Tips för blyga (”social fobi”)

I det här inlägget tänkte jag helt kort komma med några små råd för alla som ser sig som extra blyga eller som det heter nuförtiden ”socialfobiska”. Jag sätter det inom citattecken, för detta är verkligen en diagnos där man kan ifrågasätta om det är något som psykiatrin behöver sjukdomsstämpla, eller om det är ett helt friskt och normalt drag hos människor som blivit lite svårare att ha i vårt moderna samhälle där behovet av att lära känna nya människor har ökat för varje årtionde. Se boktipsen nedan för tips om detta ifrågasättande.

En stor del av hjälpen handlar om att envist träna på att delta i sociala situationer, utan att undvika. Här är några punkter att tänka på i denna träning:

  • Det är bra att börja med en noggrann analys – vad är jag bra på, och vad undviker jag i sociala sammanhang? En terapeut eller vän kan ofta vara till hjälp. Det behöver inte vara att man alltid blir tyst, vissa pratar gärna med andra, men  bara om ”trygga” ämnen. eller i ”trygga” miljöer. Inom KBT kallar vi detta beteendeanalys.
  • För många kan det kännas tungt att komma igång – då är ett råd att sträva efter ett lekfullt förhållningssätt. Kan jag lite på kul testa att prata med mina jobbarkompisar på ett sätt som jag inte gjort tidigare? Att hitta sätt att minska känslan av prestige och att mycket står på spel om jag ”misslyckas”.
  • På sikt är det viktigt att mer och mer hitta sammanhang som känns meningsfulla. Det kan vara alltifrån familj och vänner där jag känner mig trygg och glad, till kollegor, vänner eller människor inom en kyrka eller volontärverksamhet. Har jag gått länge och känt mig begränsad i sociala situationer, behöver jag vända detta till att hitta mening och glädje i sociala sammanhang. Här kan vi fråga oss vad som skulle göra våra liv mer värda att leva? Vilka personer och sammanhang känns liksom verkligt viktiga, ända in i hjärtat?

Här kommer några videor, böcker och länkar som förhoppningsvis kan inspirera och ge idéer:

  • Social Fobi av Furmark – en utmärkt KBT-självhjälpsbok (Adlibris, Bokus)
  • Shrinking Violets verkar vara en bra bok
  • Shyness: How Normal Behavior Became a Sickness. Går igenom argumentationen kring huruvida blyghet är en sjukdom. Se också en intervju på Madness Radio.

Fem punkter för att tillfriskna från medberoende

Jag var nyligen med och blev intervjuad av Ida Högström från Medberoendepodden, och jag tänkte komplettera detta med att punkta upp lite hur jag tänker om att tillfriskna från medberoende, något jag har arbetat med att hjälpa människor med i cirka tio år.

Definition

Jag definierar medberoende som att en person vuxit upp med en eller flera föräldrar (eller andra vårdnadshavare) som har haft ett stort hjälpbehov, och att personen då utvecklat hjälpbeteenden, såsom att stötta, trösta eller agera kurator gentemot andra. Om förälderns hjälpbehov pågått under många år, så fortsätter barnets hjälpbeteenden ofta in i vuxenlivet. Personen blir en hjälpande person i många eller alla sina relationer. Ett annat sätt att uttrycka det är: Överskott på hjälparbeteenden, underskott på ta hand om sig själv genom att sätta gränser, lita på och anförtro sig till andra m.m.

I podden föreslår jag termen överhjälpsam, för det tycker jag tydligare säger vad det handlar om. Det behöver inte alls vara beroende som utlöser det här problemet, det kan också vara en psykiskt sjuk förälder, eller en ensam, arbetslös och olycklig förälder.

Min hypotes som jag också tänkte försöka börja forska utifrån, är att medberoendebeteendena fyller flera funktioner. De är en grund för kontakt och relationsbyggande med andra, något som är livsnödvändigt för oss människor. Beteendena fyller också funktionen att avvärja uppmärksamheten från inre jobbiga känslor såsom otrygghet, skam, sorg eller ilska. Detta är känslor som är naturliga att ha efter en uppväxt i en dysfunktionell familj, där barnet blir utsatt för försummelse, känslomässiga brister eller trauman.

Vanliga bekymmer som människor med denna typ av problem visar är misslyckade kärleksrelationer, att vara utarbetad eller känslor av tomhet och saknad av mening i livet.

Tillfrisknandet: 1. Se problemet

Ett första steg är ofta att komma i kontakt med begreppet medberoende. Det som är fiffigt med detta begrepp är att det säger att beteenden som normalt sett ses som önskvärda, hjälpbeteenden, kan utgöra problem när de dominerar någons personlighet. Att börja se sig som medberoende innebär ofta att personen blir motiverad att förändra sin situation, det är som att ett nytt ljus tänds över läget.

2. Ta hand om säkerheten

Om du lever med en person som har problem på något sätt, skulle jag rekommendera att det första du funderar över är rena säkerhetsaspekter. Löper du eller dina barn verkliga risker? Har personen tillgång till ditt kreditkort, eller kan han/hon skada dina barn på något sätt? Om du har barn skulle jag starkt rekommendera att du har kontakt med någon professionell, exempelvis på kommunens föräldrarådgivning, socialtjänsten eller på en kvinno- eller mansjour.

Det finns rapporter om att föräldrar som själva varit utsatta för sexuella övergrepp, har svårt att identifiera om barnen utsätts för övergrepp. Och på samma sätt kan personer som vuxit upp med mycket gräl mellan föräldrarna har svårt att bedöma den skada de egna barnen lider av konflikter mellan föräldrarna. Därför är det viktigt att ta denna punkt om säkerhet på största allvar.

Det är självklart svårt att ta emot någon långsiktig hjälp om man går omkring och är ständigt stressad för sin partners nästa fylla eller får hantera att barnen har ont i magen för alla konflikter mellan föräldrarna.

3. Kartlägg beteenden

Ett förslag jag ofta ger mina klienter är att upprätta en medberoendelista – där man helt enkelt tecknar ned beteenden kopplade till medberoendet. Man kan till exempel göra det under rubrikerna:

  • Saker jag gör
  • Saker jag säger
  • Saker jag tänker
  • Saker jag känner

Jag rekommenderar också att man förvarar den här listan på ett sätt så att man ofta blir påmind om den. Till exempel på kylskåpet, på nattygsbordet eller som skärmbakgrund i datorn.

Målet är att bli mer varse när man håller på och gå in i medberoendemönstret, och så småningom kan många uppfatta en särskild känsla i kroppen när dessa saker triggas igång, jag brukar beskriva det som att man agerar utifrån oro och inte utifrån sitt centrum.

4. Ändra beteenden

Om man är på väg att agera som en kurator till en arbetskamrat, så behöver man helt enkelt avbryta detta beteende. Detta kräver ofta enorm beslutsamhet och envishet. Man behöver ersätta medberoendebeteendena med beteenden som får en själv att må bra, till exempel fritidsintressen och motion som ger en energi. Och prata mer om sig själv och sitt innersta med vänner, och sätta gränser för andra människors behov och önskemål. (egentligen tycker jag kanske ordet gränssättning är lite tråkigt, det handlar väl egentligen om att bli bättre på att förhandla om hur ens egna behov ska samspela med andras).

En tumregel här kan vara att man kan sträva efter att ha 50 % av sin uppmärksamhet på sig själv och 50 % på andra, och jag har ofta märkt att medberoende personer känner att de fungerar på ett sätt som är långt ifrån detta.

5. Hantera känslor och jobbiga erfarenheter

Om det är så som jag tror, att medberoendeproblematiken vidmakthålls av att beteendena för bort uppmärksamheten från jobbiga inre känslor, så är det svårt att bara jobba med att förändra beteenden, man behöver också hantera de där innersta känslorna, som man ofta aldrig tillåtit sig att känna.

Här är ett problem att många medberoende blivit väldigt skickliga på att dölja för sig själva och andra att de överhuvudtaget har jobbiga känslor. Ett sådant exempel kan vara att skämta om smärtsamma upplevelser. Detta gör att det svårt för personer som vill hjälpa en medberoende, och är troligen orsaken till att jag ofta träffar personer som varit hos många professionella men inte riktigt fått bra hjälp.

Jag tänker att det här handlar om att prata om vad man erfarit, och göra det ”på riktigt”; att tillåta sig att känna jobbiga känslor och benämna dessa, och få en empatisk respons från någon annan, en terapeut eller medmänniska. Eftersom medberoende ofta har svårt att ”synka” inre känslor med vad de säger och uttrycker med kroppen, så kan just professionell hjälp ofta tillföra mycket. Om du märker att du fastnat i din personliga utveckling och att din situation stämmer på det som beskrivs i den här artikeln, så kan psykoterapi vara ovärderlig hjälp. Och det säger jag inte bara som reklam för min egen profession, utan för också för att jag stött på så många människor som gått i många år och haft svårt att förändra sin situation på egen hand.

Hoppas dessa punkter är till hjälp för någon. Den bok jag oftast rekommenderar till medberoende är Att återerövra sitt liv av Jean Jenson. Jag påminner också om ”medberoendebibeln” Flodhästen i vardagsrummet (Adlibris, Bokus)
Läs också gärna mina artiklar: Har du en narcissist eller borderlineperson i din närhet? och Har du en förälder som är/varit psykiskt sjuk?

Rekommenderar Steven Hayes TED-föreläsning

Steven Hayes är en av de stora stjärnorna på psykoterapihimlen det senaste årtiondet. Han grundade psykoterapiskolan ACT – Acceptance and Commitment Therapy, som sedan sekelskiftet snabbt spritts över hela världen (ibland beskriver jag kortfattat ACT som mindfulness-KBT). Hayes har skrivit åtskilliga böcker och publicerat hundratals vetenskapliga artiklar. Han ser ganska tuff ut med kal hjässa och självsäker blick. Något av en intellektuell gigant; jag skulle nog aldrig våga ge mig in i en intellektuell dispyt med honom.

TED-talks är ett populärvetenskapligt föreläsningsformat som även det nått stor spridning över hela världen. När Hayes ska hålla en TED-föreläsning så skulle han kunna vara smart och brilliant, och förklara hur elegant ACT botar psykiska problem. Men större delen av tiden väljer han att vara helt och hållet personlig och utgå från några av sitt livs svåra stunder.

Titta gärna på videon innan jag berättar mer om vad jag tänker kring detta:

För mig känns det så hoppingivande och befriande att Hayes väljer att vara så utlämnande och personlig. Han har modet att visa att trots att han är en sån megastjärna inom sitt område, så känner han ofta sig som att att han inte har koll på läget. Och på detta sätt så tycker jag också att han genom sin egen historia visar på viktiga kvaliteter i bra psykoterapi. Han berättar helt naket och utelämnande sitt livs allra smärtsammaste stunder, och knyter samtidigt ihop detta med funderingar kring livets mål och mening. Psykoterapi handlar just om att skapa sådana möten av beröring som Hayes skapar när han sätter sig på golvet och berättar om den panikattacken när hans liv tog en vändpunkt. Det handlar om att vi tillsammans hjälps åt att se att där det finns mening, finns det smärta, och där det finns smärta så finns det mening.

Är självkänsla en färskvara?

Love and work… work and love, that’s all there is.
Sigmund Freud

För några år sen slog Mia Törnblom stort igenom med sina böcker om självkänsla och sin uppriktiga ärlighet kring sitt missbruk. En av de saker hon framhåller är att man kontinuerligt behöver jobba med sin självkänsla, hon beskrev det som att ”självkänsla är en färskvara”. Jag fick för mig att söka på ”självkänsla och färskvara” och det kom massor med träffar, där alla utgick från att detta påstående är sant.

Jag tänkte här komma med några funderingar kring denna föreställning. På ett sätt kan jag se något gott i detta perspektiv, för det kan bli en uppmaning till att kontinuerligt återvända till sig själv och ha koll på sina känslor och hur man lever sitt liv – något som jag tror är viktigt. Särskild i vår tid när vi både har högt ställda krav på mening och självförverkligande och samtidigt mycket stress av alla slag.

Samtidigt så är jag inte säker på att jag håller med riktigt om detta. Rent språkligt kan tycker att påståendet ”självförtroendet är en färskvara” kan spjälkas upp i tre delpåståenden: ”det finns ‘något’ som heter självkänsla”, ”detta något kan liknas med färskvaror, såsom mjölk och gurka” och ”vi behöver kontinuerligt vårda och utveckla vår självkänsla”.

Jag provar och ser om jag kan fundera lite kring dessa påståenden:
Det finns ”något” som heter självkänsla, som kan liknas vid fysiska föremål. Vi har en språklig förmåga att uttala begrepp såsom ”självkänsla” och ”jämlikhet” och sedan prata som att dessa begrepp i någon mening existerar, trots att det egentligen bara är språkliga begrepp som vi valt att använda för att försöka ge ord åt något abstrakt. Som ett alternativ till Törnbloms sätt att prata om självkänsla, där det blir lite av en ”grej” som man kan ha eller inte ha, skulle jag vilja beskriva det såhär: Det finns massor av forskning på hur psykiskt mående och självkänsla hänger samman med allt möjligt annat. Människor känner sig gladare och mer tillfreds med sig själva och sina liv när de har mer pengar, när de får respekt och kärlek av andra. När de trivs med sina jobb. Och så vidare. Jag skulle snarare se det som att självkänslan inte alls existerar självständigt, utan att den är del av en individs livssammanhang, med massor av parametrar där man bara kan påverka vissa. Och dessutom så påverkas ju framgång på jobbet av vår livshistoria av att lyckas och misslyckas, vilket gör att det är väldigt svårt att säga vad som är orsak och verkan, och om det är en självkänsla som existerar inom mig eller om självkänslan i varje sekund konstrueras av min historia och mitt samhälle.

Helt klart är det bekvämt för oss som vill sälja böcker och tjänster inom personlig utveckling att beskriva självkänsla som något av en sak som man kan förbättra med coaching eller terapi, men i själva verket är det mycket mer komplicerat. Och egentligen tror jag att det för många kan vara uppfriskande att se att min livslott inte alls bara är mitt eget ansvar, utan det är en rad olika omständigheter utanför mig som påverkat och påverkar.

Vi behöver kontinuerligt vårda och utveckla vår självkänsla. För mig handlar detta egentligen om att vi alla eftersträvar ett bra, meningsfullt och lyckligt liv. Och då skulle jag lite förenklat vilja beskriva det som att vi som brottas med en sviktande självkänsla behöver två saker:

Vi behöver titta på vår skam, varför känner vi oss så dåliga ända in i själen? För mig är svaret att vi vuxit upp med föräldrar som inte gett oss den kärlek och omvårdnad som vi behövde. Som barn var vi underlägsna och var tvungna att dra slutsatsen att det var vårt eget fel. Lösningen som jag ser det är att få kontakt med det som hände, och verkligen göra upp med att det var fel och skadade oss. Så som man gör i terapi, och så som många som läser t.ex. Alice Millers böcker berättar händer när de läser och känner efter. Denna del av självkänslan, vår skam, kan alltså ersättas av en medvetenhet om att det fanns smärtsamma tillfällen då mina behov inte blev mötta. Eftersom man då förstår att det inte handlade om en själv, så släpper den där jobbiga stämplande skamkänslan av detta. Självklart är detta en ganska långsiktig process, som jag jobbar en hel del med i mitt jobb som terapeut.

Den andra komponenten av att gå från en bristande självkänsla till ett bra liv är vad jag kan göra här och nu som skapar mening och bra vibbar. Jag är ingen freudian, men det här tycker jag han sammanfattade bra; Arbeta och älska.

Jag kommer att tänka på min cykelreparatör. Bara genom att stiga in i hans butik ser man att han hållit på länge med detta. Arbetsbänken är sliten. Och han pratar om sina cyklar med en särskild kärlek och respekt, han gillar helt enkelt cyklar. Och eftersom hans verksamhet lever och frodas år efter år, så vet jag att det finns fler människor än jag, som gillar våra cyklar och därför är glada att ha en så noggrann och vänlig cykelreparatör. Han är helt enkelt mitt i ett stor nätverk, där han gör en massa nytta. Dessa cyklar som han reparerar ger sina ägare motion, och förflyttar dem och deras barn runt stan. Han gör något enormt meningsfullt i det lilla, utan att få nobelpris för det. Jag tror inte han behöver jobba på sin självkänsla. Den sitter liksom i väggarna i hans verkstad, och i hans händer som kan laga cyklar.

Detta är något som jag verkligen försöker prata med mina klienter om. Många som väljer att investera i psykoterapi känner sig vilsna och att de inte hittat rätt i tillvaron. Det kan vara att man flyttat från en annan del av landet eller från ett annat land, och inte hittat sitt nya sammanhang. Många har varit mobbade i skolan och familjen och därför aldrig fått känna att de har en självklar plats i något sammanhang. Identiteten som en outsider kan för vissa sätta sig som en andra hud som genomsyrar hela livet.

Normalt jobbar vi då både med att sätta fingret på exakt vad som hände som knäckte känslan av att vara välkommen i livet. Samtidigt som vi jobbar med att klienten tar steg för att gradvis etablera en bas i samhället, det kan vara med jobb, utbildning, fritidsintressen, vänner, kärleksrelationer och så vidare.

Jag säger detta eftersom jag undrar, när människor har tagit dessa steg, och tittat på sina barndomssår, och hittat saker som ger livet mening, behöver de då se självkänsla som en färskvara? För mig är det inte det. Jag liksom bara vet att jag betyder mycket för de människor som jag träffar på dagarna, för mina klienter och också mina nära och kära. Ibland värker skammen till, och jag känner mig som en dålig människa, men det är ganska övergående, och jag har sätt att hantera detta. På det hela taget är inte självkänslan något jag reflekterar över. Och min känsla och förhoppning är att det är ungefär så för mina klienter också.

Om man tänker ur ett evolutionärt perspektiv, hur människan har haft det genom årmiljonerna, så ska man såklart inte idyllisera det livet, det var säkert tufft på många sätt som vi inte kan förstå. Men samtidigt kan jag också tänka mig att många av de här kvaliteterna fanns på ett annat sätt i livet. Människan ingick i en mindre grupp på kanske 20 personer, där alla hade en eller oftast flera uppgifter, och det fanns gott om tid att vara tillsammans med andra, skoja och prata. Det som vi behöver för att känna oss tillfreds med tillvaron.

– Boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom på Adlibris, Bokus.
– Jag har också gjort en video på youtube om självkänsla.
– Törnbloms metod att förbättra självkänslan bygger bland annat på affirmationer, som forskning tyvärr har visat kunna ha motsatt effekt på självkänslan (ledsen om jag låter som en sågning här, men det är faktiskt så).

Nu finns det grön KBT

Jag har de senaste veckorna kommit i kontakt med FAP – Functional Analytic Psychotherapy. Det är en gren på KBT-trädet som jobbar med att sätta relationen i fokus (KBT=kognitiv beteendeterapi).

Alla KBT-terapeuter, skulle jag säga, vill hjälpa sina klienter att komma i kontakt med vad vi kalla ”naturliga förstärkare”, med vilket vi menar alla de goda långsiktiga sakerna i livet, såsom bra relationer, familj, arbete och att uppfylla långsiktiga mål och värden. Tyvärr har alltför många KBT:are kommit att reflexmässigt försöka belöna alla initiativ hos klienten genom att säga ungefär: ”braaa!” och le. Det vill säga ett standardiserat och opersonligt sätt att belöna och bygga en relation.

FAP säger att de flesta psykologiska problem handlar om mänskliga relationer på något sätt, och då behöver psykoterapi hjälpa klienten att hitta nya sätt att vara i relationer. Och där behövs mer än uppmuntrande tillrop från terapeuten. Det som kan vara belönande är just att man hittar ett nytt sätt att vara nära en annan människa i själva terapin. För vissa människor kan det handla om att vara mer sårbar och utlämnande, medans det för andra kan handla om att ta en mer aktiv roll och förtydliga och driva relationen framåt. Och FAP erbjuder helt enkelt terapeuten och klienten redskap att finslipa jobbet med att utmana gamla slitna relationsmönster. Tyvärr finns ett visst fikonspråk där FAP klär detta i behavioristisk språkdräkt, men detta behöver inte utgöra något hinder för klienten, för honom/henne räcker det med att veta att här finns uttrymme att jobba med sin förmåga till nära relationer.

En av de saker som man inom FAP tycker kan skapa närhet mellan människor och som man gärna jobbar med i terapirummet är delade värderingar. Att klienten får tillfälle att formulera och prata om sina värderingar och också ta steg i riktning mot ett mer värderingsgrundat liv är viktigt. Med detta språkbruk säger man att värderingar är kraftfulla förstärkare. De får oss att vilja anstränga oss lite extra.

Och när man pratar värderingar är det i dag svårt att bortse från att vi befinner oss i en era när människan för första gången i sin historia har möjligheten att förstöra den planet vi bor på. Inom s.k. grön FAP (green FAP), säger man att när vi i psykoterapi jobbar på att hitta en omorientering mot ett ”bättre” sätt att vara i världen, så bör vi inte sätta parantes kring jorden omkring oss. Istället kan vi öppna upp för ett samtal om värderingar som hållbarhet, medmänsklighet och solidaritet och vad det skulle kunna innebära för dig och mig här idag.

Faktiskt så använder man inom FAP ledorden medvetenhet, mod och kärlek för att beskriva terapeutens förhållningssätt till klienten för att hjälpa denne. Jag tror detta är ledord som vi kan och bör applicera på alla våra relationer, både till andra individer och till mänskligheten och vår planet.

I nästa inlägg tänkte jag ge ett konkret exempel på vad detta kan innebära för mig i mitt liv.

Tips: Boken A Guide to Functional Analytic Psychotherapy: Awareness, Courage, Love, and Behaviorism (på AdLibris, Bokus) som bland annat beskriver ”grön FAP”.

Kritik mot Dan Josefssons bok och dokumentär om Quick-fallet

Igår publicerade jag en översatt artikel av Ross Cheit där han kritiserar en artikel minnesforskaren Elizabeth Loftus och några av hennes kollegor.

I november 2013 kom en dokumentär och en bok av Dan Josefsson om fallet Thomas Quick, där Josefsson med en Wallraff-metod drog fram i ljuset hur terapin med Quick ägt rum, den terapi som lett till dussintals erkännanden av mord, som Quick/Bergwall först blev dömd för och sedan frikänd.

Som psykolog är jag såklart glad över att Josefsson gjort detta arbete, det är viktigt att detta lyfts fram, och jag hoppas att debatten fortsätter bland oss som jobbar inom detta område om hur vi ska undvika att något sådant här händer i framtiden.

Anledningen till att jag ville översätta Cheits artikel är att Josefsson ganska utförligt tar upp en debatt om falska/återvunna minnen som är ganska stor och komplex, och att Josefsson då bara tar upp ena sidan av debatten. Man kan när man läser eller tittar få intrycket att det nu är klarlagt att återvunna minnen är alltid är falska, men detta stämmer inte med forskningen, utan läget är mycket mer komplext än så.

Elizabeth Loftus, som är lite av huvudnumret bland minnesexperter i dokumentären, har fått en hel del kritik. Hon har deltagit som expertvittne i otaliga stora rättegångar i USA, och då har hon sagt att hon endast försvarar personer som hon tror är oskyliga, samtidigt som hon också försvarat Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh och den kände pedofilen Paul Shanley (för källa till denna uppgift och mer kritik mot Loftus, se här och här)

Sivers, Schooler och Freyd skriver:

I många år behandlades denna kontrovers [debatten kring falska/återvunna minnen] som en svart-vit fråga om återvunna minnen skulle ses som äkta eller falska. På senare år har dock ett mer nyanserat perspektiv trätt fram där både forskare och praktiker verkar villiga att acceptera att det finns både falska och sanna minnen som återkommit.

Josefssons enkelsidiga hänvisning till false-memory-debatten tycker jag gjorde att en rad viktiga och intressanta frågor inte kom att diskuteras så mycket i anslutning till programmet. Jag skulle till exempel vilja diskutera: Var det något konkret som terapeuterna gjorde i terapin som ledde till de falska erkännandena, eller var grundorsaken att Quick föredrog att vara inlåst på Säter framför att komma ut, i kombination med en rad naiva personer som ville tro att han talade sanning? Exakt vad var det i så fall som gick fel i själva terapierna? Var det verkligen ”falska minnen” som Quick hade, det vill säga att han trodde på det själv, eller var det snarare att han medvetet ljög?

Boken Mannen som Slutade ljuga av Dan Josefsson på Adlibris, Bokus. Läs gärna också mitt tidigare inlägg om falska minnesdebatten.

Tillägg:
Josefsson bygger en stor del av sitt resonemang på att försöka leda i bevis att Quick var utsatt för s.k. bortträngda-minnes-terapi. Detta begrepp är nära kopplat till Loftus och hennes kollegor (däribland förbundet mot falska minnen, FMSF). Begreppet är ganska luddigt och omstritt och absolut inte etablerat. Tyvärr så finns inte så mycket konkreta fakta om Quicks terapier i Josefssons material som verkligen visar att terapeuterna verkligen gjorde tveksamma saker i terapirummen. Därför känner jag att frågan hänger i luften hur mycket som berodde på Quicks vilja att vara kvar på Säter, och hur mycket som bör tillskrivas terapin. (därmed är inte sagt att jag tycker att Säterterapeuterna verkar bra och seriösa; det Josefsson beskriver ser jag helt klart som problematiskt)
Att försöka bevisa att Quick utsattes för en sådan bortträngda-minnes-terapi, är också en viktig sak som Josefsson hävdar motiverar den extrema sorten av journalistik som han höll på med, med dolda kameran-inspelningar och att utge sig för att skriva i annat syfte än han gjorde. Jag kan inte låta bli att undra om Josefsson har målat in sig i ett hörn här: För att motivera sina extrema undersökningsmetoder tvingas han bita sig fast i begreppet borttränga-minnes-terapi, vilket i sin tur gör att han blir tvungen att hävda att Loftus-lägret står för den enda sanningen, vilket knappast stämmer.
Se vidare Kenneth Popes artikel om bland annat s.k. bortträngda-minnes-terapi.