd för att ställa sig helhjärtat på barnens sida.
    Skall låna hem några av hennes böcker och läsa över sommaren tänkte jag, jag blev väldigt nyfiken på hennes teorier, hon verkade ha varit en klok och modig kvinna som inte var rädd för att säga vad hon trodde på.

    //Rebecka

  7. Hej!
    Ville bara säga att det var så intressant att läsa dina bloggposter och det var nästan ännu mer intressant att läsa Rebeckas kommentar. Jag har/har haft social fobi och upplevde inte heller att KBT fungerade, dock inte heller bara klassisk psykologi. Jag har själv, efter flera jobbiga år, precis som du Rebecka funnit att det som hjälpt varit att öka mitt självförtroende och min självkänsla. Bit för bit har fobin fått ge vika.
    Fint att se nästan som mina egna tankar i skrift!
    Hälsningar Lovisa

  8. Hur är man på bästa sätt nära då en 5 åring slåss och sparkas och absolut inte vill ha någon kroppskontakt?

  9. Daniel, jag måste få fråga dig – hur hanterar du den situation du beskriver, då man tex möter en barnvagn med ett litet spädbarn i som, ofta bakom ett skynke, skriker för fulla lungor? Eller den lilla pojken som ramlar på lekplatsen och vars rädsla möts av ignorans? Det smärtar mig något så enormt varje gång det händer, vilket inte är sällan. Det är så svårt att bara gå vidare. Vore det en vuxen som behandlades så skulle man kanske kunna ingripa på något sätt, men det gör man liksom inte med någon annans barn. Man får vackert gå vidare, men i tankarna är dessa barn kvar hos mig och påminner om hur så oändligt många barn upplever ett så oändligt lidande runt om i världen. Hur kan man tänka i sådana situationer, då man inte riktigt kan agera utan tvingas acceptera att lidandet finns? Jag har jättesvårt med detta och upplever att en svart mörkläggningsgardin dras ner över hela livet när det händer.

  10. Tack Anna för din kommentar.

    Jag känner också ungefär som en svart mörkläggningsgardin, men har inte lyckats komma fram till någon lösning.

    Jag kan inte få mig till att bryta in och säga något, dels skulle det anses oförskämt, och framförallt så tror jag att vägen till att få dessa föräldrar att förstå är så lång.

    Men boken Playful Parenting har en del bra förslag, att man kan göra det med skoj och lek.

    På en båt i somras hörde jag en förälder vara ovanligt kallsinnig och taskig mot sin son som såg ut att vara 12 år. Jag sade till min käresta ”oj, här kör vi med den hårda linjen” eller något sånt så att de kunde höra. Försökte säga det med något slags värme och glimten i ögat, så att de skulle kunna reflektera över att andra hör vad de håller på med.

    Eller man kan göra någon gest som är riktad till barnet, ett leende till exempel.

    Kära hälsningar Daniel

  11. Tack Daniel för ditt kloka svar. Det var två bra sätt att hantera den direkta situationen, en liten ventil för en själv och i bästa fall ett litet frö till eftertanke för den vuxne. Något att tänka på innan den somnar. Jag ska prova det, och kolla in boken du nämner. Tack för att du delar med dig av dina tankar och din kunskap på denna fina blogg!

  12. Ledsen att jag dröjt med att svara, Morsan. Svårt att säga något om en så svår situation här i det här formatet, tipsar om föräldracoaching, och alla de länkar och referenser som finns här på bloggen – är övertygad om att det går med envishet.
    Bästa hälsningar Daniel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *