Det kom ett brev… om sömnmetoder

Hej Daniel!

Jag har följt din blogg sedan årsskiftet. Jag har även läst äldre inlägg och hajade till när Anna Wahlgrens sova-hela-natten-metod (”SHN”) berördes. För vår del har den varit alldeles underbar. Lilltjejen ”kurades” vid 8 månader och det gick plättlätt. Efter två nätter sov hon 11 timmar i sträck och ifall hon vaknade till så ramsade vi mjukt från vår säng så att hon hörde det in bakom skynket två meter bort och somnade om så gott, så gott. Om läggningen någon gång strulade så ramsade vi hurtigt från diskbänken lite då och då så att vi fick sista ordet. Så sov hon. Wonderful. Storasystrarna som då var X år och Y år behövde ju också lite tid innan läggdags så det var ju bra om minstingen somnade vid sjusnåret. Detta fortgick i ett och ett halvt år och så kom lillebrorsan till världen och läggningarna började strula. Gap och skrik bakom skynket och arga protester. En så kallad fnurra på tråden som det kallas på Annas forum.

Fnurra på tråden? Snarare en listigt kamouflerad misshandel utförd av oss vuxna gentemot vårt barn som på alla möjliga sätt försökte nå oss genom våra högljudda ramsor, tillrättalägganden och korta natti natti sagda under promenaden ut ur rummet, bortvända från henne som lämnades ensam i totalmörkret bakom mörkläggningsgardinerna.

Du skriver att det saknas forskning om de långsiktiga effekterna av bland annat denna sömnmetod och det är synd. Själv har jag kämpat i ett halvår för att lappa och laga de gigantiskt trasiga sår vårt handlande orsakat vår dotter. Anknytningen har fått börja om och huruvida den kommer att bli fullständig återstår att se men det går framåt. Hon fyller tre år om en månad och somnar numera alltid med mamma eller pappa vid sin säng. Hon väljer också själv att hålla mig i handen vilket har tagit lång tid för henne att kunna ta emot.

Man kan väl säga att jag vaknade upp till sist och undrade vad fan vi höll på med. Hur skulle jag själv känna mig ifall min sambo totalt ignorerade mina kommunikationsförsök med ett goddagyxskaftsvar repeterat fyra gånger, ibland sex ifrån andra änden av huset? Jag skäms verkligen över detta.

Det är möjligt att andra SHN-utövare lyckats bättre än vad vi gjorde. Att deras barn gladeligen hoppar i säng för att sova så gott som de blivit lärda och fortsätter med det år ut och år in. Kanske följde vi inte alla delmoment i metoden utan ville bara ha russinen ur kakan med lång sammanhängande sömn och minimal insats när barnet ibland vaknade på natten? Med andra ord kan jag inte säga att metoden som sådan är skadlig men jag VET att den förenklar och reducerar barnet till något som knappt är mänskligt. På natten sover man. Punkt. Somnar man inte snabbt och lätt så har mamma eller pappa inte varit tillräckligt tydlig i sitt ”besked”. Vilket trams.

Detta har alltså jag, en mogen människa över 40 år med ytterst välordnade förhållanden i arbetslivet, plånboken och tillvaron i stort gjort mot mitt barn. Hjärtat blöder.

Jag tror inte att det hade satt sådana spår ifall vi bara låtit bli att försöka rätta till den där fnurran som uppstod vid tvåårsstrecket. Innan dess så sov hon ju verkligen gott direkt en minut efter gonattet. Grät aldrig på natten utan gnydde till och fick höra en mjuk röst med de välbekanta orden. Skadan uppstod nog när läggningarna INTE fungerade så och vi valde att utöva SHN-metodens olika verktyg för att dottern skulle somna av sig själv. 30-40 minuters duell var inte ovanligt. Där gick det sannerligen fel.

En kväll i somras bad jag om förlåtelse till henne. Vi hade läst saga tillsammans och hon blev som vanligt arg och aggressiv mot mig. Trött och ilsken. Kudden flyger iväg mot mig otaliga gånger och händerna slår mig. Igen. Ingen kontakt. Så hade det varit hela sommaren. Hon kändes inte närvarande utan gled ofta in i ett konstigt ansiktsuttryck med underbett och stel blick och så dessa klösande små händer som slet bort mina händer när jag skulle hålla om ryggen för att lugna. Detta oavsett hur mjukt jag rörde henne.

Förlåtet ja. Jag kände mig ofta tom och ledsen inombords i dessa situationer. Vad skulle jag göra? Hur skulle vi kunna rätta till det vi antog gått snett? Hon ville inte ta emot närhet annat än i bussituationer och framför allt inte vid läggdags. Just denna kväll så började jag bara prata. Prata om hur ledsen jag var att hon fått vara alldeles ensam i sin säng och att jag förstod hur ensam hon måste ha känt sig. Att hon nog varit väldigt rädd i mörkret och att mamma och pappa gjort fel som inte kommit och tröstat då. På alla möjliga vis så beskrev jag vad jag trodde hon upplevt och strök henne över kinden under tiden. Det som händer under dessa minuter är för evigt fastborrat i mitt minne och mitt hjärta. Lilla Elin börjar gråta, inte på ett barns sätt utan på ett mycket plågat och återhållsamt sätt. Som om hon kämpade med att kontrollera sig. Hon ligger på rygg i sin säng och jag sitter på golvet bredvid. Hennes blick stirrar upp i taket och underläppen darrar. Hennes bröstkorg nästan krampar av andningen som blivit alldeles ur fas. Hon försöker säga något men det bara gurglar och hon kräks rakt upp i luften. Jag hinner inte röra mig innan hon fullkomligen kastar sig om min hals och håller armarna hårt knutna runt mig. Hon kan inte riktigt prata utan kräks mera och vi torkar bort det med täcket. Jag fortsätter att prata, stackars lilla Elin som varit så rädd och ensam. Så rädd och ensam och mamma kom inte. Förlåt Elin, förlåt. Jag ska aldrig aldrig göra så igen. Det var fel. Förlåt. Och så vidare tills hon slutar att gråta. Då börjar hon prata. Säger att jag var skrämsig då. Att hon var jätterädd. Om och om igen.

Nästa dag har vi en helt annan tjej hemma. Hon sitter nära. Jag får krama lite försiktigt. Vid kvällssagan avbryter hon mig och ber att få höra om när hon var ensam och rädd. Jag berättar och ber om förlåtelse. Hon somnar gott. Efter detta har det bara blivit bättre och bättre men det är ändå inte fullständigt. Svårt att förklara men påtagligt för mig som mamma.

Oj. Det blev långt ändå. Jag ville bara berätta vår historia som ger en inblick i vad just denna metod råkat ställa till med i vår familj. Lillebror som är tio månader kommer lyckligtvis aldrig att uppleva samma sak. Om du eventuellt har någon fråga så svarar jag gärna.

MVH Elins mamma

——

Från Daniel: Jag valde att be att få publicera detta brev eftersom det innehöll så många kloka och personliga reflektioner kring sömnmetoder, och inte minst en väldigt gripande berättelse om att be sitt barn om förlåtelse. (Barnets riktiga namn är ändrat till Elin)

Missa inte att bloggposten som brevet refererar till finns här.

59 reaktioner till “Det kom ett brev… om sömnmetoder”

  1. Ett otroligt starkt och gripande brev och jag önskar att detta brev kan få upp ögonen på andra föräldrar som antingen är på väg att ‘kura’ sitt/sina barn eller som redan använder sig av denna fruktansvärda metod (som jag inte ser som något annat än ren misshandel)

    Jag klickade vidare till ditt inlägg om sömnmetoder och undrar om du kan hjälpa mig med forskning/böcker som tar upp bla det du nämner i det inlägget
    ”Under tre års ålder är förmågan att hålla föräldrarna i minnet inte fullt utvecklad, och under denna ålder bör barn inte lämnas ensamma att sova. Mörker och sömn triggar ofta känslor av otrygghet, och detta måste vuxenvärlden respektera.”

    Jag letar info om detta inkl att barn som bara är runt 1-3 år inte bör bo växelvis hos separerade föräldrar och inte slussas fram och tillbaka hur som helst. När vårdnadstvister går så långt som till rätten så har jag för mig att det brukar nämnas lite ‘tyngre’ forskning’ som bla handlar om detta. Och att även socialförvaltning/familjerätt som är involverade i vårdnadstvister utgår från samma typ av forskning.
    Om du har tips på detta så är jag mkt tacksam.

  2. Hej,
    Tack för kommentaren, jag är glad att du också blev gripen av brevet.
    Jag kan rekommendera boken kärlekens roll, som jag tror tar upp och sammanfattar den bästa forskningen kring detta.
    Växelvis boende före 3 års ålder är ett jätteintressant ämne, som också säkert är svårt att säga något tvärsäkert om. Jag kan tyvärr inte tillräckligt om vilken forskning som brukar hänvisas till. Jag skulle kunna gissa att det tyvärr blir lite lösa hänvisningar till forskning, men att det kombineras med en del tyckanden och åsikter, jättesvårt att säga något säkert och tydligt om dessa saker.
    Hälsningar Daniel

  3. Detta att barn före 3 års ålder inte bör sova själva, det är grundat på min syn på anknytningsforskningen. Jag antar att vissa inte skulle hålla med. I Aletha Solters böcker finns nog också en hel del forskningsreferenser. T.ex. The Aware Baby (tyvärr bara på engelska). Jag tillhör väl den s.k. Attachment parenting-skolan, och även om jag tycker att det finns gott om forskningsstöd för dessa synsätt, så finns det också många som tycker att de har goda skäl till att dra andra slutsatser…
    Daniel

  4. Tack snälla du för dina svar, ska snarast skaffa boken du nämner först och även böckerna med Aletha Solters.

    Har samma grundsyn dvs attachment parenting och har till och från försökt argumentera med sk motståndare vilka inte sällan har haft AW som ‘guru’. Jag blev rejält skrämd av hur indoktrinerade dessa AW-anhängare var/är. Och att läsa på det forum AW bedriver gjorde mig så illa berörd att jag i perioder helt enkelt inte klarade av att läsa om hur alla dessa föräldrar – starkt påhejade av AW själv och hennes mest hängivna – systematiskt gjorde illa sina barn.
    Så att läsa detta brev du fått inger ändå hopp.

    Stort tack till föräldrarna som berättar detta och till dig Daniel för att du publicerade det.

  5. Stort tack för att jag fick läsa detta. Jag har en liknande historia med mitt första barn som vi ”tvångssövde” som jag i efterhand kallat det, något som bringat mycket smärta och ångest för oss alla. Nu sover vi alla tillsammans, på lika villkor allihop, och sakta sakta börjar även ”stora” barnet (4 år snart) vilja närhet och tröst igen.

  6. Jag är så tagen av det här brevet och det innehåller så mycket värdefullt. Otroligt viktigt!

    Tack för en bra blogg, Daniel!

    //Nellebo

  7. Oerhört viktigt brev, visste inte ens att sådana ”metoder” rekommenderas. Det låter så sjukt dysfunktionellt och trasigt. Ingen skugga ska falla över föräldrarna i fall som detta, som faktiskt har försökt göra det bästa för sina barn. Däremot hade det varit mycket intressant att höra vad Annika Wahlberg, metodens upphovsman, skulle ha att säga om brevet ovan.

    Daniel, kan inte du försöka få igång lite debatt om detta? Det hade varit på sin plats att belysa det här, få upp det i Uppdrag Granskning eller vad som helst. Detta skadar ju människor. Vuxna som barn.

    Mvh,
    Stefan
    vuxet barn till frånvarande föräldrar

  8. Fruktansvärt och gripande… Hemskt att detta pågår hela tiden runt om i Sverige. Jag tycker också att det är skrämmande att denna försummelse sker så utstuderat, det görs inte av ovetandes desperata föräldrar utan många gånger av föräldrar som är väl inlästa på AW:s böcker och metoden följs mekaniskt likt robotar. Det känns som om ”robotar” är vad man skapar också, inte inkännande och medmänskliga individer.

    Denna berättelse fick dock ett ”lyckligt” slut.

  9. Nu ska man komma ihåg att Anna Wahlgrens råd är ett eko av officiella råd och rekommendationer från 1960-80-talet, när hon själv fick sina barn. Standardprogrammet för amning/matning är en modifiering av fyratimmarsschemat och passar verkligen inte alla. Och metodtänkandet är ju i högsta grad levande inom barnhälsovården fortfarande. Det är lätt att hänga ut Anna Wahlgren men det som sägs från officiellt håll är i mycket detsamma (förutom ffa att man har gått ifrån sömn i magläge). Och lika destruktivt.

  10. Upprörd och fylld av kärlek på samma gång är jag efter att ha läst ditt inlägg som berörde mig otroligt mycket och jag vill ge fler möjlighet att läsa så därför länkade jag vidare till detta.
    Känslorna blev starka och tankarna många då vi själva gått igenom sömnlösa ÅR!

    Jag har fått inte ett, inte två utan TRE barn som alla varit hängivna sovvägrare. De sov sällan mer än 20min i sträck dagtid från att de var 2 månader och ammade flertalet gånger om nätterna till de passerat 1års dagen. Faktum är att de började inte att somna själva och sova hela nätter förrän de passerat 6års åldern.
    Sömnbristen har varit tärande, men jag har mantrat för mig själv att
    -dethärvararintelivetut-
    Och oj va många gånger jag fått höra att jag curlar mina barn, att de MÅSTE lära sig somna själva.
    Men där hade de fel. Det behövde de INTE! De behövde KÄRLEK och TRYGGHET!

    Jag har varit Mamma i ungefär 3100 dagar och har klämt ner mig i sängen bredvid de små varma trötta barnen i ungefär lika många kvällar. Jag har ammat, läst sagor, kliat på ryggen och masserat fötter. Sjungit godnattvisor tills rösten blivit trött.

    Nej, det har inte alltid varit mysigt och rosenrött. De perioder när det rört sig mycket i deras små huvuden har det kunnat ta Två TIMMAR innan de somnat. Jag har känt mig stressad och frustrerad av att halva min kväll försvinner. Det hade säkert gått snabbare om de varit ”kurade”. Men i hjärtat har jag känt att den här tryggheten vill jag ge mina barn och jag önskar att alla barn fick den.

    Jag ångrar inte en enda sekund att jag har avsatt många timmar (som i livets helhet blir en fis rymden ändå) nerklämd i deras sängar.
    Det var ett klokt beslut då och nu och för all framtid.
    Dessutom funderar jag på: Vad skulle jag annars lagt dessa timmar på? Surfande? Diskande? Tvättande? Tv-tittande? Finns det något viktigare än att ge barnen en grundtrygghet?

    Jag är Fullt Medveten om att alla barn och alla föräldrar fungerar olika och har olika behov och förutsättningar.
    Jag vill inte vara know-it-all-typen och påstå att jag har rätt och Anna Wahlgren fel i många avseenden. Vad jag däremot önskar är att fler föräldrar reflekterade mer och kände efter i hjärtat innan sovkurer och metoder blir en rutin. Media överröser oss med tankar om varför barnen måste sova hela nätter från tidig ålder och hur vi lättast löser detta.
    Visst, ibland kommer det bra inlägg i debatten om sömn men innan ni påbörjar metoder så fråga er: Varför ni gör det? Och vad för viktigare saker skulle ni annars spendera den nattnings-timmen på?
    Ha i tanken att det du gör nu påverkar inte bara dig och ditt barn närmsta timmen då du behöver ramsa och barnet behöver ropa. Det kan påverka barnet så mycket mer och längre fram i tiden än vad du tänker på just då.

    Om du lever i 80 år så är det sissodär 700800 timmar.
    Om du väljer att ligga och natta ditt barn i 1 timme/kväll i 5 år så är det 1825 timmar av ditt liv.
    1825 timmar av dina 700800 timmar livet, det är faktikst en fis i rymden men kan göra så stor skillnad där och då och på sikt <3

  11. Hej!
    Vår första dotter sov dåligt och till slut höll detta på att knäcka mig, min man och vårt barn. Vi alla 3 var totalt utmattade av sömnbristen som vi lett av i nästan ett helt år. Med hjälp av Bernt Eckerbergs råd (vi körde 3 min o ej 5 min) fick vi en trygg flicka som sov gott hela natten. Som första gångs föräldrar var vi för mycket runt omkring vår dotter och detta gjorde henne otrygg, vilket gjorde att hon inte kunde somna själv och när hon vaknade på natten behövde hon oss för att somna om. Vi fick en trygg och lugn läggning med pyjamas, välling, saga och mys. Detta räddade vår familj och fick oss att våga skaffa ett syskon. Vår flicka går idag i skolan och är en tjej som gärna gosar och kramas med mamma och pappa.

  12. Sitter här så otroligt berörd, med tårarna rinnande nedför kinderna. En oroligt stark berättelse. Det är väldigt starkt att kunna gå ut med den här informationen. Vi gör alla fel ibland. Det viktiga är som här, att se att vi gör det och att göra allt för att ställa det till rätta igen. Samtalet med dottern är ett av de mest intima, avskalade genuina ögonblick jag har fått äran att dela.

  13. Stort tack till Marit, I, Victoria, Sofia, Clara och Sara för era kloka kommentarer! Jag är helt tagen av intresset, engagemanget och kärleken som det här inlägget dragit med sig.
    Hälsningar Daniel

  14. Tack för att du och ”Elins” mamma delade med er av brevet, oerhört gripande.

    Jag har samsovit med min son sen födseln och insåg idag att det finns ett namn på min ”föräldratyp” – attachment parenting/nära förälder. Jag har fått många negativa kommentarer kring att vi samsover, men i mitt hjärta har det alltid känts rätt och med detta läst idag så är jag ännu mer säker på att det faktiskt också är det. I alla fall i min sons fall.
    Stort tack!

  15. Jag, som är yrkeskollega till Daniel, tycker att man bör nyansera diskussionen en smula. Jag är betydligt mer beteendeinriktad än Daniel och tror att det är bra att barn lär sig att sova själv. Däremot är jag ingen aktiv förespråkare av 5 minuters-regeln utan anser att man bör ta hänsyn till varje individuellt barn. MEN. Den amerikanske föräldrarutbildaren Elisabeth Pantley har skrivit en book som heter ”The No-Cry Sleep Solution: Gentle Ways to Help Your Baby Sleep Through the Night” Vilken Daniel tidigare skrivit om) . Hennes resonemang bygger på gradvis tillvänjning, vilket inom beteendeterapin kallas desensibilisering. Det bygger på att man långsamt men kontrollerat vänjer barnen vid det obehagliga stimulit (dvs att sova själv). 5 minuters-regeln är inne på samma men skulle snarare kategoriseras som exponering med responsprevention, vilket sällan är att föredra med små barn.

    Men genom att gradvis vänja barnet så kommer det med tiden att kunna sova själv.

    Vidare så kan man också arbeta med omkringliggande faktorer, såsom sovmiljö, fasta rutiner och till viss del betingning (tex att man alltid sjunger samma sång eller spelar samma skiva i samband med insomnandet. Använd dock inte skivan i andra sammanhang).

    Men återigen, var familj skall lösa det på det sätt som de känner fungerar eller är okej, oavsett vad de olika psykologiska teorierna säger.

    Med vänlig hälsning

    Niclas Andersson, leg. psykolog

  16. Hej!

    Jag har aldrig förstått mig på tänket kring 5-min-metoden. Det känns för mig som något man gör för sin egen del och inte för sitt barn. Det är jobbigt att natta – lättare om barnet själv gråter sig till sömns.

    Jag skulle vilja likna det med klassrummen förr i tiden när aga var tillåtet. Min mormor kunde fram till nutid varje glosa som de fick i läxa när hon växte upp på 30-talet eftersom hon fick stryk om hon inte gjort sin läxa. Men är resultatet det enda viktiga?

  17. @Niclas Andersson: du skriver: ” Jag är betydligt mer beteendeinriktad än Daniel och tror att det är bra att barn lär sig att sova själv.” Skulle du vilja utveckla detta lite? Varför anser du att det är bra att barn ”lär sig sova själv”? Barn i vilken ålder är det du talar om här?

  18. Emilie,

    ledsen mitt svar dröjt. Jag såg inte att du hade ställt en fråga till mig. För mig finns det ett några skäl till varför barn ska sova själva. För det första så tycker jag att det är viktigt att man som förälder får lite tid själv, även om tiden i sängen främst sker i sovandes läge. Många avstår till exempel från sex när man har barn i sängen, vilket kan framkalla frustration och irritation hos antingen den ena eller den andra parten.

    För det andra så blir det oftast lättare för barnet att sova själv när det blir äldre om det redan från tidig start fått lära sig att sova själv (och känna en trygghet med det).

    För det tredje sover oftast föräldrar bättre när man inte har ett barn i sängen, som flyttar runt.

    Ytterligare en viktig faktor är att Socialstyrelsen avråder från samsovning. De anses kunna öka risken för plötslig spädbarnsdöd genom att föräldrar i sovande tillstånd antingen kan täcka barnets andningsvägar eller att oavsiktligt stöta till det så det hamnar på magen.

    Läs mer här: http://www.svt.se/nyheter/sverige/experten-stor-studie-bakom-nya-rad

    Generellt tycker jag att barn från relativt tidig ålder, under sex månader skall lära sig sova i egen säng. Men Socialstyrelsen rekommenderar att spädbarn under tre månader skall sova i egen säng.

  19. Som jag gråtit när jag läst detta inlägg. Jag hittade hit i morse och har läst det tre, fyra gånger redan. Tårar för det lilla barnet skull men även för det fina i att kunna be ett litet barn om förlåtelse. Dessa kloka fina barn som med sina kramar och försiktiga närmanden visar att hon förstår att mamma säger förlåt och att mamma ångrar det hon gjort. Mer kan man som förälder inte göra när man inser att man gjort fel och ingen förälder är ofelbar. Jag hoppas anknytningen fortsätter och som mamma, var glad och tacksam att du kom på detta nu när du har tid på dig att göra ”rätt”. Det hade varit värre om du insåg det nu men aldrig bad om ursäkt och ändrade dig.
    Önskar er stort lycka till!
    kram

  20. @ Niclas: Tack för ditt svar!

    Du skriver att det är viktigt att man som förälder ”får lite tid själv”. Jag skulle vilja tillägga att det primära under de där första månaderna med ett nyfött barn är att tillgodose barnets grundläggande behov bland det barnets behov av mat, närhet och anknytning. En trygg och lugn start helt enkelt. Att hela familjen får landa i sina nya roller. En realistisk syn på spädbarns behov av mat, sömn och närhet underlättar här. Jag tror att vi skulle vinna på att damma av det som förut kallades barnsängstiden och låta nyblivna föräldrar få lite extra hjälp och avlastning rent allmänt då. Något många idag saknar, speciellt de som saknar far och morföräldrar på nära håll.
    De föräldrar som säger sig vilja amma (98% om jag inte missminner mig) är också främjade av närkontakt nattetid för att mjölken inte ska sina i förtid och för att underlätta nattamning utan att alla behöver vakna och gråta. Att ha barnet i ett annat rum som du förespråkar försvårar storligen nattamningen. Även flaskade barn har samma behov av att ”tanka närhet” under natten.

    ”Många avstår till exempel från sex när man har barn i sängen, vilket kan framkalla frustration och irritation hos antingen den ena eller den andra parten. ”
    Nu finns det ju ett antal andra skäl till att inte alla kan, vill eller orkar ha sex direkt efter nedkomsten förutom att sängen nu delas av en ny liten människa. Förstår dock problemet. Är verkligen den bästa lösningen då att spädbarnet sover i ett annat rum? Är det inte enklare att temporärt sätta in en extrasäng/soffa i ett annat rum för lite gemensam vuxentid i avskilldhet men inte sova där? På så sätt kan barnet få möjlighet att tanka närhet på natten? Visst kan föräldrar, speciellt den som nattammar, behöva avlastning. Det lättaste sättet är att partnern eller annan nära vuxen avlastar dagtid. Jag tänker att den avsaknad av avlastande vuxna/storfamilj runt de nyblivna föräldrarna som är boven i dramat här och att vi försöker kompensera genom att träna bort spädbarns närhetsbehov. Visst är spädbarn krävande i början och visst kan det vara irriterande att inte allt fungerar som vanligt. Frågan är om det inte är lättare att tillvänja en vuxen med att tillgodose spädbarnets nattliga närhetsbehov än att vänja spädbarnet vid att dessa inte blir tillgodosedda?
    ”För det andra så blir det oftast lättare för barnet att sova själv när det blir äldre om det redan från tidig start fått lära sig att sova själv.”
    Vad grundar du det på?
    Min erfarenhet, från egna och andras barn, är tvärtom att barn som får obegränsad tillgång till närhet nattetid är de tryggaste, de som sover bäst även i eget rum sedan. Dvs de barn som fått ta ”avvänjningen” från samsovningen i egen takt. Generellt är min erfarenhet att ett klängigt barn behöver tanka närhet. Ger man det möjlighet att ”tanka klart” får man själv lite andrum sedan. Backar man undan i förtid svarar barnet med att kräva din närvaro. Har du andra erfarenheter själv?

    Visst kan barn vänjas tidigt med att de får sova ensamma och inte störa mamma och pappa. Frågan är väl hur vi vet att barnet som sover i eget rum sover i trygghet och inte bara har gett upp försöken att kräva förälderns närhet? Jag tänker att när det handlar om spädbarn som inte själv kan sätta ord på sina upplevelser bör man kanske överväga att låta försiktighetsprincipen råda, hur tänker du?

    ”För det tredje sover oftast föräldrar bättre när man inte har ett barn i sängen, som flyttar runt. ” Fast flyttar egentligen barn under 3 eller ens 6månader, runt så mycket i sängen, min erfarenhet är att det handlar mer om ettåringar då? Kan hålla med dig om att samsovning med barn av sovtypen ”skenande elvisp” kan vara en aning påfrestande. Lösningen för många här är antingen en spjälsäng med borttagbar långsida kant i kant med föräldrasängen, senare när barnet kan ta sig i och ur föräldrasängen egen säng med kanter och med liten kant mot föräldrasängen. Då får möjlighet att ligga nära vid insomning, men barnet brukar stanna på ”sin” halva även om de roterar runt.

    ”Ytterligare en viktig faktor är att Socialstyrelsen avråder från samsovning. De anses kunna öka risken för plötslig spädbarnsdöd genom att föräldrar i sovande tillstånd antingen kan täcka barnets andningsvägar eller att oavsiktligt stöta till det så det hamnar på magen. ”
    Jag känner till den studien, dessa nya rön går tvärt tidigare råd om amning och hud mot hud kontakte för anknytning mm. Den har fått kritik från flera håll b la för bristande kunskaper om amning mm.
    (Se sammanställning här med länkar, lyssna på inslaget från bla Eva Lotta funqvist som forskat i ämnet: http://sagogrynet.wordpress.com/2013/12/05/samsovning-och-anknytning/#comments )

    Fler invändningar:
    ”Flera av de rapporter/artiklar som forskarna har i sin källhänvisning visar på att det inte finns en ökad risk vid säker samsovning, eller som en studie som klart och tydligt säger att den ökade risken för PSD vid samsovning är försumbar och finns bara under barnets första 4-8 veckor i livet, samma studie drar slutsatsen att det viktigaste riskfaktorn att börja vid är att få föräldrar att sluta lägga sina bebisar i ett eget rum (i den studien hade 16% dött vid samsovning, 36% sovande i egen säng i eget rum).” (http://somnforbarn.wordpress.com/category/barnets-sovplatssamsovning/ )
    Ska man minska risken för PSD ska man alltså enligt rapportens källor absolut inte lägga barnet i eget rum, eftersom det ger högre risk än samsovning.

    ”Generellt tycker jag att barn från relativt tidig ålder, under sex månader skall lära sig sova i egen säng. ” Varför just från en ålder under sex månader, en tid då helamning fortfarande rekommenderas? Varför är det fördelaktigare innan sex månader än i barnets egen takt?

    ”De anses kunna öka risken för plötslig spädbarnsdöd genom att föräldrar i sovande tillstånd antingen kan täcka barnets andningsvägar ”
    Detta är något som kan undvikas genom att praktisera sk. säker samsovning. Dvs att placera barnet i huvudhöjd, närmst den mest lättväckta, undvika tjocka täcken, mjuka stora kuddar etc nära barnet. Inte sammsova med droger/mediciner i kroppen osv osv. Detta är något BB personalen hittills brukat informera om. Frågan är om denna livsviktiga information nu kommer att upphöra iom att Socialstyrelsen ändrat sina råd igen.

    Min personliga erfarenhet är att man som förälder vaknar direkt om något bryter mönstret hos spädbarnet. Om andningsmönstret ändras, om barnet blir för varmt, rör sig annorlunda osv. Precis som bb personal runt om i landet hittills fått informera om.

  21. Tack Niclas och Emilie för att ni diskuterar. Jag har också funderat på att titta närmare på socialstyrelsens nya regler. Tack för tipsen.
    Man skulle vilja se mer i detalj hur de har tänkt.
    Daniel

  22. Mycket glad åt att läsa detta brev, bra traumabearbetning, fin läkeprocess. Allt går att läka, bara mycket fiffigare att göra det när man är tre istället för 53! Och att kunna få en hel relation med föräldrarna. Närhet är nödvändigt. Känner mig ofta beklämd över att det är tillåtet att ägna sig åt denna typ av misshandel i nära relationer som alla avvänjningskurer av olika slag vittnar om-sluta dricka bröstmjölk när andra bestämmer, inte du själv, ligga ensam när du behöver närhet. Det är enkelt att sätta sig in i om du föreställer dig att du själv är så liten, och helt beroende av andras omsorg för att bli varm, få mat, kunna överleva. denna sida inger mycket hopp-tack !

  23. Ja, att lägga barn kan ta olika tid i bebis o småbarnsåren, våra barn adopterade vid 4 resp 7 månaders ålder, sövdes direkt vid hemkomsten i egen säng men i vårt gemensamma sovrum. 1:an med småduttande på magen och 2:an med strykande hand. En på var sida en period. För det mesta gick det på en halvtimme med läggningen tillsammans med någon av oss föräldrar. Ibland somnade jag innan liggande på golvet. Nog gnölades det ibland men inget gråtande till sömns. Vaknade bara om de blivit sjuka eller störda under natten. Numera är de 16 och 18 år och vi föräldrar somnar alltid före under helgen.

  24. Jag struntade i barnmorskans uppmaningar och fortsatte vara där och klia på rygg, buffa lätt och stryka handen över ryggen tills dottern blev 3 1/5. Efter det ville hon självmant sova på egen hand. Vissa kvällar ville hon att jag skulle ligga/sitta bredvid och hjälpa henne somna och andra kvällar ville hon somna själv. Huvudsaken är att hon fick ta det i egen takt, tills hon själv kände sig redo.
    Det har krävt tid och energi av mig, men jag är av åsikten att om man inte är villig att offra tid och energi för att tillförsäkra sitt barn trygghet så bör man fråga sig varför man valde att bli förälder. Det är ändå ett litet liv du har ansvar över och du bör göra ditt bästa för att barnet får förutsättningar att bli en stark och självständig individ – hela livet.
    Erfarenhetsmässigt (familj,vänner,bekanta) har jag sett ett negativt mönster för barn som ”försummas” med dessa olika metoder, och av denna anledning valde jag att inte använda mig av sådant, utan gå efter min föräldrainstinkt (den finns där av en anledning) – och det fungerade jättebra för mig.

  25. Har tre barn, 22, 20 och 11 (tjejer och kille). Alla tre har sovit/somnat hos oss och sedan har vi burit över tjejerna. Tjejerna har också delat rum så de har inte varit riktigt själva. Killen däremot, sover fortfarande med oss, det är den tiden då vi myser, pratar om allt, läser eller lyssnar på cd. Han har alltid haft gasen botten så det har inte funnits möjlighet förrän nattningen. Han är en numera lugn och trygg kille och jag värdesätta nattningen eftersom den kommer att ta slut rätt så snart. 20-åriga systern kommer krypandes ibland när hon är mörkrädd och då sover fadern på soffan. Sex, tja det finns andra ställen än sängen

  26. Hej!

    Tack för en intressant diskussion! Jag håller med Niclas Andersson att det behövs nyanser. Jag tycker att Anna Wahlgren har en grundläggande förståelse för barn som jag beundrar. Däremot håller jag inte alltid med om metoderna, som jag tror måste anpassas efter varje barn, och särskilt efter varje förälder.

    Anna Wahlgrens viktigaste punkt är att det är inte synd om föräldrarna som inte får sova, det är synd om barnen som inte får sova. Hur ska barnen orka med sin långa ”arbetsdag” med alla intryck, lekar och konflikter med kompisar som ska lösas om de inte får sova sammanhängande på natten? Och hur ska barn lära sig att somna om på natten om de skräms av ensamhet och mörker?

    Jag tycker att det är en gåva att ge barnen trygghet i sin egen person och att de ska trivas med sig själva och inte vara beroende av sällskap dygnet runt. Jag skulle själv bli alldeles utmattad om jag inte fick vara ensam en liten stund varje dag. Det är svårare att ge barnen trygghet utan att hålla dem i famnen, men det går. Jag har försökt genom en trevlig sovplats, lugna, trygga rutiner och att alltid svara på deras frågor när de ropar.

    Jag har tolkat Anna Wahlgrens råd såhär:
    Varje barns skrik är en fråga. Barnet ropar/skriker i sängen. Det är dags att sova, barnet är mätt, bytt och supersömnigt. Det vet jag för jag har noga sett till dess behov. Barnet frågar med sitt skrik ”Ligger jag verkligen bra här? Det kanske kommer vilda djur och tar mig?” Jag kan bara svara mitt lilla barn med handlingar. Om jag tar upp barnet bekräftar jag faran: ”Du har rätt, det kanske kommer vilda djur. Kom upp, det är bara i min famn som du är trygg.” Om jag däremot lugnar henne i sängen svarar jag: ”Det är ingen fara. Du är alldeles trygg där du ligger, det ser jag till.”

    Jag svarar på hennes fråga genom att alltid komma när hon skriker/ropar. På kvällen och på natten. Jag ger henne svar genom mina handlingar: ”Du är trygg där du är och jag är nära och kommer alltid om det är något! Men nu ska du sova för det är kvällen.” Jag ger henne tilltro och förtroende att somna själv. Ropar hon igen kommer jag igen (om det så var tio sekunder sedan), stryker henne över ryggen, berättar att allt är bra och går sakta ut. Om och om igen. Hon vet att jag är nära, men hon får somna själv.

    Jag har två barn, den äldsta nästan fyra. Hennes bästa stund på dagen är egentiden i sängen. Efter nattning med både sagor och prat om dagen så kryper hon ner i sin säng. Där ligger hon och sjunger, funderar och mysleker med sina gosedjur. Om hon kommer på något viktigt så ropar hon, eller tassar ut till trappan och ropar för att inte väcka lillasyster. Då kan vi prata om det och sen kryper hon ner igen. Min ettåring har lika roligt och svajar loss i spjälsängen innan hon (oftast balanserande på huvudet och fötterna) somnar. Hon brukar ropa en gång när hon är supersömnig, som för att säga: ”Jag är inte trööööött…” med tunga ögonlock, men med en liten omstoppning då så somnar hon skönt.

    Ettåringen vaknar ofta någon gång på natten. Jag kommer direkt och stoppar om henne, och då somnar hon om på direkten. Den stora har sovit hela nätterna i flera år men har börjat få mardrömmar (vilket hör till den mentala utvecklingen). Då vaknar hon och gråter och då kommer jag självklart dit. Hon ska inte behöva mota sin rädsla själv. Ibland ligger jag kvar tills hon somnar, för jag vet hur läskigt det kan vara med en rejäl mardröm. Men vanliga kvällar är inte och ska inte behöva vara läskiga.

    Det är vad jag tror och hur vi i vår familj hanterar sömn. Det har passat utmärkt med min instinkt. Varje förälder måste göra vad den tveklöst tror är rätt väg, för bara då är man trygg och övertygande inför barnet. Alla gör som de vill och tror, men jag menar att det inte alls behöver vara ”misshandel” att lära sina barn att somna själva.

  27. Oj som tårarna rinner här! Lilla, lilla gumman. Så fantastiskt att du bad om ursäkt. Att ni nådde varandra där. Även om man önskar att det inte hade behövts.

    Jag blir verkligen ledsen för barnens skulle som tvingas gå igenom detta tvång. Om tanken är att de ska bli trygga individer i sig själva, kan man inte göra det på annat sätt?

    Jag har oxå ofta funderat på detta med att barnet ska sova själv – vi vill ju sällan separeras fr vår partner så varför skulle barnet som är mer attached till oss tycka att det är ok?

    Vårt första barn reagerar som du beskriver med Elin, att man knappt får krama och vara nära. Jag frågar alltid om jag får (tar mig inte friheten att bara göra) men hon gillar inte att kramas. Det måste man såklart inte göra ändå! Men när jag tänker tillbaka på läggningarna med henne hela första halvåret så var de katastrof. Vi kunde hålla på i upp till 4 timmar. Det slutade alltid med att hon var uppe i famnen ändå. Men dessa, upp till, 4 timmars kamp – var det värt det? Jag vet inte…

    Hon är en otroligt viljestark tjej o ju äldre hon blivit (blir 3 i nov) så har jag fått släppa på konflikter och mycket är ja från början för att vara nej när det verkligen är nej! Och det funkar. Hon reder sig själv väldigt mycket.

    Idag hade jag inte gjort läggningsrutinen på samma sätt – jag hade följt henne. Ju mer jag tänker på det, varför ska vi INTE följa vårt barn när det kommer till läggningsrutiner etc? Att bli lämnad själv i mörker… Jisses, det är när jag tänker på det, inte alls skönt i mammahjärtat. Och hur känns det då i barnhjärtat?

    Nähä, idag är det jag som går hem o ber vår tjej om ursäkt…

    Hur går det med Elin idag förresten, efter denna förlösande händelse?

  28. Alla barn är ju individer och det känns knasigt att tro att en metod skulle funka likadant på alla. Sen kan jag tycka att det finns en överdriven rädsla för att 5 min metoden skulle förstöra och ge barnen trauman för livet. Det tror jag absolut inte. Och vi är ju bara människor, visst trampar vi i klaveret som föräldrar titt och tätt. Jag har gjort stora misstag i mitt föräldraskap ibland, men jag har också bett om förlåtelse om nåt har blivit helt galet, och det bästa med det är ju att man på så vis visar sitt barn att ingen är perfekt, alla gör misstag, vilket också ger barnet en trygghet eftersom inte heller de behöver vara perefekta. Det var ju också det brevskrivaren tog upp.

  29. Så hemskt för mamman o pappan och så skönt att det gick bra. Jag och min man nattar oxå våra barn, 8 o 10 år varenda kväll. Tycker en ovanstående kommentar om ”Vad skulle du gjort istället?” var bra. Vad är viktigare? Ibland är den ene av oss borta o då blir det dubbelnattning o ibland har vi allnattning i dubbelsängen. Läsning o prat o en mysig stund. Sånt som inte går att prata om i dagens ljus kommer smygande då. Så viktigt. O jag fattar inte dessa föräldrar som skaffar barn men sen ska inte livet påverkas av det. Så tokigt. Det är väl det som just är meningen, att ens liv ska påverkas av dessa människor.

  30. Vi har använt Anna Wahlgrens metoder för Sömn och även som inspiration i annan uppfostran, och det har fungerat superbra för oss, våra barn har sovit fantastiskt bra och har inga anknytningsproblem. Självklart tråkigt för er som råkat ut för anknytningsproblem mm. Men för oss har Anna Wahlgren´s metoder varit fantastiskt bra.

  31. Vad e det för metoder? Har två barn en på snart 5 och en på 2.5 största sover hos oss och mindta gar altid velat ligga själva sen hon var nyfödd. Äldsta sonen vaknade altid flera gånger på nätterna men med lite välling och mysande somnade hsn om direkt igen. Minsts dottern har i princip sovit hela nätter sen jon var nyfödd och lägger sej 7 varje kväll. Hos oss är det svårare att få 5 åringen att sova men ligger man brevid han tills han somnar brukar det gå rätt hyffsat

  32. Hej,
    tack för den gripande berättelsen om Elin och hennes mamma, och för alla tänkvärda reflektioner därpå!
    Jag har valt att låta bli Anna Wahlgrens sömnmetod, och jag kan inte begripa att den rekommenderas fortfarande.
    Jag har däremot tyckt att hon ger fina råd i andra sammanhang: Hon skriver om att låta krypbarnet utforska världen i fred utan att man avbryter, eller om det blir hälso/livsfarligt ska man ingripa så diskret som möjligt, för att inte sprida skräck. Mina tre barn har fått göra så och tidigt utvecklat ett mycket gott omdöme om vad de klarar och vad inte, de har blivit skickliga, fysiskt säkra. Jag har stått bredvid många stunder med händerna bakom ryggen men beredd ifall något farligt skulle hända. Det krävde nerver och tid, men jag fascinerades också av att bevittna deras förehavanden.
    Jag tycker också om idén hos Wahlgren att låta småbarnen vara i händelsernas centrum, att det skall finnas ett äkta liv runt dem, med matlagning och tvätt osv. Minns många stunder vid diskbänken med en barnvagn bredvid där en liten fick ligga på magen på en kudde och titta över kanten, fascinerad över allt plask, eller rentav sitta med i baljan.
    Tyckte också att det var till hjälp att nyfödda ibland behöver en-två timmar för att amma; så var det med min första, och tack vare Wahlgren slappnade jag av, lät det ta sin tid och läste en massa böcker under tiden.
    Det är svårt att sålla i en ”proffsbok”; lätt hänt att man tar allt eller förkastar allt. Men Barnaboken är blandad kost. Tycker inte heller att barnen ska se porrtidningar i hemmet (vill minnas att det rekommenderas där också, eller något i den stilen – det var länge sen jag läste den).
    Däremot The Aware Baby har jag i enbart positivt minne!

    Angående diskussionen om växelvis boende så kan jag bara säga att jag i samband med vår skilsmässa själv har testat växelvis boende under åtta månader: Bott själv i egen etta, varvat med boende hos barnen, när deras pappa var barnledig. Jag tycker fler vuxna skall uppleva denna splittrande tillvaro, för en vuxen splittrande! Jag gissar att denna livsstil är ännu mer splittrande för ett barn, även långt bortom treårsåldern, och mer ju längre det varar. Antar dock att barn är bra på att vänja och anpassa sig och inte klaga, de vet väl inget annat. Men det gjorde jag och tyckte det var riktigt ansträngande att inte känna mig hemma nånstans! Svårt att planera och veta vilka saker man behöver var och när.
    Så jag har svårt att förstå att denna variant har blivit så populär. Nu finns det väl redan ungdomar som växte upp enligt denna modell: kan man inte fråga dem om sina erfarenheter?

  33. Jag blir väldigt berörd av din text. Så starkt och modigt att våga säga att man gjort fel och be sitt barn om ursäkt. Tror det läker mycket för både barn och vuxen.

    Jag har själv googlat sömntips i desperation över en dotter som ammade nätterna igenom. Vi har alltid sovit tillsammans och jag är så glad att jag inte råkade hamna i någon metod som jag läste om när jag var som mest desperat efter att få sova. Jag kan förstå desperationen när man inte får sova ordentligt, men det är otäckt att den hjälp som finns att tillgå är dessa olika metoder som för mig liknar barnmisshandel. Jag tycker att femminutersmetoden som ibland rekommenderas av läkare och bvc är nästan ännu hårdare än Anna Wahlgrens metod. Jag tror på att låta barn vara nära när de vill och känna trygghet.

  34. @Niclas Andersson
    Att du nämner obehagligt stimuli i samband med fenomenet att sova själv är ganska intressant. Tänker på de kulturer som finns/har funnits där barn faktiskt inte sover i egna rum någonsin. Jag tror människan är beroende av gemenskap. Och att det är då klart att det finns samband mellan ensamhet/sömn och obehag/otrygghet. Man kan fundera på hur man själv vill ha det: sova själv på tvång i 15 år eller dela säng med någon av fri vilja under den tiden. Vilken är bäst? Vilken föredrar du om du var tvungen att välja? Jag kan säga i alla fall att jag faktiskt kan känna mig otrygg som vuxen av att inte sova i samma rum som någon annan… Om nu föräldrarna som är vuxna och har mer grundtrygghet har önskan att sova bredvid varandra Varför ska barnen genomleva något svårare under flera år, tycker det är konstigt faktiskt. Och tror att det hänger ihop med en inhuman individualisering som gör att människor bli nedstämda och deprimerade. (såklart finns de alltid massor annat som kan göra oss deprimerade, men tål att tänkas på).

    Niklas
    Visst är det bra att som förälder önska ha förmåga att läsa av sina barns tillstånd, om de mår bra eller inte och kanske är det föräldrarna som vet mest om sina barn.(finns inga garantier för det bara för att man är förälder till barnet) Men det är också något jag tycker är knasigt när föräldrar tror sig veta så mycket om sina barn.. kanske är det faktiskt inte alls så. kanske finns det något inom barnen som de inte förstår sig på själva förän många år senare som är än svårare för föräldrarna att förstå för barnen kan inte på något sätt uttrycka de behoven, inte genom ord eller handling. en psykolog sa till mig en gång att barn knyter an till föräldrarna för att de är tvungna till det för att överleva oavsett hur de har blivit behandlade av sina föräldrar, tro mig jag vet själv att det är så på grund av metoder som mina föräldrar använde på mig.. så bara för att deras förmåga att anknyta inte ser ut att vara skadad är det inte en garanti att de mår bra. Tycker man behöver vara ganska ödmjuk som förälder och hoppa ner från den översta hierarkiska positionen och våga ta barnets perspektiv och vara en medmänniska med lika rättigheter. Jag tror att såväl som du inte kan veta perfekt om ditt eget liv dina egna behov i varje stund kommer du inte kunna veta perfekt om dina barns liv. det krävs ett gigantiskt jobb att vara vän med sitt barn på en ömsesidig bas som håller hela livet ut.

  35. Hej.
    Har en sexmånaders kille hemma som vaknar flera ggr/natt. Vi alla har det rätt tufft då vi inte får sova tillräckligt. Har tänkt testa AW:s metod men är lite osäkra.
    Sonen vaknar kanske 8ggr/natt och två av gångerna somnar han inte om förrän han har varit vaken någon timme. När vi räknar på det så får han mellan 9 och 12 timmars sömn per dygn, tydligen skall de sova runt 15.
    Min fråga/fundering när jag läser här är att de flesta verkar prata om nattningen som det stora problemet, stämmer det? När vi nattar vår kille kan det ta allt mellan 5 och 60min, dock är det stora problemet för oss att han vaknar så mycket under natten.
    Är det fler som har detta problem och isf har ni löst det?

  36. Tack Viktor för kommentaren – jag påminner om att detta egentligen inte är något forum – utan om du vill ha svar av andra så rekommenderar jag Familjeliv eller Sjalbarn eller liknande.
    välkommen tillbaka!
    Daniel

  37. Vi körde 5 min metod med storebror som nu är 3,5år från han var strax över året och det funkade ganska bra efter nån vecka men han grät alltid en skvätt ungefär till han var två år. Nu funkar sömn och övrig närhet/tröst etc. väldigt bra med honom.
    Lillebror är just ett år fyllda och vi kör samma med honom.
    Båda dessa bröderna har sovit dåligt (vaknat ofta samt inte kunnat somna om själva, mellan 3-6ggr per natt). Läggning omkring 19.30 uppstigning varierande mellan 05.00 till i bästa fall 07.00. Ohållbart för oss föräldrar om ni frågar oss. Sömnbristen har gett depression, dåligt humör, bristande aptit, noll sexliv mm. Därför har vi valt att göra som vi gjort och gör. Tråkigt att det verkar kunna yttra sig som i brevet. Stora killen har inte märkbart fått några konstiga eller oönskade beteenden av metoden men man blir ju lite orolig för lillebror när vi läser vissa av andra barns reaktioner!
    Läsvärt och tänkvärt!!!

  38. Tack Joakim för din kommentar!
    Jag är glad att höra att artikeln och kommentarerna varit läsvärda, välkommen att läsa mer här!
    Eftersom min roll här ändå är att försöka föra ut det jag står för inom terapi och barnuppfostran och så, så vill jag ändå säga att jag reagerade på när du skriver att 5-minutersmetoden ”funkade ganska bra” samtidigt som pojken grät varje kväll till han var två år.
    Det är precis sådana reaktioner som jag tror är skadliga, att han grät visade väl enligt min mening att det inte funkade så bra för honom.
    Bara för att man inte ser något problem utåt sett behöver inte betyda att det inte påverkat honom.
    Vill du läsa mer om detta kan jag rekommendera boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt som jag också nämnt tidigare här på bloggen.
    Ledsen att detta blir ett lite negativt och kritiskt inlägg, jag har tidigare hållt mig lite ifrån den här diskussionen bland kommentarerna här, men just i detta känns det viktigt att jag säger vad jag tycker.
    Bästa hälsningar Daniel

  39. Hej,
    Så fantastiskt att läsa att vi kan läka! Mycket rörande och så vackert, modigt och ödmjukt att ta emot sitt på detta sätt i denna situation. Det är stort! Här är en länk till en lång artikel med bra källor, bl.a. ang närhet o dess fysiologiska inverkan hos barn upp till 9 mån. Tex att stresshormonet kortisol utsöndras vid ex otrygghet och påverkar utvecklingen av hjärnan. Värd att plöja igenom! Jag önskar så att vi tar reda på så mycket som möjligt innan vi skaffar barn. Inte bara tar första bästa ”guru” när väl barnet är här och något ”inte fungerar”. Önskar att vi alla börjar visa ett helhjärtat intresse för helheten ”barn-föräldrar-livet”. <3 http://www.boba.com/the-second-nine-months

  40. När man läser det här förundras man av att de flesta verkar blanda ihop saker och ting på ett otroligt sätt! Den så kallade fem minuters metoden är till för att lära barn att somna självständigt, utan att behöva vaggas, ammas etc till sömn varje gång. Detta för att kunna somna om självständigt vid de många uppvaknanden mellan sömncykler som sker på natten. På så sätt får barnet och föräldrarna sova bättre. Metoden är inte till för att lösa alla situationer då ett barn har svårt att somna! Läser man på lite får man detta klart för sig! Metoden ska inte användas för att få ett barn som är ledset pga sjukdom, nytt syskon etc. Tror man det har man inte läst på och brister nog en del i sin slutledningsförmåga också. Vad Anna Wahlgren lovar med sin metod vet jag inte men att tro att man kan lösa alla krångliga situationer i samband med sömn med en ramsa verkar naivt, för att inte säga dumt. Det är det för övrigt också att tro att alla sömnproblem hos barn kan lösas med samsovning.
    … [Här är ett avsnitt som är borttaget ur kommentaren pga att författaren uttrycker generellt missnöje med de andra som skrivit i tråden. Det är netikettsbrott att ”klaga” i allmänhet utan att specificera vad man reagerar på. /Daniel]

  41. @Åsa Fast det är väl ingen som har sagt att metoden skulle vara en multi-lösning på diverse sömnrelaterade bekymmer? Diskussionen handlar ju om metodens (o)lämplighet. Tror snarare det är du som har bristande slutledningsförmåga, eller som har läst de andra inläggen för slarvigt.
    Tack för en otroligt bra sida Daniel, det värmer i hjärtat att läsa om dina resonemang! Gör en podd vetja, jag skulle definitivt lyssna! :-)

  42. Tack, Anna för din kommentar och berömmet!! Det var en utmanande tanke med en podd, det måste jag fundera på. Är rädd att det skulle ta en massa tid, men samtidigt låter det kul.
    Önskar allt gott! Daniel

  43. Vilken oerhört stark och rörande text. Tack för att du delade med dig, trots att jag förstår att det var jobbigt att skriva. Mina tårar bara sprutar. Tack för att du gjort så att jag aldrig, aldrig någonsin kommer prova någon sådan metod på min dotter. Du ville ju bara din dotters bästa, och trodde du gjorde det rätta. Hoppas ni bägge två mår bra idag. Vet att det är en gammal text, men kunde inte låta bli att kommentera då den berörde mig så djupt. Kram

  44. Tack för intressant läsning. Jag har en femåring och en 9månaders bebis. Den femåriga killen har i princip alltid sovit med oss men först i egen säng och eget rum nu, fast vi ligger med vid nattningen. Han har fått supermycket gos! Ofta har jag upplevt att det funnits mycket prestige i att han i stället ska ha legat i eget rum. Andra mammor har frågat – sover inte han själv nu?? Jag har skämts för att berätta hur det varit. Men om det beror på att han sovit så mycket med oss eller inte – han är världens mest kärleksfulla kille. Kramis och gosig och säger ofta ofta hur han älskar det och den och andra barn och vuxna och oss och lillebror och katterna. Bråkar inte med andra barn utan är snäll och hjälpsam. Visar vilja mot oss om vissa saker visst, men säger då tex Nu är jag arg eller Jag blir irriterad.. Andra tidiga ensamsovare upplever jag som inte alls lika gosiga, kärleksfulla etc. Utan snarare som om vissa av dem har problem. Om det beror på samsovning eller inte..vet faktiskt inte..men för oss har det funkat bra. Mannen och jag har haft sex på soffan..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *