Om begreppet curlingförälder

Begreppet curlingförälder orsakar ofta debatter verkar det som. Här kommer mina tankar:

Tänk att vi har två separata utvecklingar som styr hur barns liv ser ut idag:

1) För det första så ser våra liv så oändligt annorlunda ut än de gjorde för säg hundra år sedan. Min morfar fick gå flera kilometer till skolan genom en skog. I dag har i princip alla familjer i vårt grannskap bil och skjutsar sina barn i de första årskurserna. Far och morföräldrarna bodde på landet och fick tidigt hjälpa till med små och stora sysslor, såsom att ta in korna eller göra upp eld i spisen. I dag är hemmet fullt med bekvämligheter som gör att vi inte behöver tända eld i någon spis för att få värme utan vi vrider bara på en ratt. Det finns alltså ett dramatiskt minskat behov av att barn hjälper till i sin vardag.

2) Samtidigt har samhällsutvecklingen gjort att kunskapen om barns behov av anknytning och kärlek har spritts till många. Jag möter hela tiden föräldrar som känner att deras egen uppväxt hade brister i det psykologiska omhändertagandet och nu vill de ge sina barn en bättre start i livet. Ibland pratar jag om att vi som lever i dag fortfarande bär med oss spår av bondeeran, när livet var tufft och allting hamnade om att överleva och få fram mat på bordet. Barn och barns känslomässiga behov var inget som låg högt upp i prioriteringen. Så våra föräldrar hade inte alltid de bästa verktyg för att hjälpa oss med våra känslor när vi var barn. Och nu har det tagit oss några generationer till att komma fram till att sätta högre värde på att ge våra barn en känslomässigt bra förberedelse inför livet.

Dessa båda utvecklingar tror jag bidrar till att göra det här med curling så oerhört komplext och förvirrande. Ska en sjuåring som bor 700 meter från skolan lära sig att gå dit själv, eller ska jag som förälder ”vara juste” och skjutsa honom/henne, eller åtminstone gå med? Å ena sidan kan det finnas en poäng med att han/hon lär sig en färdighet; att ta sig dit själv. Sånt är helt klart viktigt. Å andra sidan så kan barnet om jag följer med det, känna en särskild anknytning till mig, det kan göra att barnet känner att jag tycker om det.

Ett sätt att säga det är att vi föräldrar helt naturligt har en mekanism som registrerar när våra barn är ledsna och har det jobbigt, och att vi då vill ta bort det jobbiga. Och detta är precis som det ska vara. Men att denna mekanism ofta hamnar i strid med behovet av att lära barn saker, såsom att ta hand om sig själv och ta ansvar. Det är pinsamt att erkänna det, men själv har jag problem med så grundläggande sak som att få min sjuåring att samarbeta kring att duka på och av vid måltider. Eftersom han är van vid att vi föräldrar gärna diskuterar med honom när han tycker att saker är jobbiga, så blir det lätt en evinnerlig kamp kring vardagssysslor, och då känns det ofta lättare att jag slänger fram besticken själv.

Vad jag vill säga är att jag inte kan se att det finns något lackmustest som kan säga om en viss sak är att ”curla” eller inte. Vi befinner oss i den här väldigt förvirrade senindustriella samhället där det är väldigt lite arbeten i hemmet som egentligen måste göras. Samtidigt som vi lägger stor vikt på att låta barn få vara barn. Det är inte ett dugg konstigt att vi har svårt att säga exakt hur mycket ett barn ska behöva hjälpa till hemma och så.

Så alla ni föräldrar som har konflikter och gräl om detta, hur mycket man ska hjälpa och passa upp på barnet: Var snälla med er själva och varandra, det är självklart att detta är knepiga frågor för oss föräldrar på tvåtusentalet, och det finns inga självklara svar. Såklart att det blir konflikter kring sådant här.

Apropå det här med kompetens så kan jag inte låta bli att koppla ihop detta med trenden att barndomen sträcks ut gott och väl in i tjugoårsåldern. Jag hör om 25-åringar som bor hemma och får hjälp av föräldrarna med allt från klädtvätt till pengar och jobbsökande. Ska vi se detta som ett tecken på att ”curlandet” gått för långt? Eller är det ens ett problem?

Jag vet verkligen inte. Jag är lite orolig för att jag när jag har svårt att få min sjuåring att duka, kommer att få svårt att få min 19-åring att tvätta sina kläder själv. Men jag hoppas att mitt fokus på ömsesidig respekt och känslomässig närvaro ska göra att vi kan ha en bra dialog om sådana här saker framöver när han växer upp.

Jag försöker ha följande strategier:
*Jag får inte vara lat med att få mina barn att göra saker. Till exempel hjälpa till hemma. Det kommer att komma känsloutbrott och de kan vilja ligga på golvet och skrika, men de ska ändå ta ansvar och ta del av vårt gemensamma hushåll. Det är en farlig linje att slå in på att undvika barnets känsloutbrott genom att lägga ner krav på beteenden för att de protesterar eller visar känslor. Mat är ett annat problemområde, och där är jag mer benägen att bara acceptera att barn under tio ofta är kräsna med vad de stoppar i sig. Se vidare mina inlägg om att möta barns känslor.

* Genom att vara ofta i naturen kan jag i en avslappnande miljö lära mina barn om samarbete. Det kan vara alltifrån att göra fast en segelbåt till att slå upp ett tält. Där, i naturen, finns inga andra distraktioner och samarbetet blir så mycket mer självklart. Om det kommer en dag, vilket kan hända, att vi inte längre har kvar all vår bekvämlighet, så vill jag att barnen ska bära med sig en erfarenhet av att hjälpas åt. Alla erfarenheter på detta tema är av godo, tror jag, t.ex. att tågluffa, fjällvandra, Wwoof:a, vara med i scouterna eller friluftsfrämjandet.

Hoppas alltså att det här framgår att detta med ”att curla” är ett komplext och knepigt begrepp som jag ser som svårt att definiera och prata om. Vissa verkar tycka att man curlar när man tröstar ett barn som gråter, andra att det handlar om hur mycket man lär barn färdigheter.

Sammanfattningsvis: Jag tror att det går att lära sina barn en hel del om ansvar och tillvarons realiteter samtidigt som man tar yttersta hänsyn till deras behov av kärlek och känslomässigt omhändertagande. Men det finns inga enkla recept. Att curla kanske har blivit så uttjatat att det är meningslöst som begrepp, kanske används det mest som slagträ.

Tips om fortsatt läsning här på bloggen:
Hur man tröstar barn
Mitt tidigare inlägg om gränser och curling
Serien om att uppfostra kreativa barn
Serien om barns känslor

Och såklart kategorierna Aware Parenting och Föräldraskap
Jag tipsar också om ett inlägg om Curlingbegreppet på MirandasHave

En reaktion till “Om begreppet curlingförälder”

  1. För mig är curling när hjälpandet slår över så att barnet inte vågar/kan göra det som det är kapabel till. Min dotter är bara två år och de flesta saker behöver hon fortfarande hjälp med men de saker hon kan klara förväntar jag faktiskt att hon ska göra. Hon får äta själv, klä på sig vissa kläder, plocka undan vissa saker hon plockar fram, hjälpa mig och pappan när hon kan tex räcka mig kläder att hänga eller lägga in smutsiga grejer i tvättmaskinen. Det är en naturlig grej, än så länge i alla fall. Jag tror jag är präglad av min egen uppfostran. Vi behövde sällan göra speciella sysslor men vi förväntades hjälpa till när det krävdes tex packa i en diskmaskin, duka, städa någon del av huset, tvätta våra egna kläder när vi nådde en viss ålder, laga mat ibland osv men det var ändå min mamma som skötte hemmet i stort. Gjorde vi inte det vi blev tillsagda att göra så fick det oftast naturliga konsekvenser. Tvättade man inte kläder fick man ha smutsiga kläder, när mina bröder lät bli att plocka ur en diskmaskin och stoppa i den disk som stod på bänken serverade min mamma dem middag i bisarra grejer som tex en såskopp. Det blev tydligt att även om vi hade ett val så blev vi själva eller andra lidande av det som när min mamma ändå fick göra något fast hon bett om hjälp.

    Jag är faktiskt inte så rädd att curla för mycket, för mig är det ingen tvekan om att mitt barn skulle få gå 700 m till skolan men om mitt barn bad mig att gå med så skulle jag utgå från att det är något speciellt som det vill för jag utgår från att mitt barn redan långt innan skolan kommer klara den aktiviteten rent tekniskt så att det i sig inte skulle vara något problem (hon går redan nu flera meter bakom mig till förskolan och kan undvika att springa ut i gatan eller annat otyg fast hon är så pass liten).

    Jag är även inspirerad av Free Range Parenting, att låta sina barn ha frihet i rummet och att lära dem ta kloka beslut så de klarar sig själva fast utan tvång utan genom att lita på dem och uppmuntra eget tänkande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *