Skäms, Henning Mankell

Såg Henning Mankell intervjuas av Anna Hedenmo i igår. De kom in på hans relation till sin son och att han aldrig bott ihop med denna utan istället bott på andra orter Sverige och världen.

Menkell serverade en rad floskler som när man ser dem igen på SVT framstår som både tarvliga och pinsamma. ”Det kanske inte var så dumt att ha en farsa som bodde i Afrika”, ”jag har inte haft så lätt att knyta an till barn utan språket” och ”han hade en fantastisk mamma och också en fantastisk styvfar” (klippet kan vara borttaget från SVT – här är seriens hemsida). På ett sätt var det kanske klädsamt att han var tydlig med att det är sonen som ska få fälla domen över om hans agerande var bra eller inte. Men samtidigt… Vad jag kan höra så uttryckte han inte ett ord av ånger. Det är som att Anna Hedenmo liksom är helt utslagen av häpnad och inte vill tro sina öron. Hon frågar om och frågar om – sitter självaste Henning Mankell, sinnebilden av den vettige, varme, engagerade och världsförbättrande mannen och bortförklarar att han svikit sin egen son?

Så, här vill jag i korthet ge terapeutens och psykologens reflektioner:

  • För att må bra behöver barn få tid, utrymme, värme och kärlek av sina föräldrar. Så länge inte en förälder mår uppenbart dåligt, så kan två föräldrar ge mer av detta än en. Det är i vårt samhälle ordnat så att det är de biologiska föräldrarna som är satta att ansvara för detta, så när en förälder är borta så leder detta normalt till sämre förutsättningar för barnet.
  • Dessutom så finns det en rad olika omständigheter kring barnet som blir problem med en förälder frånvarande. Att se andra barn med två föräldrar, skilda eller inte. Och när den ena föräldern som alla människor har tillkortakommanden, så finns för de flesta barn en annan förälder som kan ge dessa delar, men så var det inte för Mankells son.
  • Självklart har Hedenmo också en stor poäng i att det är ett svek mot mamman, hon får en dubbel börda, både vad gäller det praktiska och det känslomässiga i föräldraskapet. Vilket både hon och barnet lider av i slutändan.
  • Förutom att det på ett praktiskt plan blir mer tomt kring ett barn med en frånvarande förälder, så är det också viktigt för barnet på ett symboliskt plan. Barn är fantastiska på att tänka moraliskt och på att vända och vrida på saker. Det går då inte för barnet att komma bort från det faktum att pappan faktiskt har valt bort barnet, och valt att vara någon annanstans. Vilket barn, tyvärr, har en tendens att tolka som att det är något fel på mig, undrar vad jag kan ha gjort för fel. Som terapeut har jag mött otaliga barn med frånvarande föräldrar som går omkring med ett stort hål inom sig av undran; Varför var han/hon inte där?

Allt detta är fakta, som Henning Mankell som annars är så påläst inte verkar ha reflekterat kring.

Tyvärr är han inte ensam, men det gör inte saken mindre. Jag är liksom helt förundrad över att en så lång rad framstående och beundrandsvärda författare kan ha på det här sättet helt negligerat sina barn: Richard Bach, Aksel Sandemose, Pema Chödrön, Thomas Merton och Jan Myrdal, är några författare med hög moralisk svansföring som jag råkar känna till och tyvärr är listan nog långt längre än så. Kan någon hjälpa mig att förstå detta fenomen?

Och det är nog detta som gör mig så otroligt upprörd över Mankells sätt att prata. Det finns miljoner och åter miljoner barn som är drabbade av detta med en frånvarande förälder (oftast en pappa). Mankell, som ju har både ödmjukhet och en moralisk kompass, hade kunnat föregå med gott exempel genom att säga att han ångrade sig djupt och att det egentligen inte går att gottgöra eller reparera. Att vår värld behöver att föräldrar engagerar sig mer och inte mindre och att han där brustit å det grövsta. Att det inte finns några ursäkter, men att det bästa han kan göra nu är att prata med sonen och uttrycka sin djupaste ånger och självrannsakan.

Att prata på ett ångerfullt sätt om sitt faderskap hade varit en mycket bättre gåva till mänskligheten än många av de projekt som Mankell upptar sitt liv med. Han hade då kunnat vara en förebild för alla de föräldrar som på ett eller annat sätt brustit eller varit frånvarande mot sina barn. Med sin stjärnstatus och engagemang i världsfrågorna, ger han nu istället legitimitet till att sitta och humma kring den viktigaste frågan för vår planets framtid, hur vi tar hand om våra barn.

Poesi är motsatsen till Facebook

Som jag skrivit tidigare  har jag kämpat ett tag för att använda Internet på ett bättre sätt. Ibland när jag är trött har jag hamnat framför Facebook och strösurfat en halvtimme eller en timme, och det där har jag kommit fram till är ett väldigt onödigt sätt att lägga min tid på.

Så idag när jag satte mig ner med en poesibok, så slog det mig att Facebook och strösurfande är som godis och snabbmat, det ger en omedelbar känsla av trevnad att titta på en gullig katt eller en politiker tagen med byxorna nere, men på lång sikt så ger det inget mervärde, bara att våra liv rycks sönder i mindre och mindre delar. Medan poesi liksom är motsatsen. Det är ord som är skrivna och utvalda för att sätta läsaren i en viss stämning, ord som kräver att man tar sig tid. Att läsa poesi kan vara som att ta sig tiden att lära känna en annan människas själ på djupet.

Ord och text kan fungera så olika beroende på sammanhanget.

Jag ser dessa tendenser hela tiden omkring mig. På tåget och tunnelbanan sitter människor och surfar på sina mobiler. Och jag antalet korta tidsbegränsade anställningar ökar. Människor flyttar mer under sina liv. I en skola i området där jag bor fick jag veta att man regelmässigt skyfflar om alla eleverna i femman, utan att det egentligen är motiverat av något behov, man bara gör det. De senaste årens böcker är ofta inte skrivna för att läsas från pärm till pärm, utan är fulla med bilder och faktarutor och liknande för att förenkla blädderläsning. Weekendresor till storstäder är populärt. Överallt har vi i vårt samhälle tendensen att prioritera det snabba och kortvariga och nedprioritera det långsamma och det som behöver ta tid.

”Nice guy” – den manliga versionen av medberoende?

Medberoende är ett lite knepigt begrepp. Det kom till när man började tycka att anhöriga till alkoholister och missbrukare hade en särskild sorts personlighet, som verkade samspela med beroendepersonligheten. Det var en klinisk intuition som så småningom kom att bli ett begrepp och det har så småningom sipprat ut till det allmänna medvetandet. Jag vet att många har haft stor nytta av att se sig som medberoende och att arbeta med detta.

Samtidigt så verkar det finns ganska lite forskning på vad medberoende egentligen är, och inga tydliga erkända definitioner. När jag läser definitionerna, så är det många av punkterna som skulle kunna tyda på en bristande självkänsla eller någon form av social fobi. Jag tycker att det är lite synd att begreppet blivit så misshandlat, att man använt det i alla möjliga situationer samtidigt som det inte blivit ordentligt definierat och forskat på. Så själv använder jag begreppet medberoende i en lite mer snäv betydelse: Jag brukar beskriva det som att om man växer upp med föräldrar eller andra som har känslomässiga problem, så är det lätt att man bli en jäkel på att hjälpa andra människor med deras problem. Och detta blir ofta en livsstil, man blir en person som människor vill prata med när de har problem och i nära relationer får man en roll som problemlösare, och trivs ofta bra med människor som just har problem, för där funkar man som bäst. Man får ett överdrivet fokus på omvärlden och andra människor. Nackdelen med detta är att personen lätt kan bli utarbetad eller tappa kontakten med sin egen inre kompass, och känna sig förvirrad och tom (läs gärna vidare på min hemsida).

På ett känslomässigt plan märker jag att medberoende ofta är väldigt öppna och känsliga för andra människors känslor och stämningslägen, men har svårare att umgås och ha en givande kontakt med sina egna känslor.

Nyligen fick jag veta av en klient att det finns ytterligare ett begrepp på detta tema ”Nice Guy”.  Begreppets skapare, den amerikanske terapeuten Robert Glover beskriver män som haft en mer eller mindre frånvarande far, och en mor som kanske varit lite ensam eller haft någon form av känslomässiga problem, och då har dessa män orienterat sig nära mamman, och blivit lite medberoende, de har blivit duktiga på att prata med kvinnor och vara dem till lags och så. Konsekvenserna är ganska lika bilden av medberoende. En person som utåt sett kan se lyckad ut, men som inuti känner sig obekväm och tom. Ofta har dessa personer problem med relationer och sex. Konflikträdsla och fysiska problem såsom huvudvärk eller ryggproblem är också vanliga (se vidare på Glovers egen hemsida).

Jag vill verkligen varna för att ur ett genusperspektiv så tycker jag att detta är ett väldigt problematiskt sätt att prata. I boken ”No more mr. Nice Guy” associerar Glover ”nice guy” med ”whimp” (en nedsättande beteckning; betyder ungefär toffelhjälte). Och hela boken pratar i andan att det är något extra problematiskt med män som är för snälla.

Samtidigt så tycker jag att det här är ett viktigt ämne som behöver lyftas fram. Personer med någon form av medberoende har problemet att ha svårt att bli sedda i vården, de kommer till läkare och terapeuter med relationsproblem eller är utarbetade eller liknande, men samtidigt ser de så kapabla och lyckade ut att det liksom är svårt som hjälpare att få ett grepp om situationen. Ofta blir de hemskickade med några goda råd eller kanske ett recept på piller. Samma sak med dessa översnälla män, jag har nog själv mer än en gång som terapeut missat att verkligen ”se” problematiken hos män ur den här kategorin som besökt mig. De verkar liksom lyckade och verkligt socialt kompetenta, på ett sätt som får mig som psykolog att undra vad jag ska kunna hjälpa dem med.

Därför kan jag ändå, trots genusproblemen, rekommendera Glovers bok både till terapeuter och män (och kanske också kvinnor) som tror att de har den här typen av problem. Jag vet liksom inte några andra bra diagnoser eller begrepp som kan beskriva och förklara dessa typer av bekymmer.

Boken innehåller många bra råd av typen att göra saker som översnälla män inte vanligtvis gör, till exempel att åka iväg en hel helg och bara bry sig om sig själv, eller skriva en lista med saker som är viktiga för en själv och göra dessa saker.

Sen kan jag också tycka att Glover är lite tunnare när det gäller de bakomliggande känslorna och barndomshistorien, där skulle jag mer rekommendera att läsa böcker såsom min favoritbok Att återerövra sitt liv eller Den mörka hemligheten av Linge & Josefsson. Det finns också en risk att arbetet att förändra situationen framstår som ganska lätt i en sådan här bok, medans min erfarenhet är att det kan krävas ganska mycket möda för att arbeta med sådana här problem.

Och det här med maskuliniteten, då? Glover säger ju att dessa män på något sätt saknar kontakt med sin maskulinitet, och detta låter väl på något sätt… rimligt… Men där skulle jag vilja komma med en alternativ tolkning: När en person inte är riktigt nöjd med sitt liv, så är det möjligt att detta syns på något sätt, att man i vissa lägen liksom kan uppfatta det i utstrålningen. Och om man då har glasögonen att man är benägen att tolka detta som maskulinitetsproblem så kan man lätta tolka det som att det är där knuten ligger, medan en person med andra tolkningsglasögon skulle göra en annan tolkning, till exempel att personen kanske är trött, eller har den dålig dag, eller helt enkelt inte mår så bra psykiskt just nu.

Och hur förhåller sig detta med översnällhet till medberoende? Inget av begreppen är ju särskilt vetenskaplig etablerade, men jag skulle gissa att de är ganska överlappande. Kanske är språkbruket kring medberoende mer anpassat för kvinnor, medan vissa män kan känna igen sig mer i ”Nice-guy”-begreppet

– Länkar till boken på Adlibris, Bokus

Sommarläsning: Brené Brown om skam och sårbarhet

Här kommer ett litet tips för sommarläsningen:

På senare år har det kommit en genre som jag gillar mycket. Det är böcker som försöker relatera modern forskning till tusenåriga traditioner samtidigt som de utgår från ett personligt perspektiv.

Brené Brown har blivit en stjärna på nätet efter sitt Ted-talk för några år sedan där hon pratade om ödmjukhet och sårbarhet, och hur detta är en faktor för att klara av livets utmaningar. Om ni inte har sett hennes föreläsning så kan jag varmt rekommendera den:

Brown berättar där hur hon gjorde forskning med bland annat cancerpatienter för att försöka förstå vad för faktorer som hjälper människor att klara av de svåraste av av utmaningar. I korthet så kom hon fram till förmågan att vara sårbar och att prata om denna sårbarhet med andra var av avgörande betydelse för hur människor kunde gå vidare och hantera riktigt svåra saker som en cancerdiagnos. Och hennes föredrag, böcker och podcasts efter detta har ofta handlat om hur hon själv måste envist jobba med dessa saker för att själv våga vara sårbar.

Hon berättar också i sitt nästa Ted-talk att hon så småningom blev tvungen att titta mer på ämnet skam, för många av oss är det skam som hindrar oss från att vara öppna och sårbara med varandra.

Det som är så uppfriskande med att läsa och höra henne, tycker jag just är att hon tar tag i dessa lite tabubelagda ämnen, och att hon vågar både vara väldigt personlig, samtidigt som hon ankrar det hon säger i seriös forskning. Det är råd och förhållningssätt som verkligen går att applicera på sitt liv och vardagen så som den pågår här och nu.

Nu har hon också blivit översatt till svenska under titeln Mod att vara sårbar.

Hennes ”10 vägskyltar” på väg mot ett helhjärtat liv, som hon kallar det vill jag gärna skicka med som något att begrunda i sommar:

  1. Att utveckla och vårda sin autenticiet: Att släppa taget om vad andra tycker.
  2. Att utveckla och vårda medkänsla med sig själv: Att släppa taget om perfektionism.
  3. Att utveckla och vårda en envis själ: Att släppa taget om att bedöva sig och maktlöshet
  4. Att utveckla och vårda tacksamhet och glädje: Att släppa taget om bristtänkande och rädsla för det mörka.
  5. Att utveckla och vårda intuition och lita på det man tror på: Att släppa taget om behovet av visshet
  6. Att utveckla och vårda kreativitet: Att släppa taget om jämförelse med andra.
  7. Att utveckla och vårda lek och vila: Att släppa taget om utmattning som en statussymbol och prestation som ett mått på människans värde.
  8. Att utveckla och vårda lugn och stillhet: Att släppa taget om oro som en livsstil
  9. Att utveckla och vårda meningsfullt arbete: Att släppa taget om självtvivel och ”det man förväntas”
  10. Att utveckla och vårda skratt, sång och dans: Att släppa taget om att vara cool och ha kontroll. (min översättning)

Några andra böcker i samma genre forskningsbaserade självresor som jag också uppskattar mycket är:

– Boken Mod att vara sårbar på Adlibris, Bokus.

Är autism ärftligt?

Jag har tidigare skrivit om tvillingstudier och ärftlighet, och idag ser jag att Karin Bojs i DN rapporterar att man i en stor studie funnit att autism är 50 % ärftligt.

När jag gick på psykologlinjen för ca 7-8 år sedan, så fick vi lära oss att autism var 90 procent ärftligt, och detta presenterades som hårda, etablerade data. Det var bara det att när jag försökte ta reda på varifrån denna uppgift kom, så hittade jag en gammal studie, från 80-talet med cirka 30-40 tvillingpar, och inget mer. Och det är denna enda studie som gjort att autism fått ett sådant rykte om att vara ovanligt ”genetiskt” orsakad.

För mig visar denna nya forskning hur färgat detta område – arv kontra miljö – är av tyckanden och politik. Ena stunden är det 90 %, den andra stunden är det 50 %.

Och även siffran 50 % är på flera sätt problematisk – se mina tidigare inlägg:
Arv och miljö och psykisk sjukdom
Vad säger egentligen tvillingstudier?

Att inte prata illa om andra

Förra veckan skrev jag om grön FAP och att man bedriva psykoterapi i en anda av att vilja skapa en bättre värld. I det här inlägget tänkte jag fundera lite över en sak som jag tycker knyter an till detta ämne. Det handlar inte om faktiskt kemisk nedsmutsning av vår natur, men om en slags känslomässig nedsmutsning.

Jag skulle vilja att vi pratade mer om vilka värderingar vi har i stort och smått, och en sådan fråga som jag tycker det pratas om för lite är problemen med att prata illa om andra människor som inte är på plats.

Jag tänker så här: Ibland blir man utsatt för saker som känns jobbiga från andra människor. Då känner vi ofta ett behov av att prata och lätta våra hjärtan, och ofta gör vi detta med en vän eller kompis. Problemet är att det då lätt skapas en slags känsla av förtrolighet med den vännen och samtidigt något slags känsla av ogillande eller fiendeskap mot den person man pratar om. Ofta hamnar man i något slags ”vi-och-dom-känsla”. Har du någon gång kommit in i ett rum och känt att man just pratat om dig? Då vet du nog vad jag menar. Det kan handla om en obekväm tystnad, eller blickar som kommunicerar detta ”vi-och-dom”. Det är också väldigt svårt att hantera för den som är utsatt, för man har ju liksom inga bevis att ta upp.

Om jag får tillåta mig att prata om ett idealfall så är det att man först vänder sig direkt till den personen som kränkt en och på ett fredligt sätt tar upp problemet, och sedan om man inte blir positivt mottagen, så måste man också jobba på att acceptera läget, istället för att skynda sig att prata med någon annan som saken. Observera att jag säger att detta är ett idealfall, till exempel kan det hända att jag har en chef som allmänt är känd för att såra människor och att jag får en jobbig utskällning av denna chef, och om jag då vet att chefen redan har fått feedback på sitt beteende, då kan jag som underställd vilja välja att inte skapa mer problem på jobbet genom att inte ta upp vad jag tycker och känner med den chefen.

Och mycket av sådant här ”prat om andra” sker väl i en gråzon där vi tycker att vi försökt ta upp problemet med personen men inte blivit hörda. Och jag vill verkligen inte säga att jag tror att det finns några enkla lösningar på dessa situationer. Värdet av att man får vädra sina känslor med någon annan måste ställas mot problemet med den distans som skapas mellan de som pratar och den den de pratar om.

Att skämta om en person som inte är på plats är också i något slags gråzon. Ibland har jag upplevt skämtande som enbart känts varmt och vänligt mot personen, och detta tror jag inte skadar så mycket. Men ofta smyger det in sig toner av ironi och dold kritik mot personen man skämtar om, och detta vill jag också räkna in i ”skitprat som skadar”.

I den terapi jag arbetar med, integrationsterapi, pratar vi om att vi har olika försvar som gör våra liv enklare, för att de hjälper oss att inte känna så mycket smärta, sorg och rädsla. Ilska har ofta funktionen av att slippa känna jobbiga känslor såsom rädsla, smärta och kränkthet, utan istället får man fokusera på den andre och kanske känna sig lite överlägsen denne. Vi kallar ilska för falsk makt, för vi tror att den springer ur barnets maktlöshet, att barnet genom att vara arg, skapar en falsk känsla av makt, samtidigt som barnet egentligen är väldigt maktlöst och utsatt. När vi pratar illa om någon annan kan det vara en poäng att titta på om det kan vara ett utslag för falska makt. Jag kan vilja på djupet meditera över vad det är som gör att jag vill skapa detta avstånd till personen jag är arg på.

Samtidigt är detta prat om andra också ett sätt att känna något slags gemenskap med någon. Så när man är på väg att börja prata illa om någon annan kan man också vilja fråga sig om det är något som lockar i att ha den där mysiga gemenskapen av att ha en gemensam fiende. Kanske känner man sig i grunden lite osäker, oälskad eller mindervärdig med den här vännen som man vill anförtro sig till. Då finns det en poäng att istället titta på dessa känslor, istället för att börja prata illa (i termer av försvar skulle negativt prat om andra kunna vara tecken på falskt hopp).

Så för att sammanfatta: För mig kan terapi, meditation och annan självutveckling stå för värderingar om att istället för att prata negativt om någon annan, välja att titta in i sig själv och umgås med sina mer ljusskygga och sårbara känslor. Det kan vara osäkerhet, rädsla, kränkthet, smärta, hämndbegär, skam och liknande. Om vi blir bättre på att umgås med dessa sidor av oss själva, så kan vi minska den börda av känslomässig miljöförstöring som skitprat kan skapa.

Några råd om hur man kan tänka om man känner att man är på väg att lätta sitt hjärta om någon icke närvarande person:

  • Har jag verkligen gjort mitt yttersta för att kommunicera med personen ifråga? Att använda punkterna i giraffspråket kan vara ett bra tips för att maximera chansen för att nå förståelse.
  • Har jag försökt odla medkänsla med personen? Den här texten av buddhistmästaren Thich Nhat Hanh ger tips på hur man kan arbeta med ilska.
  • Om jag praktiserat detta, men ändå känner att jag behöver få ventilera problemet med någon annan, då kan det vara bra på att även här fokusera på punkterna i giraffspråket. Det är stor skillnad på att säga ”personen x gjorde det här och det här, och detta fick mig att känna mig fullkomligt förkrossad och utelämnad”, och att komma med bedömningar och värderingar av personen, till exempel ”han har faktiskt narcissistiska drag, och så har jag hört ryktas att han är otrogen mot sin fru, och …” Det som mest skapar negativ energi och distans och vad förstör miljön mellan människor, tror jag är när vi hamnar i att sätta etiketter på den vi talar om, eller när vi spekulerar om den personens liv, eller sprider vidare vad andra har sagt om personen.
  • Att också prata om vad det är personen väcker i mig kan också mjuka upp samtalstonen och ta bort udden från den andre. När min son har raseriutbrott kan detta väcka känslor från tidigare tillfällen när jag varit utsatt för jobbig ilska, och det är ofta detta som är viktigast att prata om.
  • Befinner man sig i en grupp, i en terapisituation, i en familj eller på en arbetsplats där det förekommer mycket ”prat om andra” kan jag verkligen rekommendera att man tittar närmare på varför det är så, och om det inte förändras kan man vilja minska ner på sitt engagemang där.
  • Att inte prata illa om andra är verkligen ett område där jag tror att vi kan vara förebilder för våra barn, helt enkelt genom att inte göra det framför dem. Och om barnet säger ”mormor är dum”, kan vi försöka översätta det till giraffspråket genom att säga ”blev du ledsen när mormor inte kom och grattade dig på födelsedagen?”