Att sluta med psykofarmaka av Peter Breggin

Är det något som jag varit frustrerad över under mina år som psykolog, så är det bristen på kunskap om att sluta med psykiatriska mediciner. Det är jättelätt att få utskrivet idag, användningen ökar hela tiden i alla åldrar. Och läkemedelsbolagen gör massvis med studier på den så kallade effekten, men i princip inga studier görs på utsättningen, och de flesta patienter jag hör av får ganska generella råd om att trappa ner i två steg, halvera dosen och sen sluta helt.

Man vet att hjärnan förändras och anpassar sig till de förändringar i signalstubstanserna som medicinerna medför, vilket gör att nedtrappning för många är ett svårt kapitel. Jag har hört om en väldigt  brett spektrum av problem som uppkommit: Trötthet, uppvarvning, ångest, sömnlöshet, huvudvärk, feber i stil med amfetaminavtändning och många andra symtom. Och det där med nedtrappning i två steg; de som verkligen kämpat och blivit fria från höga doser, de människorna har en helt annan bild av hur det bör gå till (se mitt tidigare inlägg Att trappa ner psykiatriska mediciner).

Därför är det så gott att det nu kommit ut en bok som bara handlar om detta ämne. Den är skriven av Peter Breggin som i många år beskrivits som ”psykiatrins samvete” i USA, han är den som blivit tillfrågad när det gäller att föra fram nackdelar med mediciner i rättegångar, mediaintervjuer och som jobbat enträget med att hjälpa drabbade patienter på olika sätt.

Hans  budskap är ganska enkelt. När vi mår dåligt psykiskt, så behöver vi göra olika förändringar i våra liv. Vi kanske behöver börja eller avsluta en relation. Vi kanske behöver ta itu med våra barndomstrauman. Kanske behöver jag påbörja en utbildning som jag gått och längtat efter med skjutit upp. Vi behöver släppa in livet på riktigt och alla känslor som hör till det. Det gör mig så ont att höra när antidepressiva mediciner skrivs ut till personer som varit med om hemska förluster, skilsmässor eller att någon närstående dött.  Varför kan vi inte ha ett samhälle där vi välkomnar sorg och smärta och hjälper vår nästa med det som är tungt och svårt? Varför sträcker många läkare efter receptblocket så fort det kommer en patient som bär på jobbiga känslor?

Jag kanske bygger ut det hör inlägget mer när jag hunnit läsa hela boken, just nu vill jag bara informera alla om att den här angelägna boken finns och skicka ett stort tack till Karneval förlag som översatt och gett ut den.

Här är en annan av mina artiklar med råd till dem som brottas med att sluta med mediciner.

Länk till boken på Adlibris, Bokus

Vilken typ av terapi behöver en medberoende?

I ett tidigare inlägg skrev jag lite om hur jag tänker kring att tillfriskna från medberoende, idag tänkte jag skriva lite om vilken typ av terapi som kan behövas. Läsaren får gärna läsa det tidigare inlägget eftersom det här bygger på samma grundtankar.

Som jag skrev tidigare så är det för många ett stort och viktigt steg att komma i kontakt med medberoendebegreppet, och förstå att hjälparbeteenden som man tidigare sett som ”goda” också kan vara problematiska. Ett sätt att beskriva tillfrisknandet är att personen behöver ersätta en del av sina hjälparbeteenden med andra beteenden, såsom att sätta gränser, lita på andra och be om hjälp, berätta för andra som sitt inre och liknande.

Jag kan tänka mig att det finns en del människor som har ganska enkelt att göra denna förändring, men det är inte de personerna jag träffar i mitt arbete. De som testar olika terapier, grupper och kurser är ofta dem som har genuint svårt att få till de där goda relationsbeteendena. Orsaken till att detta är svårt skulle jag gissa är att dessa personer vuxit upp i en omgivning där deras känslor, behov och gränser helt negligerats eller till och med bestraffats.

Så när en medberoende läser i en bok att det är bra att berätta för andra om sitt inre och sätta sunda gränser, så låter detta enkelt och självklart. Men när man sen ska göra detta i praktiken, så är den inre känslan att detta är behäftat med livsfara, och man hittar sätt att undvika att göra det, för rädslan är så stor.

Om en förälder till exempel har väldigt jobbigt med sitt eget känsloliv, så kommer barnet att uppfatta det och lägga lock på de egna känslorna och behoven, och känslor och behov som barnet inte får uttrycka upplevs som livsfarliga. Det är väl sällan som 100 % av ett barns signaler blir negligerade, men ju mer problem föräldrarna har med sig själva och inte lyckas ge barnet den respons det behöver, desto mer byggs denna typ av problem upp under barndomen.

Så när jag pratar med mina klienter om vad de fått för hjälp tidigare så får jag ofta bilden att en person till exempel kan ha stressproblem och kommer till företagshälsovården. Där får han/hon höra av en läkare eller psykolog att den behöver lära sig sätta gränser, och så följs detta upp om tre veckor och det blir sällan de förändringar som behövs. Eftersom ”sätta gränser” är något som personen aldrig fått lära sig, så behövs mer handgriplig guidning än att bara få höra att man ska ”jobba på att sätta gränser”. Ofta behöver personen träna dessa nya beteenden i terapirummet, och där få känna att det inte är så farligt som hjärnan tror att det är.

Ett exempel på hur den här problematiken kan se ut är att det går att prata om behov och känslor på ett intellektuellt, teoretiskt plan, utan att verkligen ha den där kontakten med hur det känns i kroppen och i magen. Och på det sättet kan man lura sig själv att tro att man tränar på ”rätt saker”, men genom att inte prata ”pang på rödbetan” om vad man känner och behöver just nu, så konfronterar man inte den svåra rädslan som är förknippat med detta. Det intellektuella pratet är då alltså vad jag kallar ett undvikandebeteende, man gör detta för att undvika rädslan. Andra exempel på undvikandebeteenden kan vara:

  • Skratta bort jobbiga saker
  • Byta samtalsämne
  • Titta ut genom fönstret istället för på den man pratar med, terapeuten.

Det är här som jag tror att en bra terapeut kan vara till hjälp. Många medberoende testar att gå i olika självhjälpsprogram och liknande. Jag tror absolut att dessa har en god effekt och kan vara till stor hjälp. Men det finns vissa specifika saker som terapeuter kan hjälpa till med som är svårt att få i grupper.

Varför individuell terapi?

Några anledningar till att det kan vara mer hjälpsamt att ”träna svåra beteenden” med en terapeut i individuell terapi kan vara:

En terapeut kan individuellt och gradvis guida personen att närma sig känslor och behov, i sin egen takt. Att göra saker man är livrädd för går inte i en handvändning, man får räkna med att exponera sig gradvis, det kan ta minst 10-20 sessioner. Och terapeuten kan hjälpa till att identifiera och sluta med undvikandebeteenden.

Om det är svårt att prata om sig själv på ett utlämnande, autentiskt sätt inför en person, så är det för många än mycket svårare att göra detta inför en grupp, vilket också talar för att det kan vara hjälpsamt med individuell terapi.

Hur ska terapin då se ut?

Jag vet att det inte finns så många terapeuter i landet som är specialiserade på medberoende, så många är hänvisade till att söka någon på nätet eller så.

Utifrån vad jag skrivit ovan så skulle mitt råd vara att söka efter en terapeut som man känner har ett ovanligt mjukt, varmt och lyssnade sätt i förhållande till känslor, behov och sårbarhet. Klienten behöver liksom känna att terapeuten svarar an på ett helt nytt sätt, helt väsensskilt från det icke-lyssnande som kännetecknade barndomsmiljön.

Dessutom är det viktigt att terapeuten har en förmåga att identifiera de specifika undvikandetbeteendena som klienten använder. Jag hör inte sällan om terapier där klienter har kunnat gå i samtal i månader och år och inte få denna guidning, och detta gör samtalen ganska overksamma.

Det kan behövas ganska handgripliga instruktioner från terapeuten, till exempel: ”nu vill jag att du tar tio djupa, mjuka andetag och verkligen totalt riktar uppmärksamheten i mage och bröstkorg, och känner efter hur det känns att din mamma har tagit återfall igen”. Så om terapisamtalen känns ”läskiga” men på ett varmt sätt, så tror jag att det kan vara på rätt väg.

Att prata om barndomen och verkligen ta sig tid att känna efter hur det påverkade en, är en viktig del i hur jag arbetar, jag tror det hjälper en att byta perspektiv och se nya aspekter av sig själv och sin historia, och det är en träning i att vara sårbar. Men jag vill inte föreskiva någon särskild terapiskola, utan rekommenderar den som söker terapi att ha ett öppet sinne och försöka hitta en person som verkar ha rätt egenskaper.

Sammanfattning

Ett sätt att sammanfatta det skulle vara att de medberoende jag träffar under den till synes kompetenta ytan har en tydlig anknytningsproblematik. Det är delar av den sociala och känslomässiga hjärnan som inte fått utvecklas som den ska. Detta gör att många behöver en period av terapi för att bygga upp dessa delar, och efter att ha arbetat i tio år med detta får jag mer och mer känslan att individuell terapi är ett mycket lämpligt sätt att göra detta, för terapi är unikt i att vi verkligen kan lägga allt fokus på att hjälpa klienten med just känslor och relationer.

– Jag har här i texten inte gått in så mycket på exakt hur det kan se ut i en beroendefamilj och hur det påverkar, utan hänvisar till andra källor, såsom böckerna Flodhästen i vardagsrummet eller Codependent no more (Adlibris, Bokus), och Medberoendepodden. Läs också gärna mer här på bloggen om medberoende.

Tips för blyga (”social fobi”)

I det här inlägget tänkte jag helt kort komma med några små råd för alla som ser sig som extra blyga eller som det heter nuförtiden ”socialfobiska”. Jag sätter det inom citattecken, för detta är verkligen en diagnos där man kan ifrågasätta om det är något som psykiatrin behöver sjukdomsstämpla, eller om det är ett helt friskt och normalt drag hos människor som blivit lite svårare att ha i vårt moderna samhälle där behovet av att lära känna nya människor har ökat för varje årtionde. Se boktipsen nedan för tips om detta ifrågasättande.

En stor del av hjälpen handlar om att envist träna på att delta i sociala situationer, utan att undvika. Här är några punkter att tänka på i denna träning:

  • Det är bra att börja med en noggrann analys – vad är jag bra på, och vad undviker jag i sociala sammanhang? En terapeut eller vän kan ofta vara till hjälp. Det behöver inte vara att man alltid blir tyst, vissa pratar gärna med andra, men  bara om ”trygga” ämnen. eller i ”trygga” miljöer. Inom KBT kallar vi detta beteendeanalys.
  • För många kan det kännas tungt att komma igång – då är ett råd att sträva efter ett lekfullt förhållningssätt. Kan jag lite på kul testa att prata med mina jobbarkompisar på ett sätt som jag inte gjort tidigare? Att hitta sätt att minska känslan av prestige och att mycket står på spel om jag ”misslyckas”.
  • På sikt är det viktigt att mer och mer hitta sammanhang som känns meningsfulla. Det kan vara alltifrån familj och vänner där jag känner mig trygg och glad, till kollegor, vänner eller människor inom en kyrka eller volontärverksamhet. Har jag gått länge och känt mig begränsad i sociala situationer, behöver jag vända detta till att hitta mening och glädje i sociala sammanhang. Här kan vi fråga oss vad som skulle göra våra liv mer värda att leva? Vilka personer och sammanhang känns liksom verkligt viktiga, ända in i hjärtat?

Här kommer några videor, böcker och länkar som förhoppningsvis kan inspirera och ge idéer:

  • Social Fobi av Furmark – en utmärkt KBT-självhjälpsbok (Adlibris, Bokus)
  • Shrinking Violets verkar vara en bra bok
  • Shyness: How Normal Behavior Became a Sickness. Går igenom argumentationen kring huruvida blyghet är en sjukdom. Se också en intervju på Madness Radio.

Påverkar föräldrar sina barn? (svar till Ivar Arpi)

I Svenska Dagbladet häromdagen förkunnade ledarkolumnisten Ivar Arpi: Föräldrar påverkar inte sina barn. Han stödde denna tes på en stor metastudie som sökte sammanfatta forskningsstudier där man sökt ett samband mellan genetik, miljö i barndomen och en persons personlighet. Där hade man kommit fram till att det är i första hand generna och inte miljön som avgör en persons personlighet som vuxen.

För några år sen kom också boken Nurture Assumption av Judith Rich Harris, som gjorde samma koppling som Arpi – forskning visar inte att uppfostran/föräldraskap påverkar personligheten, och därför är satsningar och undervisning inom föräldraskap onödigt och kanske kontraproduktivt, för det ger föräldrar onödig skuld, när de ändå inte kan påverka något.

Det här går ju verkligen inte ihop med hur många psykologer, terapeuter och föräldrautbildare tänker, att det är viktigt hur vi bemöter våra barn, för det bemötandet påverkar dem hela livet. Och det finns också mängder av forskning av olika slag som påvisar ett samband mellan barndomsmiljön och hur en person har det som vuxen. Hur kan det här hänga ihop?

Vad jag kan se så är problemet detta: Arpi och Harris utger sig för att prata om frågan ”påverkar föräldraskap och barndomsmiljö vem man blir som vuxen” men de hänvisar till studier som forskar i sambandet mellan det det psykologiska begreppet personlighet och arv kontra miljö.

Problemet är att om man är intresserad av sambandet mellan barndomsmiljö och utfall, hur det blir som vuxen, så är personlighet bara en av många variabler som går att titta på. Om man skulle fråga psykologer, forskare och föräldrar, tror jag att de flesta skulle tycka att personlighet är något ganska ”fast”, som man till stor del föds med och som är svårt att påverka utifrån. Med personlighet menar man då begrepp som introvert/extrovert, eller noggrannhet/slarvighet. Samtidigt har forskningen hittat tydliga samband mellan barndomsmiljö och många andra parametrar, såsom fysisk och psykisk hälsa, stresskänslighet med mera.

Jag kunde till exempel enkelt hitta en studie som undersökte sambandet mellan familjerelationer i barndomen och högt blodtryck hos vuxna, och fann ett signifikant samband, att sämre familjerelationer leder till högre blodtryck. Mängder av den här typen av forskning redovisas i boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt och man hittar det enkelt genom att söka på ”effekter av barndomsanknytning” eller liknande sökfraser. ACE-studierna är också väldigt tydliga; det är amerikanska sjukförsäkringsbolag som har undersökt sambandet mellan hälso- och sjukdomsfaktorer och ”Adverse childhood Experiences”, negativa barndomsupplevelser.

Arpis påstående ”föräldrar påverkar inte” stämmer inte med den här forskningen. Det skulle stämma bättre om man sa ”föräldrar kan inte påverka ett barns personlighet i någon större utsträckning, men föräldrarna kan påverka en rad andra faktorer som är kopplade till barnets fysiska och psykiska hälsa”. Har man fått ett introvert och kreativt barn, så är det antagligen inte så jättemycket man kan göra för att förändra detta, men man har stor möjlighet att påverka om detta barn kommer att ha ett normalt blodtryck och ett stabilt immunförsvar som vuxen, och om det kommer att ha chanser att utveckla hälsosamma relationer till andra.

Uppmaningar till Arpi och andra journalister:

  • Var alltid väldigt noggrann med att dina slutsatser stämmer med den forskning som är gjord! Så att forskningen verkligen stödjer de slutsatser du vill dra. Annars kan man missta sig.
  • Om det finns motstridig forskning behövs det noggrann analys och fackexpertis för att reda ut vilka slutsatser som går att dra (och inte).

– Boken Nurture Assumption (Judith Rich Harris) på Adlibris, Bokus
– Jag tipsar också om sidan Aces too high, med mer information kring ACE-studierna, den har också länkar till videor, såsom denna:

Varför parterapi är så svårt

Jag träffar inte sällan personer som gjort flera försök med parterapi och inte känt att det gett något utbyte. Varför är det så svårt att ”jobba på sin relation”, egentligen?

Ett sätt att beskriva det är så här: När parterna i en nära relation börjar gå varandra på nerverna, och man lever ihop, så kommer allt så himla nära. Ta exemplet med småbarnsföräldrarna som båda känner att de har alldeles för lite tid för vila, rekretation och motion. Då är det himla lätt att när man ser sin partner strunta i att ställa in kaffekoppen i diskmaskinen, fälla en syrlig kommentar, och så är den negativa grälspiralen igång. Och så småningom verkar det som att man ofta lyckas trampa rejält på varandras ömma tår, och då drar grälen igång lättare och lättare och snabbare och snabbare.

Ta till exempel det klassiska exemplet med en part som föredrar mer eldiga och omedelbara sätt att uttrycka ilska, med en partner som föredrar mer civiliserade och återhållna sätt att uttrycka sitt missnöje, det kan lätt bli en dragkamp som aldrig tar slut, den återhållne ber hela tiden den eldiga att pausa och lugna ner sig, vilket gör den sistnämnde ännu mer fly förbannad, och så är en ond spiral igång.

Och när man hamnar i dessa grälspiraler så kommer samtalet ofta att handla om vad som är ”rätt” och vad som är ”fel”, och så kommer man till parterapeuten och som terapeut känner man sig så pressad att uttala sig om detta rätt eller fel.

En av de bästa Ted-föreläsningarna om kärlek handlar om detta, det är Mandy Len Catro, som skrev den virala succen To Fall in Love With Anyone, Do This, som berättar. Efter att den artikeln blev så känd, fick hon ständigt frågan om hennes relation hade lyckats, och hon beskriver här på ett smart och kul sätt hur vi famlar efter något rättesnöre i kärlek:

Det är så många frågor som man vill ha ett säkert svar på: Är det okay att den ena parten lagar mer mat än den andre, är det okay att den ene betalar mer pengar, är det okay att prata med sina föräldrar två gånger i veckan, är det okay att inte semestra utomlands på fyra år, och så vidare… Mer än en gång har jag känts som att jag slitits i stycken när jag suttit med ett par som velat ha någon slags hjälp av mig i sådana här frågor.

Så den här gången har jag inte så många bra råd, egentligen, jag får konstatera att ämnet är jättesvårt. Något jag ofta nämner när jag pratar om parsvårigheter är John Gottmans slutsats; Att det som verkar förstöra mest och leda till skilsmässa är när parterna går in i stark affekt i grälen, och stressnivån går upp på en stridspilots. Jag gillar också hans slutsats att alla sätt är bra utom de dåliga när det gäller att undvika dessa jobbiga gräl – vissa par tar en promenad, andra sjunger, andra använder humor, andra ser varandra i ögonen och ler och bestämmer att skjuta på samtalet några dar.

Skulle jag få tipsa om något slags parterapi, så gillar jag beteendeterapeutisk parterapi och Sue Johnsons Emotion-focused couples therapy. Se till exempel hennes filmer på youtube.  Den terapin har man faktiskt lyckats visa att den har effekt på hjärnnivå, i fMRI-kamera, på parrelationen – en helt fantastisk forskning, enligt min mening.

Jag tror att en sak som dessa metoder hjälper med är att styra undan parternas uppmärksamhet från ”rätt och fel”-tänkandet, och hjälpa dem att i stället tänka på vad de kan göra som gör relationen bättre.

Resurser för dig som vill trappa ner psykiatriska mediciner

Jag har tidigare skrivit om att trappa ner psykiatriska mediciner. I det här inlägget tänkte jag helt kort berätta om olika källor till kunskap som kan hjälpa till i den processen.

I mitt arbete får jag en känsla av att många som vill dra ner eller sluta med sina mediciner känner sig ensamma i sin situation. Och det förekommer väldigt motsägande information. Inom psykiatrin och hos läkaren är budskapet oftast att medicin är bra och oproblematiskt, medan det i andra sammanhang finns mer kritiska budskap. Till exempel publicerades för något år sedan boken Pillerparadoxen av den amerikanske journalisten Robert Whitaker, som ger en ganska dyster bild av de långsiktiga effekterna av medicinska mediciner. Och i år kom Peter Goetzsches bok Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Dessa böcker innehåller dock inte så mycket praktisk information för att dra ner på mediciner.

Och när det gäller själva nedtrappningen hör jag fortfarande ofta personer som fått rådet av sin läkare att dra ner till hälften och sedan sluta helt efter några veckor. Medan många personer med egen erfarenhet av att ha haft svårt att sluta, starkt rekommenderar långsam nedtrappning, 10 % i taget, ofta över flera år.

Se till exempel Giana Kalis artikel här på bloggen som jag översatt till svenska (numera använder hon sitt riktiga namn, Monica Cassani). Kan man läsa på engelska så är hennes blogg ett bra ställe att börja söka information, tycker jag.

En annan bra källa till kunskap på engelska är Harm Reduction Guide av Will Hall. Se gärna också hans video om detta:

En bra svensk bok om att trappa ner mediciner är Fri från psykofarmaka av Anna Nederdal (Bokus). Anna har också startat organisationen psyke.nu för att samla och sprida information inom ämnet.

Jag kan också starkt rekommendera Peter Breggins böcker och videor. Till exempel Psychiatric Drug Withdrawal. Han har också många bra videor på sin Youtubekanal.

Jag vill avsluta med att skicka alla som kämpar med psykiatriska mediciner min varmaste uppmuntran, jag vet att det kan vara tufft på många olika sätt, samtidigt som jag hoppas att de texter jag länkat till här kan ge hopp.