Veckans löpsedelsskandal är att Anna Wahlgrens dotter, Felicia Feldt skrivit en bok och berättat om hur det var att vara barn till föräldragurun. Media älskar att bygga upp ikoner och se dem falla.
Jag har inte läst boken, men en sak jag vill blogga om i det här är att när Feldt konfronterade AW med saker som hänt i barndomen, så kastade hon från sig kritiken och hävdade att hon var “världens främsta barnuppfostrare”.
Tänk vad världen skulle vara bättre om vi alla som föräldrar kunde erkänna våra fel och brister och bara lyssna icke-dömande på det våra barn har att säga!
Den här attityden när föräldrar helt förnekar det de gjort och sitt ansvar för barnens mående, tror jag är något av det mest skadliga som finns (läs gärna mer i Alice Millers böcker om detta).
En liten sak till: Under Dan Josefssons recension frågar någon vilka brister som finns med Anna Wahlgrens böcker. Som jag förstått det så är vanlig, mjuk och kärleksfull kroppskontakt mellan föräldrar och barn både anknytningsskapande och lugnande och kan hjälpa barn att sova (se mitt blogginlägg om sömnmetoder). Anna Wahlgren rekommenderar istället att lägga barn i vagn och köra den över en tröskel eller att buffa barnet bestämt i baken. (bara ett exempel på hur hon relaterar till anknytningsforskningen).
Önskar alla läsare en riktigt god jul med detta videoklipp:
Ber om ursäkt om det syns dåligt. De har byggt ett högt torn av kuddar i soffan och Larry säger att det är “min snygga mur” mot barbarerna, och flickan berättar att hon är en barbar och kan komma in genom väggen.
Jag tänkte att detta kunde vara ett exempel på hur enkelt det kan vara att ge sig in i lekar med sina barn. Den här leken har flera av kännetecknen på en bra lek:
Det finns en ramberättelse, om än väldigt enkel om en människa och en barbar
Barnet får känna sig mäktigt, det vi kallar power-reversal. Barn är maktlösa och obetydliga en så stor del av tiden att de mår väldigt bra av att få spela roller som innehåller motsatsen, att vara stark eller hjälte eller så.
Gott om uttrymme för kärleksfull brottning och kroppskontakt, vilket barn knappast kan få för mycket av i vår stressade värld.
Den vuxne tar i och larvar sig och överdriver, vilket brukar leda till
Skratt
Läs mer om lek här på bloggen: serien Att leka med barn och inläggen om boken Playful Parenting (på engelska). Ett julklappstips kan vara den härliga boken The Art och Roughhousing av Anthony DeBenedet och Lawrence Cohen (i videon ovan), med underrubriken Good Old-Fashioned Horseplay and why Every Kid Needs it (på Bokus; AdLibris).
Vi skulle väl alla önska att våra barn växer upp till kreativa individer som har förmågan att tänka utanför det förväntade och som sätter samman olika fakta och resurser på nya sätt. Jag tänkte här komma med tre tips på saker vi som föräldrar kan göra för att öka möjligheterna för barnen att behålla och utveckla sin kreativitet.
Första rådet: Säg ja så mycket du bara kan!
Det är väldigt lätt att vi som föräldrar fastnar i att säga nej till det mesta som våra barn föreslår. Sitta i vardagsrummet och äta middag? Nej. Vara vaken till klockan tolv och titta på stjärnorna? Nej. Blanda senap och ost och kaksmulor och steka det på spisen? Nej, det blir för bökigt…
Vi glömmer nog alltför ofta bort att dessa förslag är en del av barnens livsenergi, en omistlig del av deras kreativitet och sätt att vara. För dem är världen lite som ett stort smörgåsbord med oändliga möjligheter. Bara alla ingredienser som finns i ett kök, och att få prova att kombinera dem och göra olika saker med dem…
Så jag tror att vi behöver försöka omprogrammera oss till att säga ja till betydligt fler saker. För någon vecka sen var jag ute och gick och sonen cyklade. Han såg en väg som han aldrig hade varit på och undrade om han kunde få cykla den vägen. Min första ryggmärgsreaktion var att säga ett trött nej. Det var en jobbig backe där som han säkert skulle bli trött och gnällig av. Jag hade redan planerat att gå en annan väg. Och vi skulle bara komma fram 50 meter bort, det skulle inte göra någon skillnad. Jag kunde nog hitta argument mot det. Men sen slog det mig att det här fanns en möjlighet att låta honom få som han ville. Och att det egentligen inte ens var särskilt besvärligt. Och det fick honom att känna att han kunde utforska något, komma med en idé.
Det är nog två aspekter som är viktiga här för ett barn: Dels möjligheten av ett slutresultat som är spännande eller intressant. Och processen, att få experimentera, bestämma, improvisera. Detta är kanske särskilt intressant nu i nobelpristider när man ser att många viktiga upptäckter faktiskt varit forskare som varit hånade, men som gått sin egen väg (t.ex. Årets kemipristagarae Daniel Shechtman).
Man kan faktiskt prova att gå en annan väg hem, när ens barn vill det. Man kan ta sig tid att stanna upp vid den där annorlunda stenen eller vad det är på vägen till dagis eller skola. Ber barnet att få ha senap i pannkakssmeten, kan man säg att man själv kanske inte är så lockad, men de kan få prova att göra en senapspannkaka. Mycket av det barnen ber om kostar ganska lite i tid och energi och förutom att bejakandet av detta kan öka barnens kreativitet så kan det göra att känslan av värde och självkänsla ökar, för den vägg av bestämmande och kontroll som barn ofta möter i vuxenvärlden blir mindre hård och ogenomtränglig.
[del 2 och 3 i serien om kreativitet kommer snart...]
Att minnas sin egen barndom är för många ett viktigt steg som kan hjälpa en som förälder och också hjälpa till ett bättre vuxenliv (se mer på min hemsida).
Som jag tänker så hjälper kontakten med den egna barndomen föräldern att känna empati och medkännande med barnets känslor och att anpassa föräldraskapet till barnens behov i varje stund.
Kan bland annat rekommendera: Min Holländska kollega Ingeborg Bosch som har några uttrycksfulla bilder av klienter med på sin sajt. Alice miller har också många egna målningar med på sin hemsida.
My favorite comment was from a five-year-old boy, as he entered the room where children and grownups were running around, wrestling, and throwing pillows: “Finally a normal world.” Larry Cohen rapporterar från sin Roughhousing-resa i Rumänien
Jag ser en del barn omkring mig som verkar tydligt blyga och försiktiga, så jag tänkte att jag skulle skriva några ord om detta. Det är svårt att skriva om, för å ena sidan kan såna problem lätt överdrivas i vissa sammanhang. Det finns forskning som visar att barn som uppfattas som blyga faktiskt inte nödvändigtvis får sämre liv när de blir vuxna, utan de hittar ofta sätt att “komma igen” någonstans senare i livet.
Men samtidigt är det många av de klienter som jag ser söka terapi som vuxna, som har en bakgrund av att ha varit utanför en hel del som barn, och därför tycker jag det är viktigt att se på det med något slags lagom oro, om det nu går. Det sker så enormt mycket socialt samspel på ett dagis eller på en skolgård, och de barn som på något sätt är utanför detta går miste om en väldig massa träning för hjärnan i social interaktion, vilket jag tror kan leda till sämre självkänsla och andra problem.
Utifrån hur det här ser ut på BUP, så ser man där två huvudtyper av barn som inte riktigt kommer in i leken med andra barn. En grupp som bara är allmänt blyga, med alla, och en grupp som är nördigare, och gärna pratar om mer vuxna, tekniska saker med vuxna, men som har svårigheter att komma in i den vanliga leken med jämnåriga. De förstnämnda är oftare tjejer, och de senare är oftare killar, tyvärr är dessa problem ganska könsstereotypa.
Egentligen så är det också problematiskt att ge generella råd i sådana här frågor. Det är så mycket som är individuellt för situationen. Men här kommer i alla fall två områden som kan vara intressanta att titta närmare på för föräldrar som oroar sig för sina barns kamratkontakter.
Fysisk/vild lek
När vuxna söker och etablerar kontakt med andra, så går en stor del av kommunikationen genom språket. Vi pratar oss fram till vänskap. Men för barn sker så oändligt mycket mer på det fysiska planet. Precis som andra däggdjur använder människobarn brottning, tafatt, kramar och andra fysiska sätt för att komma i kontakt med jämnåriga.
Det är därför jätteviktigt att barnen får öva på sådana fysiska kontaktsätt med sina föräldrar. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att jag inte tror att det går för en förälder att förändra ett blygt barn till mer kontaktbenäget utan att köra mycket brottning och vilda lekar.
Jag påminner om det jag skrivit tidigare, att exempelvis brottning inte främst handlar om kamp och våld, utan det handlar om att få prova att lekfullt vara nära en annan person fysiskt, och att få uppleva och prova kontroll av egna aggressioner och få möta den andres kontroll över dess aggressioner.
Jag kan tänka mig att många föräldrar som har barn som redan är blyga och tillbakadragna har försökt några gånger att få igång mer vilda lekar, men att barnen förhållit sig tveksamt, och så har man gett upp. Här vill jag verkligen rekommendera att man är envis, och hittar sätt som är utformade efter det enskilda barnet. Bara att föräldern sitter på huk och barnet lätt puttar till honom/henne och föräldern faller till golvet med buller och bång kan vara en tillräcklig övning för flera veckor. Sedan kan man sakta utöka reportoaren med olika varianter och övningar.
Viktigt när man brottas för att försöka öka ett barns självkänsla, är att alltid låta barnet vinna.
Jag vill starkt rekommendera boken “The Art of Roughhousing” av Cohen och DeBenedet till alla som känner att de skulle kunna leka mer vilda lekar och brottning med sina barn. Den är väldigt inspirerande och är också full av bildexempel och tips på “moves” och lekar. De har också en hemsida där det också finns många videor där man kan se exempel på puttövningen och mycket annat:
Känslomässig läkning
Jag håller med Alice Miller och Aletha Solter om att vi vuxna ofta förbiser hur stora och svåra känslor kan vara för barn. Barn har ju en outvecklad hjärna jämfört med oss, och händelser som för oss kan verka bagatellartade kan för dem bli stora och hotande. Ett exempel jag ofta använder när man lägger spädbarn ensamma i ett rum för att de ska “lära sig” sova, där det finns goda skäl att tro att detta är en verkligt traumatiserande behandling, som leder till att barnet skriker i verklig panik (för att därefter ofta falla i sömn, vilket för en del bevisar metodens effektivitet…)
Om man börjar titta närmare på sådana här känslomässiga aspekter av uppväxten, tror jag inte att någon av oss är fria från den typen av upplevelser, och dessutom för vi ofta dem vidare till nästa generation.
Vad vi kan göra är att medvetet arbeta för att hjälpa barn att bearbeta och formulera känslor. När ett barn visar tecken på att må dåligt behöver vi ta en inventering över vilka typer av stress som det är och varit utsatt för: Stress för modern under graviditeten? Vistelse i kuvös? Konflikter mellan föräldrarna? Bristfällig miljö på dagis? Sociala eller ekonomiska bekymmer i familjen? och så vidare.
Och vi behöver göra vad vi kan för att erbjuda en miljö där barnen kan gråta, vara arga och på alla tänkbara sätt uttrycka vad de känner. Här vill jag rekommendera Aletha Solters texter och böcker. En del finns översatt här på bloggen under rubriken Aletha Solter.
Kanske borde jag här tillägga att känslomässig läkning och fysisk lek inte är två separata saker, utan de hör faktiskt ihop och hjälper varandra!
När jag gick på psykologlinjen så var självkänsla ett begrepp som inte var så uppskattat av KBT-arna. De tyckte det var ett alltför allmänt och oprecist koncept. Jag har valt att använda det på min hemsida för att det ungefärligt beskriver något som jag tror de flesta kan relatera till. Ser nu att en forskare vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, Victoria Blom, kommit med belysande forskning kring begreppet.
Hon finner att personer som är mer beroende än andra av att prestera bra – de som “måste prestera” för att känna sig okay, reagerar med tydligt mer stress i prestationssituationer. Väldigt viktig forskning nu när stress- och utbrändhetsproblem bli vanligare och vanligare.
Barns gnäll kan verkligen komma under huden på föräldrarna och andra som har hand om barn.
Det kan ofta bli ett svårt problem hur man ska se på gnäll – å ena sidan är kan det kännas väldigt jobbigt och stressande, å andra sidan så är gnäll ett känslomässigt uttryck som alla andra, och förtjänar att välkomnas.
Som jag skrivit tidigare är det viktigt att försöka se situationen ur barnets egen synvinkel. När en vuxen kommer hem, kan han/hon säga “Gud, vilken jobbig dag jag haft på jobbet idag, tre klagomål från kunder och chefen kallade till extramöte”. Men barn har inte riktigt förmågan att säga “Gud, vilken dag jag har haft, min bästis var sjuk, och min favoritfröken var utlånad till en annan avdelning, och när jag gick på toaletten kom ett annat barn in och störde” eller liknande.
Vi måste dechiffrera barnens budskap, och försöka sätta oss i deras kläder. Så första frågan när ett barn gnäller är: Finns det något som kan ha stressat eller varit jobbigt för barnet?
Man kan också se gnället som känslor som inte riktigt kommer ut, kanske för att föräldrarna varit upptagna och stressade och inte hunnit med barnen så mycket som de behöver.
Jag kommer att tänka på att President Obama sagt att det för hans döttrar är förbjudet att gnälla. Den bild jag fått av paret Obama är att de är två väldigt ambitiösa och upptagna personer. För mig är det lätt att förstå att deras barn ibland kan känna sig bortglömda när föräldrarna så ofta springer på olika möten och har många viktiga papper att läsa. Barn kräver ju tid. Så om barnen Obama har haft en tendens till att gnälla, så är den ur detta perspektiv förståeligt, det är känslor av att vara bortglömd och lämnad som kommer ut i form av gnäll.
Så en annan viktig fråga att ställa när barnet gnäller är: Hur har vi som föräldrar mått på sista tiden?
Upplever man problem med sitt barns gnäll, skulle jag rekommendera artiklarna av Aletha Solter här på bloggen. Och även titta igenom de andra artiklarna under rubriken barn. De flesta artiklarna försöker visa vägar att hjälpa barn med deras känslor.
Sammanfattningsvis: Barns gnäll kan ses som halvkväda känslor – som att de har ett behov av kontakt och av att uttrycka sig, men att något “står ivägen”, och hindrar, och det är vår uppgift som vuxna att röja bort dessa hinder.
Representanten för synagogan i Stockholm var tydligt emot dessa tankar och hänvisade till att omskärelse av pojkar är en central sak inom judendomen. Jag tänker att religioner i alla tider har anpassat sig till samtidens trender. Den kristna kyrkan har under historien predikat mycket om mannen som familjens överhuvud, vilket den inte gör så mycket längre. Väldigt tråkigt att höra när de etablerade religionerna reflexmässigt tar ställning mot förslag som syftar till att försvara barns rättigheter.
Ett annat exempel är att Alice Miller skrev till dåvarande påven och föreslog att han skulle ta ställning mot barnaga, och inte ens fick något svar.
Jag kommer att tänka på debatterna som har varit kring att förbjuda bärandet av slöja. Både den frågan och omskärelsefrågan är besvärliga eftersom det handlar om att en majoritet vill lagstifta mot en minoritets kulturella yttringar. Som jag förstår det så försöker man inom juridiken väga individens rättigheter mot gruppens och kollektivets intressen och komma fram till en vettig kompromiss. För mig ser det ut som att när det gäller slöja så handlar det om betydligt större barn och vuxna, och även om man kan se slöja som en slags förtryck så innebär omskärelse att man faktiskt helt i onödan utsätter ett spädbarn för en mycket smärtsam operation. Ett trauma.
Så vad gäller slöja tycker jag att individens och familjens rätt att bestämma själv överväger, men med omskärelse tycker jag att det borde förbjudas med hänvisning till att ett spädbarn inte kan uttrycka någon självständig vilja i en så intim och viktig fråga.
Tillägg (20111220): Blir besviken att se att Göran Rosenberg i dagens Svenska Dagbladet försvarar omskärelse. Hans starkaste argument verkar vara att det är en central del i den judiska traditionen. För femtio år sedan skulle många ha sagt att barnaga är en central del av västerländsk barnuppfostran…
Som jag skrivit om tidigare här på bloggen har vi vuxna lätt att underskatta hur viktigt det är för barn att få leka, inte minst med oss. Det hjälper dem att komma genom jobbiga känslor, lära sig nya saker och mycket annat.
Vill du snabbt ha några nya uppslag på lekar som kan hjälpa, så kan jag rekommendera sajten Playful Parenting Games. Där finns lättillgängligt lekar, som förutom att de är trevliga och roliga, främjar en varm relation och känslomässig utveckling.