Om skolskjutningar

Nu är det cirka en månad sedan den senaste skolskjutningen i US, på Sandy-hook-skolan i Connecticut.

Jag fick en fråga i en kommentar angående följande artikel: I Am Adam Lanza’s Mother. Signaturen Anon undrade om mina kommentarer till artikeln.

När jag läser artikeln slås jag av följande: Mamman talar utförligt om saker som hänt mellan henne och sonen. Det som saknas helt i texten är sonens känslor, och alla försök till förståelse för sonens känslor. Jag arbetar hela dagarna med att hjälpa människor att förstå sina känslor, och min erfarenhet är att det alltid finns orsaker till att människor är rädda, arga eller ledsna. Den här pojken verkar väldigt arg, och det verkar inte finnas på kartan för mamman att fundera över vad det skulle kunna vara som orsakat denna ilska.

I stället visar hon liksom upp hans beteenden, som för att visa hur irrationellt han agerar, ”se här hur absurt han tänker:…”; så uppfattar jag hennes position. Och hon verkar väldigt benägen att ta till extrema tvångsåtgärder när sonen inte gör som hon vill. Min rekommendation till alla föräldrar som hör sina barn prata om att ta sina liv, skulle vara att verkligen prata med dem, och fråga hur de mår egentligen, och vilka sorters press de lever med. Att försöka förstå och validera hur de har det i familjen och med jämnåriga, särskilt känslomässigt. Men mammans ryggmärgsreaktion är att åka direkt till akuten och där be dem tillkalla polisen. Min reflektion blir att det kanske inte är första gången som hon reagerar så starkt avståndstagande och icke-validerande på sonens känslouttryck.

Min känsla inför texten blir vilket enormt avstånd som hon förmedlar i dessa korta rader. Men detta är såklart bara min tolkning, jag vet ju inte alla detaljer.

Och så finns det en annan aspekt som jag gärna skulle vilja ta upp i samband med skolskjutningar:

Skolskjutningar och SSRI/psykofarmaka

Det har skrivits och pratats en hel del om kopplingen mellan SSRI och andra psykofarmaka och våld, inte minst sådana här hemska skolmassmord. Se till exempel följande klipp med dokumentärfilmaren Michael Moore:


Han säger där att när han gjorde filmen Bowling for Columbine så gick han igenom en massa olika orsaker som brukar nämnas till skolskjutningar, men de varnligast nämnda orsakerna verkade inte hålla för granskning. Han kräver nu en oberoende utredning av huruvida SSRI kan ha orsakat dessa fruktansvärda händelser.

Bland andra Peter Breggin har rapporterat att SSRI kan utlösa en särskild typ av känslokallt våld. Det finns många exempel på män och kvinnor som brutalt har mördat sina partners medan de stått på SSRI, och att då uppvisat en hänsynslöshet och brutalitet som liksom ligger utanför det vanliga.

Jag tror kanske inte att psykiatriska mediciner utgör hela förklaringen till skolskjutningarna, men jag vill gärna nämna den här debatten som verkar märkas mer i USA än här.

Kan varmt rekommendera följande bok för den som vill läsa mer om sambandet mellan känslolivet, barndomen och brutalt våld: Violence: Reflections on a National Epidemic av James Gilligan (AdLibris, Bokus)

Mer om SSRI här på bloggen.

Tillägg: Läser på psykiatern David Healys blogg att han man uppskattar att ca 90 procent av alla skolskjutningar i USA involverar SSRI eller andra typer av psykofarmaka.

2 reaktioner till “Om skolskjutningar”

  1. Först: Intressant med kopplingen till SSRI, hade aldrig hört om det förut.

    Sen: Det skulle vara intressant att höra dina tankar kring p1-dokumentären ”den fastspända flickan”. Den väckte mig oerhört många frågor kring psykiatrisk vård, som till exempel hur det kan vara så avgrundsvid skillnad på det sätt du utövar din praktik mot för det sätt Ola Gevfert utövar sin. Är psykiatrin något väsenskilt mot psykologi och psykoterapi och hur kan den ha så starkt fäste?

  2. Tack, Kristina för kommentaren!

    Kort svar: Absolut så verkar det finnas något slags osynlig vattendelare mellan psykiatri och psykoterapi. Skulle gärna skriva mer om detta när jag hinner. Psykiatrin verkar se människan mer medicinskt/biologiskt, medan psykologi och psykoterapi verkar se människan mjukare, med känslor. Som humanvetenskap.

    Dokumentären har varit uppe på KBT-listan (för KBT-are) och även där var de förfärade.

    Det finns en hel del skrivet inom sociologi om varför den s.k. medicinska psykiatrin kan vara så kall, hård och fyrkantig. se t.ex. min uppsats som finns refererad på bloggen.

    se tex: http://xn--detknsligabarnet-ynb.se/?p=226

    och

    http://xn--detknsligabarnet-ynb.se/?p=1361

    Hälsningar Daniel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *