Mod, engagemang och passion – varför pratar terapeuter så lite om detta?

Såg nyligen videon om familjevårdsstiftelsen och har sen dess slagits av tanken att att alla verkligt framgångsrika terapeuter och vårdare verkar ha en sak gemensam: Att de har ett engagemang och en passion för sitt arbete som går utöver det vanliga.

Namn som Alice Miller, Barbro Sandin, Judith Herman kommer upp. Kommer också att tänka på de där riktigt stora författarna som Tolstoy och Vilhelm Moberg. Alla har liksom en särskild gnista, som märks på långt håll; en gnista som berör.

Det skulle vara intressant att titta närmare på vad hur man kan beskriva exakt vad det är som gör att det just är detta som hjälper människor med svårigheter. Om det nu är så. Jag är benägen tro det, men vet inte om det finns någon forskning på detta. Antagligen är Alice Miller något på spåren när hon säger att man behöver ett vittne, någon som verkligen står hundra procent på ens egen sida, särskild när man har varit utsatt för missförhållanden och kränkningar.

Mycket av utbildningen i psykoterapi på psykologlinjen där jag gick var ägnad åt att prata om vad som var effektivt, men ur det här perspektivet som jag tänker i nu, så är sådana saker som metoder och teoretiska referensramar mindre viktiga. Carina Håkansson på Familjevårdsstiftelsen till exempel upprepar ofta att hon ofta känner att hon famlar i blindo, och ändå är detta något så ovanligt som ett ställe där människor med psykosproblem blir friska.

Jag försöker påminna mig om hur ofta vi pratade om dessa saker på psykologutbildningen, och kan nog inte påminna mig att det nämndes någon gång. Märkligt.

Boktips på detta tema: The heart of being helpful av Peter Breggin (AdLibris, Bokus)
Missa inte heller Brené Browns föreläsning på TedTalks/Youtube.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *