Hjärnkoll?

Myndigheten Handisam har nyligen startat kampanjen (H)järnkoll, där de vill slå hål på myterna om psykisk ohälsa. Jag tycker verkligen att idén och initiativet verkar vettigt, särskilt att man ger stort utrymme åt de drabbade själva.

Men jag blir bekymrad när jag läser om de nio myter som kampanjen vill slå hål på. De presenterar en myt i en mening och sedan ”slår” de ”hål” på myten i en mening. Flera av de tankar som presenteras ser jag som mycket problematiska. Tydligaste exemplen är att de tycker att psykisk sjukdom är en ”riktig sjukdom” i likhet med hjärtinfarkt och liknande, och att de vill dementera att psykisk sjukdom är föräldrarnas fel.

Jag har skrivit till redaktören för sidan och frågat om de vetenskapliga referenserna till påståendena kring att föräldrar inte bär ansvar om deras barn mår psykiskt dåligt. Eftersom tonen i texterna är vetenskaplig och självsäker, så hade jag förväntat mig att få en vetenskaplig översiktsartikel med vändande post, men jag har ännu inte fått något svar, efter en dryg vecka.

De påstår att: ”sambandet mellan psykisk ohälsa och ett dåligt föräldraskap har svagt stöd i forskningen”, men detta stämmer inte med det jag läst och det jag lärt mig på psykologlinjen, så tills jag har sett några vetenskapliga hänvisningar till detta, så vill jag sätta starka frågetecken för sanningshalten i detta.

Folkhälsoinstitutet skriver i en artikel om anknytningsforskning: ”Flera studier har visat att kvalitén på samspelet mellan föräldrarna och barnet har ett tydligt samband med barnets fortsatta psykologiska utveckling.”

Förutom anknytningsforskning finns belägg för sambandet mellan psykisk hälsa och föräldrabeteenden inom en rad andra forskningsparadigm. Några exempel är: ACE-studien, där man i en mycket stor statistisk undersökning har hittat ett tydligt samband mellan negativa upplevelser i barndomen och senare ohälsa (psykisk och fysisk). Den finländske professorn Pekka Tienari har ställt genetiska orsaker till schizofreni mot psykosociala, och funnit att familjemiljön har en helt avgörande inverkan för huruvida en individ utvecklar schizofreni.

Mitt intryck av hjärnkoll-artikeln är att den blandar ihop ett flertal olika frågeställningar och inte tydligt benar ut vad som är vad och vad forskning säger på de olika områdena:
* Föräldrarnas påverkan på barnens senare psykiska hälsa.
* Föräldrarnas påverkan gentemot andra psykosociala faktorer – är det kanske så att föräldrarnas del av uppväxtmiljön är försumbar jämfört med andra aspekter?
* Bör vårdpersonal och andra professionella när de träffar psykiskt sjuka sträva efter att etablera ett avstånd mellan patienten och föräldrarna?
* Hur ska man se på skam, skuld och ansvar när det gäller föräldrar till människor med ett psykiskt lidande?

När det gäller den sista frågeställningen säger Hjärnkoll att det är ett ”moraliskt tvivelaktigt tankefel ställa föräldrar vid skampålen för att deras barn utvecklar en psykisk sjukdom”.

Jag tänker här att alla mänskliga samhällen har mekanismer för att hantera möjligheten att vi i vårt gemensamma liv kan orsaka smärta och lidande för varandra. Koncepten ”ansvar” och ”skuld” är skapade för att hjälpa oss reglera detta. Om man bär ansvar för att orsaka en annan människa lidande, så säger vi ofta att man har skuld, och denna skuld uppmärksammas, så möjliggör detta både gottgörelse, där den skadade får ersättning eller liknande, och upprättelse, där den skadades lidande blir allmänt erkänt.

Hjärnkoll väljer att antyda att vissa vill ställa föräldrar ”inför skampålen”. Detta är vad jag kan se en överdriven och polemiserande beskrivning. För mig handlar det helt enkelt om att när föräldrar agerar på ett sätt som orsakar barnen smärta och bekymmer, så behöver vi kunna tala om att de har ansvar och skuld, för att möjliggöra gottgörelse och upprättelse.

Att återerövra sitt liv – II

Häromdagen skrev jag att Jean Jensons bok var på väg. Tyvärr så har jag just fått veta att det finns vissa saker kring rättigheterna som fortfarande behöver lösas, så publiceringen kommer att läggas på is ytterligare en tid. Ber om ursäkt om det är någon som väntar på att få tag på boken.

Att återerövra sitt liv

Senaste nytt om nyutgåvan av boken Att återerövra sitt liv av Jean Jenson: Tryckeriet har lovat att den ska vara färdig inom en månad, om inget oförutsett inträffar. Den kommer då att bli tillgänglig i bokhandeln och även på nätet via books-on-demand och andra nätbokhandlar.

Boken beskriver grundkoncepten inom det som idag har utvecklats till integrationsterapi, en terapiform som integrerar arbete med beteendeförändringar och ett mer djupgående känslomässigt bearbetande.

Om våld

Logiken att trauma och missförhållanden leder till våld gäller inte bara i mellanöstern utan verkar vara en allmänmänsklig sanning.

James Gilligan har arbetat och forskat inne i fängelser och berättar om detta i boken ”Violence: Reflections on a National Epidemic”. De våldsbrottslingar han pratat med har berättat om hemska övergrepp och missförhållanden tidigare i livet och under uppväxten. Gilligan förklarar hur detta leder till våld med att svåra och traumatiska upplevelser tidigt i livet leder till stark skam, vilket är svårt att uthärda, och detta leder i sin tur till ilska och våldsamma beteenden mot andra.

Citat: (från Gilligans bok via TwinCities Local planet)

Gilligan tells the story of a man he worked with who was considered the most violent man in prison. He asked this man, “What is it that you want more than anything else?”

He said this prisoner, who had little formal education and who had difficulty speaking, suddenly became very communicative, almost eloquent. “I want respect,” he said. “I want pride. I want dignity. And I’ll kill every m-f in this prison to get it!”

Gazakonvojen angripen på internationellt vatten

Idag går förstås mina tankar till offren och förövarna i attacken på Gazakonvojen. Samtidigt som jag skulle önska att palestinakonflikten verkligen skulle kunna lösas genom internationell juridik och diplomati, tycker jag att det är viktigt att lyfta fram att det finns enormt mycket psykologi här.

För mig som svensk är det enormt svårt att förstå hur israelerna kan se fredliga båtar med hjälp som hotfulla ”angripare”. Men vi behöver betrakta detta med hjälp av en förståelse av trauma. Judarna är ett folk som varit enormt traumatiserat genom förintelsen, pogromer och årtusenden av flykt. Traumana spelas upp i nuet precis som alla obearbetade trauman gör. Man tror att fiender och förövare är nära. Man tror sig vara ständigt hotad. Traumaöverlevaren lever med en ständig stress och överdriven vaksamhet. Tunnelseende är vanligt och bidrar ytterligare till att man uppfattar omvärlden som fientlig, när man zoomar in på allt som kan uppfattas som fientligt.

Så det verkar som att när många israeler ser en palestinier så ser de inte i första hand en annan människa, utan en demon eller en förövare. Ett hot. Och när det kommer stora skepp med hjälp till Gaza, så tolkas detta också genom ett trauma-raster; som en aggression.

Vi behöver verkligen se detta intima samband mellan världspolitik och personlig psykologisk tragik. Vad jag kan se är det bara genom en sådan förståelse av traumaaspekten av våld, som vi kan bygga en fredligare värld.

Rekommenderar en presentation av Gina Ross som ytterligare beskriver ett traumaperspektiv på palestinakonflikten (hon har också skrivit en bok om detta). Passar också på att nämna klassikern Trauma and Recovery / Trauma och tillfrisknande av Judith Herman som grundligt tar upp temat hur offer kan bli förövare.