Finns det psykiska sjukdomar?

I det här inlägget tänkte jag försöka sammanfatta lite av den kritik som finns mot det psykiatriska sjukdomsbegreppet. Det finns en hel del skrivet om detta på engelska och i olika vetenskapliga sammanhang (se t.ex wikipedia om diagnoser), här tänkte jag försöka mig på att skriva enkelt och lättillgängligt.

Oklara orsaker

Det finns ytterst lite bevis för att de psykiatriska diagnoserna skulle svara mot några organiska förändringar kroppen. Exempelvis finns scanningar av schizofrenas hjärnor, och då har man funnit vissa skillnader, men denna forskning kan kritiseras utifrån att dessa patienter också tagit neuroleptika under en lång tid, vilket troligen leder till förändringar både av livsstilen och av nervsystemet.

Eftersom det inte finns en klar bild över orsakerna till de flesta diagnoser, så finns det inte heller tydliga rekommendationer när det gäller behandling. Läkare gör odlingar för att fastställa om en infektion är orsakad av bakterier eller virus. Detta har betydelse för att endast bakterieinfektioner kan behandlas med antibiotika. Men för psykiska problem finns väldigt få sådana hållpunkter. Jag känner bara till två tillstånd där det finns tydliga behandlingsrekommendationer (borderline med självskada och PTSD). För övriga problem vet vi bara på en generell nivå att det kan hjälpa med samtal, terapi, motion och vissa kemiska substanser.

När det varken finns tydlighet när det gäller orsaker eller behandling för psykiatriska diagnoser, så faller liksom poängen med att sätta dessa diagnoser.

Normalt eller sjukt?

Även om man kanske ibland överdriver tydligheten i det somatiska (kroppsliga) diagnossättandet, så är det ändå så att exempelvis förekomsten av vissa bakterier är tydliga tecken på sjukdom. Men för psykiska ”sjukdomar” finns inga såna klara kriterier. Alla kriterier är saker som kan passa på en långt större grupp än de som får diagnos. De flesta av oss har exempelvis dagar då vårt tillstånd skulle passa in på kriterierna för depression. Även när man tittar statistiskt på detta ser man att det vi kallar psykiska sjukdomar är extremvariationer på en normalfördelning. Man skulle kunna likna det vid att man skulle bestämma att alla som är längre än 2 meter lider av ”längdsyndrom”.

Även vad det gäller mer extrema tillstånd som de som är kopplade till psykos och schizofreni, så är detta saker som upplevs av betydligt fler än de som får diagnosen. Ett exempel är rösthörande, där man har kommit fram till att det är ett betydligt vanligare fenomen än vad man förut trodde. Även mer ”flummiga” upplevelser såsom att tro sig prata med Gud eller att tro att man har en alldeles speciell roll som räddare av universum är saker som icke-diagnostiserade kan uppleva.

Samsjuklighet

Samsjuklighet eller s.k. comorbiditet är också något som brukar tas upp i kritiken mot psykiatriska diagnoser. Ett exempel är att det finns en stor överlappning mellan diagnoserna depression, generaliserad oro (GAD) och social fobi. Detta innebär att många uppfyller två eller tre av dessa diagnoser. Många deprimerade har en tendens att dra sig undan från social relationer. Detta är troligen en viktig komponent i hur depression uppkommer. Vissa har så stora svårigheter att det räknas som social fobi. Men begreppet samsjuklighet, att säga att personen har två diagnoser, tillför inget till förståelsen av problemet, tvärtom förvirrar detta. Man börjar undra vilket av sjukdomarna man först ska försöka behandla. Ännu mer förvirrat blir det när man tänker på att depression räknas som en affektiv störning och social fobi och generaliserad oro som ångestsyndrom. Då kan man verkligen få för sig att man lider av två (eller tre) åkommor.

I stället tycker jag man borde se de sociala problemen och depressionen som en gestalt; ett problem. Om man har en person som är nedstämd och som undviker sociala kontakter, så är det precis de sociala kontakterna som personen behöver arbeta med, oavsett vilka diagnoser han/hon uppfyller.

Och vad är förresten normalt?

Ett ännu mer radikalt sätt att se på det här med psykiska sjukdomar och diagnoser kommer exempelvis från mad pride- och neurodiversity-rörelserna. De har ett liknande synsätt som HBT-rörelsen, att de vill ifrågasätta vårt sätt att se på normalitet. Vem är det egentligen som bestämmer vad som är normalt och inte? Och varför ska detta med att vara normal vara så viktigt, egentligen? Kan man istället vara stolt över sin olikhet?

Jag kan tänka mig att detta perspektiv är lite svårsmält för många av oss som jobbar inom området, vi ser ju ändå att det kan finnas en hel del lidande associerat med psykisk ohälsa. Men det förtjänar ändå att tas på allvar. (lyssna t.ex. programmet med Ari Ne’eman på Madness radio)

Alternativ till diagnostisering

Det här resonemanget ska självklart inte få konsekvensen att man förminskar psykiskt lidande eller gör det svårare att få hjälp. Tvärtom tror jag kan det kan underlätta att bli bättre om man inte tänker i termer av ”sjukdom”. I exemplet ovan med den deprimerade skulle man kunna komma fram till en problembeskrivning som: Jag har hamnat i ett mönster där jag undviker sociala kontakter, och detta har gjort att jag ofta känner mig nedstämd.

I exemplet med schizofreni innebär diagnosen ett betydande stigma för personen och jag tror att det är en stor vinst att komma bort från detta. Om det är en person som hör röster, kan man i förhållande till detta ha flera strategier, en är att acceptera och normalisera detta med rösthörande. En annan är att hitta sätt att prata med rösterna och få ett grepp om vad de har att säga (som Rufus May gör i videon). Däremot innehåller schizofrenietiketten föreställningar om att det är kroniskt eller ärftligt, och att tänka så kan bara hindra och försvåra en positiv utveckling.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att själva ordet ”sjukdom” i många fall kan stjälpa mer än det hjälper och det finns goda argument till att inte använda detta ord, eftersom psykiska problem på väsentliga sätt skiljer sig från fysiska sjukdomar.

Läs gärna mer om psykiatritik här på bloggen: Uppsatsidéer med psykiatrikritisk vinkling.

4 reaktioner till “Finns det psykiska sjukdomar?”

  1. Hej! Jag känner att jag måste svara på vissa saker här som jag inte alls håller med dig om.

    -”Det finns ytterst lite bevis för att de psykiatriska diagnoserna skulle svara mot några organiska förändringar kroppen.”

    Jag skulle vilja tvärtom att det finns mycket som tyder på att det faktiskt händer saker i hjärnan vid psykisk sjukdom.
    Det räcker med att ägna tio femton minuter på google så finner du att det finns mycket forskning som pekar ett samband på psykiska sjukdomar och förändringar i hjärnan.
    Även somatiska sjukdomar kan orsaka psykiska sjukdomar. T.ex. kan testosteronbrist hos oss män leda till depression.
    Hela den här diskutionen bottnar i vad som ger upphov till vårat medvetande och personlighet.
    Själv är jag övertygad om att vi ÄR våra hjärnor. Det innebär att alla våra tankar, känslor och upplevelser är i själva verket är elektrokemiska signaler som i sin tur påverkas av signalsubstanser.
    Accepterar man detta måste man även acceptera att alla psykiska sjukdomar och störningar även är hjärnans sjukdomar och störningar.
    Vi vet bara inte exakt HUR dessa sjukdomar ser ut i hjärnan. Men det betyder inte att vi inte kan inte veta detta i morgon eller att vi inte vet någonting alls idag. Hjärnan är ju ändå kroppens mest komplicerade organ.

    ”Även när man tittar statistiskt på detta ser man att det vi kallar psykiska sjukdomar är extremvariationer på en normalfördelning. Man skulle kunna likna det vid att man skulle bestämma att alla som är längre än 2 meter lider av “längdsyndrom”.”

    Det som gör psykiska sjukdomar till just sjukdomar är INTE byggt på vad som anses normalt eller inte utan på att de orsakar lidande och problem, både för patienterna själva och deras anhöriga.
    Att vara lite nedstämd är inte sjukligt. Tvärtom är det en del av livet. Men om nedstämdheten är så stark att jag får svårt att leva ett normalt liv så har man faktiskt problem och då bör man söka hjälp.
    Det är inte konstigare än att ha ont.

  2. Tack för kommentaren. Ett kort svar: Jag var nog otydlig – vad jag menade var att det finns dåligt med bevis för att förändringar i nervsystemet orsakar psykisk sjukdom.
    I övrigt håller jag väl med – jätteviktigt att man kan få hjälp med psykiska problem av olika slag.
    Välkommen tillbaks! /Daniel

  3. Hej! Synnerligen uppfriskande resonemang. Min utgångspunkt ligger i resonemanget på liknande sätt. Ibland ser jag tom hur den som pga av effekter av mediciner i vissa extremfall ändrat utseende, svullet ansikte, kraftig kropp och tex lufttrampande men även ändrad personlighet, och detta blir det som avgör diagnosen omgivningen ställer i psykiskt sjuk. Att vad personen uppvisar räknas till sjukdomen när det snarare är så att det är medicinerna som orsakar utseendet/beteendet. Det är inspirerande att läsa dina synpunkter och åsikter ang. olika fenomen. Du vänder och vrider till en långt mer frisk syn på människan än många andra perspektiv./Anna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *