Har du kommit till en vändpunkt i ditt liv?

Sist skrev jag lite idéer för hur man kan tänka är en vän eller annan närstående har det tufft. I det här inlägget tänkte jag skriva några idéer riktade till den som är mitt inne i något omvälvande eller krisigt.

Det är säkert så att alla kriser är olika, så egentligen är det väl svårt att säga något generellt, men här kommer i alla fall mina tankar:

  • Ta det lugnt. När en kris slår till är det vanligt att allt känns så outhärdligt att man bara vill bort från alltihopa. Då kan det vara en tröst att tänka på att forskning visar att människor har förmågan att klara av de mest påfrestande omständigheter, och att kriser har faser som man går igenom. Läs till exempel denna artikel i Psychology Today. När allt känns som värst kan det alltså vara bra att minnas att den jobbigaste fasen normalt går över efter en tid, och att man sedan går igenom andra faser som gör att man kommer tillbaks, oftast med en del lärdomar i bagaget.
  • Ödmjukhet och sårbarhet. Brene Brown har blivit en viral internetstjärna de senaste åren med sitt budskap att det är människor som har förmågan att vara sårbara som har bäst chanser att klara sig igenom livets alla svårigheter. Hon säger det bäst själv:

  • Skriv. Ett av de mest tillgängliga verktygen för att hantera svårigheter är att sätta sig med ett papper och skriva om eländet. Det kostar inga pengar, man behöver inte förlita sig på vänner, eller anmäla sig till någon studiecirkel, det går att påbörja här och nu. James Pennebaker har forskat på detta och kommit fram till fantastiska resultat; att skriva om jobbiga saker i så lite som 20 minuter skapar mätbara hälsoeffekter som vara under en lång tid framöver. Läs mer i artikeln Writing to Heal. (läs gärna också boken av Pennebaker; Adlibris, Bokus)
  • Sök kontakt med andra. Det som jag ser hela tiden i mitt arbete, är att när livets bördor är som tyngst att bära, är ofta steget att närma sig andra som svårast. Inte minst i vårt individualistiska samhälle där utvecklingen går mot att vi ägnar mer och mer tid framför skärmar och mindre och mindre tid med varandra i ”real-life”. Ofta kan det kännas som att det som gör ont är så väldigt mycket, att man liksom inte vill belasta någon med allt på en gång. Då kan det vara hjälpsamt att tänka, att jag kan åtminstone glänta lite på dörren, och antyda med några få ord om vad jag går igenom. Det kan vara något slags början, och också en inbjudan, att om den man pratar med har tid och intresse, så kan han/hon fråga mer. Har du svårt att hitta människor omkring dig att prata med, kan det såklart vara viktigt att ta kontakt med vården (t.ex. vårdcentralen) eller någon terapeut eller liknande. Läs gärna denna artikel om några kollegors forskning på sociala relationers betydelse.
  • Glöm inte livets basala grundstenar. Vi är utrustade med ett nervsystem som gör oss kapabla att överleva utan hunger och sömn långa perioder, och av någon anledning verkar det som att systemet ofta automatiskt går in i ”krismode” när man har det tufft. Vanligt är att sömnen och maten kommer i olag, och tyvärr gör detta att man känner sig än mer eländig än man annars hade gjort. Så glöm inte försöka sova någotsånär, äta hyffsat och röra på dig på en nivå som passar dig där du är just nu. Det kanske inte blir avancerade gympass, utan lugna promenader, men detta kan vara väl så viktigt.

Ross Cheit kritiserar Elizabeth Loftus

Detta är en svensk översättning av artikeln Falska dikotomier och andra fel i Patihis et al. av Ross Cheit, professor vid Brown University i USA (se mitt nästa inlägg angående varför jag publicerar denna)

Patihis, Ho, Tingen, Lilienfeld och Loftus publicerade nyligen en forskningartikel om de så kallade ”minneskrigen” (memory wars) i tidskriften Psychological Science. Artikeln bär den provokativa titeln ”Är minneskrigen över? Ett gap mellan forskare och praktiker i föreställningar om förträngda minnen”.

Artikeln är så full av fel att man knappt  vet var man ska börja. Det är ett säkert tecken på att något är fundamentalt fel när en artikel har ett signifikant felcitering i den andra meningen. Så är fallet med Patihis m.fl, som väljer att summera professor Jennifer Freyds arbete som att ”minnen av traumatiska händelser kan trängas bort och sedan återvinnas korrekt i terapi”. Författarna till artikeln citerar utan sidhänvisning en bok av Freyd från 1994 som inte påstår något sådant. Istället gör Freyd det okontroversiella påståendet att psykoterapi kan var till hjälp för dem som varit utsatta för trauma i barndomen. Freyd varnar också på sidan 320: ”Denna aspekt av psykoterapi och återvinnande av minnen kan också leda till förvrängningar i tolkningen av minnen; såväl sinnesintryck, känslominnen och beteendeminnen.”

Man undrar varför författarna till artikeln inte återgav nyanserna i det Freyd skrivit. Man undrar också varför de ignorerade den mängd forskning Freyd gjort sedan 1994, såsom den respekterade boken Betrayal trauma: The logic of forgetting Childhood Abuse (på svenska: Svektrauma: Varför man kan glömma barnmisshandel och -kränkningar). Freyd har i sitt arbete bland annat fokuserat på två aspekter av minne: Minnens varaktighet över tid och deras sanningshalt. Freyd har alltid fört fram att både s.k. ihållande minnen (som man haft hela tiden) och återvunna minnen, kan vara inkorrekta. Läs till exempel hennes presentation för The American Association for the Advancement of Science om vilseledande och förvirrande medierapporter om minnesforskning. Denna presentation kan också appliceras på Patihis m.fl. och dess mottagande i media.

Håller inte Patihis m.fl. med om den till synes okontroversiella påståendet att både ihållande och återvunna minnen kan vara med sanningen överensstämmande? Vårt arkiv innehåller ett stort antal fall där icke-ihållande minnen fått stöd. Vissa av dessa minnen har återkommit i terapi, många har framkommit på annat sätt. Men sådana bevis verkar inte spela någon roll för Patihis och hans medförfattare, som bortser från fall som fått yttre stöd, samtidigt som de påstår att det enda beviset för återvunna minnen är personers egna påståenden.

Patihis och hans medförfattare erbjuder också den falska dikotomin mellan ”forskare” och ”praktiker”, och ignorerar då att det finns ett stort antal forskare, såsom nämnda Freyd, som utmanar författarnas slutsatser (se till exempel här för ett stort antal exempel). Patihis artikel visar att minneskrigen fortfarande lever och frodas. Vi kommer att kännas oss trygga i att de är över när författare som Patihis slutar med de falska dikotomierna och börjar ta in den forskning som motsäger deras slutsatser istället för att låtsas att vetenskapliga frågor kan läsas genom något slags popularitetstävling.

Anmärkning: När Cheit pratar om att vissa återkomna minnen har ”stöd” så menar han att det funnits vittnen till övergreppen, eller att förövaren förgripit sig på andra eller att det finns andra fakta som styrker anklagelserna.

Finns det psykiska sjukdomar?

I det här inlägget tänkte jag försöka sammanfatta lite av den kritik som finns mot det psykiatriska sjukdomsbegreppet. Det finns en hel del skrivet om detta på engelska och i olika vetenskapliga sammanhang (se t.ex wikipedia om diagnoser), här tänkte jag försöka mig på att skriva enkelt och lättillgängligt.

Oklara orsaker

Det finns ytterst lite bevis för att de psykiatriska diagnoserna skulle svara mot några organiska förändringar kroppen. Exempelvis finns scanningar av schizofrenas hjärnor, och då har man funnit vissa skillnader, men denna forskning kan kritiseras utifrån att dessa patienter också tagit neuroleptika under en lång tid, vilket troligen leder till förändringar både av livsstilen och av nervsystemet.

Eftersom det inte finns en klar bild över orsakerna till de flesta diagnoser, så finns det inte heller tydliga rekommendationer när det gäller behandling. Läkare gör odlingar för att fastställa om en infektion är orsakad av bakterier eller virus. Detta har betydelse för att endast bakterieinfektioner kan behandlas med antibiotika. Men för psykiska problem finns väldigt få sådana hållpunkter. Jag känner bara till två tillstånd där det finns tydliga behandlingsrekommendationer (borderline med självskada och PTSD). För övriga problem vet vi bara på en generell nivå att det kan hjälpa med samtal, terapi, motion och vissa kemiska substanser.

När det varken finns tydlighet när det gäller orsaker eller behandling för psykiatriska diagnoser, så faller liksom poängen med att sätta dessa diagnoser.

Normalt eller sjukt?

Även om man kanske ibland överdriver tydligheten i det somatiska (kroppsliga) diagnossättandet, så är det ändå så att exempelvis förekomsten av vissa bakterier är tydliga tecken på sjukdom. Men för psykiska ”sjukdomar” finns inga såna klara kriterier. Alla kriterier är saker som kan passa på en långt större grupp än de som får diagnos. De flesta av oss har exempelvis dagar då vårt tillstånd skulle passa in på kriterierna för depression. Även när man tittar statistiskt på detta ser man att det vi kallar psykiska sjukdomar är extremvariationer på en normalfördelning. Man skulle kunna likna det vid att man skulle bestämma att alla som är längre än 2 meter lider av ”längdsyndrom”.

Även vad det gäller mer extrema tillstånd som de som är kopplade till psykos och schizofreni, så är detta saker som upplevs av betydligt fler än de som får diagnosen. Ett exempel är rösthörande, där man har kommit fram till att det är ett betydligt vanligare fenomen än vad man förut trodde. Även mer ”flummiga” upplevelser såsom att tro sig prata med Gud eller att tro att man har en alldeles speciell roll som räddare av universum är saker som icke-diagnostiserade kan uppleva.

Samsjuklighet

Samsjuklighet eller s.k. comorbiditet är också något som brukar tas upp i kritiken mot psykiatriska diagnoser. Ett exempel är att det finns en stor överlappning mellan diagnoserna depression, generaliserad oro (GAD) och social fobi. Detta innebär att många uppfyller två eller tre av dessa diagnoser. Många deprimerade har en tendens att dra sig undan från social relationer. Detta är troligen en viktig komponent i hur depression uppkommer. Vissa har så stora svårigheter att det räknas som social fobi. Men begreppet samsjuklighet, att säga att personen har två diagnoser, tillför inget till förståelsen av problemet, tvärtom förvirrar detta. Man börjar undra vilket av sjukdomarna man först ska försöka behandla. Ännu mer förvirrat blir det när man tänker på att depression räknas som en affektiv störning och social fobi och generaliserad oro som ångestsyndrom. Då kan man verkligen få för sig att man lider av två (eller tre) åkommor.

I stället tycker jag man borde se de sociala problemen och depressionen som en gestalt; ett problem. Om man har en person som är nedstämd och som undviker sociala kontakter, så är det precis de sociala kontakterna som personen behöver arbeta med, oavsett vilka diagnoser han/hon uppfyller.

Och vad är förresten normalt?

Ett ännu mer radikalt sätt att se på det här med psykiska sjukdomar och diagnoser kommer exempelvis från mad pride- och neurodiversity-rörelserna. De har ett liknande synsätt som HBT-rörelsen, att de vill ifrågasätta vårt sätt att se på normalitet. Vem är det egentligen som bestämmer vad som är normalt och inte? Och varför ska detta med att vara normal vara så viktigt, egentligen? Kan man istället vara stolt över sin olikhet?

Jag kan tänka mig att detta perspektiv är lite svårsmält för många av oss som jobbar inom området, vi ser ju ändå att det kan finnas en hel del lidande associerat med psykisk ohälsa. Men det förtjänar ändå att tas på allvar. (lyssna t.ex. programmet med Ari Ne’eman på Madness radio)

Alternativ till diagnostisering

Det här resonemanget ska självklart inte få konsekvensen att man förminskar psykiskt lidande eller gör det svårare att få hjälp. Tvärtom tror jag kan det kan underlätta att bli bättre om man inte tänker i termer av ”sjukdom”. I exemplet ovan med den deprimerade skulle man kunna komma fram till en problembeskrivning som: Jag har hamnat i ett mönster där jag undviker sociala kontakter, och detta har gjort att jag ofta känner mig nedstämd.

I exemplet med schizofreni innebär diagnosen ett betydande stigma för personen och jag tror att det är en stor vinst att komma bort från detta. Om det är en person som hör röster, kan man i förhållande till detta ha flera strategier, en är att acceptera och normalisera detta med rösthörande. En annan är att hitta sätt att prata med rösterna och få ett grepp om vad de har att säga (som Rufus May gör i videon). Däremot innehåller schizofrenietiketten föreställningar om att det är kroniskt eller ärftligt, och att tänka så kan bara hindra och försvåra en positiv utveckling.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att själva ordet ”sjukdom” i många fall kan stjälpa mer än det hjälper och det finns goda argument till att inte använda detta ord, eftersom psykiska problem på väsentliga sätt skiljer sig från fysiska sjukdomar.

Läs gärna mer om psykiatritik här på bloggen: Uppsatsidéer med psykiatrikritisk vinkling.

Uppsatsidéer med psykiatrikritisk vinkling

När jag gick på psykologlinjen fick vi inte ens veta att det finns ett helt fält med forskare som är kritiska till den etablerade psykiatriska praktiken och teorin. Det var ett område som helt enkelt utelämnades, trots att det borde ha stor vikt för vår framtid inom yrket. Därför tänkte jag komma med några förslag på tänkbara uppsatser inom detta område. Plus några tips på böcker och artiklar.

Jag vill verkligen betona att psykologer och andra akademiker kan göra en enormt viktig insats genom att ta ställning för alternativa synsätt, teorier och praktiker inom psykiatrin.

Intresserade är välkomna att höra av sig till mig om ni vill bolla något eller så.

Diskursanalys

Som jag ser det är diskurs och makt viktiga begrepp för att analysera och förstå psykiatrin. Diskursperspektivet vill belysa hur maktstrukturer skapar texter/representationer som är ideologiskt färgade. Ett exempel är information från läkemedelsbolag. Dessa har makt och pengar att föra ut sina budskap, vilka på olika sätt är färgade av deras intresse att läkemedel ska ses som en bra och fungerande behandling.

Jag skrev min psykologuppsats på detta tema – En kritisk diskursanalys av Depresionslinjen.

Det finns många områden av diskurs som jag tycker det vore bra om de analyserades och diskuterades, t.ex:

  • Evidenstänkandet kring psykoterapi
  • Den statliga kampanjen (h)järnkoll (se mina blogginlägg om detta)
  • Texter om tvångsåtgärder såsom bältesläggning och tvångsmedicinering
  • Texter om s.k. neuropsykiatri – själv undrar jag mycket om hur detta begrepp egentligen uppstått och blivit så erkänt som det verkar vara idag.

Tillfrisknande

Schizofreni har i många sammanhang setts som en kronisk sjukdom som man aldrig blir frisk från. Som en reaktion mot detta har det kommit en hel del forskning kring hur människor faktiskt tillfrisknar från sådana problem. Det är viktigt att detta belyses, då de liksom försvinner ur systemet, och många läkare träffar aldrig dessa personer, eftersom de ofta gör vad de kan för att slippa ha kontakt med psykiatrin.

Här finns Alain Topors böcker som en bra utgångspunkt

Feministiska, HBT- eller postkoloniala perspektiv

Psykiatrin är som sagt en maktstruktur som andra i vårt samhälle, och kvinnor, queerpersoner och icke-vita/invandrare särbehandlas och kränks där såväl som på andra ställen.

En bra inledande text kring kvinnor i psykiatrin finns i Peter Breggins bok Toxic Psychiatry. Jonathan Metzl har skrivt om hur schizofreni blev en ”svart” sjukdom i USA (se en intervju i Psychology Today). Jag vet inte någon som skrivit ur HBT-perspektivet, men exempelvis diagnostiseringen av homosexualitet är ju ett brännbart och viktigt ämne.

Överlevarhistorier

”Giving voice” – att ge röst – har varit ett populärt uttryck i de senaste decenniernas samhällsvetenskap. Detta bygger på tanken att vissa personer och gruppers historier har lättare att komma fram och nå ut i mediebruset än andras. Mentalpatienterna själva är en grupp som sällan hörs, särskilt inte med sina egna autentiska historier. Forskare och studenter kan därför medvetet välja att ”ge röst” åt dessa, genom att t.ex. intervjua och publicera deras livsberättelser.

In our own voice: African-American Stories of Oppression, Survival and Recovery in Mental Health Systems beskriver detta perspektiv.

Alternativa behandlingar

Det dominerande perspektivet inom psykiatrin är ju ganska medicinskt och naturvetenskapligt. Det har på många ställen i världen ordnats alternativa centra som strävar efter en mer mänsklig och demokratisk approach.

Ett exempel är Soteria. Madness Radio har en hel del information om detta område.

Alternativterapier, New age, självhjälpsgrupper och nätgemenskaper är andra alternativa arenor som kan utgöra resurser för människor med psykiska problem. Jag skulle t.ex. gärna vilja göra en diskursanalys där jag jämför hur människor med psykiska problem pratar i en självhjälpsgrupp med hur pratet blir i kontakter med psykiatrin. Det vore också roligt att läsa en uppsats på temat ”vad kan den etablerade psykiatrin lära av alternativfältet?”

Litteraturtips

Har man den läggningen att man gärna befattar sig med en sociologisk studie från 1960-talet på engelska, ska man absolut läsa Asylums av Erving Goffman. Jag blev faktiskt förvånad över hur mycket i den som på pricken beskriver hur det ser ut i psykiatrin idag, trots alla reformer.

Boken Gaslighting, the Double Whammy, Interrogation and Other Methods of Covert Control in Psychotherapy and Analysis kan säkert också ge en del uppslag till uppsater, den ger en bra överblick över vanliga kränkningar i vanlig terapi (på AdLibris)

A sociology of mental health and illness av Pilgrim och Rogers är en bra inledning till ämnet.

Peter Breggin och Paul Whitaker har skrivit bra om medicin och medicinering. (Whitaker på Bokus; Adlibris),

International Center for the Study of Psychiatry and Psychology har också många bra länkar och artiklar, bl.a. om ärftlighet för schizofreni.

ADHD eller ”bara” stress?

Häromdagen skrev jag lite om varför jag är tveksam till ADHD-diagnostiseringen. I det här inlägget tänkte jag utveckla lite och berätta mer om vad jag sett när jag arbetat med neuropsykiatriska utredningar inom BUP.

Det finns en mängd saker som kan utgöra påfrestningar och stress för barn. Exempel är:

  • För tidig födsel. Leder ofta till vistelse i kuvös, vilket blir ett brott i anknytningen till föräldrarna.
  • Adoption. Tobias Hübinette har beskrivit adoption som tredubbla bördor: många har upplevt en jobbig tid i hemlandet, adoptionen i sig, att tas från ett land till ett annat är påfrestande, och de flesta möts på ett eller annat sätt av rasism och särbehandling på grund av sitt utseende här i Sverige.
  • Psykisk sjukdom i familjen
  • Kroppslig sjukdom i familjen; inte sällan verkar föräldrar ha en tendens att vilja tona ner sin egen sjukdom, men eftersom barnet känner på sig att något är på tok, riskerar denna strategi att leda till att barnet blir ensam med en stor oro inför vad som egentligen är på gång.
  • Missbruk hos föräldrarna
  • Psykosociala problem i familjen, såsom arbetslöshet, fattigdom, bostadsproblem, socialbidragsbereoende etc.
  • Konflikter, våld och skilsmässa mellan föräldrarna
  • Egna kroppsliga handikapp eller sjukdomar hos barnet
  • Mer subtila påfrestningar såsom: * Föräldrar som arbetar för mycket, och därför hämtar sent på dagis, och är trötta och frånvarande med barnen. * Föräldrar med egna ouppklarade trauman, vilket för barnet kan leda till känslor av osäkerhet, otrygghet och att den känslomässiga miljön blir bristfällig. * En auktoritär alternativt alltför släpphänt föräldrastil. * Frekventa flyttar.
    Jag skriver att detta är subtilare; detta är dock saker som för vuxna kan te sig som mindre allvarliga, men som för barn kan utgöra mycket stora belastningar.

I stort sett alla barn som jag på BUP sett diagnostiseras med neuropsykiatriska diagnoser (ADHD, Asperger, eller liknande), har haft ett flertal av dessa påfrestningar i sina liv, ofta fem eller sex av ovanstående punkter. Begrepp som  psykolog ofta använder för att beskriva hur det blir för barn med sådana påfrestningar är trauma, anknytningsproblem eller stress. Och det finns gott om forskning som visar att sådana påfrestningar kan leda till (bl.a.) hyperaktivitet och problem med uppmärksamhet och impulskontroll.

Och ska jag vara ärlig, så tror jag personligen att man på BUP ”missar” mer än vad man tror när det gäller att upptäcka familjer där barn utsätts för psykologiskt lidande och stress. (Jag vill såklart inte säga att mina före detta kollegor gör ett dåligt jobb, tvärtom, men som på många andra arbetsplatser, så finns inom BUP en hel del stress och liknande som kan försvåra att göra ett fullgott arbete, och det är såklart inte alltid man har mod att fråga de mest känsliga frågorna när man sitter med en familj i kris som gärna skulle vilja ha en diagnos)

Som jag skrev sist så har jag inte på BUP hört om någon vattentät metod att skilja ut neuropsykiatrisk orsaker till problem från mer psykosociala. Man talar om ”hackig kurva” som ett tecken på neuropsykiatriska problem. Då kan man applicera ett statistiskt språk och säga att personen med ”95-procentig konfidens” avviker från det normala, men detta riskerar att bli ett cirkelresonemang, då det ju är helt normalt att fem procent avviker från normen på detta sätt. Ofta får jag känslan av att dåliga och avvikande testresultat kan bero på en kombination av psykiska problem och mångåriga bekymmer i skolan, vilket gör att barnen blir väldigt nervösa när de utsätts för en skolliknande situation i testningen.

Så även fast man på BUP gör utredningar med största möjliga möda och skarpsinne, så har jag inte känt att man kommit ”ända fram” med att klargöra att problemen inte beror på stress och påfrestningar, som beskrivs ovan. Det känns pinsamt att säga det, men ofta hamnar i frågeställningar av typen: Vad kan det här barnet (ungdomen) tjäna på att få en diagnos? och detta får sedan avgöra hur man går vidare. Tyvärr har det ju i dag kopplats vissa fördelar till att ha en neuropsykiatrisk diagnos, det är ofta lättare att få hjälp i skolan, och både försäkringskassan och kommunerna (s.k. LSS, lagen om särskilt stöd) verkar titta en hel del på diagnosfrågan när de beslutar om vilken hjälp man ska få.

Jag vill för säkerhets skull betona att min position egentligen är att jag inte vet; kanske finns viktiga neurologiska orsaker till ADHD-problematik, men min tolkning av forskningen och hur diagnostiseringen går till säger mig att det saknas kunskap för att säga säkert.

Fotnot: Jag har dessutom träffat ett antal barn som varit för tidigt födda, och som verkat lida av CVI, cortical visual impairment. Detta är en diffus och svårdiagnostiserad synrubbning som kan orsakas bland annat för för tidig födsel. Den kan just leda till problem med uppmärksamhet och koncentration. Och i kombination med en andra påfrestningar kan jag tänka mig att sådana handikapp lätt leder till mycket svåra problem i skolan, som lätt kan förväxlas med neuropsykiatriska diagnoser.

Fotnot 2: Detta är skrivet med anledning av debatten på Sanna Lundells blogg kring ADHD m.m, se här, här, här och här.

Fotnot 3: En bra bok om hur påfrestningar och stress påverkar barn är Kärlekens roll av Sue Gerhardt. (på AdLibris, PriceRunner). Den sammanfattar på ett ganska lättläst sätt forskningsläget om detta.

Att ifrågasätta ADHD

Jag ser att Sanna Lundell bloggat om ADHD och att det blivit lite debatt på hennes blogg kring detta (här, här, här och här). En sak som hon skrivit som blivit ifrågasatt är att ADHD-diagnosen är omdiskuterad internationellt. Jag har försökt läsa på om detta, så jag tänkte försöka sammanfatta några punkter som diskuterats inom detta område:

  • Finns ett samband mellan hyperaktivitet och problem med uppmärksamhet? Om ADHD är ett tydligt och specifikt tillstånd, så kunde man förvänta sig att finna en avgränsad grupp personer med både problem inom hyperaktivitet och uppmärksamhet (och kanske också impulskontroll och motorik, vilka ofta räknas in i diagnosen). Om ADHD inte är ett specifikt tillstånd, så kan man förvänta sig att se något slags normalfördelning av människor, där vissa har bara problem med hyperaktivitet, andra med uppmärksamhet och vissa inom båda områdena. Tyvärr är det svårt att komma fram till ett tydligt statistiskt kriterium här, eftersom det kan finnas andra orsaker än ADHD till en samvariation mellan dessa variabler (såsom omständigheter i skolmiljön). Min bild är att det här finns en debatt bland forskare och att det finns olika åsikter om huruvida ADHD verkligen är ett specifikt och avskilt tillstånd.
  • Utgör ADHD en särskild abnormalitet eller är det fråga om extremlägen på en vanlig normalvariationskurva? Detta är också något som debatterats mycket. Här har jag hittat en artikel som pekar i riktningen att det snarast handlar om extremlägen på ett kontinuum. Se Attention-Deficit Hyperactivity Disorder: A Category or a Continuum? Genetic Analysis of a Large-Scale Twin Study. Vad jag kan se så gör dessa fynd det svårare att se ADHD som en specifik abnormalitet med en egen dynamik och orsaker.
  • Orsakerna: ADHD benämns ju som ett s.k. neuropsykiatriskt tillstånd, och som jag förstått det tänker man att ADHD ska bero på mer organiska, kroppsliga problem, eller medfödda orsaker. I den mån det ligger psykologiska orsaker bakom problemen, såsom trauma eller brister i uppväxtmiljön, så är det inte lika uppenbart att ADHD som diagnos behövs, då har vi redan andra diagnoser för dessa problem. Jag ska inte säga att jag har någon helt fullständig bild av området, men under denna rubrik skulle jag vilja säga följande: Under de år jag arbetat på BUP har jag följt ett större antal barn och ungdomar som fått ADHD-diagnoser, och i stort sett alla fall har det funnits tydliga psykosociala påfrestningar. Men inom BUP fanns det inte några tydliga instruktioner eller riktlinjer eller så för att särskilja mer ”organisk” ADHD från mer psykologiskt orsakade trauma- och anknytningsproblem (etc). Jag arbetade tillsammans med ett antal psykologer och läkare med bra rykte inom neuropsykiatrisk utredning, och jag fick ändå aldrig någon tydlig bild av hur det är tänkt att man ska skilja ADHD från de alternativa diagnoserna. Särskilt knepigt blir det när de psykosociala påfrestningarna har pågått sedan graviditeten, där är det för mig mycket svårt att se hur man ska kunna testa sig fram till om det är en mer ”organisk” ADHD.

Min slutsats är att jag är tveksam till om det finns behov av en särskild diagnos för ADHD, de fall jag sett tolkar jag som att mycket talar för att det handlar om traditionell psykosocial problematik. Samtidigt får jag väl som Sanna Lundell säga att eftersom forskningen hela tiden går framåt, så är väl det bäst att konstatera att man inte vet tillräckligt.

Attention-Deficit Hyperactivity Disorder: A Category or a Continuum? Genetic Analysis of a Large-Scale Twin Study