Om att sätta gränser för barn

Egentligen tycker jag att det pratas för mycket om att sätta gränser mot barn. Vissa barnmorskor och kuratorer och andra hjälpare säger sig vilja hjälpa föräldrar att sätta gränser med sina barn. Jag tycker gränssättningspratet känns alldeles för mycket som att det är den vuxne som bestämmer och barnet ska anpassa mig. För mig vore det oftast bättre att prata om dialog eller samtal.

Tänk dig själv: Om vi har en chef, Olle, som fokuserar på att sätta gränser för sina medarbetare, och en chef, Kalle som fokuserar på att ha en pågående dialog och ett samtal med sina medarbetare, vem skulle du helst vilja jobba med?

Och jag tror att en demokratisk och respektfull dialog också får barnen mer med på tåget, så att de agerar i en samarbetsanda. Kan rekommendera exempelvis Thomas Gordon och Jesper Juul som skriver mycket om att etablera en sån dialog.

Men samtidigt så tänker jag att det också kan vara viktigt att inom vissa särskilda områden så kan föräldrar vilja bestämma, just för att de är vuxna. För mig är exempelvis sovtider och matvanor sådana områden där jag som förälder vill kunna ha en viss makt. Ett mindre barn har inte en sån överblick att det kan tänka sig in i att det blir jobbigt att somna sent, för att jag blir trött i morgon; den framförhållningen måste den vuxne stå för.

Eller apropå min post om matvanor nyligen, så kan den vuxne säga att man vill stödja bra matvanor genom att försvåra småätande, så att mellan målen kan man bara äta knäckebröd och grönsaker.

Och här är det något som jag tycker att man inte pratar så mycket om inom föräldraskap idag. Barnet kan ibland få ett utbrott när en vuxen bestämmer att nu är det verkligen tid att gå och lägga sig. Och det är väldigt viktigt att titta på vad som händer i den stunden.

Kanske ligger det några korn av sanning i debatten om curlingbarn på så sätt att moderna föräldrar gärna lägger sig platt när barnen visar starka känslor, för att vi vill vara snällare än våra mer auktoritära föräldrar. Jag vet inte, det ser säkert väldigt olika ut.

Det som jag ser som viktigt är att man som vuxen kan stå fast vid sitt beslut och genomföra det, och samtidigt välkomna och vara med i barnets känslor. Är det läggdags och barnet vägrar lämna teven, tycker jag att det är helt okay att som sista utväg bära in barnet i sovrummet. Men samtidigt är det enormt viktigt att man gör det med ett öppet och mjukt hjärta. Om man känner sig arg eller sur eller hämndlysten något sånt, är det bättre att vänta.

Aletha Solter betonar mycket att det kan vara viktigt för barn att få ett sånt kärleksfullt motstånd att gråta och rasa mot. Att när vi kan erbjuda en sån stadig och kärleksfull famn, så hjälper vi våra barn att bearbeta jobbiga känslor. Men observera, jag upprepar; det måste ske med en total mjukhet och avsaknad av antipati och irritation.

Det kan vara att barnet går med frustration över saker som händer på dagis eller vid tillfällen då föräldrarna varit stressade. Vanligt är just att sådana här jobbiga känslor av ångest, ilska eller sorg kommer upp vid sänggåendet, så det kan vara viktigt att ge akt på barnet då. Man kan kanske märka att barnet på olika sätt visar missnöje eller motstånd och då kan man om man känner sig mogen lugnt föra barnet tillbaks in i nattningen, och ta emot gråten eller de känslor som kommer.

En annan typisk sådan situation som kan vara mycket utmanande är mellan syskon, att frustration kommer upp dem emellan, och det ideala är även då att man ger tillfälle för barnet att gråta och skrika ”av sig” i famnen på en vuxen, eller om det hellre vill det, för sig själv. I bästa fall kan två föräldrar hjälpa varandra med såna konfliktsitationer. Jag har själv bara ett barn, och kan föreställa mig att detta är lättare sagt än gjort, samtidigt som enormt mycket kan vara vunnet när man kan hjälpa barnen med de jobbigaste känslorna kring att samarbeta och dela livet med ett syskon.

Ibland får jag frågan vad man ska göra om barnet nyps eller sparkar, och sånt är vanligare än man tror, det är barnets sätt att uttrycka ilska och vanmakt. Om man då själv är i ett tillstånd att man kan göra det med ett kärleksfullt hjärta, så tycker jag att det är helt okay att vänligt och bestämt hålla barnet i sådana lägen. Detta kan ofta hjälpa barnet att få gråta och komma igenom jobbiga känslor.

Boktips:

Thomas Gordon: Parent Effectiveness Training (Adlibris, Bokus)
Jesper Juul: Ditt kompetenta barn (Adlibris, Bokus)
Aletha Solter: Tears and Tantrums: What to Do When Babies and Children Cry (Adlibris, Bokus)

7 reaktioner till “Om att sätta gränser för barn”

  1. Mycket tänkvärd jämförelse du tog upp, angående vilken chef man helst skulle vilja ha. Det fokuseras väldigt mycket på just gränssättande i dagens uppfostringsklimat, det tycker jag med.
    Det är frapperande, hur ofta som man hör någon beskriva sin egen uppfostran, i förkastande ordalag, och sen förklara hur totalt annorlunda man minsann gjort med sina egna barn, där ska det minsann bli ordning och reda, det ska bli riktigt gjort, så att säga. Och det brukar inte bli så bra, det kan nog tippa över åt andra hållet iställlet.

    Jag som tidig 80 talist upplever min generation som ganska fritt uppfostrade om man får generalisera. Och många av dessa är föräldrar idag, kanske det inte är konstigt att de har hakat på denna gränssättningstrenden.

    Tack för ett intressant inlägg, keep up the good work!

  2. Vilken intressant blogg! Söker lite råd och fakta kring hur man ska bemöta en tvååring som nyss fått syskon. Det var mycket ”kan själv” och ”jag vill inte” strax innan lillebror kom och detta har väl inte ökat men vår flicka är mer labil och vill gärna vara med båda sina föräldrar mest hela tiden..
    Inskolning på nya förskolan är ett stort problem samt mitt (mammans) dåliga samvete. Pappa lämnar på morgonen och vår flicka blir nu efter två veckor ledsen redan hemma för att bli jätteledsen vid själva lämningen! Sedan släpper inte denna känsla henne utan det ledsna kommer och går under förmiddagen. Hon vägrar också att äta på förskolan. Lösningen i samråd med förskolan är att köra på men att jag hämtar tidigt på fm. Ger mig väldigt dåligt samvete att vi tvingar iväg henne (med uppmuntrande ord) samtidigt som förra terminen på förskolan var rolig för henne och hon borde få vara med andra barn och leka även nu. Att hålla henne hemma för att slippa gråten på morgonen är nog ingen bra lösning i längden. Vad har du för tankar?

  3. Tack, Carolina för din kommentar och för att du frågar om detta svåra med dotterns dagisproblem.
    Jag vacklar mellan att försöka dela ut råd och samtidigt har jag bestämt mig för att det är för svårt att ge råd såhär på nätet, jag vet helt enkelt för lite om er och helheten. Så ni är jättevälkomna att vända er till mig med föräldracoaching, det går också på telefon, och man kan betala per minut.
    Här får jag förstås frågan hur det ser ut, om syskonet är hemma, men allt detta är så komplext att det känns omöjligt att ta här i kommentarsfältet.
    Se:
    http://psykologdanielkraft.se/terapi/foraldracoaching
    Jag hoppas på det bästa med barnen!
    Daniel

  4. Intressant blogg. Finns det möjlighet att följa bloggen eller är det att titta in emellanåt som gäller?

    Min upplevelse är också att det pratas mer om att sätta gränser än dialog. Även att barn trotsar gränser. Jag gillar Jesper Juul när han skriver att barn är inriktiad på samarbete och att de är samarbetsvilliga. När ett barn protesterar är det viktigt att vi lyssnar och tittar bakom beteendet och ser: Vad står detta för egentligen? Med fokus på kontakten mellan vuxen och barn.

    Allt gott!
    Mikael

  5. Hej Daniel!

    Vilken bra blogg, massvis med bra synpunkter!

    Ville bara säga att du ofta skriver om ”barnmorskor”… Barnmorskor ger sällan råd om barnuppfostran i sitt yrke. När barnet är fött träffar föräldrarna barnsjuksköterskor på BVC, inte barnmorskor. Barnmorskor har ansvar under graviditet och vid en efterkontroll som ffa handlar om mamman/paret/livet. Vi barnmorskor kan inget om barn större än några dagar brukar jag skoja…
    Bara bra om vi inte sammanblandas med BVC sköterskor eftersom vi är olika proffessioner med olika kunskapsområden… :) Vh Nathalie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *