Om för- och nackdelar med 12-stegsprogrammet

I många år har det s.k. 12-stegsprogrammet med AA och NA varit ganska dominerande när det gäller vård av missbrukare i både Sverige och många andra västländer. Jag har varit ganska kluven till detta, å ena sidan har jag kontakt med många väldigt kloka människor som jag djupt respekterar som vänt sina liva i dessa program, å andra sidan så finns det en del inslag och trossatser inom programmen som inte riktigt är förenliga med forskning inom missbrukarbehandling.

Jag ramlade nyligen över en väldigt genomarbetad artikel i The Atlantic som utförligt beskriver den debatt som finns kring 12-stegsprogrammen som behandling för alkohol och drogproblem. Eftersom jag jobbar inom området och också regelbundet tipsar mina klienter om 12-stegsprogram, så tänkte jag beskriva mina tankar lite kort, jag börjar med några av problemen med AA och NA:

  • En övertro på att helt sluta med drogen. Forskning visar att detta kan vara bra för att behandla svårare alkoholism, men att det finns många med lättare former av alkoholproblem som kan lära sig att dricka måttligt. Artikeln beskriver hur AA inte sällan bidragit till en polarisering i denna fråga och spridit tesen att man ”måste sluta helt”. Vilket lär ha lett till problem för människor som velat minska sin konsumtion och dricka måttligt. Artikeln citerar forskning som indikerar att totalstopp kan leda till att ett uppdämt sug, vilket ökar risken för problematiska återfall
  • Andra trossatser inom AA som inte heller alltid behöver vara hjälpsamma är att man ”måste nå botten” innan man börjar söka hjälp och ta sig upp. Eller att man måste börja i ändan att ”erkänna att man är alkoholist”. Forskning på motiverande samtal visar att det kan vara väldigt hjälpsamt för missbrukare att få prata om sin ambivalens till drogen. Ett svartvitt krav på erkännande av alkoholismen kan försvåra ett sådant arbete där man utforskar sina dubbla känslor kring drogen eller alkoholen.
  • Inom AA och NA finns också en kluven attitud till annan hjälp såsom psykoterapi. Många dricker för att de har psykiska problem, t.ex. ångest, depression, social fobi, traumaerfarenheter, tvångstankar eller annat. Då är det såklart väldigt viktigt att de får hjälp med dessa problem för att kunna uppräthålla nykterheten. Det verkar på sina ställen i 12-stegsprogrammen finnas en kultur av att programmen löser allt, och det är lite av en svaghet att gå i terapi. Sådana attityder är självklart inte hjälpsamma för dem som behöver terapi och liknande hjälp, utan det kan leda till att personer inte söker hjälp och istället super ner sig.
  • Dessutom är det väldigt problematiskt i förhållande till en grundläggande mänsklig rättighet som trosfrihet när branchen behandlingshem för beroende domineras av 12-stegsbaserade hem, som bygger på erkännandet av en ”högre makt” som en central del i behandlingen. Det ingår ju till exempel i arbetsrätten att arbetsgivare är skyldiga att försöka rehabilitera personal med alkoholproblem, och då kan det vara kränkande att på detta sätt bli tvungen att vistas på ett 12-stegshem. När arbetsplatsen (eller en socialförvaltning) kräver att man ska gå på rehabilitering så är det ju en ganska kraftig form av tvång för individen.

Fördelar med 12-stegsprogrammet

Jag har under det senaste året läst mycket om nyttan för människor med socialt relaterande. Det finns en mängd forskning som på olika sätt visar hur sociala relationer är avgörande för den psykiska hälsan. I det sammanhanget är det inte svårt att tänka sig att den sociala gemenskapen inom 12-stegsprogrammen har en väldigt god och läkande effekt, och bidrar till att hjälpa medlemmarna till en sundare livsstil. När jag själv besökt 12-stegsmöten och andra liknande sammanhang har jag också slagits av den djupa gemenskap och kamratskap som finns där.

Jag ser också flera andra faktorer som kan vara hjälpsamma i 12-stegsprogrammet. t.ex. tacksamhet, Spirituality.

När jag rekommenderar 12-stegsprogram till mina klienter, så är det utifrån att jag tycker att det kan vara en tillgång att gå och prata om sin situation i ett sammanhang med andra som också vill ta tag i sina liv. Som sådan gemenskap ser jag det som att dessa program har väldigt mycket att ge. Det är också något som inte alltid är så lätt att hitta i vårt samhälle; lugna och djupa samtal om viktiga livsfrågor.

Är 12-stegsprogrammen sekter?

Som en motreaktion till att 12-stegsprogrammen har varit så dominerande inom missbruksbehandling, har det kommit en del kritik, bl.a. en hemsida som beskriver dem som sekter.

Här skulle jag vilja peka på nyare perspektiv inom religionssociologin som vill nyansera sektbegreppet. Mycket av det vi kopplar samman med sekter, t.ex. hårda krav på likriktning och skarpa gränser mellan att vara med eller inte i gruppen, det är saker som i olika grad kan förekomma inom alla typer organisationer, alltifrån arbetsplatser till ideella föreningar. Övergrepp, såsom förföljelse av avhoppare har säkert förekommit, men det är omdiskuterat i vilken omfattning sådant egentligen är normen inom någon s.k. sekt.

Så när någon påstår att AA är en sekt, så är jag tveksam. Den inblick jag haft i AA och andra 12-stegsprogram har inte visat på några övergrepp eller avarter, mer än att det alltid finns tendenser till gruppnormer i sådana sammanhang. Jag skulle förstås önska att de var lite mer öppna för att diskutera olika lösningar på problemen och ta in nya rön. Men samtidigt så tycker jag att man får ha förståelse för att en grupp som fungerat självständigt i årtionden utan någon inblandning från professionella och utan några officiella ledare, är mer trög för förändring än exempelvis en vårdklinik.

Råd kring 12-stegsprogrammen

Som sagt tycker jag att 12-stegsprogram kan vara väldigt värdefulla om man känner behov av att prata om sin situation och utvidga sitt sociala nätverk. Om man har ett svagt socialt nätverk, exempelvis på grund av att man flyttat eller haft svackor eller kriser, så kan det vara ovärdeligt att bygga upp positiva stödjande relationer i en självhjälpsgrupp såsom AA, NA, ACA eller ALANON. (se vidare denna lista över olika gemenskaper).

Jämfört med andra ställen är 12-stegsgrupperna relativt öppna och tillgängliga, man behöver inte anmäla sig i förväg, det är bara att gå iväg på ett möte. Kan också tipsa om att det finns självhjälpshus i Stockholm och Göteborg som inte är knutna till 12-stegsrörelsen.

Jag ser det också som en bra sak att självhjälpstraditionen har grundsynen att man själv har ansvar över sitt liv, medan det i andra sammanhang lätt blir mer hierarkiska relationer där man förväntas göra som en ”expert” säger, till exempel en psykolog eller psykiater.

De 12 stegen är ju hämtade från en religiös, kristen tradition, och jag ser absolut många fördelar i att ta sig tid att titta på sina tillkortakommanden på det vis som man gör där. Men samtidigt vill jag lite varna för att se de 12 stegen som en komplett terapimetod. För vissa funkar de 12 stegen som en ersättning för terapi medan andra behöver komplettera med andra typer av hjälp.

Relationskris? Hur du får din partner att göra som du vill

Rubriken är såklart skämtsamt satt. Relationer handlar om så oändligt mycket mer än att partnern ska göra det jag vill. Men när konflikterna börjar öka i relationen så kan det vara anledning att se över i detalj vad det är som händer mellan er; vad du vill ska hända och hur du uppmuntrar det.

Inte sällan hör jag att en stressfaktor, såsom att få barn, utlöser sämre beteenden hos parterna i ett förhållande, och att man orkar mindre relationsvårdande beteenden. Allra värst är stress och påfrestningar som drabbar båda samtidigt, exempelvis den stora förlust av ”egen tid” som en bebis innebär, eller sorgen av ett barn som får en svår sjukdom eller handikapp. Eller att båda har jobbigt på jobbet samtidigt. Och att detta leder till att relationen försämras till följd. Tyvärr blir det inte sällan en negativ spiral där den enes negativa beteenden triggar den andres sämsta sidor, och så är man inne i reaktioner och motreaktioner och agget och illviljan mot den andre ökar. Här tycker jag att KBT-perspektivet kan vara användbart, för det är så genialiskt enkelt. Jag vill inte säga att det löser allt. Men om man går och längtar efter en beteendeförändring hos sin partner, så kan det verkligen finnas anledning att dra nytta av detta perspektiv.

KBT-perspektivet (eller inlärningspsykologin, som det egentligen heter) säger att beteenden som belönas kommer att öka, och beteenden som bestraffas kommer att minska. Väldigt viktigt här är att bestraffning inte behöver vara avsiktlig. Utan bestraffning här är allt som får en person att känna sig sämre än innan.

Ett exempel kan vara att jag tycker att min partner är dålig på att städa och göra fint hemma. När hen äntligen går ut med en soppåse, så kan det vara lockande att säga ”fint, skulle du kunna ta och dammsuga när du ändå håller på”. En sådan kommentar kan säkert vara välmenad, men får samtidigt en bestraffande roll för den som hör den, för att få i uppgift att dammsuga upplevs sällan som glädjande och positivt, utan som betungande. Istället kan man bemöta partnern med ett leende och en puss på kinden och då finns större sannolikhet att hen kommer att öka sina städbeteenden.

Det finns enormt mycket forskning som visar att detta fungerar. Jag hörde igår om att forskare har låtit skolbibliotekarier klappa sina gäster på axeln och på så sätt ökade studenternas spontana besök i biblioteket. En klapp på axeln leder till en spontan hormonutsöndring i kroppen och hjärnan gör en omedveten koppling mellan biblioteket och denna sköna känsla, vilket leder till ett ökat beteende; att gå dit.

Agget och besvikelserna – ett gift?

Det jag ofta hör när jag pratar med människor om jobbiga kärleksrelationer är att när man blivit besviken eller arg på sin partner många gånger, så ökar de negativa känslorna mot partnern och det blir allt svårare att svara positivt på partnerns initiativ. När min partner går ut med soppåsen så kanske detta hos mig utlöser tanken att jag gått ut 100 gånger med soppåsen, medan partnern gjort det 2 gånger. Och när jag ser partnern göra detta, så blir jag påmind om vilken oförbätterlig slarver jag tycker hen är, och det blir väldigt svårt att säga och utstråla något positivt. Tvärtom, blir det lätt att man kommer med någon spydig kommentar av typen, ”är det så dags att upptäcka nu att sopkorgen behöver tömmas?” Samma sak om partnern har haft alkoholproblem och för första gången beställer in en alkoholfri drink på krogen, då kan det vara lätt att hjärnan associerar till alla gånger hen druckit för mycket och man blir sugen på att säga något om detta. Eller så visar kroppen att jag tänker på partnerns problemdrickande, vilket partnern tyvärr ofta snappar upp. Missnöje, ilska och agg gör oss benägna att svara bestraffande även på beteenden som vi egentligen önskar oss mer av.

Och tyvärr så spelar det ingen roll hur rätt jag har i min kritik av min partner, om jag inte lyckas bemöta mina partners bra beteenden på ett positivt sätt, så kommer vi att sitta fast i en negativ spiral av konflikt och otillfredsställelse. Här kan jag tipsa om att jobba med acceptans och närvaro, se boktipset nedan. Terapi kan självklart också vara hjälpsamt om man känner att man sitter fast i sina känslor på detta sätt.

Hur man kan ”belöna” sin partner

  • Det första jag skulle vilja ta upp är kroppspråket. Händerna på bröstet signalerar distans, medan politiker lär sig att det signalerar öppenhet och välkomnande när man visar fram handflatorna. Den starkaste positiva, belönande gesten vi kan ge någon är kanske att le med hela ansiktet, och det är något man ofta ser när människor relaterar till små barn och bebisar.
  • Kroppskontakt är också ett väldigt effektivt sätt att ge sin partner en positiv respons. Alltifrån att snudda lätt vi någons arm till långa kramar.
  • Uttrycka uppskattning är såklart också effektivt. Försök gärna vara kortfattad och personlig, t.ex. ”jag blev glad när jag såg att du började med deklarationen nu redan i april”, eller ”när jag hörde att du planerade att laga middag fick jag glada fjärilar i magen”. Ett ”tack”, ”härligt” eller ”underbart” känns oftast väldigt gott att få av sin partner. Att vara specifik är också bra. Istället för ”juste att deklarationen är klar”, kan man säga att ”jag uppskattar verkligen all den tid du lade på att titta på olika avdragsmöjligheter”
  • Eller varför inte göra något som man vet att partnern längtar efter att man ska göra. ”När jag såg dig gå ut med soporna blev jag inspirerad att börja ta itu med deklarationen som du bad mig göra förra veckan” (kanske kan uppfattas som lite utstuderat av vissa, men jag tror ni förstår idén).
  • Att använda sex som belöning tycker kanske vissa är manipulerande, men varför inte?
  • Viktiga principer som KBT-are får lära sig när det gäller belöning är att göra det snabbt i anslutning till beteendet, och att det är hjälpsamt att vara vaksam på minsta lilla förändring i rätt riktning. Om du längtar efter att din partner ska sitta lugnt och prata med dig, men hen sällan gör det, så kan du börja med att le när hen tittar dig i ögonen. Och sen när hen suttit och lyssnat femton sekunder så kan man ta handen. Och så vidare.
  • Glöm inte att detta med belöningar också gäller att få till bra och djupa samtal med partnern. Bra sätt att svara när man får höra ett förtroende från sin partner är att att uttrycka förståelse. Eller att komma med ett förtroende tillbaks. När man får höra något mer starkt och gripande kan det mest passande vara att inte säga något, utan att bara vara i tystnaden. Det handlar såklart om att svara upp som människa.
  • Det kan vara viktigt att kolla av med partnern om min respons verkligen fungerar belönande för hen. Inte minst när det handlar om något hen berättar eller anförtror sig. ”Tack för att du berättade om när din mormor dog, kändes det okay att jag delade med mig om min farmors död?” Om man märker att ett beteende hos partnern minskar eller försvinner, så kan man också fråga sig själv och partnern om det är något jag gjort annorlunda i respons till dessa beteenden.

Till sist:

Jag hoppas att det här inlägget kan ge idéer för nya sätt att agera i relation till sin partner (principerna kan självklart också användas av föräldrar, chefer eller med vänner). Särskilt i relationer som går åt fel håll.

Som sagt, om du känner att dina känslor sätter sig i vägen för att agera på ett välkomnande och belönande sätt med din partner, så rekommenderar jag verkligen att du söker hjälp någonstans. Det kan såklart också vara så att partnern gjort saker som verkligen förstört förtroendet eller så, och i så fall behöver detta såklart tas på allvar, då är kanske inte det här belöningsperspektivet första prioritet. Jag kanske bör betona att när jag arbetar i terapi med relationsproblem, så är det mest sådana djupare känslomässiga knutar som jag försöker komma åt.

Läs gärna mer här:

Missa inte John Gottmans spännande forskning inom det här området, t.ex: i SvD, Greater Good, Business Insider eller Huffington Post.

En bra artikel där en FBI-agent beskriver hur man etablerar en bra relation med människor. Det kan framstå som ytliga råd, men jag tycker att han är tydlig med att det måste komma ”ända inifrån”.

Jag skriver detta också utifrån en specifik riktning av KBT, FAP, där ett viktigt fokus är att etablera nära och varma relationer. Läs gärna mer t.ex. i Bellevue Reporter.

Ett boktips är Kärlekens ACT (AdLibris, Bokus)

För att förstå relationsmönster på ett djupare plan, rekommenderar jag boken Att återerövra sitt liv av Jean Jenson, som jag givit ut och skrivit förord till.

Varför Facebook är så beroendeframkallande

Jag tror inte jag är ensam om att tycka att olika förströelser på internet kan stjäla mycket värdefull tid. Detta har fått mig att fundera över vad det är som gör det så attraktivt att titta på datorn så fort man har en ledig stund.

Här kommer några teorier, särskilt om Facebook, som kanske är vår största tidstjuv.

Det som är så smart och beroendeframkallande med Facebook är att så fort man kommer in där, så ser man fullt av ansikten av sina nära och kära. Den mänskliga hjärnan är särskilt konstruerad för att vara bra på att känna igen ansikten, så när dessa dyker upp på skärmen så får det direkt effekt. Och våra nära och kära, dem har vi ju ofta träffat många gånger och haft trevligt och roligt med. Detta gör att hjärnan har skapat en länk mellan dessa ansikten och en känsla av välbefinnande. När vi går in på Facebook, så kommer alltså vår hjärna och kropp att utsöndra samma välbefinnandehormoner som när vi sist träffade våra nära och kära. Detta kommer att fungera som en belöning som gör att beteendet ökar, dvs vi kommer att bli mer benägna att gå in på Facebook.

För mig är det slående att Facebooks gränssnitt numera är utformat så att vännernas ansikten alltid kommer upp på den första sidan man kommer in på, det tror jag inte är någon slump.

Jag tror att det finns andra komponenter i Facebook-upplevelsen som också har en liknande funktion. Jag har just läst boken ”Gryning på Kalahari” som handlar om människans tidiga historia, som jägare och samlare. Man tror att det finns några stammar av s.k. bushmän, bland annat i Kalahariöknen, som lever ungefär så som människan har levt under större delen av sin historia, som jägare och samlare i små nomadiserande grupper. En sak som författaren Lasse Berg betonar är att den sociala väven, att människan hela tiden talar med varandra, har varit en överlevnadsfaktor. vi är helt enkelt bättre än andra djur på att skapa komplexa och välfungerande grupper som kan klara svårigheter och utmaningar på bättre sätt. En ganska banal sak som har en roll av att hålla ihop grupper är skvaller. Det är något som finns inom alla folkslag, och är troligen något vi alltid hållit på med. Jag skulle tro att skvallret på Facebook, om politiker, kändisar och andra, har samma roll som ansiktena, att de ger en känsla av lugn, ro och trevnad som gör att vi vill återvända dit.

Kattfilmer är något det också pratas mycket om. Där tror jag att det är precis samma mekanism som med ansiktena och skvallret. I stort sett alla människor har haft samvaro med katter, och kroppen och hjärnan har därför kopplat ihop dem med lugn och avslappning, och därför så får vi säkert en utsöndring av lugn-och-ro hormon (bl.a. oxytocin) bara av att titta på kattfilmer.

En annan reflektion är att en sak som människan säker också gjort i hela sin historia, är att skryta över sin jaktlycka. Och vad är det vanligaste motivet som människor fotograferar och lägger upp på Facebook? Jo, mat och matlagning, det tror jag knappast är en slump.

Finns det då några problem med detta? Såklart har det många fördelar att kunna klämma in små portioner av avslappning och social samvaro sitt liv med hjälp av Facebook och sociala medier. Jag ser dock lite problem också. Det finns gott om forskning som visar att sociala kontakter är en viktig hälsofaktor. Man har till exempel kommit fram till att bristande socialt nätverk medför en högre risk att dö i förtid än rökning och andra livsstilsfaktorer. Det finns såklart en risk att Facebook blir ett substitut för verkliga sociala kontakter.

Det skulle inte förvåna mig om det är så att vi människor har lite av ett ”socialt dagsbehov”; att man mår sämre om man inte får en viss daglig dos av social kontakt, Såklart en olika mängd för olika personer. I så fall kan det lätt bli en ond cirkel här, om all livspusselstress gör att man är trött och bara hinner umgås via Facebook, och sedan mår sämre, blir tröttare och orkar med ännu mindre av verkliga, icke-elektroniska sociala kontakter.

Jag tror inte att Facebook i längden kan ersätta verkligen sociala relationer. Människor behöver träffas på riktigt för att underhålla sina sociala kontakter, så att de har vänner att vända sig till när livet blir jobbigt. när relationer sviktar eller man blir arbetslös eller krisar på något annat sätt. Om Facebook gör att de verkliga kontakterna blir mindre, vilket jag tror att det finns risk för, så gör detta att vi blir mer sårbara inför livets alla kriser och nedgångar.

Boken Gryning över Kalahari på Bokus, Adlibris
Om du vill ha hjälp med att förändra ditt sätt att använda Facebook eller andra tidstjuvar, så läs gärna mitt inlägg om att genomföra förändringar.

Recension av boken Guldbröllop

I boken Guldbröllop har psykoanalytikerparet Clarence och Gunnel Crafoord intervjuat 20 guldbröllopspar och försökt förstå vad som gjort att de hållit ihop och trivts tillsammans genom ett helt liv.

Jag vill till att börja med varna för att det här är en oförblommerat heteronormativ bok. Själva upplägget innebär en hyllning till den monogama, livslånga heterotvåsamheten. Och inte nog med det, författarna kommer också fram till att det är just de par som lyckas med detta projekt är de mest lyckliga och självförverkligade personerna. Vi pratar nivå 5 på Maslows behovstrappa. Lyckligtvis vägs det delvis upp av att författarna har en angenäm ödmjukhet inför ämnet, och är tydliga med att deras nyfikenhet är sprungen ur att de själva ”misslyckats” med detta projekt, den livslånga kärleken.

Jag som tillhör en mer diskurskritisk generation skulle väl vilja ifrågasätta lite kring slutsatserna: Hur säker kan man vara på slutsatsen av en samvariation mellan självförverkligande och livslång tvåsamhet? Finns det stödjande eller emotsägande annan forskning? Eller kan det vara så att dessa par utstrålar lycka just i denna situation, när de får besök av två forskande psykoanalytiker? Svårt att säga.

Men jag tycker ändå att boken har en hel del klokskap för oss yngre som kämpar för att få någon hyfs på våra kärleksrelationer. Det är väldigt uppfriskande med en relationsbok som inte innehåller en massa klämkäcka råd, utan som säger att det handlar om ett ganska oglamoröst dagligt slit att få en relation att bli bra på lång sikt. Man blir såklart berörd av att få vara med och följa paren genom livet och ta del av deras lärdomar och erfarenheter.

Intressant nog så är detta en bok av två psykoanalytiker vars slutsatser ligger ganska nära hur man arbetar i KBT för par, en metod som jag tror mycket på.

Det handlar mycket om att lära sig att acceptera sin partner och att inte hänge sig åt onödigt klagande och tjafsande. Att kunna låta stridsyxan vila både i dagar och veckor om så behövs, när något ämne är känsligt eller svårlöst. Och att lära sig istället fokusera det positiva såsom resor, romantik och sex.

Så om man kan stå ut med den heteronormativa ansatsen så kan jag klart rekommendera boken.

Ett litet tillägg: Jag tror ju som sagt ovan mycket på att acceptera i nära relationer, att lära sig att inte behöva ta upp småfrustrationer och så. Men om man verkligen känner att relationen är på väg i en riktning som man inte är bekväm med, då? kan man undra. I så fall skulle jag vilja rekommendera dig: Gå inte och snacka skit om din relation och din partner med närmsta bekant. Särskilt inte med personer som är notoriska singlar. För då är det lätt att samtalet går in i tongångar av att ”det där ska man ju verkligen inte behöva acceptera” och så, och det skapar nästan alltid distans i parrelationen att prata så med någon. Utan om det händer saker i din relation som du är osäker på om du vill acceptera, så prata istället med någon person som du känner är verkligt klok, och be om en uppriktig åsikt från denne. Det kan finnas en poäng att titta på om den person eller terapeut du pratar med om din relation själv är bra på att skapa bra och långvariga relationer. Ungefär som en elitidrottare väljer sin tränare; att ha människor bredvid sig som verkligen stödjer och backar upp ens långsiktiga mål är typ det viktigaste man kan ha.

– Boken på Adlibris, Bokus.

Boken Pillerparadoxen och Olle Svennings kritik

I våras kom den svenska översättningen av Robert Whitakers bok om psykiatriska mediciner och deras långsiktiga effekter, Pillerparadoxen.

Whitaker går igenom en stor del av de forskningsstudier som finns på de långsiktiga effekterna av psykiatriska mediciner och kommer fram till att mycket tyder på att det verkar finnas en kortsiktig positiv effekt men att den långsiktiga effekten verkar vara negativ. Till exempel så finns forskning som tyder på att när människor tar neuroleptika så tredubblas risken för kronisk psykisk sjukdom (mätt som att aldrig återvända till skola och arbetsliv).

Whitaker kombinerar forskning av flera slag:

  • Studier och uppföljningar av patienter med och utan medicin. Tyvärr så finns det relativt få studier som följer upp patienterna på lång sikt, de flesta nöjer sig med några månader. De studier som finns visar dock tydligt negativa långsiktiga effekter.
  • Studier där man jämfört utfall mellan grupper med och utan medicin, t.ex. före och efter införandet av neuroleptika på 50-talet. Eller mellan utvecklingsländer såsom Nigeria med låg medicinanvändning och industriländer med hög medicinanvändning. Även här tyder forskningen på att de långsiktiga effekterna är negativa.
  • Statistik som visar att sjukskrivningstalen ökat och inte minskat med ökad medicinanvändning.
  • Diverse annan forskning som visar på problem med mediciner, såsom att man funnit att hjärnan anpassar sig och förändrar antalet receptorer på nervcellerna efter ett tag, vilket riskerar att göra hjärnan mer känslig och benägen till återfall.
  • Whitaker lyfter också fram många vittnesmål från läkare och forskare som granskat hur det ser ut i vården och forskningen och utifrån detta uttrycker tvivel och kritik mot den dominerande synen på medicinering.

Slutsatsen när Whitaker på detta sätt kan väga samman olika typer av källor och forskning, att han trovärdigt kan hävda att mycket tyder på att det finns åtskilliga problem med hur psykiatriska mediciner används inom inom vården idag.

Jag rekommenderar boken till alla som berörs av psykiatriska mediciner på något sätt.

Jag skulle här kort vilja kommentera den kritik mot boken som journalisten Olle Svenning har fört fram i Aftonbladet.

Svenning påstår sig ha ”dykt ned” i facktidskrifter och intervjuat psykiater. Men medan Whitakers bok är sprängfylld av referenser till vetenskapliga undersökningar, så presenterar Svenning inte en enda forskningsreferens som stöder att Whitaker är fel ute.

Intressant nog så har Whitaker ett avsnitt som handlar om hur kritiker av medicinparadigmet tystas, och Svennings artikel följer väl detta mönster. Det finns väldigt lite fakta eller forskning som går att bemöta, samtidigt som Whitaker beskrivs i starka negativa ordalag, såsom ”rättshaverist” och ”överdriven”. Jag ska därför försöka ta upp några av de saker Svenning tar upp som problem med boken:

Han påstår att inget stöder att psykos- och schizofreni-sjuka har en bättre prognos i utvecklingsländerna. Här grundar sig Whitaker på två stora WHO-studier som såvitt jag vet anses ha en hög grad av vetenskaplighet och som visar på stora skillnader i utfallet mellan industriländer och utvecklingsländer. Schizofreni definieras som att en psykos pågår längre än sex månader, och eftersom tillfrisknandet från psykos verkar fungera bättre i utvecklingsländerna, så blir antalet personer som i slutändan får diagnosen schizofreni mindre.

Svenning säger att Whitaker drar fram ett bisarrt exempel på en framgångsrik schizofrenibehandling i Finland från 1969. Detta är en metod som kallas Open dialogue där man har samtal med patienten och dess närstående redan i ett tidigt skede, när personen bara har haft en psykos och inte alls är i närheten av schizofreni (som det ju blir om det fortsätter i sex månader). Jag undrar vad som är bisarrt i detta – samtalsbehandling för psykos och andra psykiska problem är vanligt förekommande över hela världen. Och metoden är dessutom spridd till bland annat Danmark, Storbrittanien och USA. På sidan 427 i den svenska utgåvan radas de vetenskapliga studierna av Open dialogue upp och de är från 2000, 2002, 2003 och 2006 och de är självklart publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Varför nämner Svenning årtalet 1969?

Svenning ger sedan ett exempel på en person som abrupt slutar med sin neuroleptikamedicin med katastrofala följder. Jag har läst en hel del av Whitaker och också hört honom tala flera gånger. Jag har inte hört honom uppmana någon till att abrupt sluta med psykiatriska mediciner. Tvärtom så finns på hans blogg, Mad in America, bloggaren Monica Casani som är en av dem som mest utförligt på Internet ger råd till dem som vill trappa ner mediciner och ett av hennes viktigaste råd är att inte sluta tvärt. (se också min översättning av en av hennes artiklar).

Svenning tycker också att Whitaker minimerar narkotikas roll i ökningen av psykisk sjuklighet. Min bild är att han på ett ganska korrekt vetenskapligt sätt, lägger fram statistik och fakta och diskuterar olika tänkbara förklaringar. När det gäller ökningarna i sjukskrivningstalen, så tror jag inte att han någonsin säger att han har det slutgiltiga svaret, utan han ser detta mer som ett möjligt stöd för sina teser, där mer forskning behövs. Han förnekar inte heller rollen av olagliga droger i utvecklingen, utan tar upp att detta säkert spelar in, men lämnar den tråden eftersom det inte är fokuset för boken.

Svenning påstår också att Whitaker hävdar att läkemedelsindustrin finansierar scientologerna. Det jag kan läsa mig till är att Whitaker i en mening säger att man skulle kunna fantisera om att det är så (s. 314). Detta skriver han i sammanhanget att när det kommer kritik mot mediciner och medicinanvändning inom psykiatrin, så avfärdas denna ofta genom att associera kritikerna med scientologerna, och på så vis få dem att framstå som knäppa eller extrema. Men jag kan inte se att Whitaker verkligen försöker bevisa att så är fallet, han bara konstaterar att i debatten så finns scientologerna där väldigt lämpligt för att kunna avfärda kritiker, och jag uppfattar det inte som att han verkligen tycker att någon sådan finansiering existerar.

Är då Whitaker överdriven så som Svenning påstår?

Eftersom det finns mycket forskning, artiklar och webbsidor om medicinernas fördelar, så blir det naturligt att Whitaker koncentrerar sig på nackdelarna, och då kan det förstås låta lite ensidigt. Eftersom han verkligen försöker ta fram all upptänklig forskning om långsiktiga effekter, så finns inte uttrymme att nyansera och diskutera exakt när medicin eventuellt är bra eller dålig, då skulle boken bli ännu längre. Whitaker väljer också att illustrera med några vinjetter av personer som tagit mediciner, på så vis får man en tydligare bild av hur det kan se ut. Alla dessa är människor med olika negativa erfarenheter.

Att det är svårt att hitta en ”lagom” kritisk ton när man skriver om psykiatriska mediciner tycker jag har att göra med att det finns så mycket positivt skrivet, där mycket på ett eller annat sätt kommer från läkemedelsbolagen (se t.ex. min psykologuppsats). Ska man försöka ge en nyanserad allsidig bild, eller ska man fokusera på det negativa, det som inte kommer upp så ofta i andra sammanhang?

Jag tror att det kan vara viktigt när man läser Whitakers exempel, att också tänka på att många människor tar mediciner några veckor eller månader och slutar sedan utan att det har påverkat dem alls särskilt mycket. Många av mina klienter säger till exempel ungefär att ”jag fick antidepressiva piller på vårdcentralen, men slutade efter några veckor, för jag kände inte att de hade någon effekt, och det var inte så kul att läsa om biverkningarna”.

– Boken på Adlibris, Bokus

Missa inte heller den artikel som Svenning hänvisar till och Whitakers bemötande av denna kritik.

Vill läkare jobba med att skriva ut psykpiller?

I gårdagens SvD skriver professor Hans Rutberg att det råder en ständigt ökande brist på läkare inom psykiatrin, och att detta skapar problem med patientsäkerheten.

I det stora hela så har läkare/psykiatrar i första hand om att skriva ut medicin. De har korta samtal på 10-20 minuter med patienterna som ska resultera i beslut om medicinering.

Jag har ju här på bloggen tidigare försökt lyfta fram nackdelar med psykiatriska mediciner. Bland annat så skrev jag i min psykologuppsats att perspektiv som ofta kommer bort när man pratar i termer av medicin är ett existentiellt perspektiv, samhällsperspektivet och den individuella historien.

Jag kan verkligen förstå att läkare som sökt sig till yrket för att hjälpa inte är så lockade av att sitta och vara väldigt tidspressade och ha superkorta möten och mestadels ha medicinblocket som förstahandsåtgärd. De kan såklart remittera till terapi och samtal, men de får sällan uttrymme att själva hålla på med något sådant. Läkare har ofta en steg 1-utbildning i psykoterapi, men jag har faktiskt under mina år aldrig hört talas om någon psykiater som hållit på med psykoterapi (förutom den gamla skolans psykoanalytiker som arbetar lite vid sidan om det vanliga systemet).

Peter Breggin, som själv är psykiater, pratar ofta om hur detta  paradigm bryter ner läkare och gör dem desillusionerade och utbrända. Medicinperspektivet är inte att fokusera på att det finns helt mänskliga orsaker till att folk har bekymmer och är deprimerade. Perspektivet är inte att du är deprimerad för att din pappa var känslokall och du blir mobbad på jobbet och nu behöver du ta itu med ditt liv, utan problemet är i signalsubstanserna och lösningen sitter i pillret. Jag hör mer eller mindre  varje vecka talas om personer som får piller utskrivna för problem som är helt förståeliga och hanterbara ur ett psykologiskt perspektiv, såsom livskriser, arbetslöshet, trauman, förluster av anhöriga och så vidare.

Och jag kan verkligen förstå Breggins tanke att samtidigt som detta perspektiv är skadligt för patienterna, så är det minst lika skadligt för läkarna själva. De tvingas in i en mindre mänsklig människosyn. Det tillåts alltför lite att fokusera på att förstå patienten och utveckla verkliga tillitsfulla relationer med dem de är satta att hjälpa, för sådana relationer tar långt mycket mer tid att bygga än de minuter en läkarkonsultation förväntas ta.

Vill avsluta med att berätta att detta är ett inlägg skrivet lite snabbt på en måndag, och det kan säkert uppfattas som överdrivet och onyanserat. Det finns massvis med psykiatrar som har höga etiska ideal och gör ett fantastiskt arbete på alla sätt, och det är inte säkert att all medicinförskrivning behöver vara av ondo. Det jag försöker sätta fingret på är en yrkesgrupp som ägnar en stor del av sin tid med att tänka i termer av diagnoser, signalsubstanser och mediciner – trivs de egentligen med livet?

– Boken Toxic Psychiatry av Peter Breggin på Adlibris, Bokus. Missa inte heller boken Pillerparadoxen av Robert Whitaker som nyligen kommit på svenska – om de långsiktiga effekterna av psykofarmaka. Whitaker beskriver också hur den biologiskt, medicinskt orienterade psykiatrin redan på slutet av 70-talet upplevde att de kommit till vägs ände, och att forskningen inte gett de resultat man hoppats på.
– Tillägg: Detta klipp med Daniel Carlat har siffror på hur stor del av läkarbesök inom psykiatrin som innehåller terapi.