Varför väljer vissa människor ”fel” partner?

Känner du att:

  • Dina ansträngningar att hjälpa andra ofta lämnar dig med en känsla av inre tomhet och utmattning?
  • Du ses duktig och högpresterande, men att detta inte riktigt kommer från dig själv?
  • Du tenderar att dras till vissa typer av kärlekspartners och vänner och att detta ofta slutar i besvikelse?
  • Du lätt tröttar ut och nästan bränner ut dig?
  • Du dagdrömmer och fantiserar på ett sätt som inte är konstruktivt och leder till förbättringar av ditt liv.

– Då kan det här vara en artikel för dig; det ska handla om ett begrepp som jag använder i min terapiverksamhet, falskt hopp.

Har du med dig själv eller hos andra sett en tendens att upprepa misstag i relationer? Kanske har du en vän som varit tillsammans med en ”frånvarande” person som jobbar för mycket, och när personen brytit sig loss från denna relation, så hittar han/hon snart någon annan med liknande egenskaper, och upprepar samma mönster av förälskelse som följs av besvikelse.

Det verkar finnas någon psykologisk mekanism som gör att en del personer väljer partners där det inte blir så bra i slutändan. Jag skrev om detta i mitt inlägg om prinsessan Madeleine. För mig som psykolog och terapeut är det slående att hennes far, kungen verkar ha varit notoriskt otrogen och att hon själv sedan ”valde” en partner, Jonas Bergström, som var otrogen.

Man skulle kunna tillskriva detta vanans makt; att man är van att ha med en viss typ av personer att göra, och sedan av gammal vana dras till liknande personer, för att man vet hur man ska hantera dem, ungefär. Men jag tycker inte att detta räcker, för det verkar som att sådana här mönster kan vara mycket svåra att bryta, man ser ofta att personer verkligen anstränger sig för att hitta en partner som inte liknar den förra, men ändå hittar en person som uppvisar liknande drag.

I min terapiverksamhet använder jag benämningen ”falskt hopp” för detta problem. Tanken är att när man som barn inte fått sina behov mötta så uppstår ”sår”, eller brister, och för att kunna överleva känslomässigt, så utvecklar man olika strategier. Det kan vara att försöka ”vara duktig” eller ”vara rolig”, eller att försöka vara till hjälp hemma.

Till exempel så kan det vara så att ett barn till en deprimerad förälder ser att föräldern inte riktigt orkar med allt därhemma, och då går barnet in och försöker hjälpa till med det ena eller andra i hemmet, kanske ställer sig och diska eller dammsuger. Det är också vanligt att barn i sådana lägen försöker prata med föräldern och försöker muntra upp den, och kanske försöker få den att söka hjälp eller så. Att barnet börjar dagdrömma om ett bättre liv är också vanligt.

I engelsk litteratur används ibland ordet ”enmeshment” för såna relationer. Det är som att barnet blir ”insnärjt” med den vuxne.

När jag pratar om falskt hopp, så inkluderar jag alltså olika former av att var ”duktig”, ”snäll”, ”rolig” och överdrivna försök att hjälpa, stötta eller visa hänsyn. Överdrivna försök att få bekräftelse och kärlek och dagdrömmande räknas också hit.

Ett problem är såklart att det också är viktigt och sunt att hjälpa sina närstående. Dagdrömma kan vara ett sätt att komma med planer och visioner för ett bättre liv. Och det är inte alltid lätt att se vad som är en adekvat, sund nivå och vad som bör räknas som falskt hopp. I många fall är det ganska uppenbart om man tittar på konsekvenserna. Om dagdrömmandet till exempel leder till att man fastnar i drömmar och spekulerande och inte kommer vidare i livet så kan det vara vettigt fråga sig om det handlar om falskt hopp. Och om någon för trettionde gången försökt övertala sin alkoholiserade eller deprimerade partner om att söka hjälp, så tyder det här upprepandet på att det kan vara falskt hopp.

I boken Att återerövra sitt liv, som beskriver den här terapin, används termen kämpa för falskt hopp, och jag tycker det ger en bra bild, lite som Don Quijote, att gå till strid för ädla saker men på fel sätt. Jag brukar också sätta likhetstecken mellan falskt hopp och medberoende. Medberoende är ett ganska luddigt begrepp, men en stor del handlar om att man kämpar med någon närstående som på något sätt inte mår bra.

Jag brukar också rekommendera mina klienter att försöka känna efter i sig själva hur vissa tankar och beteenden känns. När man agerar utifrån falskt hopp, så är man liksom inte lugn i sig själv, utan det känns som att man drivs av inre stress och tvång.

Tyvärr så leder det falska hoppet ofta till att man känner romantisk kärlek, det kan göra att man dras in i kärleksrelationer som inte blir bra i slutändan. Ett tydligt tecken kan vara att man förälskefasen märker att partnern har vissa problem, men att man i det romantiska ruset tänker bort dessa, och kanske tror att kärleken ska lösa allt.

Råd och tips:

Finns det då några råd om man känner att man hamnat i sådana här mönster av falskt hopp? Ett första råd kan förstås vara att försöka:

  • Identifiera beteendena – forskning visar att det är en stor hjälp att skriva ned problembeteenden.
  • Försöka minska på beteendena
  • Känna efter och se om det bakom dessa beteenden ligger något slags barndomssmärta. Är det så att bakom mitt försök att lugna och blidka en argsint partner, ligger en stor smärta som handlar om att mina föräldrar riktade sin ilska mot mig som liten?

Om du försökt jobba med sådan här problem med medberoende eller falskt hopp och känt att det är svårt eller omöjligt, så är du knappast ensam. Jag märker i mitt arbete att det här är ett relativt svårt område att jobba med. För förälskelse, dagdrömmar och bekräftelsesökande är ju så ljuvt och härligt när man är inne i det, det är liksom svårt att i de stunderna se att det kan innebära problem. Ofta har man också blivit belönad av omvärlden för de här beteendena, och de har kanske kommit att kännas som en del av ens grundpersonlighet.

Därför är det här ett område där jag tror att det kan vara viktigt med någon sorts terapi. Ett förslag kan vara att läsa boken Att återerövra sitt liv av Jean Jenson (på Adlibris, Bokus, bokens hemsida), jag tycker den ger en bra inledning till området, och den har också många konkreta tips på hur man kan komma igång och jobba med det. Läs också gärna min sida om medberoende.

15 reaktioner till “Varför väljer vissa människor ”fel” partner?”

  1. Jag är en av dem du skriver om. Du har satt ord på vad jag varit med om och vad jag gjort och gör. Jag följer skolexemplen ganska exemplariskt. Att du sätter likhetstecken mellan ”falskt hopp” och medberoende är genialt. Undrar om jag kunnat förändra mitt liv till det bättre om jag läst Don Quijote tro. jag har kämpat till ingen nytta för någon.
    Har hört att om man förlorar en förälder som liten så är risken stor att man är frånvarande, disträ, dagdrömmande som vuxen. Man söker något som fattas, det upptar en , man har svårt att fokusera på saker. tycker mig kunna se det i andra som mist en förälder, Kungen är ju ett tydligt exempel.

  2. otroligt bra artikel. Stämmer otroligt bra. Alla har ju olika bakgrund i livet så är det. Tror det finns många anledningar till att vi dövar oss med alkohol och andra droger. Har själv växt upp med en pappa som är period alkoholist så dricker inte en droppe själv och det roliga är att jag i tre relationer varit tillsammans med sådana som festat mycket och röker och det är sådana jag aldrig vill vara tillsammans med men varit det så har väl tänkt med snoppen eller varit blind eller haft dålig självkänsla för tyvärr har alla tre haft otroligt svåra bakgrunder med ex osv och ända skrytit om festarlive toch om hur starka dem är och varit men innerst inne mår dem skit. Intressant artikel, bra skrivet. Martin

  3. Hej! Jag har levt i ett förhållande i 4år samt gift mig som jag är helt säker på har borderline där alla egenskaper finns.
    jag känner att jag börjar bli knäpp och för varje minut varje timme och dag som går blir det värre och det känns som att något har dött i mig och hon är mycket väll medveten om det.
    just nu så är hon i behandling 12-stegs programmet där mycket känslor kommer upp kan oxå medge att jag oxå har gått 12-stegs programmet och har lättare att känna efter i känslor och jag går på na/aa möte och när jag kommer hem så kommer allting fast jag har sörjt och gråter dag in dag ut i
    1 1/2 månad och det blir inte lätare tvärtom.
    det hon har gjort är att hon pissade i revy samtidigt som hon svartmålat mig i behandlingen, vänner, myndigheter mm vist tar jag mitt ansvar i relationen fär mycket bråk skedde men jag ser vad jag gjort och jag förändras hela tiden.
    och till nya människor eller tjejer runt om kring mig säger hon jag älskar han mer än livet själv
    ett, tu, tre så har hon gjort slut och
    är så jävla kall att hon hade götat sig ifall jag dog.
    hjälp mig folk jag blir tokig

  4. Tack för kommentaren, Franco,

    Jag som har bloggen, Daniel, känner med dig, men det är jättesvårt att hjälpa så här i elektronisk form – jag får hänvisa till de internetforum som finns (korallhavet osv).

    Hoppas på det bästa för dig, hälsningar Daniel

  5. Jätte bra skrivet! Jag känner igen allt du skriver och det mesta stämmer på mig och mina relationer. Jag har växt upp med en pappa som hade missbruk och deprimerad mamma som jag som barn försökte muntra upp, ta hand om och lösa svåra situationer för. Jag och mina föräldrar hade ombytta roller. Jag fick liksom aldrig vara barn och detta mönster upprepar sig i mina relationer. Jag blir ihop med passiva killar som jag tar ansvar för. Jag är den som driver relationen, fixar, jobbar mest och tar hand om allt. Jag lever med en kille som har spelmissbruk som inte spelar längre men allt detta har påverkar oss ekonomiskt, mitt psyke och snart går jag in i väggen. Jag vet vad som är rätt och bra för mig men jag gör inte det! Jag håller på och ska dra mig ur relationen och göra slut för gott. Jag hoppas att jag är tillräckligt stark och konsekvenstänkande den här gången. Jag hoppas att jag lyckas! Tack ännu en gång för din artikel!

  6. Hej Daniel.

    Råkade hamna på denna sida och det kan ha varit min räddning. Jag var medveten om att jag har problem med anknytningsmönster sedan barndomen men detta alltså… jag grät från första till sista raden. Precis allt stämmer på pricken. Det här var en lättnad för mig, så tack.
    Till saken hör den att jag har börjat reda upp detta, bröt mig loss från en väldigt destruktiv relation för åtta månader sedan, går i terapi och har börjat reda ut mycket med min mamma, som varit deprimerad större delen av mitt liv och som jag instinktivt vill ta hand om. Nu är jag i en ny relation med en kille som är precis tvärt emot tidigare killar – omtänksam, stabil, närvarande och 100% engagerad i mig. Och jag får PANIK, får sån ångest och vill bara bortbortbort. Kan inte (periodvis, när jag mår sämre) känna någon nära känslomässig koppling till honom. Troligtvis pga han inte följer samma mönster som tidigare relationer och som passar mitt osunda anknytningsmönster. Vill ge upp och tänker att, nehe, jag är väl inte kär helt enkelt. Men så läser jag detta och förstår att det har en mycket djupare innebörd..

    Beställde boken du tipsade om och går hos en psykolog, så jag ska kämpa vidare.

  7. jättebra text… fått mig att få lite mer förståelse. :) kan man nå dig på annat sätt, mail? skulle vilja ha lite hjälp å råd av dig om det är möjligt. mvh Amanda, Östersund.

  8. Mitt i prick. Jag har haft ett förhållande med en gift man i 5 år. Falskt hopp. jag har varit duktig, snäll, rolig, uppmuntrande, lyssnande i en ständig tävlan med hans fru för att han ska välja mig. Han har visat aggressivitet, skrikit, svurit, åkt ifrån mig med motorcykeln både i Dalarna och Jämtland och där har jag stått efter vägen. Kan inte skilja sig för att jag är för vidlyftig, klär mig fel, är för tjatig, sover fel, så hade bra jag inte varit så och så hade han så klart skiljt sig. Jag har förlåtit, accepterat hoppats.

  9. Tack för din kommentar, väldigt ledsamt att höra din histora, hoppas du hittar nya bättre vägar att vandra.
    Daniel

  10. Hej, jag tycker det trist att sparka på dem som redan ligger ner och sen ursäkta sig med att det är för att det ska vara lättare att hitta… Jag hittade hit via ”destruktivt förhållande”, tror det funkar minst lika bra även för andra. Jag har emotionellt instabil personlighetsstörning, aka borderline, en ”sån där”. Alltid setts som lugn, omtänksam och snäll mot allt och alla. När jag fick min diagnos var det flera som känt mig i flera år som ryggade tillbaka, jag var ju en ”sån där” nu. Och du mfl spär på den bilden. Även fast den inte alltid stämmer, som i mitt fall där jag riktar allt mot mig själv och min omgivning får ytterst sällan ‘lida’. Jag själv är i ett destruktivt förhållande där jag blir psykiskt misshandlad av min pojkvän (han som inte har borderline), han har däremot adhd. Sitter och letar febrilt efter hjälp och råd, och tyvärr ramlar jag in här och får en ren käftsmäll (där spelar min borderline in, inte ditt ansvar jag vet), blir mer nedtryckt i mina skor. Med det här ville jag bara ge min synvinkel, från andra sidan hamnen. Behövs inte mer förakt mot psykisk ohälsa.

  11. Tack Jessica för din kommentar. När du säger att jag ”sparkar på dem som redan ligger” så undrar jag om det står något om borderline i den här artikeln som inte står någon annanstans? Jag tycker egentligen inte om de här diagnosetiketterna, men det är inte jag som hittat på dem, och nu har de etiketterna ockuperat en plats i språket för att beskriva vissa fenomen, detta är svårt för mig som enskild psykolog att göra något åt.
    Hoppas det framgått att jag tycker diagnostisering är en skadlig sak och att det kan vara väldigt kränkande att få en sådan stämpel på sig när man är i kris och söker sig till samhället för hjälp.
    Hälsningar Daniel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *