Vad vill jag egentligen med mitt liv?

För varje generation så får vi i västvärlden allt större frihet att välja i våra liv, och ju mer valfrihet vi har, desto mer verkar det som att vi tenderar att fastna i väljandet. På teve och i filmer ser vi människor som presterar och åstadkommer saker, och man får känslan av att dessa människor har klara mål för sina liv, och så drar vi slutsatsen att vi behöver komma fram till tydliga mål och verkligen fundera över vad vi vill med våra liv.

Jag möter inte sällan människor som funderar och funderar över vad de vill göra med sina liv. Det kan liksom framstå som väldigt logiskt och rationellt att man behöver tänka djupt och ”hitta något”, en vision eller ett mål och precisera vad man det är man egentligen vill. För varje dag som går, så har man ju en dag mindre kvar av resten av sitt liv, så man kan verkligen känna en lurande panik när man börjar tänka på att dagarna går och jag kan fylla livet med precis det som jag vill.

Det här är en sinnrik depressionsfälla. Ju mer man anstränger sig och funderar och tänker på vad man vill, desto mer förvirrad brukar man känna sig och dagarna går och när man ser att dagarna går så växer depressionen och desperationen och man kommer ännu längre från att besvara frågan om vad man vill med sitt liv.

Vad jag skulle föreslå är att vända på det här synsättet. Istället för att lägga kraft och tid på att fundera över vad vi egentligen vill så kan vi börja ta steg som gör att vi kommer i närmare kontakt med det som känns meningsfullt för oss. Ett exempel är att när jag började fundera på att bli psykolog så åkte jag iväg till psykologiska institutionen på Stockholms universitet och satt där en stund och tittade. Detta gjorde att det på något sätt blev mer konkret vad studierna skulle innebära. Jag tjuvkikade på böckerna som de hade, och kunde få en bild av studierna genom att läsa på anslagstavlor lite om uppsatser som studenterna skrev. Och bara att vara i den där miljön gjorde tanken att studera psykologi mer konkret. Det finns tusen sätt att agera för att komma mer i kontakt med meningsfulla saker. Funderar du på att starta ett företag, så kan du ta kontakt med nyföretagarna som har bra information och coaching. Och ofta ger det mer än man tror att prata med människor som befinner sig i den bransch som man är nyfiken på. När man börjar ta sådana steg och prata och ställa frågor till människor, så blir man ofta förvånad över hur glada människor är att kunna hjälpa till.

Det här synsättet är också kompatibelt med beteendaktivering (en terapimetod mot depression), som säger att när vi funderar och ältar saker, så ställs livet på vänt och vi riskerar att hamna mer och mer i depression och mörka känslor, men när vi är igång och gör saker, särskilt meningsfulla saker, så får vi ofta mer och mer energi för varje steg vi tar och livet blir mer och mer vitalt.

Till detta kan läggas att många av oss nog också har en felaktig syn på motivation och inspiration. Inspirationsföreläsningar och inspirationsmässor har blivit en hel bransch i sig i vårt samhälle, så det är lätt att börja tro att inspiration är något man måste ”ha” eller skaffa sig för att kunna uträtta något viktigt.

Människor som skriver böcker eller får andra storartade saker gjorda, berättar ofta att de behöver strunta i alla tankar på inspiration och flow. De verkar ha lärt sig att fokusera på att ”göra jobbet”, att sitta och skriva ett visst antal timmar eller ett visst antal ord varje dag, och att vara nöjda med detta. Att tänka för mycket på resultatet eller om det känns bra kan bara störa och hindra.

Sammanfattning: Att skjuta upp att agera för att ”fundera över vad jag vill” eller vänta på inspiration, riskerar att bli en rejäl fälla som kan hindra oss att komma vidare i våra liv.

9 reaktioner till “Vad vill jag egentligen med mitt liv?”

  1. Tack, jag behövde läsa det här. : )

    Det var nära att jag valde psykologi, men så som du gjorde så satte jag mig på en psykologi-föreläsning… och insåg att det INTE var min grej. Det blev vetenskap istället. Trots det så finns psykologin alltid där, tillsammans med andra intressen som formar min världsbild. Jag frågar mig ofta om ”det här är rätt”. Men egentligen spelar det ingen roll. Rätt och fel är relativt.

    Jag håller med dig i att det är viktigt att göra istället för att älta. Även när man gör otroligt korkade saker så känns det bättre än när man ältar, vilket alltid förvånar mig när det händer (jag brukade vara rädd för att göra fel). Det blir en röra av allting men man känner sig levande på något sätt. Och är det inte det vi vill göra med vårt liv? att LEVA det?

  2. Om man ändå sitter i den båten nu då, att man fastnat i tänkande och inte längre vågar agera, vad gör man då?

  3. Tack, Ami, för att du frågar.

    Det är såklart svårt att komma med bra råd så här när jag inte vet några detaljer, men några förslag ”från höften” kan vara:

    Går det att hitta små enkla saker att börja med att göra, så att du kommer igång lite gradvis?

    Kanske öva medveten närvaro så att man inte sitter fast så hårt i tankarna.

    Boken ”Ta makten över depressionen” av Addis/Martel kan kanske också ge uppslag (oavsett om man/du tänker på situationen som depression eller som något annat).

    Hälsningar Daniel

  4. ”Det var nära att jag valde psykologi, men så som du gjorde så satte jag mig på en psykologi-föreläsning… och insåg att det INTE var min grej.”

    Hur kommer man till denna insikt? Att ”detta inte var min grej”. Det har jag aldrig varit med om. Det är därför jag finner det så otroligt svårt.

    På vilket sätt kändes det annorlunda med de vetenskapliga studierna? Känner du att det är ”din grej” Hur känns det?

  5. Hej Emma! Tack för kommentaren – det är ju signaturen ”R” som skrivit de citerade delarna, så jag vet inte om jag kan svara – men om du frågar mig om psykologi är min grej, så är det väl i första hand det här med terapi och personlig utveckling som jag ”brinner för”.
    Hälsningar Daniel

  6. Hej, tusen tack för ditt inlägg!

    Det är jul och jag känner mig olycklig över att jag inte hittat mitt gigg i livet.

    Sjuka är att ajg har ett bra liv, med vänner, nära och kära men ändå vandrar jag runt med ångest och självdestruktivitet för att jag ”aldrig” kommer till skott, så jävla svårt att vända på steken till det bättre.

    Men ditt inlägg hjälpte verkligen tack skall du ha!

  7. Hej Johan, tack för din kommentar, ledsen att höra om de olyckliga känslorna, skickar ett lycka till på vägen.
    Hälsningar Daniel

  8. Gammalt inlägg, men det träffade mig klockrent ändå. Jag har en liknande problematik, förutom det faktum att jag ”tror” att jag hittat rätt, kör på den banan men vaknar ofta upp inom typ ett år och känner att ”nä, men det här var ju absolut inte min grej” och så sjösätter jag något nytt projekt, säger upp mig från jobbet, byter stad eller nu senast påbörjar en ny utbildning. Sen jag tog examen från en 5-årig utbildning har det känts som att livet är ett stort tomrum som jag inte vet vad jag ska fylla med och hittills (fem år senare) känns det fortfarande inte bra. Det är som att jag provar en massa olika klädstilar men ingen funkar. Låter säkert flummigt, jag vet inte om du har några tips och råd eller om det känns igen? Det mesta man läser om upplever jag handlar om folk som inte vet vad de ska göra och därmed blir handlingsförlamade, inte som jag som agerar och (nästan) alltid ångrar mig på något sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *