Tre myter om ”falska” traumaminnen

Jag har läst och kommenterat på bloggen RMW:s inlägg om falska minnen av sexuella övergrepp. Det finns ju en ständigt aktuell debatt om minnen av trauman som (påstås) återkommit efter en period av minnesförlust.

Hänvisade i min kommentar till Jim Hoppers sida där han samlar forskningsresultat inom området. Enligt RMW och dem hon hänvisar till saknas det forskning som stöder att minnen kan ”återkallas” via terapi. Hopper visar att fenomenet med tidsbegränsad minnesförlust efter trauma är väl utforskat och att forskare med en rad olika angrepssätt funnit stöd för fenomenet.

Jag kollar lite på RMW:s referenser, och förstår inte riktigt varför de inte tar hänsyn till den forskning som Hopper refererar till.

Jim Hopper tar upp ett antal myter som ofta återkommer om dessa ”återkomna” minnen:

* I debatten framställs det ofta som att det uteslutande är minnen av sexuella övergrepp som återkommer på detta vis. Hopper visar att det finns forskning på detta fenomen (som han kallar delayed recall) inom en rad olika sorters trauman såsom krigstrauma, naturkatastrofer och koncentrationsläger.

* Det kan också i debatten framstå som att det är bara i terapi som det händer att minnen av trauman återkommer. Hopper citerar trovärdig forskning som visar att återkomsten av minnen kan triggas av många olika saker. Exempel kan vara omskakande livshändelser såsom dödsfall eller att få barn, eller att resa tillbaks till en viss plats där man inte varit på länge.

* Man kan också ofta få bilden av att förträngning är den mekanism som ska användas för att eventuellt kunna förklara att minnen försvinner för att sedan återkomma. Hopper pekar på att dissociation är det koncept som oftare används av moderna traumaforskare, och att man med detta bättre kan förstå hur minnet påverkas av trauma. Hopper pekar också på att det finns ett flertal minnesforskare som har väl utarbetade teorier som kan förklara hur minnesförlust efter trauma kan uppkomma, exempelvis Jennifer Freyd.

Jag vill för säkerhets skull påpeka att jag som psykolog och terapeut inte använder några av de ”suggestiva metoder” som RMW nämner i sitt inlägg.

(H)järnkoll igen

Nu har det gått nästan två månader sedan jag hade kontakt med redaktören till (h)järnkoll och frågade om han kunde ge mig de vetenskapliga referenserna till påståendena om att föräldrarnas beteende inte påverkar barnens risk för psykisk sjukdom (se inlägget om detta här).

Jag har inte fått något svar, och börjar luta åt tolkningen att han inte sitter på några vetenskapliga belägg för dessa påståenden.

För närvarande håller jag på och läser Sue Gerhardts bok ”Kärlekens roll : hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna” (eller på engelska: ”Why Love Matters: How Affection Shapes a Baby’s Brain). Gerhardt staplar upp en lång följd av olika vetenskapliga undersökningar på temat att barndomen påverkar hur man mår som vuxen och boken kan starkt rekommenderas för alla intresserade av dessa frågor. Boken är full med referenser till forskning som motsäger (h)järnkolls påståenden. Det som är speciellt med boken är att hon parar ihop kunskap från anknytningsforskningen med forskning inom neurobiologi, som visar hur barndomsupplevelser påverkar oss i hjärnan och i hormonsystemet.

Samtalet om depression II

När jag skrev om min psykologuppsats fick jag en kommentar angående att jag verkade negativ till SSRI (antidepressiv ”medicin”).

Jag skulle därför vilja förtydliga att när jag skrev min psykologuppsats, så var huvudsyftet att titta närmare på diskursen, dvs samtalet kring depression och depressionsbehandling. Jag ville försöka försöka göra detta utan att ta tydig ställning i frågorna kring att äta dessa preparat.

Min poäng var inte att kritisera att vissa äter, eller att läkare skriver ut SSRI. Genom att detaljstudera en informations-hemsida om depression utgiven av ett läkemedelsbolag, ville jag illustrera hur man kan ge sken av att ge neutral information, och samtidigt föra fram en medicinsk och biologisk modell för depression, som står i konflikt med andra, exempelvis psykologiska sätt att se på problemen.

Till dem som har funderar kring SSRI hoppas jag att uppsatsen kan bidra med lite kritiska infallsvinklar på hur man talar om och beskriver depression och SSRI.

Du hittar uppsatsen här.

Vad som saknas i samtalet kring depression

Idag vill jag berätta om min examensuppsats på psykologlinjen. Jag gjorde en diskursanalys av en informationssida på nätet om depression, en av alla dessa sidor som ges ut av läkemedelsbolag, och som slutar i en rekommendation att prova SSRI (antidepressiv ”medicin”).

Diskursanalys låter kanske krångligt, men det handlar helt enkelt om att man analyserar en text eller liknande. Man tittar på det som sägs, och också hur det sägs. Man kan till exempel räkna ord, och på så vis komma fram till vad som texten verkar vilja framhäva.

Jag kom fram till att den här informationssidan hade en underliggande trattstruktur, först ville den fånga in så många människor som mår dåligt som möjligt. Sedan ville den etablera att de hade ”depression” och efter det sökte den etablera depression som en medicinsk åkomma. Och från det var steget inte långt till att rekommendera att gå till en läkare. Och det är just hos läkare som sannolikheten är störst att en person som mår psykiskt dåligt kommer att få SSRI – alltså är detta ett viktigt mål för läkemedelsbolagen. Sidan berättade såklart om terapi och så, men det gick att visa att det var ”gå till läkare” som var huvudspåret.

För att illustrera vad som inte blev sagt i texten (d.v.s. nätsidan) lyfte jag fram tre aspekter av depression som jag tyckte saknades:

1.

Depression som symtom på samhällelig underordning

Det finns massvis med forskning på att olika grupper är över- och underordnade i vårt samhälle, främst finns denna forskning inom sociologi. Mest hör man väl om kvinnors underordning, men andra viktiga kategorier för över- och underordning är social klass, sexualitet, etnicitet och handikapp.

Om man tar kvinnor som exempel, så har de arbeten med lägre status, lägre löner och mindre möjligheter till karriär. Dessutom arbetar många kvinnor dubbelt, genom att ta ett större ansvar för hemmet. Det är i detta perspektiv inte alls konstigt att kvinnor mår sämre psykiskt (och fysiskt också för den delen). Ett tråkigt arbete med dålig lön kan knäcka den bäste.

2.

Depression som existentiell utmaning

Många som blir nedstämda har hamnat i något slags återvändsgränd i livet. Det kan vara relationer eller jobb som bara känns tomma och meningslösa. Eller att man känner att livet borde ha mer att ge.

Att man då mår dåligt är för det första inte konstigt. För det andra är det en mycket viktig signal om att något måste förändras.

Den amerikanske psykologen Rollo May och KBT-konceptet beteendeaktivering är två inspirationskällor för mig när det gäller de livsfilosofiska aspekterna av depression och nedstämdhet.

3.

Depression som minne

När ett barn inte får sina behov uppfyllda så känner barnet just hopplöshet och meningslöshet. Det kan gälla hela spektrat från ”vanliga föräldrar” som inte har tid att lyssna på eller leka med barnet till mer tydliga kränkningar såsom våld eller bevittnande av våld, som tyvärr fortfarande är vanligt.

Tyvärr har barn då inte möjligheten att göra en objektiv bedömning av situationen. De är alltid i underlägsen position gentemot vuxenvärlden och kan inte se att det är föräldrarna som inte har koll. Så barnen lägger normalt sätt skulden på sig själva, de tror att det är de själva det är fel på. På detta vis uppkommer känslor av depression, och eftersom barn inte kan se sanningen om föräldrarnas brister i vitögat, så kommer de ofta ha svårt att se varifrån känslorna kommer, sen när de är vuxna och nedstämda.

På detta sätt kan man säga att depression och nedstämdhet ofta är en slags ”minnen” från en tid då livet kändes helt hopplöst och övermäktigt och när man inte fick tillräckligt med kärlek och trygghet av sina föräldrar eller vårdnadshavare.

Alla dessa tre perspektiv bär med sig möjligheter till att agera och förändra sitt liv. Nappar man på tanken om att ens nedstämdhet har med samhället i stort att göra, så kan man engagera sig socialt eller politiskt. Ett exempel är kvinnojoursrörelsen där kvinnor som mått dåligt och haft det tufft hjälper andra kvinnor i kris. Den existensiella utmaningen kan man hantera genom att börja förändra sitt liv, kanske ta små steg mot att försöka förverkliga en dröm man haft. Känner man att man det kan ligga något i att nedstämdheten har med barndomssituationen att göra, kan man gå i terapi eller självhjälpsgrupper, till exempel.

Men med antidepressiv ”medicin” (SSRI) är individen mer av en passiv patient som är mottagare av sjukvårdens ”behandling”. Det är detta som gör att det idag finns en stor oro för att även om antidepressiva kan kännas som en hjälp i stunden, så leder de inte till en långvarig hjälp, utan många hamnar i att äta dessa preparat i år och årtionden.

Du hittar min uppsats här.