Kategori: Barn/föräldraskap

Fråga från föräldrar med ”issues” kring barngråt

Jag fick följande kommentar till Aletha Solters artikel om barns gråt:

”Vilken intressant artikel och blogg!! Jag önskar jag hade läst den innnan jag fick barn. Vad kan man göra för att visa att det är ok att gråta när barnet hunnit bli äldre och man vill bli mer aware? Vår son är 16 månader. Både jag och min man har ”issues” när det gäller barngråt och vi försöker alltid tysta vår son när han är ledsen,tyvärr.

Vilket har resulterat i att han vänder sig bort från oss när han blir riktigt ledsen, han vill inte gråta i famnen utan ålar sig ur kramen och gtåter på golvet eller springer iväg. Det känns fruktansvärt, hur kan vi vända detta? några tips?”

Här är mitt svar:

Tusen tack Susanna för din kommentar. Jag tycker verkligen att det är ett stort kliv att ni ser situationen och problemen på det här sättet, och det tror jag betyder mycket för barnet.

Å ena sidan så är du inne på att ni faktiskt orsakat skada, och det är en del av detta som inte går att reparera, så tråkigt är det, men där kan man göra en enorm skillnad genom att be om ursäkt/förlåtelse. Jag tänker mig att ni kan be om ursäkt både i nuet, och i senare utvecklingsfaser, t.ex. i tonåren, eller i 20-årsåldern. Kanske kan du/ni formulera några ord som ni kan säga till barnet som visar lite av de känslor som finns i bloggkommentaren. Det behövs inte att barnet förstår orden rent språkligt, många barnpsykologer är inne på att de förstår innebörden ändå.

Å andra sidan så finns det också otroligt mycket som går att göra, och det första ord som kommer upp i mitt huvud är: envishet. Om ni fortsätter att läsa och jobba kring det här och fortsätter att vara där och tala respektfullt med barnet när det är ledset eller argt, och sitter bredvid och verkligen andas och är lugna, så kommer barnet kunna lära sig långsamt att dess känslor inte är farliga eller hotfulla för er.

Mycket av det som jag och Solter skrivit kan säkert vara till hjälp (sök under rubriken ”barn” här på bloggen). Dessutom vet jag att många haft hjälp av Alice Millers och Jean Jensons böcker för att närma sig sina egna barndoms-”issues”.

Rent konkret kan det se ut så att nästa gång flickan blir ledsen eller arg och går ifrån er, så sitt kvar och andas lugnt, och fokusera på att känna med smärtan som hon känner. Säga något stödjande såsom ”jag förstår verkligen att du blir jätteledsen när såpbubbleflaskan välter”. Om ni gör så några gånger, så kan jag tänka mig att efter ett tag kan ni sakta börja närma er dottern och kanske lägga en hand på axeln eller så, och sen fortsätta att vara mer och mer deltagande och nära.

Utan att kanske ha tillräckligt med information, är min känsla att det just är era egna barndomsupplevelser som är det största hindret. Som så många andra har ni antagligen blivit bemötta med icke-respekt och icke-empati när ni varit ledsna och gråtit som barn. Det finns massvis med tips om hur man kan vända detta. Solter ger till exempel rådet att verkligen ta tillfället i akt och gråta när man blir berörd av en film eller händelse i nuet. Dessutom är många hjälpta av att skriva, måla eller gestalta saker från sin egen barndom. Min egen erfarenhet är dock att det är väldigt starka känslor kopplade till ett spädbarns känslor. Det är till exempel alltid stark rädsla associerat med att möta närma sig verkligheten att man inte blev ordentligt omhändertagen som spädbarn. Dessa rädslor kan vara svåra att jobba igenom på egen hand. Därför så kan jag verkligen rekommendera psykoterapi om man känner att man har ”issues” kopplade till ett spädbarns gråt. Själv håller jag på med integrationsterapi, en metod som verkligen tar det här med barns erfarenheter och känslor på allvar.

Som sagt: Jag skulle nog behöva mer information för att kunna ge mer specifika råd, men detta är det jag kommer att tänka på mer i allmänhet.

Prata respektfullt till barn

Det sägs att artisten Robyn tillskriver sin självkänsla till att hennes föräldrar pratat respektfullt med henne när hon var liten. Efter att ha spenderat några dagar på olika sommarland och temaparker med sonen, börjar jag tänka att det här med att prata respektfullt med sina barn kanske är underskattat bland föräldrar. Jag hört så många tillrättavisningar och sura tonfall, som verkar onödiga. Jag förstår att det kan vara jättestressigt att besöka sådana där ställen, men jag blir orolig när jag hör sådana tonfall och formuleringar i andras närvaro, man undrar hur det låter hemma.

Ett exempel var en pappa som verkligen gav sin son en utskällning för att han inte ville gå på den verkligen smutsiga toaletten på djurparken (det var såna toaletter med öppet mellan båsen). Det var en lång utskällning, som verkligen sänkte sonen, och det verkade sluta i något slags tvång, vilket är extra allvarligt, eftersom toabehov till stor del inte är viljestyrda, låser det sig så låser det sig, och då kan man oftast inte bestämma sig för att kissa.

Att prata med barnet ungefär som man pratar med en vuxen som man högaktar, och att ständigt visa förståelse och medkännande med barnets känslor, kommer man långt med.

(OBS – jag skriver detta lika mycket till mig själv som till andra…)

Bra blogg om Aware Parenting

Idag tipsar jag om en bra blogg på engelska om Aware Parenting – Marion Badenoch Rose. Hon diskuterar hur man kan tänka med aware parenting kring olika frågor.

Till exempel en artikel riktad till någon som väntar barn och vill förbereda sig inför detta stora.

Eller en artikel om hur man kan se på en fyraåring som slår mamman och kastar saker kring sig.

Badenoch Rose har också en hemsida, Parenting with presence, full med information om liknande saker.

Tips om att leka med barn

Detta är den fjärde och sista delen i en liten serie inlägg inspirerade av Lawrence Cohens bok Playful parenting.

Några tips om att leka med barn:

* Följ barnet – låt det bestämma takten och riktningen. Barn är en stor del av tiden styrda av andras agendor. När de ska vakna, och till dagis/skola, och vad de ska äta, och så vidare. Att ge dem chansen att verkligen bestämma en stund kan stärka deras självkänsla och få dem att känna sig bättre till mods.

* Var uppmärksam på vad för utmaningar och känslor som är aktuella just nu. Försök föra in dem och utmana på ett lekfullt sätt. Att få ett nytt syskon eller att ha svårt att lära sig cykla kommer att kunna märkas i hur barnet leker, och vi behöver först och främst låta oss beröras av det vi ser, och också delta i leken och visa att vi är med och förstår.

* Inför regelbundna lekstunder – berätta att det här är en lekstund och nu får du bestämma helt vad vi ska göra, och jag följer. Låt bli att göra något annat – såsom att svara i telefon, läsa tidningen eller laga mat.

* Följ skratten och fnissningarna. Skratt och fniss skapar närhet och är väldigt hälsobefrämjande. Det kan också vara en signal att man är inne på områden som är viktiga för barnet just nu. Det kan också vara bra att vara förberedd på att den närhet som skratten skapar, kan leda in till gråt och negativa känsloyttringar. Detta är helt normalt, och ett led i barnets naturliga känslobearbetningscykel.

En liten varning dock för att kittla barnet: Vår föräldrageneration hade ofta ganska liten erfarenhet av att leka och det bästa de kunde komma på för att ha kul med sina barn, var inte sällan att kittla dem. Detta gjorde de dock ofta långt över tröskeln där barnen (vi) förlorade kontrollen över situationen. Det finns en risk att vi upprepar dessa misstag. Det är viktigt att hålla sig till vissa grundprinciper när man leker, såsom att barnet måste ha absolut bestämmanderätt över sin egen kropp, och när man kittlas måste barnet helt och hållet få bestämma över när man börjar och slutar.

* Släpp vuxenrollen och våga vara barnslig och fånig. Ge dig hän och var med i leken till 100 %.

Missa inte: Hela serien om att leka med barn här på bloggen.

Varför det kan ta emot att leka med barn

Som jag skrev i förrgår, så är det säkert många som har det helt naturligt att leka en massa med sina barn, men här kommer några inlägg för oss som kan ha svårt att resa oss upp ur soffan när barnen kommer och föreslår någon lek.

Några anledningar till varför det kan vara svårt att komma igång och leka med barn:

1.

Många av oss har krävande och allvarsamma jobb på dagarna. Det gör att vi gärna vill vila och ta det lugnt på fritiden. Och dessutom gör det att vi måste koppla om till ett annat mer lekfullt sätt att vara när vi ska leka med våra barn.

2.

Barns lek är ofta repetitiv och kan därför kännas händelselös. Barnen använder leken till att få koll på olika saker, alltifrån sin egen kropp till hur sociala roller och relationer fungerar. De behöver ofta nöta in saker, och prova med ett tema och sedan göra små variationer. Leker de affär är det inte bara en gång, utan hundra gånger.

3.

Många av oss tar på oss en ”vuxen-roll” när vi är med barn, som innebär att vi är lite styrande och ansvarstagande, och till en viss del är väl detta nödvändigt. Men leken kräver att vi istället lyssnar på och följer barnet, och vi behöver också släppa på prestigen och larva oss och tappa ansiktet. Vi måste byta roll för ett tag.

4.

I stort sett alla barn har perioder då de leker saker som många vuxna upplever som larvigt, omoget eller rent av förkastligt. De kan vara besatta av rosa barbiekläder, av att fäktas som i Star-wars, eller av att ”döda” sina mjukisdjur. Eftersom leken kräver att vi på något sätt demokratiskt anpassar oss och lyssnar in var barnet är, blir det en stor utmaning för den vuxne att ta barnets intresse på allvar i dessa lägen.

Det är bra att identifiera dessa hinder för att komma igång och leka. När vi ser att det inte alltid är helt igenom roligt att leka med barn, och samtidigt ser att det är viktigt, kan vi göra leken till ett av de jobb vi måste göra som föräldrar för att våra barn ska må bra.

Kanske kan vi också lära oss att uppskatta att leken är en möjlighet att utforska ett mer kreativt sätt att vara, något som utvecklar och stimulerar även våra vuxna hjärnor.

Jag vill starkt rekommendera alla som är bekväma med att läsa på engelska boken Playful parenting av Lawrence Cohen, som har gett mig inspiration till detta inlägg. Den går igenom alla aspekter av lek, i en anda av att bygga kärleksfylla band med barnen som leder till livskvalitet och självförtroende.

Missa inte: Hela serien om att leka med barn här på bloggen.

Varför barn älskar att se på clowner

På temat att leka med barn tänkte jag säga några ord om att fåna och larva sig.

En barnpublik kan verkligen tjuta och skrika som av förtjusning när en clown låtsas göra bort sig. Jag kan ibland känna mig lite frågande och undrande inför denna totala lycka som barnen verkar känna.

Men jag tänker att här är det viktigt att tänka på hur tufft det är att vara barn. De minsta småsaker som vi vuxna tar för självklara, såsom att kunna klä på sig och knyta sina skosnören, är stora utmaningar för barn. Hela tiden blir det tvärtemot vad barnet tänkt sig. Skorna hamnar på fel fot, tröjan bakofram, och när man ska visa farmor vad bra man kan sparka fotboll, så drattar man på ändan. Och dessutom är det vuxna som till syvende och sist bestämmer det mesta, hur demokratisk man än försöker att vara som förälder.

Det vackra med clowner är att de på något sätt visar barnen att vuxna kan förstå hur det är att hela tiden misslyckas och ”göra bort sig”. Clownen skapar ett rum där en vuxen och barnen tillsammans tillåter sig att skratta åt hur tokigt det kan bli. Kanske anar barnen när de ser en clown att det till och med kan vara så att även vuxna ibland misslyckas och känner sig bortgjorda.

Jag skriver detta som en fortsättning på gårdagens inlägg om att leka med barn. Jag tror vi kan ge något värdefullt till våra barn genom att våga larva och fåna oss. Barn älskar det och det suddar lite ut den där gränsen mellan barn och vuxna som kan kännas så ouppnåelig för barn.

(även detta inlägg är inspirerat av Lawrence Cohens bok Playful parenting)

Missa inte: Hela serien om att leka med barn här på bloggen.