Tänker du ta kort på dina barn i sommar?

… Glöm i så fall inte att fota dem när de är trötta, sura, uttråkade och missnöjda.

Jag skriver detta för att jag har märkt på mig själv att jag gärna väljer ut bilder att framkalla där sonen ser glad, lycklig och helst fullkomligt strålande ut. Det liksom stödjer mitt föräldraego, får mig att känna mig som en exemplarisk förälder.

Men det slår mig att hur ska sonen tolka detta när han tittar i fotoalbumet sen? Kommer han att känna att pappa vill att han helst ska se glad och lycklig ut? Jag tror att det tyvärr finns en tendens i vår kultur att tycka om glada ungar. Men för att barnen ska må bra behöver de känna att alla känslor är tillåtna och välkomna. Så vi föräldrar kan göra en insats genom att också framkalla de där mindre roliga bilderna när barnet är allt annat än glad.

Detta får mig också att tänka på ett föredrag jag hörde en gång med Mary Pipher. Hon försökte prata utifrån erfarenheterna som psykolog och terapeut om vad det är som kan bygga bra familjer, och en sak hon lyfte fram var att det som barn kommer ihåg från familjens semestrar sällan är de där perfekta dagarna på stranden eller nöjesfältet. Nej, det de minns och tycker om att prata om är när familjen mött ett svårt problem, och löst det tillsammans. När campingplatsen varit full, eller när man missade sista färjan, eller när det var strejk på flygplatsen och man fick improvisera någonstans att sova.

Så som jag tidigare skrivit: Underskatta inte det tråkiga, jobbiga och frustrerande, på semestern såväl som i vardagen.

Tillägg: När jag läser kommentarerna så känner jag att jag kanske behöver förtydliga att när barn har en jobbig känsla, så behöver de framförallt att vi som föräldrar är nära, och då är det ofta inte läge att fotografera. Syftet med det här inlägget var att fundera över vad för kriterier vi har när vi väljer bilder och om det går att hitta bilder som ger en mer allsidig bild av känslor än att att bara fokusera på glada barn (som jag själv periodvis gjort)

6 reaktioner till “Tänker du ta kort på dina barn i sommar?”

  1. Fast jag uppfattade det nog som kränkande, när min pappa skulle fota mig när jag var liten och sur. Dock med ett annat perspektiv som vuxen kan jag ändå se något positivt med de bilderna, de bekräftar mitt minne av att ha blivit fotad när jag var sur och ledsen. Det finns annars bara mitt minne av att ha blivit raljerad över som barn och ibland kan det kännas som om mitt minne inte är tillräckligt ”bevis” inför mig själv.

    Idag åker mångas barnbilder automatiskt ut i sociala medier när de tas. Jag har aldrig publicerat annat än glada bilder på mitt barn, eftersom jag skulle tycka att det vore just kränkande att visa bilder på henne i andra situationer än där hon är bekväm.

    Många publicerar inte bilder på sina barn alls i t ex sociala nätverk. Det respekterar jag, men tycker att jag som förälder måste stå för och känna in vad barnet själv hade velat om hon hade kunnat fatta såna beslut själv.

    Nu kom jag kanske bort ifrån ämnet lite, men idag används familjebilderna på så olika sätt jämfört med bara 10 år sen, tycker jag.

  2. Tack, Hedda, för kommentaren!
    Detta är såklart ett viktigt perspektiv – att inte fota barnen mot deras vilja. Min förhoppning är att man med humor, lek och kärlek kan få barnen att känna att de är precis lika älskade när de är oglada som glada.
    Kan det vara så att du uppfattade något slags retsamhet eller liknande från pappan när han fotade dig? Kände du att han gjorde det 100 % av kärlek och värme?
    Den här fina nyansskillnaden mellan varm humor och retsamhet kan vi föräldrar behöva ge ordentlig akt på.
    Hälsningar Daniel

  3. Jag tar gärna bilder på min son när han inte är medveten om kameran. När han är mitt uppe i nåt, fundersam, drömmande eller trött. Men jag skulle inte ha en tanke på att fotografera när han är ledsen eller arg, kanske för att det känns som att då behövs jag hos honom. Med en kamera blir det direkt en distans tycker jag. Ett betraktande.
    Jag har oxå svårt att se på bilder eller filmer på barn som är ledsna eller arga, just för att det känns som att de blir betraktade istället för mötta.
    Men det kanske finns ett sätt att möta även med en kamera?

  4. Tack Kia för den kloka kommentaren! Jag ska lägga till och nyansera i blogginlägget så fort jag hinner; jag menar såklart inte att man ska närma sig barn med distans, det var mest ett sätt att vilja väcka tankar kring vad det egentligen är vi väljer ut och inte till våra fotoalbum.
    Hälsningar Daniel

  5. Hej! Ville bara tacka för att du skriver den här bloggen. Jag håller kanske inte med om allt som påstås men det är kul/tröstande/intressant/lärorikt att läsa dina inlägg som behandlar frågor som man själv brottas med. Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *