Om syskonkonflikter

För några veckor sedan skrev jag om barns konflikter med kompisar. Jag försökte göra poängen att vi nog ofta skäms när våra barn bråkar med sina vänner, men istället skulle vi kunna försöka vara där och trösta och tillåta jobbiga känslor att komma fram.

Jag tänkte spinna vidare på detta tema och skriva lite om syskonbråk.

Även när syskon bråkar, så tror jag att många föräldrar skäms eller blir irriterade över att de överhuvudtaget bråkar. Och då blir det lätt en ond spiral så att ju mer man försöker hindra konflikter, desto mer konflikter blir det.

I stället kan man arbeta på att helt acceptera att syskonen har konflikter och se det som att barnen kanske aldrig kommer att älska varandra eller bli bästa vänner, men att familjen och syskonen kan vara en plats att öva samarbete med människor som man inte valt och som man inte alltid tycker om. Förälderns uppgift blir då att vara tydlig med grundprinciper och värderingar och sedan coacha barnen i att lösa konflikter utifrån sunda värderingar.

Och i enlighet med det förra inlägget: Om man som förälder kan välkomna all ilska, frustration och gråt som kommer, så kommer dessa känslor inte att vara så farliga för  barnen, och de kommer så småningom att lära sig att vara nära andra människor även när det är som mest jobbigt.

Så när barnen ryker ihop: försök att inte tänka ”nu igen, varför slutar de aldrig tjafsa” – tänk istället att wow, nu har vi verkligen möjlighet att jobba med känslor, kommunikation och konfliktlösning. Trösta och var nära den som gråter eller är arg. Validera känslor, visa förståelse (”Erik, klart att du blev arg när Lisa tog din bil”). Och när den värsta känslostormen blåst över: prata om konfliktlösning, respekt, integritet och samarbete.

Om man ändå känner att man vill minska mängden bråk mellan syskonen har jag två råd:

  1. Se till att coacha innan en konflikt uppstår. Gå in till barnen när de leker som bäst och titta till dem och prata om dem om vad de gör – försök att se och uppmärksamma vad varje individ gör. Istället för att vänta gå dit tills det blir en konflikt. Om du hör på tonläget att det håller på att bli frustrerat, så kanske det går att komma med ett inpass som leder leken vidare.
  2. Lek regelbundet med ett barn i taget. Detta är ett råd som föräldrarådgivare över hela världen ger, och det kan kanske verka banalt, men det fungerar faktiskt väldigt bra. Om konflikterna håller på att gå helt över styr, kan man behöva införa en lekstund varje dag med varje barn. Minst en gång per vecka bör vara ett minimum.

Jag vill verkligen inte försöka påskina att jag är världens bästa förälder hela tiden, men jag skulle ändå vilja berätta om en stund när jag kände mig väldigt nöjd med hur jag lyckades avstyra en konflikt mellan våra barn. Vi höll på och packade och städade ur stugan vi hyrde i somras. En typisk halvdag som var rätt tråkig för barnen. De lekte bra själva ett tag, men så hörde jag att frustrationsnivån höll på att stiga snabbt. Det ena barnet vill leka att något med att djur var sjuka och det andra var inne på ett rymdtema. En sån sak som snabbt kan eskalera till en jättekonflikt med tårar och ilska. Eftersom vi bara var tvungna att få packat så var det viktigt att hitta en utväg. ”Leker ni rymden?” sa jag. ”Och sjukdomar?… Jag tror faktiskt vi har någon som fått rymdsjuka här.” Jag såg mig omkring i stugan efter något som kunde vara med i en sån lek. Jag fick syn på några stearinljus och fortsatte ”Det här är en rymdspruta och när man fått rymdsjuka, så måste man få en rymdspruta”, och så fick barnen varsin rymdinjektion i naveln samtidigt som det till barnens förtjusning kom konstiga rymdljud. Sen kom de själva på att alla mjukisdjuren nog också hade fått rymdsjuka och var tvungna att få sprutor. Och vi föräldrar kunde i lugn och ro städa klart i stugan…

Den här artikeln är delvis baserad på boken Siblings Without Rivalry (Adlibris, Bokus) som jag varmt kan rekommendera. Läs också gärna mer här på bloggen om barns känslor.

5 reaktioner till “Om syskonkonflikter”

  1. Jag har nog aldrig ens tänkt tanken att en förälder kan känna skämmas för att barnen bråkar, gör verkligen föräldrar det? Jag har bara ett barn så här kan det av naturliga skäl inte bli några syskonbråk än i alla fall men jag är själv uppväxt med syskon. Vi bråkade, men att mina föräldrar skulle kunnat skämmas över våra bråk kan jag aldrig tro. Ibland blev de sura för att vi bråkade, det tror jag alla föräldrar blir men att det skulle vara annat än irritation för att vi började bråka över någon skitsak eller för att vårt bråk med tex höga ljud utgjorde en olägenhet för vår föräldrar kan jag inte tro fanns där. Jag minns att en av de få gånger min mamma brukade bli riktigt arg för att vi bråkade eller skrek var när vi gjorde det och hon pratade i telefonen. Jag tror inte det var för att hon skämdes för att andra hörde oss bråka utan snarare att det var irriterande att inte höra vad de sa.

  2. Tack Elin för kommentaren. Jag tror att föräldrar reagerar väldigt olika, såklart. Poängen i inlägget var att man ofta reagerar negativt, det tror jag inte är ovanligt. Jag får nog förtydliga detta.
    Många hälsningar Daniel

  3. Jag förstår vad du syftar på. Det är väldigt vanligt överhuvudtaget upplever jag att vi vill dölja såna saker som pågår i så gott som alla familjer. När det i själva verket är så för de allra flesta och rätt naturligt i mänsklig samvaro. Bra inlägg.

  4. Mycket bra inlägg! Just nu känns det som våra 2 tjejer som är rätt nära i ålder bråkar eller tävlar om ALLT. Jag tycker det är jättetråkigt och rätt jobbigt att det sällan kan vara sams, känns som jag kommer se deras konflikter med nya ögon. Tack för det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *