Problemen med napp för spädbarn

Idag tänkte jag skriva om ett kanske symbolladdat ämne: nappen.

Jag tänker så här: Det är viktigt att det etableras ett samspel mellan förälder och barn, där barnet ger signaler och föräldern gör vad den kan för att möta barnets behov. I början kommunicerar barnet i första hand genom att skrika. Men sedan blir signalerna mer och mer mångfacetterade, barnet utvecklar ett språk. När barnet signalerar något slags behov och sen märker att föräldern (vårdnadshavaren) möter det, så utvecklar barnet en grundtrygghet som säger att jag kan få mina behov mötta. Barnet får en grundkänsla av att världen är god. Inom psykologin kallar vi ofta detta för anknytning. Det finns idag mycket forskning som visar att en god anknytning är mycket viktig för både den psykiska och kroppsliga hälsan.

När det gäller spädbarn kan behoven handla alltifrån att barnet behöver en ny blöja, till att barnet är ledset och behöver tröst.

När man som jag avråder från att ge barnet napp, så tänker man att alla barnets skrik är uttryck för behov, som man som förälder behöver möta. Om barnet till exempel är rädd och behöver närhet, så är det olyckligt att ge det en napp att suga på istället, för då lär sig barnet att suga på nappen istället för att vara nära en vuxen. Att ge napp blir som ett budskap att vuxenvärlden inte vill möta behovet av närhet.

Den springande punkten i det här tror jag är barns behov av att gråta och skrika. Jag tror många blir benägna att införa napp, när de har kollat om bebisen gjort i blöjan, ammat och kollat av om barnet är varmt eller kallt. Om bebisen fortfarande skriker, så drar många slutsatsen att barnet kanske har ”sugbehov” och så ger man barnet en napp.

Det som man då missar är att bebisar kan ha en massa smärta och stress som de behöver gråta och skrika över. Att födas, pressas ut genom födslokanalen och komma ut i den kallare luften är bara det en ganska jobbig upplevelse. Dessutom finns det i vårt samhälle en massa stress som påverkar barn. En uppsjö av ljud och ljusupplevelser, stressade vuxna och barn, bilar och bussar som låter, för att inte tala om all känslomässig stress. Detta kan handla om konflikter inom familjen, stress, ångest och osäkerhet hos föräldrarna, och så vidare. Allt detta behöver inte vara något stort problem om man gör sitt bästa för att minimera skadan, och en del av detta är att låta barnet gråta och skrika precis så mycket som det vill (läs gärna mer om barns skrik i Aletha Solters artikel om detta här på bloggen).

Att låta sitt barn skrika och gråta i sin famn är helt enkelt väldigt hälsobefrämjande, och det leder också till en bra och stark anknytning.

Napp och ätproblem

Jag vill verkligen inte säga kategoriskt att napp kan leda till ätstörningar. Men det oroar mig ändå lite att vi lever i en kultur med starka tendenser att när man känner ångest eller något jobbigt, så tenderar vi att vilja stoppa något i munnen; tuggummi, godis, mat eller så. Och napp kan tyvärr bli just ett första steg i att utveckla såna dåliga vanor. När barnet har ångest och verkligen behöver gråta, skrika och bli tröstad så får det istället en plastsak intryckt i munnen och förväntas hantera känslorna genom att suga på denna.

Att ta emot barns känslor

Jag är ju ganska inspirerad av Alice Miller i mitt arbete och i det jag skriver här. Jag tycker ingen som hon har lyckats formulera att vi i vår kultur ofta inte är så bra på att ta hand om och möta våra barns mest smärtsamma känslor. Särskilt känsligt kan det vara med de allra minsta barnen, spädbarnen. De är oändligt utlämnade till sin omvärld, och för många av oss kan det väcka ångest och smärta att vara nära ett barn som skriker i högan sky, och som någonstans kommunicerar en väldig smärta. Och dessutom vill man vara en bra förälder, och det finns verkligen inget man kan göra för att få bort skriket; bebisar kan skrika långa stunder, särskilt under de första månaderna efter födelsen, och särskilt om det funnits olika stressfaktorer såsom en jobbig förlossning, konflikter, smärta eller trauma i omgivningen under graviditeten eller så.

Jag vill verkligen uppmuntra alla föräldrar att ta detta med barnets känslor på största allvar, att prata med vänner och andra om detta, och läsa på, gärna här på bloggen och på andra ställen, och verkligen våga titta på de allra innersta känslorna i en själv som detta område kan väcka.

Sugbehovet, då?

När människor pratar om napp, så pratar de ofta om att bebisar har ett sugbehov. Hur kan man se på detta?

Det finns en stark reflex att suga hos spädbarn, som såklart handlar om att det är på det sättet de får i sig näring.  Fråga här blir om den reflexen kan bli riktad åt fel håll, så att barnet vill suga som ett sätt att hantera jobbiga känslor. Jag skulle absolut kunna tänka mig att det kan vara så, även om jag inte sett några studier eller någon forskning på detta. Om det är som jag tror, så kan alltså ett barn som haft det lite ovanligt jobbigt på något sätt, också uppvisa ett större ”behov” av att suga.  Detta ”sugbehov” kan föräldrarna lätt tolka som att barnet skulle må bra av att ha napp. Men om det är som jag tror, så skulle barnet egentligen behöva gråta och skrika, och om det tilläts att göra det, så skulle behovet av att suga minska.

Symbolladdade områden inom föräldraskap

Samtidigt som jag försöker skriva om detta med napp på största allvar, så vill jag också säga att det finns en hel del områden inom föräldraskapet som kan bli överdrivet stora och symbolladdade. Napp är ett exempel; TV eller inte, barnvagn eller sjal och samsovning är andra områden. När vi tar dessa områden på för stort allvar, så blir vi dömande och moraliserande mot oss själva och andra som inte ”når upp till måttet” i detta avseende, och det tror jag är olyckligt.

Ibland får jag mail av föräldrar som är oroliga för att de gjort ”fel” på något sånt här område. Därför vill jag också säga att även om dessa områden är viktiga, så är det allra viktigaste vilken allmän attityd man har till sitt barn: Vågar jag vara närvarande och sårbar med mitt barn? Tar jag mig verkligen tid och uttrymme varje dag att vara där och leka och prata med honom/henne? Lyssnar jag verkligen och tar in det som barnet säger och uttrycker? Är jag beredd att ödmjukt be barnet om ursäkt för mina fel och brister?  Undviker jag dömande och värderande kommentarer såsom ”bra”, ”fint” och liknande? Och så vidare.

Så om du av någon anledning inte väljer att lyda mina råd om napp eller så, så tycker jag inte att det är hela världen, det viktigaste är att göra en seriös satsning på att ge sitt barn en kärleksfull miljö.

Boktips: The Aware Baby av Aletha Solter (Adlibris, Bokus)

19 reaktioner till “Problemen med napp för spädbarn”

  1. Hur ser du på rådet om barnstyrd amning? Att barnet får sitt sugbehov tillfredsställt vid bröstet?
    Det är väl ganska vanligt att som jag gjorde amma vid minsta pip. Detta innebar att han nästan aldrig skrek. Var detta skadligt för honom?

  2. Det jag spontant tänker är att du har flera föreställningar om nappanvändande som känns onyanserade.

    Mitt första barn var prematur. Innan vi föräldrar egentligen funderat på saken fick han napp på neonatal för att koppla samman sugande med mättnadskänsla då han sondmatades. Det var ett hjälpmedel för att få igång en fungerande amning men även något som lugnade då han fick ligga många dygn i solbädd vilket omöjliggjorde kroppskontakt i någon större omfattning.

    När vi var hemma igen använde vi främst nappen när han ätit sig mätt men ändå ville suga mer (vilket annars ledde till magont, kräkningar och överproduktion av mjölk som i sin tur leder till mjölkstockning). Vi gav uteslutande nappen i famnen. Det vet jag eftersom han nog – i stort sett – aldrig lämnade en famn under sitt första halvår. På dagarna sov han nästan alltid i sjal och på nätterna alltid med bröstet inom räckhåll (då behövdes ingen napp). Skrek han tog han inte nappen. Då skrek han.

    Mitt andra barn har aldrig haft behov av napp, men mitt första hade det – och jag är glad att han fick det då.

  3. Tack Hanna och Louise för kommentarerna!
    Vad gäller s.k. barnstyrd amning så är väl Aletha Solter inte så positiv till detta – för att det kan leda till att barnet suger istället för att gråta och skrika – se vidare i boken ovan. Om jag själv skulle ha ett till barn, så skulle jag nog försöka att försiktigt styra amningen så att barnet inte sög av andra orsaker än hunger, men försiktigt, snällt och vänligt, inte med slaviska, fyrkantiga tider.
    Hanna: Ledsen att höra att det kändes onyanserat – jag tänkte inte på detta med prematurfödda barn, och kände inte till det. När jag bloggar så här så försöker jag uttrycka mig så kort och kärnfullt som möjligt för att kunna få fram ett starkt argument på ett kort utrymme, och då kan det kanske just bli lite onyanserat – jag hoppas jag också var tydlig med att ”var och en är sin egen lyckas smed”.
    Nu efter artikeln tänker jag att detta känsliga ämne kanske är lite tveksamt om man ska skriva såhär kort om.
    Tack i alla fall och välkomna tillbaks!
    Daniel

  4. Åh vad glad jag blev när jag läste din artikel om att låta små barn ”få ur sig sin frustration” och inte stoppa den med t ex nappen. Jag har ofta under min tid som mamma till hemmavarande barn och som förskollärare funderat över att barn, och i och för sig alla andra, borde ha rätt att känna besvikelse. Har en tes om att det är viktigt ”att få märka” att det är OK att bli besviken för alla ”små” händelser som inte går som man har tänkt sig, man inte förstår o dyl. Det ingår i livet!! och så småningom kommer livet att ” ge” större besvikelser och då kanske man är livet bättre rustad om man fått ”öva på de små besvikelserna” utan att någon vuxen stoppat det genom napp eller spänt vaggat en o dyl.

  5. Intresssant! Väldigt utvecklande för tanken!
    Jag har 6 barn, ammade och nappade :)
    Alltså rönen låg där i början och det litade jag fast på, att ett sugbehov skulle uppfyllas (1991). Jag ifrågasatt inte det. Första sonen hade kolik och det jag kunde säga om det var att jag hade känslan av att han drog ner extra luft i magen vid sitt frenetiska sugande.
    Jag har aldrig ifrågasatt användandet av napp, däremot vilken sorts napp, rengöring av den och användningstiden av den har jag funderat mycket över. Jag är en sån mamma som burit mina barn och haft dem nära och tätt intill mig alltid. Inga av mina barn har fått ligga själva och skrika vare sig i vagn eller säng.
    Vid 2 års- 3års ålder har de flesta av mina barn slutat med napp förutom den yngste och detta gjordes under helt lugna former på ”eget” initiativ, på samma sätt slutade vi med välling och blöjor. Jag kommer inte ihåg att det var svårt eller krångligt. Däremot har jag minnen av kompisars barn som hade 9 nappar i ett snöre runt halsen som 5 åring eller en flicka som inte bajsade annat än i blöjan fram till dess att hon var 7 år….. Så det kan gå riktigt tokigt också.
    Vi vet mer idag, om bebisar och många gamla sanningar kan vi försiktigt börja skaka av oss.
    Ditt budskap om att vara närvarande med sitt barn är vad vi främst kanske borde ta till oss. Varje dag ser jag föräldrar med barn i vagnen som skriker och får napp eller bara ignorans som svar. Föräldrarna kan tom fortsätta gå och agera utan att lägga notis om barnet, jag undrar vilka sår skapar inte det. Det finns fortfarande skrönor om att barn mår bra av att skrika för sig själv. Det finns dem som anser att det bästa för det lilla barnet är att ha ett eget rum. Det finns dem som aldrig egentligen anknyter till sina barn och inte förstår vidden av det.
    Verkligen intressanta teser, som sagt. Måste jag tänka vidare på.
    Tack
    Mvh Anna

  6. Hej igen!

    Det finns fler aspekter på det här med att tillfredsställa sugbehovet med napp eller fingrar. Om barnet suger på sina fingrar så kan de bestämma själv när det vill suga. Under sömnen så kan de suga/inte suga när det passar dem. När barnet är nyfött så kan det ha svårt att ”hitta och styra” sina fingrar, då kan en napp ”hjälpa” barnet. Mina tre barn sög alla på sina fingrar (olika) och slutade (av sig själv naturligtvis) allihop vid ca 9 mån. Som förälder vet jag ju inte när mitt barn behöver suga. Ett av mina barn t ex sög ofta när hen åt och strax efter så bajsade hen. Hade hen varit en nappsugare så hade inte jag gett hen napp under måltiden.

    Med vänlig hälsning Anita

  7. Just den konstiga inställningen till amning är det som gör mig mest skeptisk till Aletha Solter. Skillnanden för mig mellan napp och amning är att amningen per definition sker tillsammans med den vårdgivare som (vanligtvis) står barnet allra närmast. Att ge napp i samband med att man håller barnet i famnen behöver inte vara någon större skillnad mot att amma. Jag tror barn lär sig hantera känslor tillsammans med vikiga vuxna, mycket längre upp i åldrarna än vi kanske tror. Jag tror man bedrar sig själv om man tror man ska ”lära” barnet att hantera känslorna utan att erbjuda sig själv, bröstet eller som sagt napp på ett amningsliknande sätt.
    Jag är helt för att låta barn (och vuxna) gråta när de behöver gråta men i detta inlägg tycker jag du drar mot den inställning som är ganska omhuldad av en del psykologer, nämligen att man inte ska förvägra barn frustrationer, utan snarare kanske t o m utsätta dem för frustrationer (som om livet inte förser barn med frustrationer så det räcker och blir över …)
    Har jag missförstått dig får du gärna utveckla!

  8. Tack Marit för den intressanta kommentaren.

    Som jag sade ovan, så slår det mig att det här är ämnen som är svåra att skriva om i elektronisk text, det blir liksom lätt missförstånd.

    Jo, jag känner till litet det där tänket att man ska ”ge” barn frustrationer. Det är inte så jag resonerar, tror jag. ”Ge frustrationer” låter lite hårt och kärlekslöst, som jag uppfattar det.

    Vad jag tänker är att om man vet att barnet nyss ätit och dessutom är torrt i blöjan och barnet verkar vara varken för varmt eller för kallt, och man inte kan hitta några andra behov som är olösta, så borde man kunna dra slutsatsen att om barnet fortfarande gråter så behöver det väl gråta. Och i det läget är så argumenterar jag för att inte stoppa i någon napp i munnen på barnet.

    Du får gärna berätta lite mer om vad du menar med att man bör ”erbjuda sig själv”. Och så undrar jag om du kan utveckla hur du tänker att det är likvärdigt att amma och hålla barnet i famnen och ge det nappen. När barnet ammar så får det ju näring, vilket det behöver, men om det inte finns något sugbehov, så är nappsugandet en ersättning för att skrika/gråta.

    Jag vet inte om det är någon missuppfattning här, men skrikandet/gråtandet ska självklart ske i en förälders eller annan vuxens famn etc.

    Hoppas att vi kan förstå varandra i denna kommentarväxling, så det inte blir några missuppfattningar, jag känner mig lite orolig för att vi pratar förbi varandra.

    Hälsningar Daniel

  9. Jag är ledsen om jag själv uttryckte mig kantigt och okänsligt. Det var inte min mening. Jag uppskattar din blogg och dina tankar massor!!

    Du skrev: ”Vad jag tänker är att om man vet att barnet nyss ätit och dessutom är torrt i blöjan och barnet verkar vara varken för varmt eller för kallt, och man inte kan hitta några andra behov som är olösta,” då tänker du så som jag också gjorde i många år, att amning fyller ett behov, kompletterar något som var otillräckligt.

    Men jag tycker mig ha förstått att barn kan amma av ren lust, bara för att det är så skönt :) Såhär löd en ordväxling mellan en mamma och hennes treåriga barn som ammade mycket ofta på nätterna: ”hur känns det i dig när du vill amma? Känner du dig kall, varm, ensam, hungrig …?” Barnet svarade: ”Skönt!”

    Det jag vill komma fram till och som kan ha relevans i detta sammanhang är att vi som vuxna inte kanske bör försöka bedöma varför ett barn vill ammas just vid det tillfället. Om barnet har ett ”rättmätigt” (?) behov av amningen. Ser man amning som ett sätt att kramas blir det tydligt.

    det för mig in på din fråga: ”Du får gärna berätta lite mer om vad du menar med att man bör ”erbjuda sig själv”. ”

    Jag tänker på att vi rent kroppsligt tar intryck av varandra. En av förtjänsterna med känguruvård av förtidigt födda och nyfödda är att man tror att närvaron av förälderns kropp hjälper barnet att stabilisera sin egen andnings- och hjärtrytm. Små barn som (ammas och) samsover med sina mammor delar sömncykler, dvs mamma och barn sover djupt samtidigt och ytligt samtidigt. Och även vuxna som träffas påverkar varandra, är en ”uppe i varv” med hög puls och mycket oro kan det smitta av på den andre, eller tvärt om kan den andres lugn påverka. Små barn behöver ofta hjälp att komma i jämvikt och där använder jag gärna min egen kropp och håller, vaggar. bär etc (och ammar). All välkommen kroppskontakt ökar ju nivåerna av oxytocin och det tror jag man behöver för att som liten komma i balans.

    Vidare skrev du: ”När barnet ammar så får det ju näring, vilket det behöver, men om det inte finns något sugbehov, så är nappsugandet en ersättning för att skrika/gråta.”
    Man talar ju också om non-nutritive suckling, dvs sugande för andra behov än näringen. Adoptivmammor kan ju amma utan att ha särskilt mycket mjölk t ex. Karleen Gribble har skrivit om det: http://www.internationalbreastfeedingjournal.com/content/1/1/5

    Dock är det möjligt att själva kontakten mellan barnets läppar och mammans hud ger något som nappen inte kan ge.

    Jag kanske svarar mer sen, vet inte om det blev klarare.

    Marit

  10. Tack Marit för svaret!
    I det stora hela så tycker jag att det låter som att vi tycker ganska lika. Det är väl ganska mycket upp till varje förälders känsla och intuition hur man vill avväga de sakerna, mellan att ge bröstet eller inte och så. Det kan säkert både hända att en del föräldrar är överdrivet negativa till ”tröstammande” och å andra sidan att vissa använder detta för mycket, kanske för att de är rädda för gråten och skriken. Här blir det verkligen svårt att prata på ett generellt plan i en sån här text.
    Personligen tror jag att det finns en poäng att Solter så tydligt tar upp behovet av att gråta, eftersom detta är något vi i vår kultur nog inte uppmärksammar tillräckligt.
    Jag undrar nu bara: Är det någon missuppfattning här? Det låter lite i din första kommentar som att du uppfattat som att Solter tycker att man ska låta barnet ligga för sig själv och skrika, och så har jag verkligen inte uppfattat det.
    Vänligaste hälsningar Daniel

  11. Det är säkert fråga om nyanser. Jag tror man kan lita på vad barnet vill, och lita på samspelet mellan mamma och barn. Ibland vill ju inte barn amma fast de har möjlighet. Kanske är det då gråta de behöver och ska stöttas i. Men jag har ett par böcker av Solter och jag läser henne (och ditt ursprungliga inlägg) som att ni ser amning som en kompensation för en brist och när det inte finns någon påvisbar brist så finns det ingen anledning att amma. Just nu ligger dessvärre böckerna i en kartong och väntar på att få en hylla att stå i.

  12. Hej
    Skulle man kunna säga att om man avstår ifrån att ge napp till barnet så kan barnet på något vis utveckla en talang för att ofta ljuga?

  13. Hej Sara och välkommen – du får gärna utveckla hur du menar! Varför skulle barnet utveckla en talang att ljuga?
    hälsningar Daniel

  14. Hej!

    Mycket intressant läsning och jag tycker du har många bra poänger. Det är beklämmande att se föräldrar stoppa in nappen i munnen på sina barn så fort de blir ledsna utan att ens ta reda på orsaken till varför de gråter. Däremot ser jag inga problem med att använda napp för att stilla det lilla spädbarnets sugbehov förutsatt att man tillfredsställer de behov som finns och inte bara använder nappen som ljuddämpare.

    Jag är dock väldigt kritisk till det här med att styra barnets amning. När barnet kommer in i tillväxtperioder kan det vilja ligga vid bröstet och suga extra mycket av den anledning att mjölkproduktionen ska öka. Styr man amningen och bara låter barnet amma när det är hungrigt finns det en risk att man mjölkmängden kommer i ofas med barnets behov.

  15. Hej!
    Jag tycker att inlägget i stort är bra. Dock är jag inte helt enig vad gäller amning. Jag tänker att exempelvis min egen främsta kritik mot napp är att den erbjuder en sorts distraktion snarare än en hjälp till affektreglering hos det lilla barnet. När det gäller amning är jag inte lika säker på att den utgör en entydig distraktion bort från det som tynger barnet. Jag har själv snarare upplevt att amningen kan hjälpa barnet att hantera sina upplevelser. Att barnet får en lugn stund att ”hämta hem” sig själv. Jag menar inte att detta bara kan göras om barnet ammar, men inte heller att man behöver neka barnet amning på samma grunder som man är tveksam till napp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *