Kan meditation och mindfulness ha negativa effekter?

Som av en slump har det sedan nyår kommit två artiklar om att meditation och mindfulness kan leda till problem för utövaren, en i The Guardian, och en i The Atlantic. Jag har också berört detta i ett tidigare inlägg, Mindfulness och egot.

Jag uppfattar det som att det finns tydlig forskning som visar att de flesta som testar mindfulness-träning får en positiv effekt på den psykiska hälsan. Och det kommer också mer och mer forskning som visar hur detta sker; vilka mekanismer som leder till effekten, se till exempel litteraturen kring ACT (boktips nedan). Så hur ska man förstå dessa rapporter om negativa effekter av mindfulness- och meditationsträning?

En sak som slår mig när jag läser dessa artiklar, är att det ofta handlar om påfallande tuff träning. när man har åkt iväg dagar eller veckor i sträck och mediterat många timmar om dagen. Det är för mig inte konstigt att detta kan väcka till liv smärtor man burit med sig sedan tidigare i livet. Inom ACT pratar man om upplevelsundvikande, och inom psykodynamisk teori pratar man om förträning eller bortträngning, och jag tror att dessa begrepp kan beskriva ungefär samma fenomen. Att en person kan hantera erfarenheter av försummande, missförhållanden och trauma genom undvikandestrategier, och under t.ex. en meditationsretreat, tar man ofta bort sådana strategier, exempelvis kan man inte konstant distrahera sig själv med digitala och sociala aktiviteter som många gör idag. När man är mer psykologiskt ”naken” kommer jobbiga känslor fram.

Jag tror också att vi lever i en tid när sociala nätverk är svagare än någonsin. Vi flyttar mer och byter arbete mer än någonsin, och då finns det många som lever med nästan inga nära och kära omkring sig, vilket ökar utsattheten när det händer jobbiga saker, vare sig det är en konflikt på jobbet eller en negativ meditationsupplevelse.

Det lilla jag läst om zenbuddhism ger också en bild av att när man ville börja med meditation så tog man sig till ett kloster och så fick man börja som medhjälpare i köket eller liknande, ofta under flera år, innan man eventuellt kunde bli invigd som munk. Detta gjorde att det fick ta ordentligt med tid att börja meditera, och det varvades också med kroppsarbete. Och kroppsarbete är någonting som är på utdöende i vår moderna tid, men inom buddhismen är man väldigt medveten om att detta kan ha en balanserande effekt på den som tränar meditation. Jag tror att vi pratar alldeles för lite om att det kan vara problematiskt att hoppa från ett modernt kontorsarbete rakt in i ett meditationsretreat där större delen av dagen går till meditation.

Samtidigt som jag tror att dessa saker i vårt moderna samhälle som kan göra det svårare för vissa att hantera jobbiga upplevelser från meditation, så kan jag inte låta bli att undra om det i historisk tid kan ha funnits människor med trauma och så i Asien som sökt sig till kloster och fått problem när de mediterat. Kanske har detta funnits hela tiden, men inte talats om så mycket. Jag antar att sådana saker kan vara tabu att prata om i buddhistiska samhällen, precis som vissa negativa saker med kristendomen har varit tabu i västerlandet.

Är det då ändå en bra idé att träna meditation och mindfulness? Ett råd är att om man har minsta misstanke att man bär trauman och negativa känslor som skulle kunna orsaka problem i samband med sådan här träning, så ska man vara ytterligt försiktig, och om man ändå väljer att pröva, välja ett sammanhang där det finns ett bra psykologiskt omhändertagande. Det kan nog också vara ett bra råd att aldrig tveka eller se det som ett misslyckande att avbryta ett retreat. Och just när det utvecklas en anda där människor tävlar om att bli ”upplysta” tror jag riskerna är som störst.

Jag tror att jag kommer att fortsätta att rekommendera många av de klienter jag träffar att meditera 5-10 minuter om dagen. Men då sker detta i ett sammanhang där vi ses varannan vecka och där jag verkligen lägger vikt på att ha koll på att det inte går åt fel håll. Riskfaktorer är som sagt saker som: En historia med trauma, försummande och missförhållanden, svagt socialt nätverk, brister när det gäller ”livets goda” såsom meningsfullt arbete, sunda motionsvanor, bra kontakter med vänner och familj.

8 reaktioner till “Kan meditation och mindfulness ha negativa effekter?”

  1. Hej Daniel! Bra skrivet om mindfulnessträning och trauman.Jag tror som du att det verkligen inte är att rekommendera människor att rätt av fara iväg på en lång retreat och meditera flera timmar om dagen.

    Mindfulness har ju tyvärr blivit en rätt stor kassako för många mindre seriösa aktörer. Det finns ju ingen skyddat namn, utan vem som helst som gått en kortare utbildning kan kalla sig mindfulnessinstruktör.

    Mindfulness enligt MBSR följer de riktlinjer som utarbetats i det center i USA som startades av Jon Kabat-Zinn. Där finns ett långt utbildningsprogram där deltagarna gradvis får träning i och kunskap om de olika momenten i mindfulness och konsten att lära ut. Hela den traditionen bygger på 8-veckorsprogram, där deltagarna under trygg ledning har utbildning med meditation, yoga och kroppsscanning några timmar per vecka. Alla lärare är observanta på deltagarnas ev svårigheter och uppmuntrar till enskilda frågor.

  2. I litteraturen finns beskrivningar av meditationsutlösta kortvariga psykotiska tillstånd, depersonalisation och derealisation. Jag har träffat personer som fått höra att ”tankar är bara tankar, inget att bry sig om” och som efter det tappat tilltron till sig själv och sin förmåga att göra kloka bedömningar och fatta kloka beslut. Personer som retraumatiserats när de uppmanats att minnas svåra händelser och sedan tänka ”detta är bara ett minne”. Så visst kan mindfulnesstekniker skada ifall de används oskickligt…

  3. Men visst är det så att detta problem diskuteras/hanteras inom buddismen, i alla fall inom min tradition (tibetansk Kagyu och Nyingma-tradition). Man har alltid åtminstone en lärare – kanske fler – i vara uppgifter ingår att hjälpa en hantera psykologiska kriser för det händer ju precis som du beskriver. Det varnas om det, och i registreringshandlingarna till meditationsveckor/månader frågas efter psykologisk bakgrund och huruvida ens psykolog samtycker till att man kommer om man har pågående problem till exempel. Det tar många års egna studier innan man kan stötta någon annan ens med ”vanliga” problem (somnar under meditationspassen, har svårt att ena kroppen och sinnet, mm) och de som leder längre meditationsretreat har avancerat långt, ofta som huvudmål i livet, själva för att kunna stötta när trauman kommer fram.

    Just detta debatteras i andra inriktningar också, jag ser artiklar och insändare om huruvida det är en dålig idé att lära ut meditation och medveten närvaro utan buddhism i tidningar. Huvudargumentet mot är just att utan buddismen tappar man både riktning och stödet för meditationsutövandet och det kan slå slint på många olika vis.

    Om problemen med spirituell tävlan påpekas också aktivt. Boken Cutting Through Spiritual Materialism av Chögyam Trungpa Rinpoche handlar om det problemet och Trungpa hävdar att alla trillar i den fällan förr eller senare och att man får lära sig känna igen fällan snabbt så man kan sen ta sig ur den – igen och igen och igen.

  4. I boken the Buddha pill tar en forskare upp den mörka sidan av meditation. Hela boken är en genomgång som visar att den mesta forskningen om meditation i grunden saknar vetenskaplig trovärdighet. Det är svårt att mäta ev positiva effekter och på biologisk nivå kunde man i en rapport se att stresshormonerna var högre efter meditation än de var innan meditation. Att meditation skulle skapa en mer moralisk människa gick inte heller att påvisa. Många buddhister vänder sig tydligt emot mindfullness eftersom man anser att det bara är en liten del i vägen till upplysning. Får man inte de andra delarna kan det vara skadligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *