Recension av boken ”Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster

Här kommer några synpunkter och åsikter apropå boken ”Fem gånger mer kärlek: Forskning och praktiska råd för ett fungerande familjeliv” av Martin Forster.

Helhetsintrycket av boken är bra, tycker jag. Den är lagom djup och behandlar de flesta områden som man skulle önska. Och den är skriven på att sätt som verkligen inbjuder till läsning. ”Hur gör chefen”-rutor ger läsaren tillfälle att reflektera och se sitt föräldraskap som analogt med chefskap; hur skulle det egentligen att vara barn till mig? Och det finns också rutor som beskriver forskning lite mer i detalj.

Boken är till stor del baserad på KBT (inlärningsteori). Här ser man verkligen styrkan med detta arbetssätt: att fokuset på konkreta beteenden gör att författaren/rådgivaren säger saker som faktiskt beskriver exakt vad man bör göra, man kan gå direkt från boken in i barnrummet, och direkt applicera råden. Själv har jag ibland lite problem med Jesper Juul, inte för att han säger något jag inte håller med om, utan för att han skriver på ett lite mer på ett abstrakt plan, vilket gör mig orolig att föräldrar inte alltid har så lätt att omsätta det i praktiken.

Nidbilden av KBT är att föräldern blir en distanserad aktoritetsfigur som behandlar sina barn som råttor i ett laboratium. KBT:ns terminologi, att man pratar om belöningar kan ge associationer åt fel håll. Man ser framför sig just uppfostran av hundar, råttor eller andra djur genom att ge dem mat och godis. För oss människor är det mest belönande att ha bra relationer med andra, och det finns därför mycket överlappning mellan ett relationsinriktat synsätt och ett KBT-synsätt på barnuppfostran. Forster är här tydlig med att vår viktigaste uppgift som föräldrar är att etablera bra och varma relationer med våra barn, och att detta är själva grundpelaren när det gäller att hantera svårigheter såsom konflikter, rädslor, sömnproblem och annat. KBT-are skulle säga att relationer måste bli belönande i sig, men för mig spelar det inte så stor roll vad man kallar det. Det viktiga är att vi som föräldrar behöver vara oändligt envisa med att söka kontakt och vara där med våra barn (se vidare till exempel serien prata med barn här på bloggen).

Så i det stora hela har jag inte så mycket att invända mot boken, utan kan varmt rekommendera den till alla som vill ha en lagom lättläst och lättanvänd bok om föräldraskap.

Eftersom helhetsintrycket är så bra, vill jag ändå vara petig och punkta upp några saker som jag gillar mindre bra med boken:

  • De viktigaste verktyg som KBT och Forster rekommenderar för att hantera barns starka känslor (gråt, raser, etc) är att ignorera och avleda, och detta är metoder som jag starkt avråder från. Jag tror detta kan få varaktiga negativa konsekvenser för barn. Tyvärr bekräftar boken här fördomen att KBT är lite svagt när det gäller det känslomässiga området.
    Se t.ex Vad ska man göra när babyn gråter av Aletha Solter (här på bloggen) eller mitt inlägg om att trösta barn.
  • Den rekommenderar föräldrar att använda 5-minutersmetoden för att ”lära barn” att sova själva. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg om sömnmetoder, är även detta metoder jag tror kan vara verkligt skadliga för barn.
  • När Forster till större delen är väldigt relationsinriktad så känns det lite avigt att han har med ett helt kapitel om belöningar. Belöningsperspektivet får mig att tänka på den vuxne som en auktoritetsgestalt som ger ut belöningar vid lämpliga tillfällen, och barnet blir mottagare. Det rimmar liksom inte med att barnet och den vuxne möts på lika villkor. Och det riskerar göra att den vuxne fokuserar på fel saker; istället för att förstå och känna med barnet, så hamnar han/hon i ett bedömande och granskande sinnestillstånd som leder till ökad distans till barnet. Målet måste väl vara att barnet upptäcker att det är belönande i sig att lyckas med något, eller att hjälpa någon, eller att delta i en kärleksfull familj eller så. Och belöningar riskerar helt mista sin makt när barnen blir tonåringar, och föräldrarna inte längre hittar saker att belöna med för barnen kan själva tjäna pengar och skaffa sig vad de vil ha. Se vidare Aletha Solters artikel om Supernanny Jo Frost. Se också boken Punished by rewards av Alfie Kohn, som innehåller mycket forskning om hur belöningar kan ge rakt motsatt effekt mot det man vill uppnå.
  • Boken förtjänar all respekt för att vara en konkret och forskningsbaserad instruktionsbok för föräldrar. Men personligen hade jag gärna velat se lite mer om föräldraskapet som känslomässig och existensiell utmaning. Jag tror att vi alla har våra egna spärrar, rädslor och blockeringar som gör det svårt för oss att vara närvarande och relatera till våra barn. Även här finns det ju faktiskt forskning, exempelvis om hur deprimerade föräldrar påverkar sina barn (även om det här problemet är mycket större än att bara handla om depression). Här skulle jag rekommendera att komplettera Forsters bok med att läsa böcker av Jesper Juul, Aletha Solter eller Alice Miller, för att fånga upp den känslomässiga komponenten av föräldraskapet, som knyter an till förälderns egna barndom. Ett annat boktips på detta tema är Den mörka hemligheten av Linge/Josefsson.

Tillägg – en tanke: Kanske är det när vi som föräldrar misslyckas med att vara känslomässigt närvarande, och validera våra barns känslor, och när interaktionen fylls av gnäll istället för lek, och vi verkligen skulle behöva se in i oss själva och ta föräldraskapets utmaning på fullaste allvar, kanske är det då som belöningssystem framstår som mest frestande, som en enkel och ”effektiv” lösning.
Läs gärna också Petra Krantz artikel om problemen med belöningssystem.

Anmärkning 1: Boken på AdLibris, Bokus.
Anmärkning 2: Jag använder ordet KBT som beskrivning av bokens teoretiska referensram. Den innehåller också forskning från många andra områden, och ska man vara petig, så borde man kanske säga ”inlärningsteori” eller behavorism istället för KBT, som egentligen är en benämning på en terapimetod.

12 reaktioner till “Recension av boken ”Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster”

  1. Kan känna att den ”petiga” kritik du har angående boken är nog allvarlig just för dem som inte ser igenom vad din kritik handlar om, även om jag nu inte läst boken. Jag faller för dina formuleringar kring att skapa förutsättningar för barnet att själv komma åt den tillfredsställelse med att uppfatta belöning inifrån sig själv och att man som förälder utmanas känslomässigt och existentiellt. En insikt som kommit under senare år är att jag bör som förälder skapa förutsättningar för mina barn att utvecklas långt förbi mig.
    I DN läser jag ”Det värsta man som förälder kan göra i konflikter är att först skälla och stå på sig, hota och straffa, och sen i slutändan ändå ge med sig, menar Martin Forster.”
    Jag skulle tänka mig att det värsta av allt med det är om jag inte ifrågasätter mig själv som förälder, varför hotar och straffar jag? Och istället försöker reda ut det och vidare ändra förhållningssätt, då utvecklas även jag som människa. Och när jag gör det och kanske tom återkopplar det på ett sätt som barnet hanterar utifrån sin mognad så sker utveckling i en dubbelloop.
    Det är en nidbild om att vi vuxna skulle vara så duktiga och kloka. Många gånger träffar jag på föräldrar som klagar på barnen och ser barnen och barnens utvecklingsfas som något som behöver gå över fort för att de inte orkar. Åldrar som benämns som trotsålder, tonår etc.Inte med en ton i resonemanget tar föräldrarna själva ansvar för sitt misslyckande att fostra, ge nog med kärlek, trygghet, uppmärksamhet…utan ansvaret behandlas utanför föräldern som att samexistensen inte skulle vara förenlig. Mycket kommer, som jag ser det, ur det individualistiska synsätt som präglar vår samtid.
    Jag har varit mamma i 21 år och för varje natt med ett febersjukt barn, varje konflikt och varje situation där oro och andra negativa känslor har tagit över har min målsättning varit att ifrågasätta mig själv och se vad det egentligen handlar om. Jag har framarbetat strategier där jag med avsikt velat ge dem bättre förutsättningar än vad jag kan ge. Tex. Jag har varit extremt rädd för tandläkaren, jag har förstått att det märks och därför sett till att någon de är trygga med och som i sig själv är trygg med tandläkarbesök följt dem till tandläkaren.
    Jag välkomnar resonemang som förs ur evidens men ibland oroar det mig hur dessa författare själva faktiskt inte har bra referenser i sina egna barn eller inga barn alls….
    Tack för alla söndagsmorgontankar jag fick tillgång till genom ditt inlägg :)

  2. Tack, Anna, för ditt varma och kloka inlägg.
    Jag tänker också på det där med konflikter. Kan på ett sätt hålla med Forster om att när det gäller vissa saker såsom tjat om godis etc, så vill jag ge ett bestämt nej! och när jag är envis och står fast i detta så lär sig sonen att det inte är någon idé att tjata, vilket spar energi för oss båda. Samtidigt så tror jag absolut inte att detta är någon bra metod för alla konflikter, tvärtom, så behöver väl världen som du säger människor som är beredda att resonera och omvärdera och kompromissa med varandra när man tycker olika.
    Och ja, jag har också oron att bokens budskap kan landa helt fel i föräldrar som har svårt när det gäller känslor och att våga se sina egna tillkortakommanden och så. De kan lockas att fortsätta med ett okänsligt och delvis auktoritärt förhållningssätt och genom boken få känna att detta är bra och okay.
    Rekommendationen av 5-minutersmetoden visar på detta. Samtidigt känner jag att det är viktigt att lyfta fram att boken faktiskt har som grundbudskap att bra och vänliga relationer är grunden i allt detta.
    Många hälsningar Daniel

  3. Min dröm är att få skapa en bok utifrån mina erfarenheter och kunskaper där jag också får berätta vad evidens från olika håll på ett nyanserat sätt beskriver föräldraskap…. det mest allmänna vanliga, naturliga, tillstånd som människa, att vara förälder, har blivit något man diskuterar som ett fenomen utanför sig själv…… Det finns ett onödigt stort lidande bland föräldrar idag.
    Nu är min dröm inte riktigt förankrad i den verklighet jag valt att leva i så under tiden skriver jag mina blad som mamma och förälder vars trycksvärta nog endast når mina barn :)
    Oavsett är du en stor inspiration, nyanserad, mänskligt kärleksfull och klok som en bok.
    Bästa hälsningar Anna

  4. Tack igen för dina vänliga ord, Anna, vill verkligen uppmuntra att inte ge upp en sån härlig och klok dröm som att skriva en bok.
    Allt gott! Daniel

  5. Inte höll väl våra föräldrar på sådär. Med belöningar för allt möjligt. Klart man fick en slant någongång och beröm. Det fick räcka liksom. Belöningar tycker jag annars ska vara om det är något speciellt man tränar som barnet behöver lära sig. Men inte i tid och otid, då försvinner syftet liksom. Saker är väl belönande i sig. Ibland kan man behöva som jag kallar det ”förstärkare”. När man har problem m belöningssystemet.

  6. Tack för ett inspirerande blogginlägg. Jag har själv läst boken ”Fem gånger …” ett antal gånger och nu senast eftersom det är en bok som ska läsas av de som ska hålla i ABC-kurser. Alla barn i centrum som tagits fram i Stockholm. Jag har samma åsikter som du när det gäller boken. Tycker det är synd att den innehåller ett helt kapitel om belöningar och att belöningar kan vara ”sova i föräldrarnas säng” och annat som jag inte tycker ska vara villkorade. Jag hade också svårt för tipsen om ignorering och liknande. En relation byggs upp genom att jag lär känna barnet och vad det tycker, tänker, känner, behöver och önskar samtidigt som jag är ärlig med vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Jag som förälder är ansvarig för att mitt barn blir sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Tack för ditt inlägg.

  7. Tack Marina för att du frågar!

    Här kommer några tips:

    http://www.adlibris.com/se/bok/med-kansla-for-barns-sjalvkansla-9789174243642

    http://jenevall.se/?page_id=22

    http://www.adlibris.com/se/bok/how-to-talk-so-kids-will-listen-listen-so-kids-will-talk-9781451663884

    http://www.bokus.com/bok/9789113026398/att-mota-sitt-barn-och-sig-sjalv-en-bok-om-foraldraskap/

    Bläddra också gärna mer här på bloggen för mer boktips.

    Dessa böcker ligger närmre vad man skulle kunna kalla ”nära föräldraskap”, ”attachment parenting” eller jag kanske hellre kallar det humanistiskt föräldraskap. Fast som sagt, det mest i Forsters bok har jag inte så mycket emot, det är gott att han samlar kunskap och forskning paketerat så att man enkelt kan öka sina kunskaper.

    Bästa hälsningar Daniel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *