Problemen med självhjälpslitteraturen

Jag bara måste slå ett slag för Oliver Burkeman och hans nya bok ”The Antidote: Happiness for People Who Can’t Stand Positive Thinking”. Här är ett kort videoklipp om boken:

Jag kan också rekommendera en längre videon där han pratar mer om innehållet i boken.

För något år sedan skrev jag om Barbara Ehrenreichs bok om självhjälpskulturen och bad om ett mer nyanserat perspektiv som lyfter fram både de bra och det mindre bra med självhjälps- och coachlitteraturen – en genre som säljer i enorma upplagor över hela västvärlden. Burkemans bok är ett försök att göra en sån nyanserad granskning.

Några av hans tankar:

Problemen med positivt tänkande

Det finns en enorm uppsjö av böcker och läror som går ut på att om man tänker mer positivt eller optimistiskt så kommer livet att gå i samma riktning. Dina tankar styr ditt liv, ungefär. Affirmationer är ett populärt begrepp i vissa grupper, vilket innebär att man säger till sig själv eller varandra att ”du är fantastisk” eller ”du är gudomlig”.
Jag tror inte jag är ensam om att ha försökt tänka positivt och helt misslyckats. Det finns faktiskt forskning där man testat detta och funnit att det ofta har en helt motsatt effekt, att man känner sig sämre och mer pessimistisk. Det är som att en positiv tanke genast sätter igång en skeptiker i oss som försöker motbevisa tanken.
Lösningen: Burkeman föreslår att vi istället övar oss i att omfamna livets tråkiga och mörkare sidor. Både stoikerna i det gamla grekland och ACT (Acceptance and commitment therapy) är exempel på traditioner som förespråkar en sån attityd.

Faran med målorientering

Ett annat vanligt råd som florerar i de här sammanhangen är att det är viktigt att sätta upp mål. Tanken är väl att man behöver se, förtydliga och visualisera målet för att öka sannolikheten att kunna komma dit. Men här finns också rakt motsatt forskning som säger att fokuset på mål riskerar att göra att vi istället slappnar av, att det kan få hjärnan att felaktigt tro att målen redan är uppnådda. Vilket gör att man anstränger sig mindre.

Illusionen av om ett ”Breakthrough” – det stora genombrottet

Jag tänker på alla framsidor till Amelia och Må bra och liknande magasin som utlovar ”fem veckor för att uppnå verklig livskvalitet” eller liknande. Inom självhjälpsfloran finns en envis myt att om man hittar rätt skruvar att skruva på i sitt liv, så kommer liksom hela maskineriet att funka helt annorlunda än hittills. Att man ska kunna uppnå en snöbollseffekt när den positiva förändringen kommer i rullning och livet bara blir ett enda stort ”flow”. Men både forskning och praktiskt erfarenhet, såväl min egen som andras, säger att många försök till förändringar inte får de resultat man tänkt sig, och att ju större man siktar, desto svårare är det.

Burkeman föreslår istället att börja med ”löjligt små förändringar” såsom att motionera 30 sekunder (!) varje dag.

Självet i självhjälpsbranschen

Men det största problemet ser Burkeman i att själva grunden i självhjälpsfloran är ett fokus på självet – ”min egen lilla lycka”, medan alla de stora filosofiska och andliga traditionerna säger oss att det är genom att komma bort från vårt fokus på självet som vi kan uppnå någon slags mening eller förverkligande. Till exempel genom att göra goda gärningar för andra. Det är som att själva problemformuleringen i självhjälpstänkandet riskerar leda till att vi lägger fokus på fel saker.

Anm: Boken The antidote på Adlibris, Bokus.

2 reaktioner till “Problemen med självhjälpslitteraturen”

  1. UNDERBART, Daniel! Nej jag har aldirg varit mycket för självhjälpslitteratur i sig och nu förstår jag varför. Din slutkläm var ju bara så klockren: ”det är genom att komma bort från vårt fokus på självet som vi kan uppnå någon slags mening eller förverkligande. Till exempel genom att göra goda gärningar för andra.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *