Veckans löpsedelsskandal är att Anna Wahlgrens dotter, Felicia Feldt skrivit en bok och berättat om hur det var att vara barn till föräldragurun. Media älskar att bygga upp ikoner och se dem falla.
Jag har inte läst boken, men en sak jag vill blogga om i det här är att när Feldt konfronterade AW med saker som hänt i barndomen, så kastade hon från sig kritiken och hävdade att hon var “världens främsta barnuppfostrare”.
Tänk vad världen skulle vara bättre om vi alla som föräldrar kunde erkänna våra fel och brister och bara lyssna icke-dömande på det våra barn har att säga!
Den här attityden när föräldrar helt förnekar det de gjort och sitt ansvar för barnens mående, tror jag är något av det mest skadliga som finns (läs gärna mer i Alice Millers böcker om detta).
En liten sak till: Under Dan Josefssons recension frågar någon vilka brister som finns med Anna Wahlgrens böcker. Som jag förstått det så är vanlig, mjuk och kärleksfull kroppskontakt mellan föräldrar och barn både anknytningsskapande och lugnande och kan hjälpa barn att sova (se mitt blogginlägg om sömnmetoder). Anna Wahlgren rekommenderar istället att lägga barn i vagn och köra den över en tröskel eller att buffa barnet bestämt i baken. (bara ett exempel på hur hon relaterar till anknytningsforskningen).
Önskar alla läsare en riktigt god jul med detta videoklipp:
Ber om ursäkt om det syns dåligt. De har byggt ett högt torn av kuddar i soffan och Larry säger att det är “min snygga mur” mot barbarerna, och flickan berättar att hon är en barbar och kan komma in genom väggen.
Jag tänkte att detta kunde vara ett exempel på hur enkelt det kan vara att ge sig in i lekar med sina barn. Den här leken har flera av kännetecknen på en bra lek:
Det finns en ramberättelse, om än väldigt enkel om en människa och en barbar
Barnet får känna sig mäktigt, det vi kallar power-reversal. Barn är maktlösa och obetydliga en så stor del av tiden att de mår väldigt bra av att få spela roller som innehåller motsatsen, att vara stark eller hjälte eller så.
Gott om uttrymme för kärleksfull brottning och kroppskontakt, vilket barn knappast kan få för mycket av i vår stressade värld.
Den vuxne tar i och larvar sig och överdriver, vilket brukar leda till
Skratt
Läs mer om lek här på bloggen: serien Att leka med barn och inläggen om boken Playful Parenting (på engelska). Ett julklappstips kan vara den härliga boken The Art och Roughhousing av Anthony DeBenedet och Lawrence Cohen (i videon ovan), med underrubriken Good Old-Fashioned Horseplay and why Every Kid Needs it (på Bokus; AdLibris).
Vi skulle väl alla önska att våra barn växer upp till kreativa individer som har förmågan att tänka utanför det förväntade och som sätter samman olika fakta och resurser på nya sätt. Jag tänkte här komma med tre tips på saker vi som föräldrar kan göra för att öka möjligheterna för barnen att behålla och utveckla sin kreativitet.
Första rådet: Säg ja så mycket du bara kan!
Det är väldigt lätt att vi som föräldrar fastnar i att säga nej till det mesta som våra barn föreslår. Sitta i vardagsrummet och äta middag? Nej. Vara vaken till klockan tolv och titta på stjärnorna? Nej. Blanda senap och ost och kaksmulor och steka det på spisen? Nej, det blir för bökigt…
Vi glömmer nog alltför ofta bort att dessa förslag är en del av barnens livsenergi, en omistlig del av deras kreativitet och sätt att vara. För dem är världen lite som ett stort smörgåsbord med oändliga möjligheter. Bara alla ingredienser som finns i ett kök, och att få prova att kombinera dem och göra olika saker med dem…
Så jag tror att vi behöver försöka omprogrammera oss till att säga ja till betydligt fler saker. För någon vecka sen var jag ute och gick och sonen cyklade. Han såg en väg som han aldrig hade varit på och undrade om han kunde få cykla den vägen. Min första ryggmärgsreaktion var att säga ett trött nej. Det var en jobbig backe där som han säkert skulle bli trött och gnällig av. Jag hade redan planerat att gå en annan väg. Och vi skulle bara komma fram 50 meter bort, det skulle inte göra någon skillnad. Jag kunde nog hitta argument mot det. Men sen slog det mig att det här fanns en möjlighet att låta honom få som han ville. Och att det egentligen inte ens var särskilt besvärligt. Och det fick honom att känna att han kunde utforska något, komma med en idé.
Det är nog två aspekter som är viktiga här för ett barn: Dels möjligheten av ett slutresultat som är spännande eller intressant. Och processen, att få experimentera, bestämma, improvisera. Detta är kanske särskilt intressant nu i nobelpristider när man ser att många viktiga upptäckter faktiskt varit forskare som varit hånade, men som gått sin egen väg (t.ex. Årets kemipristagarae Daniel Shechtman).
Man kan faktiskt prova att gå en annan väg hem, när ens barn vill det. Man kan ta sig tid att stanna upp vid den där annorlunda stenen eller vad det är på vägen till dagis eller skola. Ber barnet att få ha senap i pannkakssmeten, kan man säg att man själv kanske inte är så lockad, men de kan få prova att göra en senapspannkaka. Mycket av det barnen ber om kostar ganska lite i tid och energi och förutom att bejakandet av detta kan öka barnens kreativitet så kan det göra att känslan av värde och självkänsla ökar, för den vägg av bestämmande och kontroll som barn ofta möter i vuxenvärlden blir mindre hård och ogenomtränglig.
[del 2 och 3 i serien om kreativitet kommer snart...]
My favorite comment was from a five-year-old boy, as he entered the room where children and grownups were running around, wrestling, and throwing pillows: “Finally a normal world.” Larry Cohen rapporterar från sin Roughhousing-resa i Rumänien
Jag ser en del barn omkring mig som verkar tydligt blyga och försiktiga, så jag tänkte att jag skulle skriva några ord om detta. Det är svårt att skriva om, för å ena sidan kan såna problem lätt överdrivas i vissa sammanhang. Det finns forskning som visar att barn som uppfattas som blyga faktiskt inte nödvändigtvis får sämre liv när de blir vuxna, utan de hittar ofta sätt att “komma igen” någonstans senare i livet.
Men samtidigt är det många av de klienter som jag ser söka terapi som vuxna, som har en bakgrund av att ha varit utanför en hel del som barn, och därför tycker jag det är viktigt att se på det med något slags lagom oro, om det nu går. Det sker så enormt mycket socialt samspel på ett dagis eller på en skolgård, och de barn som på något sätt är utanför detta går miste om en väldig massa träning för hjärnan i social interaktion, vilket jag tror kan leda till sämre självkänsla och andra problem.
Utifrån hur det här ser ut på BUP, så ser man där två huvudtyper av barn som inte riktigt kommer in i leken med andra barn. En grupp som bara är allmänt blyga, med alla, och en grupp som är nördigare, och gärna pratar om mer vuxna, tekniska saker med vuxna, men som har svårigheter att komma in i den vanliga leken med jämnåriga. De förstnämnda är oftare tjejer, och de senare är oftare killar, tyvärr är dessa problem ganska könsstereotypa.
Egentligen så är det också problematiskt att ge generella råd i sådana här frågor. Det är så mycket som är individuellt för situationen. Men här kommer i alla fall två områden som kan vara intressanta att titta närmare på för föräldrar som oroar sig för sina barns kamratkontakter.
Fysisk/vild lek
När vuxna söker och etablerar kontakt med andra, så går en stor del av kommunikationen genom språket. Vi pratar oss fram till vänskap. Men för barn sker så oändligt mycket mer på det fysiska planet. Precis som andra däggdjur använder människobarn brottning, tafatt, kramar och andra fysiska sätt för att komma i kontakt med jämnåriga.
Det är därför jätteviktigt att barnen får öva på sådana fysiska kontaktsätt med sina föräldrar. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att jag inte tror att det går för en förälder att förändra ett blygt barn till mer kontaktbenäget utan att köra mycket brottning och vilda lekar.
Jag påminner om det jag skrivit tidigare, att exempelvis brottning inte främst handlar om kamp och våld, utan det handlar om att få prova att lekfullt vara nära en annan person fysiskt, och att få uppleva och prova kontroll av egna aggressioner och få möta den andres kontroll över dess aggressioner.
Jag kan tänka mig att många föräldrar som har barn som redan är blyga och tillbakadragna har försökt några gånger att få igång mer vilda lekar, men att barnen förhållit sig tveksamt, och så har man gett upp. Här vill jag verkligen rekommendera att man är envis, och hittar sätt som är utformade efter det enskilda barnet. Bara att föräldern sitter på huk och barnet lätt puttar till honom/henne och föräldern faller till golvet med buller och bång kan vara en tillräcklig övning för flera veckor. Sedan kan man sakta utöka reportoaren med olika varianter och övningar.
Viktigt när man brottas för att försöka öka ett barns självkänsla, är att alltid låta barnet vinna.
Jag vill starkt rekommendera boken “The Art of Roughhousing” av Cohen och DeBenedet till alla som känner att de skulle kunna leka mer vilda lekar och brottning med sina barn. Den är väldigt inspirerande och är också full av bildexempel och tips på “moves” och lekar. De har också en hemsida där det också finns många videor där man kan se exempel på puttövningen och mycket annat:
Känslomässig läkning
Jag håller med Alice Miller och Aletha Solter om att vi vuxna ofta förbiser hur stora och svåra känslor kan vara för barn. Barn har ju en outvecklad hjärna jämfört med oss, och händelser som för oss kan verka bagatellartade kan för dem bli stora och hotande. Ett exempel jag ofta använder när man lägger spädbarn ensamma i ett rum för att de ska “lära sig” sova, där det finns goda skäl att tro att detta är en verkligt traumatiserande behandling, som leder till att barnet skriker i verklig panik (för att därefter ofta falla i sömn, vilket för en del bevisar metodens effektivitet…)
Om man börjar titta närmare på sådana här känslomässiga aspekter av uppväxten, tror jag inte att någon av oss är fria från den typen av upplevelser, och dessutom för vi ofta dem vidare till nästa generation.
Vad vi kan göra är att medvetet arbeta för att hjälpa barn att bearbeta och formulera känslor. När ett barn visar tecken på att må dåligt behöver vi ta en inventering över vilka typer av stress som det är och varit utsatt för: Stress för modern under graviditeten? Vistelse i kuvös? Konflikter mellan föräldrarna? Bristfällig miljö på dagis? Sociala eller ekonomiska bekymmer i familjen? och så vidare.
Och vi behöver göra vad vi kan för att erbjuda en miljö där barnen kan gråta, vara arga och på alla tänkbara sätt uttrycka vad de känner. Här vill jag rekommendera Aletha Solters texter och böcker. En del finns översatt här på bloggen under rubriken Aletha Solter.
Kanske borde jag här tillägga att känslomässig läkning och fysisk lek inte är två separata saker, utan de hör faktiskt ihop och hjälper varandra!
Barns gnäll kan verkligen komma under huden på föräldrarna och andra som har hand om barn.
Det kan ofta bli ett svårt problem hur man ska se på gnäll – å ena sidan är kan det kännas väldigt jobbigt och stressande, å andra sidan så är gnäll ett känslomässigt uttryck som alla andra, och förtjänar att välkomnas.
Som jag skrivit tidigare är det viktigt att försöka se situationen ur barnets egen synvinkel. När en vuxen kommer hem, kan han/hon säga “Gud, vilken jobbig dag jag haft på jobbet idag, tre klagomål från kunder och chefen kallade till extramöte”. Men barn har inte riktigt förmågan att säga “Gud, vilken dag jag har haft, min bästis var sjuk, och min favoritfröken var utlånad till en annan avdelning, och när jag gick på toaletten kom ett annat barn in och störde” eller liknande.
Vi måste dechiffrera barnens budskap, och försöka sätta oss i deras kläder. Så första frågan när ett barn gnäller är: Finns det något som kan ha stressat eller varit jobbigt för barnet?
Man kan också se gnället som känslor som inte riktigt kommer ut, kanske för att föräldrarna varit upptagna och stressade och inte hunnit med barnen så mycket som de behöver.
Jag kommer att tänka på att President Obama sagt att det för hans döttrar är förbjudet att gnälla. Den bild jag fått av paret Obama är att de är två väldigt ambitiösa och upptagna personer. För mig är det lätt att förstå att deras barn ibland kan känna sig bortglömda när föräldrarna så ofta springer på olika möten och har många viktiga papper att läsa. Barn kräver ju tid. Så om barnen Obama har haft en tendens till att gnälla, så är den ur detta perspektiv förståeligt, det är känslor av att vara bortglömd och lämnad som kommer ut i form av gnäll.
Så en annan viktig fråga att ställa när barnet gnäller är: Hur har vi som föräldrar mått på sista tiden?
Upplever man problem med sitt barns gnäll, skulle jag rekommendera artiklarna av Aletha Solter här på bloggen. Och även titta igenom de andra artiklarna under rubriken barn. De flesta artiklarna försöker visa vägar att hjälpa barn med deras känslor.
Sammanfattningsvis: Barns gnäll kan ses som halvkväda känslor – som att de har ett behov av kontakt och av att uttrycka sig, men att något “står ivägen”, och hindrar, och det är vår uppgift som vuxna att röja bort dessa hinder.
Som jag skrivit om tidigare här på bloggen har vi vuxna lätt att underskatta hur viktigt det är för barn att få leka, inte minst med oss. Det hjälper dem att komma genom jobbiga känslor, lära sig nya saker och mycket annat.
Vill du snabbt ha några nya uppslag på lekar som kan hjälpa, så kan jag rekommendera sajten Playful Parenting Games. Där finns lättillgängligt lekar, som förutom att de är trevliga och roliga, främjar en varm relation och känslomässig utveckling.
Idag hade vi Star-wars-kalas med vår grabb. Han är den åldern….
Vi hade följt mallen och köpt lite attiraljer, tallrikar och ballonger och så. En sak som kanske är intressant för den här bloggens läsare är kanske hur vi la upp det kombinerade skattjakten/rymdäventyret. Vi lät oss inspireras av Abbes föräldrar som vi hittade på nätet. Och barnen fick leta efter lasersvärd, hoppa sönder ballonger och ha dragkamp under allmän uppsluppenhet. Sen vävde vi in en tanke som jag tror jag nämnt tidigare här på bloggen, att det kan vara viktigt för barn att få leka kring det som kan kännas svårt eller knepigt.
Som höjdpunkt i rymdäventyret dök Darth Vader upp och då tog vi fram ett stort kar med vattenballonger som barnen fick kasta på Darth. Som spelades av mig och jag gjorde mitt bästa för att snubbla och nästan trilla och bli rädd och till slut ge upp och fly över ett staket…
Jag tror faktiskt på riktigt att den där Darth Vader kan vara en smått jobbig och skrämmande figur för barn, särskilt som barn så små som 3-4-5 numera leker Star Wars. Han är helt svart, andas läskigt och så finns en märklig historia kring att det egentligen är han som är Luke Skywalkers pappa, fast samtidigt slåss de och bekämpar varandra hela tiden.
Jag menar förstås inte att säga att vi på något sätt har “löst” eller befriat barnens Darth-ångest, men att döma av barnens skratt och jubel i den stunden, så kanske vi hjälpte till att släppa några spänningar, vem vet. Det kändes som en fin gest, att budskapet blev något i stil med att “tillsammans kan vi jaga iväg hatets och våldets förespråkare”, särskilt som dagens datum är den elfte september 2011; terrorattackernas tioårsdag.
Och glöm apropå det inte Master Yodas ord:
Fear is the path to the dark side
Fear leads to anger
Anger leads to hate
Hate leads to suffering
Lek – särskilt aktiv, fysisk lek – gör barn smarta, känslomässigt mogna, omtyckta och älskvärda, etiska, fysiskt kapabla och fulla av glädje.
Vi överdriver inte (mycket). Fysisk lek aktiverar många olika delar av hjärnan, från amygdala, som processar känslor, och lillhjärnan som hanterar motorik och komplexa rörelser till framhjärnan som står för högre intellektuellt tänkande… fysiska lekstunder är bra för kroppen och hjärnan såväl som de högsta delarna av den mänskliga anden: Stolhet, integritet, etik, medkänsla och samarbete. (ur The Art of Roughhousing)
Jag har tidigare berättat om den nya boken om fysisk lek, The Art of Roughhousing av Anthony DeBenedet och Lawrence Cohen, med underrubriken Good Old-Fashioned Horseplay and why Every Kid Needs it (på Bokus; AdLibris). Jag har idag fått hem den och den är precis så spännande och inspirerande som jag hade hoppats.
Jag har ju tidigare skrivit om hur välgörande och utvecklande det är för barn att leka med sina föräldrar (se Serien barns lek här på bloggen, och serien på engelska: Reading Playful Parenting). Boken går igenom forskning och benar ut vad barn och vuxna behöver lära sig för att bli bra på att leka – med fokus på fysisk lek, såsom kuddkrig, rida häst och brottning. Men det som jag tycker allra mest om med boken är att den är full av roliga exempel på lekar som man inte kan bärga sig inför att prova med sitt eget (eller andras) barn. Det finns också teckningar till varje exempel, vilket gör det enklare om man har svårt att tänka sig att läsa en hel bok på engelska.
Jag tycker man ser allt fler barn (och vuxna) som fastnar framför olika skärmar (video, TV, spelkonsoler osv), och i det perspektivet är det viktigt att det nu kommer en bok som för fram fysisk lek på dagordningen för föräldrar och andra som har med barn att göra.
Om någon skulle vilja ta ett initiativ och ordna någon lektillställning såsom nedan, är ni verkligen välkomna att höra av er!
(Video från en lektillställning ordnad av författarna till boken)
Sömnmetoder för barn debatteras ju periodvis en del, och här kommer mina tankar:
Jag skrev ju för någon månad sedan ett inlägg om att trösta barn, där jag bl.a. konstaterade att det finns en hel del forskning som visar att det känslomässiga omhändertagandet under barndomen har ett tydligt samband med hur barnen sedan mår som vuxna. Särskilt känsliga är barn under de första åren, då de extremt utlämnade åt föräldrarnas omsorger.
Min syn på sovande och sömnmetoder följer av detta; Att det allra viktigaste är att förmedla omtanke, kärlek och trygghet och göra vad man kan för att barnet inte ska uppleva läggningen som jobbig eller ångestfylld.
Några viktiga punkter:
Om barnet känner sig otryggt i världen är det självklart mer benäget att uppleva insomningen som ångestfylld och jobbig. Därför är det allra viktigaste att ge barnet så mycket känsla av trygget som det går (samtidigt som man har tålamod med att otrygghet och smärta ändå ofta uppkommer). Allt det som Aletha Solter tar upp (se denna kategori här på bloggen) syftar till detta. Att ha en inställning att vilja förstå varför barnet reagerar och känner som det gör. Att försöka undvika separationer under det första året – att kanske begränsa det till att mamma och pappa och kanske far- eller morföräldrar som tar han om barnet. Att välkomna gråt, skrik och andra känslouttryck. Att som förälder komma ihåg sin egen barndom och jobba med de problem som den egna barndomen kan orsaka. Och så vidare.
Kroppskontakt är lugnande både hormonellt och känslomässig, att vara nära barnet är därför den “metod” som jag först och främst förespråkar. Det t.ex. kan vara med amning, bära barnet i händerna eller i sjal, dansa med barnet, ligga bredvid och sjunga eller så. Fysiska lekar såsom brottning eller kuddkrig ger också många tillfällen till kroppskontakt och kan hjälpa barn att få stoja av dig innan läggningen.
Under tre års ålder är förmågan att hålla föräldrarna i minnet inte fullt utvecklad, och under denna ålder bör barn inte lämnas ensamma att sova. Mörker och sömn triggar ofta känslor av otrygghet, och detta måste vuxenvärlden respektera. Personligen vill jag vara med mitt barn och somna långt senare än tre års ålder, så länge han själv vill ha mig där.
Om man inventerar vad mer man kan göra för att underlätta för barnen att somna enkelt och på passande tider, så finns det mer än man tror som går att göra. Man kan vara uppmärksam på hur sömnen påverkas av måltider, stimulansen barnen fått på dagen, av utevistelse, eller fysisk aktivitet, eller av tv-tittande respektive sagoläsning. Lagom stimulans verkar vara viktigt, och jag tror vi ofta glömmer att vårt samhälle har ett enormt uppskruvat tempo jämfört med den naturtillvaro som människan ändå är gjord för. Det verkar inte ovanligt att både barn och föräldrar är ovetande om att TV har en aktiverande effekt, som kan göra att det är svårt att sova direkt efter att ha tittat på TV. The No-Cry Sleep Solution av Elizabeth Pantley har bra tips på detta tema.
Det finns ju två metoder som är ganska spridda och som ofta beskrivs som “skrikmetoder”, nämligen sova-hela-natten-metoden av Anna Wahlgren och 5-minutersmetoden som sprids av läkare, BVC och liknande. Tyvärr är det ju svårt att slumpmässigt låta föräldrar prova en sömnmetod och sen utvärdera 20 eller 30 år senare, så därför saknas tydlig forskning om de långsiktiga effekterna av sömnmetoderna.
Enligt ett anknytningsperspektiv, tror jag man kan säga att det är klart olämpligt att lämna ett barn ensamt för att “lära det” somna själv. Detta leder till att barnet skriker, det kan inte förstå att föräldrarna har lämnat det av goda avsikter, utan drabbas helt enkelt av panik, vilket blir ett trauma för barnet.
Dessa ämnen debatteras ofta på föräldrasidor såsom föräldraliv och sjalbarn, så det känns onödigt att jag upprepar argumenten. Jag vill dock lägga till en reflektion apropå Anna Wahlgrens tankar om att man ska “lära” barnet att det inte finns något farligt med sömnen (se hennes hemsida). Jag skulle gärna vilja se om det finns någon forskning på detta. Min syn är att det är helt naturligt att barn har rädslor och kan känna otrygghet av att vara ensamma långt upp i åldrarna, och att föräldrarnas uppgift är att vara där och på så sätt lugna oron. Det är säkert möjligt att man kan se att vissa barn där föräldrarna har gett mycket respons, tydligt visar sin vilja genom att skrika, gny, gnälla och så. Medan vissa barn som behandlats med Anna Wahlgrens metoder i vissa fall kan framstå som tystare, coolare och mer oberörda. Tyvärr så finns ju möjligheten att AW-barnen lär sig att stänga av sin känslor och sina behov av närhet och så. Och att det är det som gör att de är lugnare (om det nu är så). Jag tror alltså inte alls på Wahlgrens tankar om att “lära barn” att det är tryggt att sova, och jag tvivlar på att det finns någon forskning som stöder denna approach.
Anmärkning 1. The No-Cry Sleep Solution på AdLibris, Bokus
Anmärkning 2 Läs mer om fördelarna med samsovning här och här. Enligt dem finns forskning som tyder på att samsovande barn fungerar bättre i skolan, har bättre självkänsla och mindre problem med hälsan än andra barn.
Forskning visar att en av de avgörande faktorerna i barndomen som leder till psykisk hälsa i vuxenlivet, är hur föräldrarna hanterat barnets känslor (se hänvisningar längst ner i inlägget).
När en förälder tröstar och deltar på ett lugnt sätt när ett barn är ledset och gråter (eller rasar och skriker), så skapas viktiga spår i hjärnan. Spår som säger ungefär “världen är en ganska trygg plats, när det är som mest jobbigt för mig, så får jag tröst och stöd”. Dessa minnesspår gör sedan att man kan hantera motgångar och stress bättre och utgör en bas för en sund självkänsla.
När föräldrar är fysiskt eller psykiskt frånvarande eller själva hamnar i affekt i förhållande till sina barns känslor, kan det hos barnet med tiden leda till en grundkänsla av att världen är otrygg och hård.
Självklart är det i detta viktigt att ha en försonande attityd med sig själv som förälder, och se realistiskt på sig själv och sina tillkortakommanden; blir man någon gång överdrivet arg är det bättre att be om ursäkt än att gå omkring och älta detta och se negativt på sig själv.
Därför tänkte jag skriva några punkter som kan vara viktiga i förhållande till barns gråt:
Det absolut viktigaste när ett barn är ledset eller i någon annan jobbig känsla (såsom ilska eller rädsla) är att stanna upp och bara tillåta sig att vara med barnet. Helst till känslan börjar ebba ut. Har man bråttom kanske man i vissa fall kan ta ett senare tåg, eller tillåta sig att komma försent. Dessa stunder när du är med ditt barn när han/hon mår dåligt är så enormt uppbyggande för barnet och för er relation, att det bör ges hög prioritet.
Placera dig i en öppen och nära kroppsposition – kanske genom att sätta dig på huk intill en 5-åring, eller genom att ta en ettåring i knät, eller en lyfta upp ett spädbarn i famnen. Kroppen bör vara vänd rakt mot barnet och blicken också.
Var antingen bara tyst eller säg saker som går ut på att du förstår. Såsom exempelvis:
“Ja, jag ser att du blev ledsen när du inte fick mer godis i påsen…”
“Aj, det måste gjort jätteont att skrapa knät”
“Jag förstår att du är arg på lillebror när han tappade din leksak”
För oss människor är något av det mest lugnande att bli förstådda av någon annan. Att prata så här hjälper också barn att själva utveckla förmågan att prata om känslor.
Ha så mycket kroppskontakt med barnet som möjligt samtidigt som du respekterar barnets integritet och de önskemål det uttrycker. Vi vuxna påverkas mycket av saker som sägs, våra relationer byggs till stor del av ord, medan kroppskontakt är så otroligt mycket mer viktig för barn. Kroppskontakt har också en rent hormonellt lugnande effekt.
Undvik att kommentera på känslan (“det var väl inte så farligt”/”det går snart över”/”det var faktiskt ditt eget fel som ville ta den cykeln idag”/”Jag sade ju att du inte skulle kunna hälla utan att spilla”, etc). Eller att distrahera och avleda (“oj, titta vilken fin fågel som sitter där borta…” etc).
Det är viktigt att prata med barn och hjälpa dem att se konsekvenser och sammanhang, men dessa samtal får bättre effekt senare när barnet är lugnare. Risk finns att barnet tolkar kommentarer och distraktion som att känslan på något sätt är fel. Vi vill hjälpa barnet att ta sig igenom det jobbiga, detta är en mycket viktig färdighet att ha med sig i vuxenlivet; när man möter förluster och liknande.
Vad gäller konfliktlösning är det väl egentligen ett för stort ämne för detta inlägg. Jag tror mycket på att kompromissa och förklara regler och sånt. Och att ha en dialog med barnet, när barnet blivit så lugnt att det går (hur tycker du att vi ska göra? etc.).
Upplever du svårigheter med att vara närvarande när ditt barn gråter eller visar andra känslor, så vill jag säga att detta är normalt och inte ovanligt. Då kan det förstås vara viktigt att ta tag i problemen på något sätt. Exempelvis genom att prata med en vän eller terapeut, eller öva sig i avslappning och mindfulness.
Vad gäller den känslomässiga miljöns betydelse för psykisk hälsa senare i livet, finns mycket skrivet om detta inom anknytningsforskningen. Mycket av denna forskning sammanfattas i boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt (på AdLibris, Bokus, Pricerunner).
Många har också varit hjälpta av Alice Millers böcker när det gäller att förstå barns känsloliv. De finns dock tyvärr inte att köpa på svenska för närvarande.
Jag kommer under hösten (2011) att börja hålla kurser i föräldraskap, baserat på Aware Parenting. Välkommen att maila mig eller återkom till bloggen för mer information.