Author Archives: admin

Ledsna barn behöver närhet!

Posted on by
2

För några veckor sen var jag på en stor lekplats nära där jag bor. Jag ser en kille på ungefär 6 år trilla på näsan och slå sig och det kommer några snyftningar, men inom några sekunder hör man en myndig pappastämma från andra sidan lekparken: “Det där var inget!” Pappan rusar fram och förklarar att det absolut inte fanns något att var ledsen över. Det var liksom något i tonfallet som var så bergsäkert, att det liksom inte fanns något tvivel att det var helt fel att gråta.

Jag blir så ledsen, för jag ser och hör såna exempel nästan dagligen på föräldrar som icke-validerar sina barns gråt och smärta. Egentligen ska man väl inte peka finger mot någon särskild, för alla har vi väl stunder när vi inte är tillräckligt närvarande med våra barn.

Väldigt vanligt är också att man ser bebisar som ligger i vagn och skriker för fulla lungor och föräldrarna bara går vidare, eller möjligtvis försöker peta in en napp i munnen eller så.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg som hette: Hur man tröstar barn där jag försöker punkta upp förslag på hur man kan hantera situationer där barnet gråter. Nu i efterhand har jag dock funderat på hur lämplig rubriken är egentligen, för ordet “trösta” kan göra att man tänker att man ska “göra något” när barnet gråter, och något av det viktigaste och svåraste är att bara vara där, och inte säga något utan bara vara närvarande.

Barn behöver vuxnas närvaro och empati för att känslor inte ska kännas farliga. De barn som lämnas i en vagn eller bemöts av ett “det är inte något” riskerar att som vuxna drabbas av depression, stressproblem eller andra psykiska bekymmer. (för referenser se det tidigare inlägget)

Här är några snabba punkter att tänka på:

  • Var alltid nära ditt barn när det är ledset eller i någon annan jobbig känsla. Ta upp en bebis och håll den i famnen. Krama om ett äldre barn. Eller sitt åtminstone tätt intill.
  • Gör inget, säg inget utan bara öppna ditt hjärta och känn med smärtan. Svårare än det låter för de flesta av oss. Vill man säga något, bör det bara handla om att uttrycka förståelse.
  • Stanna på detta vis tills gråten/smärtan/raseriet har gått över.

Anm. Det blir en ny föräldraworkshop i Aware Parenting i höst. Information kommer inom kort på min hemsida. (kan också nämna att senaste numret av Vi Föräldrar har en bra artikel om hur man bemöter barns gråt)

Finns det psykiska sjukdomar?

Posted on by
2

I det här inlägget tänkte jag försöka sammanfatta lite av den kritik som finns mot det psykiatriska sjukdomsbegreppet. Det finns en hel del skrivet om detta på engelska och i olika vetenskapliga sammanhang (se t.ex wikipedia om diagnoser), här tänkte jag försöka mig på att skriva enkelt och lättillgängligt.

Oklara orsaker

Det finns ytterst lite bevis för att de psykiatriska diagnoserna skulle svara mot några organiska förändringar kroppen. Exempelvis finns scanningar av schizofrenas hjärnor, och då har man funnit vissa skillnader, men denna forskning kan kritiseras utifrån att dessa patienter också tagit neuroleptika under en lång tid, vilket troligen leder till förändringar både av livsstilen och av nervsystemet.

Eftersom det inte finns en klar bild över orsakerna till de flesta diagnoser, så finns det inte heller tydliga rekommendationer när det gäller behandling. Läkare gör odlingar för att fastställa om en infektion är orsakad av bakterier eller virus. Detta har betydelse för att endast bakterieinfektioner kan behandlas med antibiotika. Men för psykiska problem finns väldigt få sådana hållpunkter. Jag känner bara till två tillstånd där det finns tydliga behandlingsrekommendationer (borderline med självskada och PTSD). För övriga problem vet vi bara på en generell nivå att det kan hjälpa med samtal, terapi, motion och vissa kemiska substanser.

När det varken finns tydlighet när det gäller orsaker eller behandling för psykiatriska diagnoser, så faller liksom poängen med att sätta dessa diagnoser.

Normalt eller sjukt?

Även om man kanske ibland överdriver tydligheten i det somatiska (kroppsliga) diagnossättandet, så är det ändå så att exempelvis förekomsten av vissa bakterier är tydliga tecken på sjukdom. Men för psykiska “sjukdomar” finns inga såna klara kriterier. Alla kriterier är saker som kan passa på en långt större grupp än de som får diagnos. De flesta av oss har exempelvis dagar då vårt tillstånd skulle passa in på kriterierna för depression. Även när man tittar statistiskt på detta ser man att det vi kallar psykiska sjukdomar är extremvariationer på en normalfördelning. Man skulle kunna likna det vid att man skulle bestämma att alla som är längre än 2 meter lider av “längdsyndrom”.

Även vad det gäller mer extrema tillstånd som de som är kopplade till psykos och schizofreni, så är detta saker som upplevs av betydligt fler än de som får diagnosen. Ett exempel är rösthörande, där man har kommit fram till att det är ett betydligt vanligare fenomen än vad man förut trodde. Även mer “flummiga” upplevelser såsom att tro sig prata med Gud eller att tro att man har en alldeles speciell roll som räddare av universum är saker som icke-diagnostiserade kan uppleva.

Samsjuklighet

Samsjuklighet eller s.k. comorbiditet är också något som brukar tas upp i kritiken mot psykiatriska diagnoser. Ett exempel är att det finns en stor överlappning mellan diagnoserna depression, generaliserad oro (GAD) och social fobi. Detta innebär att många uppfyller två eller tre av dessa diagnoser. Många deprimerade har en tendens att dra sig undan från social relationer. Detta är troligen en viktig komponent i hur depression uppkommer. Vissa har så stora svårigheter att det räknas som social fobi. Men begreppet samsjuklighet, att säga att personen har två diagnoser, tillför inget till förståelsen av problemet, tvärtom förvirrar detta. Man börjar undra vilket av sjukdomarna man först ska försöka behandla. Ännu mer förvirrat blir det när man tänker på att depression räknas som en affektiv störning och social fobi och generaliserad oro som ångestsyndrom. Då kan man verkligen få för sig att man lider av två (eller tre) åkommor.

I stället tycker jag man borde se de sociala problemen och depressionen som en gestalt; ett problem. Om man har en person som är nedstämd och som undviker sociala kontakter, så är det precis de sociala kontakterna som personen behöver arbeta med, oavsett vilka diagnoser han/hon uppfyller.

Och vad är förresten normalt?

Ett ännu mer radikalt sätt att se på det här med psykiska sjukdomar och diagnoser kommer exempelvis från mad pride- och neurodiversity-rörelserna. De har ett liknande synsätt som HBT-rörelsen, att de vill ifrågasätta vårt sätt att se på normalitet. Vem är det egentligen som bestämmer vad som är normalt och inte? Och varför ska detta med att vara normal vara så viktigt, egentligen? Kan man istället vara stolt över sin olikhet?

Jag kan tänka mig att detta perspektiv är lite svårsmält för många av oss som jobbar inom området, vi ser ju ändå att det kan finnas en hel del lidande associerat med psykisk ohälsa. Men det förtjänar ändå att tas på allvar. (lyssna t.ex. programmet med Ari Ne’eman på Madness radio)

Alternativ till diagnostisering

Det här resonemanget ska självklart inte få konsekvensen att man förminskar psykiskt lidande eller gör det svårare att få hjälp. Tvärtom tror jag kan det kan underlätta att bli bättre om man inte tänker i termer av “sjukdom”. I exemplet ovan med den deprimerade skulle man kunna komma fram till en problembeskrivning som: Jag har hamnat i ett mönster där jag undviker sociala kontakter, och detta har gjort att jag ofta känner mig nedstämd.

I exemplet med schizofreni innebär diagnosen ett betydande stigma för personen och jag tror att det är en stor vinst att komma bort från detta. Om det är en person som hör röster, kan man i förhållande till detta ha flera strategier, en är att acceptera och normalisera detta med rösthörande. En annan är att hitta sätt att prata med rösterna och få ett grepp om vad de har att säga (som Rufus May gör i videon). Däremot innehåller schizofrenietiketten föreställningar om att det är kroniskt eller ärftligt, och att tänka så kan bara hindra och försvåra en positiv utveckling.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att själva ordet “sjukdom” i många fall kan stjälpa mer än det hjälper och det finns goda argument till att inte använda detta ord, eftersom psykiska problem på väsentliga sätt skiljer sig från fysiska sjukdomar.

Läs gärna mer om psykiatritik här på bloggen: Uppsatsidéer med psykiatrikritisk vinkling.

Anders Breivik – galen eller inte?

Posted on by
2

Skriver detta dagen efter att en ny kommission kommit fram till att Utöya-mördaren Anders Breivik inte var otillräknelig vid tidpunkten för dåden. Rakt i motsats till den tidigare sinnesundersökningen som sa att han var otillräknelig och psykotisk vid tillfället.

Några korta kommentarer apropå detta:

Det har länge varit känt att reliabiliteten när det gäller bedömning av schizofreni är väldigt låg. Man har helt enkelt spelat in intervjuer med patienter på videor och visat för olika psykiatrar och funnit att variationerna i bedömningarna är höga (återkommer med exakta siffror).

En orsak till att bedömningarna skiftar så mycket är att begreppet vanföreställningar är så centralt för psykos- och schizofrenidiagnoserna. Och vem kan säga säkert att någon annan människa har vanföreställningar? Jag är tyvärr inte så imponerad av de diskussioner kring vanföreställningsbegreppet som jag sett inom den psykiatriska vetenskapen. Snarare verkar det som att de intressanta diskussionerna äger rum inom filosofi, sociologi, antropologi, litteratur, teater och liknande områden. Ett exempel är Robert Pirsigs bok Lila, där Pirsig påstår att alla s.k. “vanföreställningar” kan ses som normala inom ramen för en lämplig kontext. Om någon tror på andar eller påverkan från himlakroppar så finns det grupper och folkstammar där sådana föreställningar skulle ses som helt normala.

Breiviks handlingar och övertygelser är säkert helt förståeliga sett ur perspektivet att han haft en ganska svår barndom och under många år varit ganska isolerad och haft större delen av sitt sociala liv i olika högerextrema sammanhang.

Kan man verkligen på något slags objektivt sätt säga att en människa är galen eller schizofren? Det här blogginlägget är såklart för kort för att verkligen kunna svara på detta, men mitt kortfattade svar är ändå att jag inte tror det. Det är för mycket av en flytande skala, och väldigt beroende på sammanhanget, när man frågar och hur man frågar, något som också kommit upp i rapporteringen kring Breiviks sinnesundersökningar.

Detta sagt så framstår det som orimligt att beslutet om rättspsykiatrisk vård eller fängelse tas på så godtyckliga grunder. Det är ett beslut som kan få helt avgörande följder för individen, straffet blir ofta helt olika, både i längd och utformning. Jag påminner om Thomas Szasz kritik som säger ungefär att det inte är rättssäkert att grunda straffpåföljden på så vetenskapligt svaga konstruktioner som schizofreni och liknande.

Anm. Om sinnesundersökningen i DN (och här) och i SvD (1, 2 och 3). Boken Lila på AdLibris, Bokus.

En not apropå mediciner

Posted on by
Reply

I mitt sista inlägg var jag lite kritisk mot att jag träffar en del klienter som verkar ha fått briställig information om hur de ska trappa ned mediciner.

Min psykologuppsats handlar ju om information från läkemedelsbolag. Dessa har stora resurser att med PR och marknadsföring föra ut sina budskap, såsom när de sprider avrivningsblock om SSRI med en stor synaps på ena sidan. Så jag ser en poäng med att jag som är inom fältet tar mig modet att försöka formulera tankar om medicinernas baksidor. Jag skulle vilja att jag ingår i ett samtal där professionella och andra ansvarsfullt och etiskt pratar om psykiska problem, mediciner och annan behandling.

Men i detta vill jag samtidigt påpeka att jag ofta skriver utifrån min egen begränsade horisont. De människor som vänder sig till oss psykologer är ofta de som inte gillar mediciner eller som har något slags negativa erfarenheter av läkemedel eller av kontakter med den medicinska vården. Så de jag träffar är ett litet, begränsat och snedvridet urval av läkemedelsanvändare.

Jag försöker att vara noggrann med att ange när jag tror mig ha något slags vetenskap bakom det jag skriver och när det mer är mina egna observationer och tyckanden, men det kan ändå vara bra att ha i bakhuvudet när jag skriver om mediciner att det finns ett inslag av debatterande i det jag skriver. För konkreta medicinska råd ska du självklart vända dig till sjukvården och jag tänker att de flesta där gör ett mycket gott arbete i att reflektera och granska och ge bästa möjliga vård.

Dessutom tror jag att man skumläser mycket på nätet, och därför försöker jag skriva enkla och koncisa meningar, och där finns en risk att många nyanser kommer bort. Om någon är intresserad av en mer diskuterande framställning, så kan jag varmt rekommendera min uppsats och de böcker som rekommenderas här i bloggen.

Skulle du som läsare upptäcka ett avsnitt som känns oklart, tveksamt eller så, är du varmt välkommen att höra av dig, så ska jag försöka förtydliga eller rätta!

Om ansvaret för medicinering

Det är lite dubbelt att det finns en flora av information om läkemedel och så här på nätet. Å ena sidan finns risken för att någon får felaktig information och fattar ett ödesdigert beslut om sin medicinering. Å andra sidan finns en risk i att patienter hamnar i en alltför maktlös och underordnad position i förhållande till vården, och då kan det vara bra att stärka sitt självförtroende och läsa på om viktiga saker såsom medicin. Alain Topor har funnit att för psykospatienter kan de vara ett positivt steg att själv börja ta mer ansvar för sin medicinering. Detta görs gradvis och i ett samtal med den förskrivande läkaren.

Så jag påminner för säkerhets skull om att den första du ska vända dig till med frågor om din medicin (om du tar någon sådan) är den förskrivande läkaren. Och ta dig gärna modet att ta upp frågor eller säga vad du tycker, ibland kan det till exempel bara behövas att man ber om en psykologkontakt, så får man det.

Anm. Jag kan varmt rekommendera Alain Topors böcker (Adlibris, Bokus)

Har du svårt att sluta med din psykiatriska medicin?

Posted on by
2

Har du svårigheter att sluta med din psykiatriska medicin? (SSRI, Benzodiazepin eller annan). Då är du verkligen inte ensam. Jag träffar ofta personer som försökt sluta flera gånger men fått problem och blivit tvungna att börja igen.

Ofta kan dessa misslyckade försök att sluta ytterligare sänka ett redan sargat självförtroende. Har man tendenser att känna sig som världens sämsta människa ibland, kan man känna detta som ett ytterligare bevis att något är fel på en.

Jag hör ofta personer som slutat ganska snabbt, och tagit bort medicinerna på en gång eller med ett mellansteg, då de halverat dosen och sedan slutat. Detta gör mig förbryllad. Är det så att läkare slarvar med att ge ut exakta, tydliga instruktioner för hur man ska göra för att maximera chansen att lycka sluta? Många verkar faktiskt inte ha haft något samtal alls med sina läkare om hur de ska göra för att sluta.

Jag har tidigare översatt Gianna Kalis artikel där hon sammanfattar en rad olika källor om att sluta med psykiatrisk medicin. Kali rekommenderar att man i många steg trappar ned med 10 % i taget. Jag ser också i vetenskapliga tidskrifter att man föreslår en långsam avtrappning i flera steg. Se t.ex. den här studien om att sluta med benzodiazepiner. I den studien kommer de också fram till att det är viktigt att läkaren muntligt ger en strukturerad och handfast information om hur man ska göra för att sluta. Det nämns också att terapi kan hjälpa och öka chansen att lyckas med neddragningen.

Ett sorgligt faktum är ju att läkemedelsbolagen har en stor roll i att sköta utbildning till läkare om läkemedel, det är helt enkelt läkemedelsbolag som arrangerar en stor del av vidareutbildningarna inom yrket. När man sitter som jag gör och träffar människor som kämpar med medicin och inte kommer vidare, så är det lätt att börja tänka att det kanske finns något att tjäna för bolagen med att inte fokusera så mycket på nedtrappning i sina utbildningar till läkare. När människor misslyckas med att sluta, får ju de sälja mer mediciner.

Hur som helst, här kommer några råd till dig som vill försöka sluta med din medicin:

  • Läs på, läs på, läs på! Jag kan inte nog understryka vikten av att du informerar dig noggrant innan du tar något steg i detta. Ett misslyckat försök kan leda till ytterligare känslomässiga dippar, så det är viktigt att du gör vad du kan för att det ska gå bra. Börja gärna med Kalis artikel här på bloggen. Den inom vården som har ansvar för att hjälpa dig med nedtrappningen är såklart den förskrivande läkaren. Kan också rekommendera The Harm Reduction Guide to Coming of psychiatric Drugs
  • Gör en översyn av var du är i livet just nu: Vad finns för styrkor och svagheter och risker? Hur mycket stress finns på jobbet, i skolan eller socialt? Finns ett personligt nätverk av personer som kan hjälpa och stödja när det känns som tuffast? Jag menar inte att ditt liv måste vara perfekt, men just att ha personer omkring sig att prata med, tror jag är avgörande.
  • Glöm inte motionsvanorna. Jag rekommenderar starkt konditionsträning som ett sätt att öka den psykiska stabiliteten. Kanske två gånger 30 minuter per vecka av träning som du blir andfådd och svettig av. Det kan vara klokt att ha etablerat dessa vanor innan du försöker sluta med medicinen. Se också mitt inlägg om detta.
  • Det kan komma perioder under nedtrappningen när jobbiga känslor kommer med större styrka. Dessa känslor går dock att hantera, och det handlar om att lära sig verktyg för detta. Terapi, böcker och självhjälpsgrupper kan var sådana verktyg.
    Exempel på bra böcker är Sluta grubbla, börja leva (Adlibris, Bokus) och Att återerövra sitt liv.

Hur man uppfostrar kreativa barn del 3: Våga vara gammaldags!

Posted on by
3

I vårt samhälle har vi ju en massa maskiner och datorer som hjälper oss och gör livet lättare. I det här inlägget tänkte jag fundera lite kring att all vår bekvämlighet kanske inte alltid är det bästa för att hjälpa våra barn att utveckla kreativitet och mångsidiga förmågor.

Barns hjärnor är ju extremt formbara, när barn övar och gör saker, så byggs deras nervsystem till just där de använder nerver. Ett barn som jobbar mycket med stickning blir bättre på finmotorik, ett barn som älskar bollar utvecklar andra nervbanor.

Problemet med maskiner och datorer är att de liksom tar bort viktiga aktiviteter ur vår miljö. Elvispen tar bort vispandet i köket, mikrovågsugnen ersätter en hel del matlagning, bilen tar bort promenaderna, och så vidare och till slut så har vi rejält minskat antalet handgrepp och rörelser som behövs för att leva sitt liv. Ett problem med detta är såklart att vi ökar i vikt, men ett annat problem är just att barn inte får så mycket utmaningar för sina hjärnor och nervsystem.

Ta matlagning till exempel. När vi lagar mindre mat så leder det inte bara till att matlagningskunskaper går förlorade från generation till generation. Matlagning är också en möjlighet att öva öga-hand-koordination när man vispar, knådar eller vänder något i stekpannan. Och en maträtt är ett mini-projekt, där en rad små aktiviteter ska synkas och utföras i rätt ordning.

En väninna till mig som arbetar som lärare berättade att hon tycker sig se att ”hyreshusbarnen”, som får gå lite mer, har lättare att lära sig läsa, än ”villabarnen” i samma ålder, för de sistnämnda har i större utsträckning blivit skjutsade till sina aktiviteter. Och när man går utvecklas viktiga förbindelser mellan hjärnhalvorna, som barnen sedan har stor nytta av när de ska lära sig läsa.

Och vad gäller TV så finns det inte så mycket studier på TV:ns effekter på barns kreativitet, men det finns en grundligt gjord studie som visar att med införandet av TV så minskade barnens kreatitivet och originalitet signifikant. Jag tror en viktig anledning är att den egna aktiviteten och fantasin blir lidande, att TV-tittande är för passivt. Tyvärr hittade man också sambandet att införandet av TV ökade barns aggressivitet mot varandra. Se vidare i boken “The plug-in drug: Television, Computers, and Family Life” (nedan).

Så i den här artikeln vill jag slå ett slag för att utvärdera och ifrågasätta alla bekvämligheter som vi omger oss med, och se om vi kan göra våra liv mer aktiva, lärorika och roliga genom att vara lite mer gammaldags. Några förslag:

Laga mat: Förutom planering, öga-hand-koordination och att matlagning är en väldigt social aktivitet, så är det också ett av få tillfällen för barn idag att få slutföra något från ax till limpa. Ett projekt som utgör en helhet.

Gå, cykla och annan fysisk aktivitet: Att fysisk rörelse är hälsosamt pratar vi väl ofta om, men kanske borde vi ännu mer betona att det är avgörande för hjärnans utveckling.

Campa istället för charterresor och all-inclusive: En campingresa erbjuder förutom naturupplevelser också många möjligheter till gemensam problemlösning. Hur ska vi få ihop ved till en brasa? Vad gör vi när campingplatsen var stängd? Hur hanterar vi att det regnar? (gäller såklart även andra typer av gör-det-själv-semestrar såsom tågluffning eller fjällvandring)

För oss vuxna känns dessa utmaningar nog ofta besvärliga och energikrävande, men det är ofta de stunder när familjen löst ett svårt problem tillsammans som barnen minns från semestrarna.

Minska tiden framför teve, datorer och dator-spel: Jag vet själv att när man kommer hem och är trött efter jobbet, så är det väldigt skönt att parkera barnen framför teven medans man själv lagar mat och fixar i köket. Men alternativet, att barnen är med i köket och kanske hjälper till lite, eller bara sitter och pillar med något, tror jag kan vara hälsosammare för dem. Då får de en stunds lugn samvaro med föräldern och får prata om sin dag och sitt liv, och får också möjlighet att gå ner i varv. Och om de till exempel sitter och klipper på en äggkartong så innebär denna lilla aktivitet en liten utmaning för motoriken, och ofta lägger barnen in ett element av fantasi så att äggkartongen blir ett slott eller ett rymdskepp, och tränar på så sätt hjärnbanor som inte riktigt kommer igång vid tv-tittande.

Prova en TV-fri helg eller vecka: Ladda med extra gemenskap, god mat, lekar, pussel sällskapsspel och liknande.

Lägg in alla möjliga sorters ”analoga” aktiviteter och projekt: Måla och lek med lera. Plantera växter. Plocka svamp, gör era egna rymdskepp och lampor och prinsesskronor. Ha ett fågelbord på vintern och pricka av vilka arter som kommer på besök. Möjligheterna är oändliga.

Gör upptäcksfärder i närområdet: Leta igelkottar, kolla när grodorna parar sig på våren, be att få titta in bakom disken hos urmakaren och bagaren, ta er tid att titta på när de gräver en grop i gatan, besök en bilskrot och en soptipp och inventera bekantskapskretsen efter intressanta yrken som man kan be att få besöka, kanske finns en sjuksköterska, en bonde, en busschaufför eller något annat spännande.

Barn kan inte på samma sätt som vuxna sätta in TV-bilderna i ett sammanhang, de vet inte vad som är sant och påhitt och när ett inslag slutar och nästa börjar. Ett analogt utforskande av närmiljön kan ge förståelse och sammanhang. Att be att få titta in i på ett spännande ställe utökar också beteenderepertoaren med förmågan att be en främmande människa om en tjänst, vilket är en viktig och kreativ förmåga.

Tillägg: Kan tipsa om boken ”The plug-in-drug” som skriver om nackdelar med tv-tittande (på Adlibris, Bokus). Den beskriver också ”the spell-binding effect” som tv har, en trollbindande effekt som gör att det är svårt att låta bli att titta på en tv som står på, och den har en särskild avslappnande effekt, som dock försvinner, vilket ofta leder till irritation hos barn när tv:n ska stängas av.

Se också boken Nedkopplad : en familj, ett experiment, ett liv utan teknik av Susan Maushart (hos Adlibris, Bokus). Om en australiensisk kvinna som valde att kasta ut TV, dator och mobiler och fick en massa liv tillbaks.

Hur man uppfostrar kreativa barn del 2: Variera aktiviteterna!

Posted on by
4

Som jag skrivit om tidigare är jag en stor anhängare av att leka med sina barn. I leken utvecklas barnets hjärna på många sätt. När man leker med andra barn eller vuxna, så lär man sig turtagning, hänsyn, lyssnande och andra viktiga sociala förmågor. Leken utvecklar också fantasi, och motorik, och förmåga att tänka tredimensionellt (spatialt som vi psykologer säger).

Något att tänka på för vuxna som vill hjälpa sina barn att bevara och utveckla sin kreativitet, kan vara att se över hur varierat man leker med barnet. Är det mest en eller två olika lekar, eller spänner leken över ett vitt spektrum så att olika funktioner och begåvningar får tillfälle att växa till och utvecklas?

Det finns så många olika dimensioner av lek, där jag framförallt tror att barnet behöver variation:

  • Som jag tidigare skrivit är fysisk lek mycket viktigt för att utveckla både kroppsliga och sociala förmågor.
  • Pyssel och knåp och lera och måla utvecklar både finmotorik, envishet och visualiseringsförmåga.
  • Rollspel är en annan viktig slags lek som också utvecklar mycket viktiga förmågor, som till exempel förmågan att tänka sig in i någon annans perspektiv.
  • Rollspel kan också ha en viktig funktion, lite mer terapeutiskt, genom att hjälpa barn att uttrycka känslor och konflikter som de brottas med.
  • För vissa barn kan det finnas ett behov av s.k. “regressiv lek”, där de går tillbaks till en yngre ålder, till exempel genom att leka bebis. Detta kan vara särskilt viktigt när barnet går igenom en jobbig period av någon anledning, såsom att börja på ett nytt dagis, eller flytta, eller när föräldrarna separerar.
  • Precis som med ett musikstycke kan man variera tempo, intensitet och hur mycket nytt som blandas in. Man kan jobba med crescendo, diminuendo, accelerando och ritardando.
  • Traditionella bollspel och liknande kan också vara viktiga, både för de förmågor de utvecklar, och för att det är något som barn gör tillsammans på raster och liknande. Här kan den vuxne hjälpa till att bygga ett bra självförtroende, till exempel genom att spela på en lagom nivå. Ofta innebär detta att barnet bör få vinna större delen av tiden.
  • Schack, Kalaha, pussel och alla andra spel.
  • Den vuxne kan ha många olika roller, som den som leder, blir ledd, eller mer som en jämlike.
  • Man kan leka inomhus och utomhus….
  • Leka en vuxen och ett barn, eller flera barn eller flera vuxna…
  • Och så vidare

Ett tips kan vara att verkligen utnyttja det tillfälle som det innebär att ha barn, till att prova på lekar och aktiviteter som man aldrig annars hade kunna tänka sig. Har man svårt att tänka sig att springa vilt och leka kull, så kan det vara en utvecklande utmaning att göra just det. Samma sak om man har svårt att tänka sig att sätta sig med en lerklump framför sig och göra något av den.

Om ACT – Acceptance and Commitment Therapy

Posted on by
Reply

Jag har börjat intressera mig för ACT – Acceptance and Commitment Therapy. Det är en ganska ny avlöpare till KBT-trädet. Man pratar ofta om en s.k. tredje våg av terapier inom KBT, där man kombinerar traditionella KBT-tekniker med mindfulness, medveten närvaro och acceptans, och ACT brukar räknas som en tredje-vågen-terapi.

ACT är på ett plan ett väldigt enkelt koncept: Rådet är att när livet känns som jobbigast – försök att inte fly från jobbiga känslor, utan välkomna dem istället och tillåt dig att vara med dem, och samtidigt: glöm inte bort dina långsiktiga livsmål utan fortsätt att behålla fokus på vad som är verkligen viktigt.

Jag tror att många av dem som blir hjälpta av integrationsterapi, som jag håller på med, just har nytta av att vi där ägnar mycket tid och uppmärksamhet åt att “bara vara” med våra känslor.

ACT har också fördelen att vara ett så enkelt koncept att det kan ges som kurser i förebyggande syfte, och det är så jag hade tänkt att hålla på med det – se vidare ActAtWork.se. Jag hoppas att få tid att skriva mer om ACT senare här på bloggen.

Några boktips: Lyckofällan av Chuck Harris (Adlibris, Bokus), Sluta grubbla, börja leva av Steven Hayes (Adlibris, Bokus)

Serotoninbrist orsakar inte depression!

Posted on by
1

Jag skrev min psykologuppsats om marknadsföring av depression och SSRI (s.k. lyckopiller eller antidepressiva). Det var bara fem år sedan, år 2006, och då påstods det överallt att depression berodde på brist på serotonin i hjärnans synapser. Kritiker som Peter Breggin och andra som ifrågasatte dessa teorier framstod som extrema och lätt oseriösa.

Jag beställde hem ett s.k. avrivningsblock från ett läkemedelsföretag. Det är papper som läkaren ska kunna ha och ge till patienter första gången de första gången blir utskrivna en viss medicin, i det här fallet ett SSRI-preparat. Hela pappret var fyllt av en stor synaps, där de olika delarna förklarades och man fick lära sig att medicinen minskade återupptaget av serotonin, så att det blev mer kvar i själva synapsgapet. Det lämnades ingen tvivel att depressionen var lokaliserad till synapsen.

Den här veckan kom ett program på den amerikanska statliga radion NPR där forskare träder fram och helt enkelt säger att serotoninteorin inte ses som så aktuell längre. Det är inte där man forskar, och inte där man förväntar sig finna några meningsfulla samband.

Jag är säkert partisk för jag träffar en del människor som berättar om biverkningar och svårt att sluta med SSRI. Måste ändå säga att jag ser det som lite av ett bedrägeri när man har framhållit serotoninet på det här viset i 20 år.

Anmärkning. Rubriken är skriven på ett medvetet provocerande sätt, egentligen tycker jag att man bör analysera de här sakerna på ett mångfacetterat, mångdimensionellt sätt och nerver och signalsubstanser har säkert en roll i hur man kan tänka kring depression, tillsammans med en rad andra faktorer, på sistone har jag hört en del om sambandet mellan inflammation i kroppen och depression (se också här).

Risperdal och läkemedelscynism

Posted on by
Reply

Vill rekommendera den här videon från Al Jazeera, som tar upp att i USA ökar antalet stämningar mot läkemedelsbolag för svåra biverkningar starkt.

De tar upp exemplet Risperdal, ett s.k. antipsykotiskt läkemedel av den nyare generationen (s.k. atypiska antipsykotiska mediciner), som allmänt anses bättre an de äldre preparaten. Videon visar på personer som tagit Risperdal och drabbats av allvarliga biverkningar såsom diabetes, parkinson och gynekomasti (bröstväxt hos män).

Som vanligt är tendenserna på när det gäller rättstvister och skadestånd i USA  väldigt olika mot vad vi ser här i Sverige. Jag tycker att det är intressant att se att de höga skadeståndsbeloppen gör att riskfyllda mediciner uppmärksammas mer därborta.

Videon pratar också om s.k. off-label-förskrivning av läkemedel; att läkare skriver ut en medicin mot en åkomma som i preparatet inte är godkänt för. I USA talar de om detta som “tax-payer-fraud”, bedrägeri mot skattebetalarna. De ser det som att skattebetalarna luras på stora mängder pengar genom dessa förskrivningar; att medicare-systemet används för mediciner som systemet inte har godkänt. Det här är också ett område där man tydligt kan se det tveksamma inflytandet av läkemedelsförsäljare (se även den här videon), genom att dessa ofta är aktiva i att informera om sådan icke-godkänd förskrivning. För mig som icke-läkare framstår det som egendomligt att vi har ett kontrollorgan, läkemedelsverket, som är tänkt att godkänna läkemedel, men att det samtidigt är tillåtet att förskriva läkemedel för helt andra åkommor än de är godkända för.

Inom psykiatrin är ju förskrivningen av epilepsimediciner som lugnande medel vanligt, och jag skulle gärna vilja se mer debatt och ifrågasättande av detta.

Läs gärna också inlägget på Beyond Meds-bloggen, där jag hittade videon.