Tjafsar ditt barn med andra barn?

Tänk dig att: Ditt barn har med en kompis hem. Du står vid spisen och lagar mat, och du hör glada skratt från barnkammaren. De verkar ha riktigt roligt och du börjar känna att föräldrahjärtat värms, och kanske börjar du känna dig lite stolt över vilket trevligt och socialt barn du uppfostrat. Men ack, plötsligt förbyts skratten i gråt och skrik. Du går in och tittar vad som är problemet, och du hör att det är ditt barn som skriker mest, och när du frågar vad som står på så säger det ”han tog min legobit” samtidigt som det finns hundratals andra legobitar på golvet. Plötsligt är du inte lika stolt över barnet, utan börjar skämmas över att barnet får ett utbrott över en sådan struntsak.

Känns detta igen? Att ditt barn helt oväntat kan börja agera väldigt omoget och känslomässigt mitt i leken med ett annat barn, särskilt när du är med? I dina vuxna ögon borde barnet visa upp sina bästa sidor när det leker med nya lekkamrater, men istället väljer det ofta att visa upp sina sämsta sidor? Kanske verkar barnet helt orimligt upprört över en småsak som absolut inte borde kunna störa, såsom att kamraten tar en legobit när det finna massor av andra.

Det här är något som hänt mig åtskilliga gånger, och jag har sett det en hel del med andra barn också. Så ofta så att jag gjort min egen lilla teori kring detta. Om man tar som grund Aletha Solters tanke att barn aldrig beter sig illa av ren illvilja, kan man undra varför de ibland beter sig så här. Ett  barn som leker bra och utan konflikter på dagis, varför kan det plötsligt brista ut i skrik och missnöje när en förälder är med?

Jag tänker att det här är viktigt att förstå att för ett barn på säg 4-5 år, så är det enormt svårt att överhuvudtaget ha sociala relationer. Hjärnan är helt enkelt inte så utvecklad, och barn i förskoleåldern jobbar hela tiden med att lära sig leka och vara tillsammans med andra. Jämför med hur svårt det skulle vara för oss otränade att dansa på slak lina, det skulle kräva en oerhörd koncentration och man skulle vara trött efter 5-10 minuter. Ungefär så jobbigt tror jag det kan kännas för barn att umgås med andra barn ibland. Eller föreställ dig att din bästa vän när ni satt och pratade plötsligt tog kaffekoppen och bankade den i huvudet på dig, eller började gråta häftigt eller bajsade på sig eller helt enkelt gick iväg utan att säga något och pratade med någon helt annan. Så är det att ha en kompis på dagis…

För att kunna leka med andra jämnåriga på dagis måste man kunna vänta på sin tur, och förstå vad den andra säger och vill, och man måste kunna lyssna på den andres impulser och också komma med egna inpass, och kompromissa om vad man ska göra och så vidare. Och man måste stå ut med och hantera att de andra är barn och ibland har svårt att hantera sina egna känslor och impulser.

Så kanske är det så att när ett barn får känsloutbrott när de leker och vi föräldrar är närvarande, så kanske dessa känslor säger ungefär: ”Snälla mamma (pappa) kom och trösta mig och krama mig, jag tycker det är SÅ SVÅRT och jobbigt att leka med jämnåriga, ibland blir det bara för mycket helt enkelt”. Det kanske är barnets uppdämda frustration och desperation över allt svårt och jobbigt som händer under dagisdagarna som kommer ut. På dagis är det hela tiden ont om vuxna, men när föräldern är där så kan man bara inte hålla sig, tårarna och skriken kommer. Kanske kan det till och med vara så att precis när man har som roligast, så påminner detta roliga om hur jobbigt det också kan vara, och kanske kan detta förklara varför barn kan pendla i humöret så oförutsägbart för oss vuxna.

Slutsatsen är att jag tror att det är väldigt att viktigt inte bli arg och tillrättavisa barnet när jobbiga känslor kommer upp i barnets lek med andra barn. Utan att bara ta emot dessa känslor med en öppen famn, så som jag tidigare beskrivit. Jag kan tänka mig att många liksom jag skäms lite inför det andra barnet när detta händer. Man börjar oroa sig att barnet förstör sina chanser att bli populär bland de andra barnen när barnet agerar ut så. Här tror jag det kan vara viktigt att tänka på att barn är vana vid att andra barn har massor av känslor. Om ditt barns kompis ser att sorg och ilska tas emot med öppen famn, kan det till och med hända att du får äran att ta emot några av kompisens tårar efter ett tag.

Om man ändå känner att sådana här utbrott börjar bli för frekventa och problematiska, så är det första rådet jag skulle ge, att du som förälder ser till att vara med och guida barnen i leken. När en vuxen är med så känner sig barnet sig ofta tryggare och den vuxne kan också guida lite när det blir problem. Kanske har ditt barn specifika problem med turtagning eller något annat, sånt är helt normalt, och det är då en enorm hjälp om du som förälder coachar barnet i detta. Och ibland kan leken fastna i något som känns repetitivt eller frustrerat och då kan man som vuxen liksom smörja maskineriet genom att komma med nya idéer och impulser, så att det kommer vidare.

Aletha Solter har förresten gett ut en ny bok om lek: Attachment play (Adlibris, Bokus, bokens hemsida). Det här inlägget handlar om att konflikter mellan barn kan ses som något normalt och förståeligt. Självklart kan konflikter med andra barn också vara ett tecken på att barnet på något sätt mår dåligt eller stressas av något. I så fall är det viktigt att ta tag i detta. Välkommen att läsa mer om att hjälpa barn här på bloggen under rubrikerna Föräldraskap och Solter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *