Vad kan lugna en stressad person?

Jag fantiserar ibland om att köpa en hund och i samband med detta så trillade jag in på sida som erbjuder stressade och utarbetade rehabilitering med hästar och hundar. Och de hävdade att det finns vetenskapligt stöd för detta. Då slog de mig att när läkare och psykologer träffar stressade idag så brukar man nog oftast rekommendera vila, motion och mindfulness, men att vi borde bredda råden.

Allt som ger oxytocin till kroppen borde vara bra, och det kan man få av många olika saker. Exempel på vitt skilda stressreducerande aktiviteter kan vara:

  • Vara i naturen – se forskningshänvisningar här.
  • All positiv kroppskontakt torde vara av godo. Till exempel: Brottas och tumla runt med barn. Kontakt med djur. Ridning. Aikido. Pardans. Sex och onani. Massage och kroppsbehandlingar. Har man inte tillgång till någon som masserar så finns det massor av olika tekniker för självmassage, t.ex. Do in.
  • Körsång
  • Floating – ligga i flyttank.
  • Motion i lagomna doser. Att bli lite andfådd är oftast positivt och stressreducernade, men varning för att vissa personer som är i närheten att bli utmattade sätter igång och tränar väldigt hårt, vilket kan försämra tillståndet. Utarbetade personer bör också vara försiktiga med styrketräning, som medför ganska starkt slitage på kroppen.
  • Yoga, taichi, meditation och liknande har en bra forskningsbas.
  • Att i lugn och ro sitta och prata med andra människor är något som vi antagligen ägnar alldeles för lite tid åt i vårt samhälle, och jag är övertygad om att detta har en viktig stressreducerande effekt.

I vårt stressade samhälle där vi får alldeles för lite av såna stressreducerande aktiviteter är det många som befinner sig i något slags gråzon där man kan fungera normalt, men att kroppen samtidigt börjar ta stryk av stressen, en gråzon mellan normalfungerande och utbrändhetskollaps.

När jag träffar någon som börjar närma sig utmattning, så är det ofta som att stressnivån ”fastnat” på en hög nivå. Det kan yttra sig som sömnsvårigheter, att inte kunna koppla av när man är med vänner och familj, att det tar hela semestern att bara gå ner i varv till en normalnivå.

När man ska vända en sådan negativ utmattningsspiral,  tror jag ovannämnda aktiviteter och liknande är väldigt viktiga.

Men jag passar också på att påpeka att för de flesta som på något sätt berörs av utmattning, stress och utbrändhet, så finns det också andra frågor kring livsstil och psykologi som man behöver ta itu med. Såsom att ha lagom med arbetsuppgifter hemma och på jobbet, och att lära sig att säga nej.

Ett boktips i ämnet skulle kunna vara: Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi av Giorgio Grossi (Adlibris, Bokus). Jag kan också varmt rekommendera boken Diagnos Duktig (av Sjögren och Ernsjöö Rappe).

Viktväktarna – förklara er!

För en tid sedan skrev jag om Julia Skotts bok Kroppspanik. Bokens budskap är att om vi slutade att fokusera på kilon hit och dit och istället fokuserade på att hitta rimliga och långsiktiga motions- och dietvanor, så skulle mycket vara vunnet, både vad gäller psykisk och fysisk hälsa.

Jag kan inte låta bli att kommentera att Leila Lindholm nu lanseras som viktväktarambassadör. De senaste åren har viktväktarna kört stora reklamkampanjer på stan och i TV, med personer som absolut inte ser ut att ha någon riktigt ohälsosam nivå av övervikt.  Och Leila Lindholm har jag sett många gånger flimra förbi på TV:n utan att någonsin tänka att hon är tjock eller överviktig. Kampanjerna kommer förstås i januari, när många just frossat lite under julen, och man känner sig lite extra glåmig på grund av det svenska mörkret och slasket.

Leia Lindholm blir för mig som en symbol för vår schizofreni i förhållande till mat och vikt. När hon har varit TV-kock har hon med sitt inbjudande leende lockat oss att laga och njuta av god mat, hon har till och med skrivit en bok om kakor. Och nu är hon ”viktväktarambassadör” med budskapet att man ska banta bort sina ”mammakilon”. Samtidigt visar Julia Skott på forskning som säger att den mänskliga kroppen helt naturligt har en tendens att öka i vikt med åren, kopplat till bland annat förändrad hormoninsöndring.

Lindholm skriver på Viktväktarnas hemsida att viktnedgången handlar om hälsa och välbefinnande. Efter Skotts granskning, tycker jag att Viktväktarna måste komma fram och visa upp forskning som stöder att den här typen av viktnedgång verkligen är motiverad ur ett hälsoperspektiv.

Socialdemokraten som snattade whisky

I veckan kom nyheten att det socialdemokratiska oppositionsrådet i Stockholm, Tomas Rydin, tagits fast för att ha snattat en flaska whisky, och när detta kom ut valde han att ta time-out.

Det som utmärkte rapporteringen var att Rydin hade svårt att förklara hur det kommit sig att han snattat whiskyn, bara att han skämdes oerhört. Han förklarade ungefär att han haft för avsikt att gå och köpa alkoholfritt vin, och så bara liksom, ähum, blev det så där.

Min reflektion är att det är rörande hur det mänskliga sinnet fungerar ibland. Det låter som att Rydins hjärna har delat sig i två delar, som inte riktigt klarar av att kommunicera med varandra. En del som är fast besluten att aldrig köpa alkohol. Och en annan som bara är så väldigt sugen på lite whisky. Och så löser liksom kroppen problemet åt honom genom att stoppa in en whiskeyflaska innanför rocken, och den delen av hjärnan som är S-politiker och håller låda i Stadshuset, kan liksom inte förklara vad som egentligen hände.

Som psykolog och terapeut tänker jag såklart på att det är precis sådana här inre konflikter där man kan hjälp av att gå i samtal och reda ut hur de olika delarna av sinnet ska samarbeta. Men när jag läser om att Tomas Rydin snattat whisky och nu är borta från politiken på obestämd tid, så blir min främsta reaktion det är så enormt rörande att vi människor går omkring med så mycket irrationalitet och komplexitet inom oss. Lite whiskeysug en lördag och en hand innanför rocken och en politisk karriär är kanske utraderad.

Läs rapporteringen i DN, SvD.

Recension av Kroppspanik av Julia Skott

I höstas kom en ny bok om vårt samhälles relation till våra kroppar ut, Kroppspanik med undertiteln: Fett, lögner och sjukt onödig ångest.

Något som jag gått och funderat på sista tiden är om det egentligen är någon poäng med alla dessa viktminskningsråd som finns överallt, inte minst inom sjukvården. Som jag förstått det så finns forskning som visar att mindre än 10 procent av dem som följer en viss viktminskningsdiet har gått ner i vikt efter 5 år. De flesta som provar en ny diet håller i detta 2-3 månader och börjar sedan gå upp igen. Det verkar ha både med psykologiska faktorer och rent fysiologiska att göra, såsom att kroppen går ner på sparlåga och förbränner mindre när man gått ner i vikt. Observera att detta gäller viktväktarna, LCHF, och alla andra dieter, inklusive ambitiösa vetenskapliga upplägg med noggranna efterbehandlingsprogram.

Är det då verkligen vettigt att överhuvudtaget rekommendera människor att försöka gå ner i vikt? Borde man inte snarare betrakta dietande och bantning som en verklig hälsofara? Jag menar: Om man vetenskapligt kan belägga att dietande leder till viktuppgång, även om man använder ett state-of-the-art vetenskapligt upplägg, då är det ju så att varje person som dietar statistiskt sett kommer att öka något kilo på en redan överviktig befolkning.

Den här boken tar upp sådana frågor och många närbesläktade på ett underhållande och lättfattligt sätt. Om en s.k. överviktig person (som har ett högt BMI – vilket boken i och för sig ifrågasätter nyttan med att mäta), när han/hon kommer till doktorn blir rekommenderad att gå ner i vikt för att må bättre, så vet man att den personen, om den gör som läkaren säger, statistiskt sett kommer att vara minst ett halvt kilo tyngre fem år senare. Och det som är riktigt sorgligt är att man ofta rekommenderar motion som ett sätt att gå ner i vikt. Vilket för det första knappast har vetenskapligt stöd. För det andra så när alltså minst 90 % av dem som försöker motionera för att gå ner i vikt, inte går ner i vikt, så finns en stor chans att de ger upp och återgår till soffan. Vilket är en enorm skada för folkhälsan. Skott menar, och jag tycker hon har helt rätt, att fokus borde ligga på att hitta långsiktigt hållbara former att röra på kroppen. Och också, om någon verkar ha ett ätbeteende som leder till viktuppgång, behöver man såklart titta på de psykologiska orsakerna. Är personen ensam, ledsen, eller uttråkad i sitt liv?

Och även om en heta potatisen LCHF har Skott kloka saker att säga: Det finns såklart en stor poäng med att satsa på att minska intaget av socker och snabba kolhydrater, och balansera blodsockervärdet, så att sötsuget minskar. Men problemet är att om man från början känner behov av att prova LCHF, så finns en stor chans att man är en person som verkligen gillar godis (eller chips eller liknande), och efter en tid utan godis, så kommer man psykologiskt vara väldigt sugen på detta, vilket gör att man riskerar att överäta godis så fort man släpper den striktare varianten av dieten. Vilket de flesta gör förr eller senare.

Skott tar också upp massa andra galna företeelser i vårt förhållande till mat. Varför ska det till exempel finnas en extra vikthets kring bröllop? Varför kunde man inte i stället tänka att man skulle ingå äktenskapet i en anda av att vara oändligt lycklig och tacksam att man är precis den man är?

Så slutsatsen blir: Tack Julia Skott för denna bok, hoppas den sparar många från onödig vikthets.

Boken på Adlibris, Bokus

Har du en förälder som är/varit psykiskt sjuk?

I mitt förra inlägg skrev jag om borderlinepersoner och narcissister, och i det här inlägget tänkte jag fortsätta lite med hur det är att ha en förälder som har sådana och andra psykiska problem.

Vilken skada lider barnet?

När jag träffar barn och vuxna som har vuxit upp med en deprimerad förälder brukar jag försöka räkna upp olika saker som kan skada barnet i den miljön.

  • En deprimerad förälder har ofta alltför lite energi att leka med sina barn. Och lek är barnets viktigaste språk, så denna brist på lek kan få barnet att känna sig ensam och lämnad.
  • Deprimerade föräldrar har ofta lätt att bli arga, och detta drabbar mycket ofta barnen. Ilskan gör barnen rädda och att de tar på sig onödig skuld.
  • Att se en förälder ligga länge i sängen eller på annat sätt vara passiv är ofta väldigt skrämmande och helt enkelt hemskt för ett barn.
  • Stämningen kring en deprimerad person blir grå och mörk och tråkig, vilket påverkar barnet. Barn behöver känna optimism och framtidstro och växa upp i en miljö där positiva känslor dominerar.

Det känns bra för mig att räkna upp så här, för ofta har klienten tänkt på vissa aspekter, men inte alla. Det brukar kännas befriande bara att se problemen i deras hela vidd. Punkterna ovan gäller säkert för många psykiskt sjuka föräldrar med olika diagnoser, och om du har en förälder som inte varit deprimerad men haft något annat problem, så kan du kanske göra din egen lista på saker som skadat dig.

Sveket mot sanningen

Även om det normalt sett finns många konkreta saker som blir problem för ett barn när en förälder har psykiska problem, så finns det en aspekt som lätt är lite dold och svår att se. Det är att barn har en sån enorm lojalitet mot sina föräldrar och när de ser dem må dåligt eller agera på ett skadligt sätt, så har barn inte möjligheten att ifrågasätta och förstå det som händer, utan barn vänder oftast såna saker mot sig själva. Och psykiskt sjuka personer har ofta svårt att se vidden av sina egna problem och inför barnet be om ursäkt och erkänna problemen.

Detta gör att barnets integritet och känsla för moral och sanning blir kränkt. Barnet börjar tvivla på sin egen inre kompass, sin egen vilja. Eller så utvecklar barnet inte alls någon sådan inre kompass.

Och även om många barn får något slags erkännande av problemen när föräldern får en diagnos, så kan de här problemen med att känna sin egen sanning och vilja sitta i länge och jag tror att det är på den här punkten som terapi kan vara väldigt viktigt. Svårigheter med den här inre kompassen kan leda till svårigheter att hitta en lämplig kärlekspartner som man trivs med på lång sikt. Man kan också få problem att sätta gränser på jobbet och i relationer, eller med att göra val i största allmänhet.

Apropå det förra inlägget, så kan jag tänka mig att personer med s.k. ”Störningar med dramatiska och impulsiva beteendemönster” – dvs borderline, narcissism och psykopati, att dessa personer kan ha särskilt svårt att inför sina barn erkänna och kännas vid sina problem. Barn till föräldrar med dessa störningar blir ofta utsatta för stor skuldbeläggning, där föräldern helt förnekar att problemen funnits.

Hur ska kontakten med en sådan förälder se ut när barnet är vuxet?

Kontakten mellan det vuxna barnet och föräldern blir ofta komplicerad. Dels för ovannämnda problem, det är så mycket smärtsamt som hänt, och föräldern har ofta väldigt svårt att inse och erkänna vidden av skadan de orsakat. Dessutom är det tyvärr många med psykiska problem som inte blir bättre, och då tvingas barnet hantera att problemen fortsätter även när man är vuxen.

Det här blir ännu mer svårt och komplicerat av att de flesta barn till en psykiskt sjuk förälder har de nyss nämnda problemen med överdriven lojalitet och brist på en egen inre kompass.

I de här komplexa frågorna kan jag såklart inte ge några generella råd. Men om du känner igen dig i den här problematiken, vill jag verkligen uppmana dig att söka hjälp. Vissa vill söka upp en terapeut direkt, andra vill börja allmänbilda sig genom att läsa på nätet och i böcker (se boktips nedan).

För mig är det viktigt att slå fast att när man är vuxen så är föräldrarna först och främst andra vuxna, och man har rätt att kräva ungefär samma saker av dem som man skulle kräva av sina vänner. Grundläggande respekt och vänlighet och att man ber om ursäkt när man gjort något tokigt, till exempel. När föräldrar brister i detta är det helt legitimt att som vuxet barn vilja ta ett större avstånd på något sätt.

Jag vill också säga att det tyvärr förekommer att terapeuter på olika sätt uppmuntrar eller sätter press på klienter att upprätthålla en kontakt med knepiga föräldrar, eller att förlåta dem. Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om detta. Enligt min mening finns det inget självändamål i att förlåta eller försonas med sina föräldrar, utan det är en process där båda parter måste deltaga på lika villkor. Och tyvärr är det ganska vanligt att föräldrar inte är beredda att verkligen lyssna och ta in det barnen säger om sin barndom.

Läs vidare: En klassiker inom detta ämne är Flodhästen i vardagsrummet av Tommie Hellsten (Adlibris, Bokus). Den handlar om alkoholism i familjer, men passar också på många familjer med psykisk sjukdom. När det gäller ”Sveket mot sanningen” så tycker jag Alice Miller är den som bäst beskrivit detta. Tyvärr är hennes böcker på svenska slutsålda på förlaget för närvarande (aug. 2013)

Missa inte heller mitt tidigare blogginlägg om att förlåta sina föräldrar som nämndes ovan.

Har du en narcissist eller borderlineperson i din närhet?

TILLÄGG och VARNING: Den här artikeln är skriven för människor som känner att någon i deras närhet har allvarliga problem med ilska och/eller ömsesidighet i relationer. Jag valde att använda orden ”narcissist” och ”borderline” i rubriken för att människor skulle kunna hitta artikeln på nätet. Det innebär inte att alla människor som berörs av dessa etiketter har sådana problem som beskrivs i artikeln, utan dessa diagnoser är mångfacetterade och bör användas med yttersta försiktighet. Jag beklagar också att det blir en negativ bild av dessa personer, de har självklart också många bra sidor. Se vidare diskussionen i kommentarsfältet /Daniel

När jag skrev om destruktiva relationer, lovade jag att återkomma med tips om destruktiva personer. De senaste åren har det kommit många böcker och hemsidor kring narcissister och den skada dessa kan orsaka för andra. Jag har tidigare här på bloggen ifrågasatt den här typen av psykiatriska diagnoser, men oavsett vad man använder för benämningar av problemet, så finns det vissa personer som verkar ha allvarliga problem med att etablera respektfulla och ömsesidiga relationer med omvärlden, och som därför orsakar skada hos andra.

Några gemensamma drag hos dessa personer kan till exempel vara:

  • Problem med ömsesidighet – det är alltför mycket personens egen sanning som gäller i relation till andra
  • Stora känslosvängningar – personen svajar mellan ytterligheter. Ena dagen tycker personen att socialdemokraterna är bra, nästa dag är de inte vatten värda.
  • Kränkande behandling av andra. Exempelvis fysiskt eller verbalt våld. Eller ekonomiskt utnyttjande.
  • Lögner, halvsanningar och manipulation av fakta.
  • Svårigheter med att be om ursäkt och se sin del i konflikter.
  • Ett överdrivet behov av att kontrollera situationer och personer

Ett problem med människor med starka känslomässiga problem är att det verkar som att andra människor liksom ”dras in” i dessa människors problematik. Märker man att en person har lätt att bli arg, och man har en sådan person nära inpå sig, så är det naturligt att börjar agera för att personen inte ska bli arg, och om man fortsätter att anpassa sig efter personen kan man nästan till slut känna att man ändrat hela sin personlighet.

Det finns mycket skrivet på internet om detta problem, och jag vill påminna om att det såklart finns nyanser i detta. Alla som har problem med ilska behöver inte ha en allvarlig psykisk störning. Råden i den här artikeln kan vara relevanta i olika hög grad för olika personer i olika situationer.

Några råd är i alla fall:

  1. Börja med att fråga dig: Finns det några allvarliga hot mot din eller dina närståendes liv och hälsa? Om du upptäcker att du har en person i din närhet som verkar ha allvarliga problem av den här typen, så kan det vara en bra idé att börja med att se över vad som verkligen är akut hotat i ditt och dina anhörigas liv. Exempel är om du lever med våld i en nära relation eller hot om våld. Eller om du har lånat ut ditt kontokort till en person som inte är att lita på ekonomiskt, som kanske har spel- eller shoppingberoende. Eller om du låter dina barn vara själva med en person som kan vara verbalt, fysiskt eller sexuellt kränkande. I dessa fall behöver du omedelbart göra något åt situationen. Ta hjälp av en vän eller en kvinno/mansjour om du har svårt att hantera situationen själv. Det kan också vara viktigt att ta hjälp av andra för att göra själva bedömningen av situationen. Du kan vilja fråga en vän: ”Ser du att det finns något i min relation till X som är verkligen bråttom att göra något åt?”
  2. Om du känner dig trygg i att du hanterat det mest akuta i relation till personen, så kan det vara bra att jobba med den förvirring som många känner i förhållande till sådana här personer. Här skulle jag vilja rekommendera att man arbetar med något slags terapi eller liknande för att komma fram till hur man själv påverkas av problemsituationen. Kanske liknar personen någon som funnits i ditt liv tidigare eller i din barndom, och detta försvårar för dig att agera adekvat mot personen. Ett tips är boken Att återerövra sitt liv, som jag tycker enkelt beskriver hur man kan arbeta med problem från barndomen. Eftersom du i redan har tagit itu med det allra viktigaste, kan du låta detta steg ta sin tid. Min grundtanke är att om man arbetar med sina egna känslor i förhållande till en problematisk relation, så kommer man efterhand komma fram till ett moget beslut hur man vill gå vidare i relationen.
  3. Jobba med din kommunikation. När du känner dig mogen, kan det vara läge att försöka kommunicera klart och tydligt med personen. Det är dock inte alls säkert att det är en bra idé att överhuvudtaget försöka kommunicera med en sådan här person. Det är också möjligt att du har fakta som säger att det helt bortkastad tid att kommunicera med personen. Det är inte ovanligt att man hamnar i ett medberoende och gång på gång försöker övertyga personen om att han/hon är på fel spår och behöver söka hjälp. Då kan det vara viktigt att avbryta dessa försök. (BIFF-metoden verkar vara ett bra sätt att kommunicera med sådan här personer).
  4. Om du vet att personen har allvarliga problem med ilska, så blir det troligen till slut fråga om att göra en planerad, försiktigt reträtt, så att du etablerar ett avstånd från personen, samtidigt som du minimerar risken att drabbas av personens ilska. Att helt enkelt prata mindre med personen och ”bli en tråkig person” är en strategi. Se vidare i länkarna nedan.

I nästa inlägg tänkte jag vända mig till barn till människor med allvarliga psykiska störningar.

Jag kan rekommendera boken Stop Walking on Egghells av Mason och Kreger (på Adlibris, Bokus). Den fokuserar på hur man kan hantera att ha en anhörig som har borderline, men borde också vara användbar för andra liknande problem. Kreger driver också BDP-central som har många bra artiklar inom ämnet.
Här är en annan psykolog med bra tips i sammanhanget. Och här finns en artikel från SvD.