Kritik mot Dan Josefssons bok och dokumentär om Quick-fallet

Igår publicerade jag en översatt artikel av Ross Cheit där han kritiserar en artikel minnesforskaren Elizabeth Loftus och några av hennes kollegor.

I november 2013 kom en dokumentär och en bok av Dan Josefsson om fallet Thomas Quick, där Josefsson med en Wallraff-metod drog fram i ljuset hur terapin med Quick ägt rum, den terapi som lett till dussintals erkännanden av mord, som Quick/Bergwall först blev dömd för och sedan frikänd.

Som psykolog är jag såklart glad över att Josefsson gjort detta arbete, det är viktigt att detta lyfts fram, och jag hoppas att debatten fortsätter bland oss som jobbar inom detta område om hur vi ska undvika att något sådant här händer i framtiden.

Anledningen till att jag ville översätta Cheits artikel är att Josefsson ganska utförligt tar upp en debatt om falska/återvunna minnen som är ganska stor och komplex, och att Josefsson då bara tar upp ena sidan av debatten. Man kan när man läser eller tittar få intrycket att det nu är klarlagt att återvunna minnen är alltid är falska, men detta stämmer inte med forskningen, utan läget är mycket mer komplext än så.

Elizabeth Loftus, som är lite av huvudnumret bland minnesexperter i dokumentären, har fått en hel del kritik. Hon har deltagit som expertvittne i otaliga stora rättegångar i USA, och då har hon sagt att hon endast försvarar personer som hon tror är oskyliga, samtidigt som hon också försvarat Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh och den kände pedofilen Paul Shanley (för källa till denna uppgift och mer kritik mot Loftus, se här och här)

Sivers, Schooler och Freyd skriver:

I många år behandlades denna kontrovers [debatten kring falska/återvunna minnen] som en svart-vit fråga om återvunna minnen skulle ses som äkta eller falska. På senare år har dock ett mer nyanserat perspektiv trätt fram där både forskare och praktiker verkar villiga att acceptera att det finns både falska och sanna minnen som återkommit.

Josefssons enkelsidiga hänvisning till false-memory-debatten tycker jag gjorde att en rad viktiga och intressanta frågor inte kom att diskuteras så mycket i anslutning till programmet. Jag skulle till exempel vilja diskutera: Var det något konkret som terapeuterna gjorde i terapin som ledde till de falska erkännandena, eller var grundorsaken att Quick föredrog att vara inlåst på Säter framför att komma ut, i kombination med en rad naiva personer som ville tro att han talade sanning? Exakt vad var det i så fall som gick fel i själva terapierna? Var det verkligen ”falska minnen” som Quick hade, det vill säga att han trodde på det själv, eller var det snarare att han medvetet ljög?

Boken Mannen som Slutade ljuga av Dan Josefsson på Adlibris, Bokus. Läs gärna också mitt tidigare inlägg om falska minnesdebatten.

Tillägg:
Josefsson bygger en stor del av sitt resonemang på att försöka leda i bevis att Quick var utsatt för s.k. bortträngda-minnes-terapi. Detta begrepp är nära kopplat till Loftus och hennes kollegor (däribland förbundet mot falska minnen, FMSF). Begreppet är ganska luddigt och omstritt och absolut inte etablerat. Tyvärr så finns inte så mycket konkreta fakta om Quicks terapier i Josefssons material som verkligen visar att terapeuterna verkligen gjorde tveksamma saker i terapirummen. Därför känner jag att frågan hänger i luften hur mycket som berodde på Quicks vilja att vara kvar på Säter, och hur mycket som bör tillskrivas terapin. (därmed är inte sagt att jag tycker att Säterterapeuterna verkar bra och seriösa; det Josefsson beskriver ser jag helt klart som problematiskt)
Att försöka bevisa att Quick utsattes för en sådan bortträngda-minnes-terapi, är också en viktig sak som Josefsson hävdar motiverar den extrema sorten av journalistik som han höll på med, med dolda kameran-inspelningar och att utge sig för att skriva i annat syfte än han gjorde. Jag kan inte låta bli att undra om Josefsson har målat in sig i ett hörn här: För att motivera sina extrema undersökningsmetoder tvingas han bita sig fast i begreppet borttränga-minnes-terapi, vilket i sin tur gör att han blir tvungen att hävda att Loftus-lägret står för den enda sanningen, vilket knappast stämmer.
Se vidare Kenneth Popes artikel om bland annat s.k. bortträngda-minnes-terapi.

En hjälpande relation

Peter Breggin skriver om psykoterapi:

”Inom livets alla områden – idrott, skola, affärslivet, militären och vården – kan uppmuntran och stöd från en positiv och omtänksam person utgöra det som avgör om en person lyckas eller inte.

Klienter/patienter som söker hjälp från en läkare eller terapeut [med psykologiska problem] bör kunna känna:

  • Att de är personligen välkomna in i rummet
  • Att det finns gott om tid för att hantera dagens ämnen
  • Att de är helt i centrum för uppmärksamheten
  • Att deras känslor – inklusive rädslor, tvivel och oro – är välkomna och kommer att tas på allvar
  • Att deras tankar och observationer är värdefulla
  • Att de kan fråga så många frågor som de önskar och få fullständiga och ärliga svar
  • Att de befinner sig i ett respektfullt samarbete som fokuserar på att möta deras behov.

Om terapeuten/läkaren noggrant följer dessa principer så kommer terapin att bli hjälpsam för personen, och denna kommer i sin tur vara tacksam för hjälpen.”

Ur boken Psychiatric Drug Withdrawal (AdLibris, Bokus)

Varför väljer vissa människor ”fel” partner?

Känner du att:

  • Dina ansträngningar att hjälpa andra ofta lämnar dig med en känsla av inre tomhet och utmattning?
  • Du ses duktig och högpresterande, men att detta inte riktigt kommer från dig själv?
  • Du tenderar att dras till vissa typer av kärlekspartners och vänner och att detta ofta slutar i besvikelse?
  • Du lätt tröttar ut och nästan bränner ut dig?
  • Du dagdrömmer och fantiserar på ett sätt som inte är konstruktivt och leder till förbättringar av ditt liv.

– Då kan det här vara en artikel för dig; det ska handla om ett begrepp som jag använder i min terapiverksamhet, falskt hopp.

Har du med dig själv eller hos andra sett en tendens att upprepa misstag i relationer? Kanske har du en vän som varit tillsammans med en ”frånvarande” person som jobbar för mycket, och när personen brytit sig loss från denna relation, så hittar han/hon snart någon annan med liknande egenskaper, och upprepar samma mönster av förälskelse som följs av besvikelse.

Det verkar finnas någon psykologisk mekanism som gör att en del personer väljer partners där det inte blir så bra i slutändan. Jag skrev om detta i mitt inlägg om prinsessan Madeleine. För mig som psykolog och terapeut är det slående att hennes far, kungen verkar ha varit notoriskt otrogen och att hon själv sedan ”valde” en partner, Jonas Bergström, som var otrogen.

Man skulle kunna tillskriva detta vanans makt; att man är van att ha med en viss typ av personer att göra, och sedan av gammal vana dras till liknande personer, för att man vet hur man ska hantera dem, ungefär. Men jag tycker inte att detta räcker, för det verkar som att sådana här mönster kan vara mycket svåra att bryta, man ser ofta att personer verkligen anstränger sig för att hitta en partner som inte liknar den förra, men ändå hittar en person som uppvisar liknande drag.

I min terapiverksamhet använder jag benämningen ”falskt hopp” för detta problem. Tanken är att när man som barn inte fått sina behov mötta så uppstår ”sår”, eller brister, och för att kunna överleva känslomässigt, så utvecklar man olika strategier. Det kan vara att försöka ”vara duktig” eller ”vara rolig”, eller att försöka vara till hjälp hemma.

Till exempel så kan det vara så att ett barn till en deprimerad förälder ser att föräldern inte riktigt orkar med allt därhemma, och då går barnet in och försöker hjälpa till med det ena eller andra i hemmet, kanske ställer sig och diska eller dammsuger. Det är också vanligt att barn i sådana lägen försöker prata med föräldern och försöker muntra upp den, och kanske försöker få den att söka hjälp eller så. Att barnet börjar dagdrömma om ett bättre liv är också vanligt.

I engelsk litteratur används ibland ordet ”enmeshment” för såna relationer. Det är som att barnet blir ”insnärjt” med den vuxne.

När jag pratar om falskt hopp, så inkluderar jag alltså olika former av att var ”duktig”, ”snäll”, ”rolig” och överdrivna försök att hjälpa, stötta eller visa hänsyn. Överdrivna försök att få bekräftelse och kärlek och dagdrömmande räknas också hit.

Ett problem är såklart att det också är viktigt och sunt att hjälpa sina närstående. Dagdrömma kan vara ett sätt att komma med planer och visioner för ett bättre liv. Och det är inte alltid lätt att se vad som är en adekvat, sund nivå och vad som bör räknas som falskt hopp. I många fall är det ganska uppenbart om man tittar på konsekvenserna. Om dagdrömmandet till exempel leder till att man fastnar i drömmar och spekulerande och inte kommer vidare i livet så kan det vara vettigt fråga sig om det handlar om falskt hopp. Och om någon för trettionde gången försökt övertala sin alkoholiserade eller deprimerade partner om att söka hjälp, så tyder det här upprepandet på att det kan vara falskt hopp.

I boken Att återerövra sitt liv, som beskriver den här terapin, används termen kämpa för falskt hopp, och jag tycker det ger en bra bild, lite som Don Quijote, att gå till strid för ädla saker men på fel sätt. Jag brukar också sätta likhetstecken mellan falskt hopp och medberoende. Medberoende är ett ganska luddigt begrepp, men en stor del handlar om att man kämpar med någon närstående som på något sätt inte mår bra.

Jag brukar också rekommendera mina klienter att försöka känna efter i sig själva hur vissa tankar och beteenden känns. När man agerar utifrån falskt hopp, så är man liksom inte lugn i sig själv, utan det känns som att man drivs av inre stress och tvång.

Tyvärr så leder det falska hoppet ofta till att man känner romantisk kärlek, det kan göra att man dras in i kärleksrelationer som inte blir bra i slutändan. Ett tydligt tecken kan vara att man förälskefasen märker att partnern har vissa problem, men att man i det romantiska ruset tänker bort dessa, och kanske tror att kärleken ska lösa allt.

Råd och tips:

Finns det då några råd om man känner att man hamnat i sådana här mönster av falskt hopp? Ett första råd kan förstås vara att försöka:

  • Identifiera beteendena – forskning visar att det är en stor hjälp att skriva ned problembeteenden.
  • Försöka minska på beteendena
  • Känna efter och se om det bakom dessa beteenden ligger något slags barndomssmärta. Är det så att bakom mitt försök att lugna och blidka en argsint partner, ligger en stor smärta som handlar om att mina föräldrar riktade sin ilska mot mig som liten?

Om du försökt jobba med sådan här problem med medberoende eller falskt hopp och känt att det är svårt eller omöjligt, så är du knappast ensam. Jag märker i mitt arbete att det här är ett relativt svårt område att jobba med. För förälskelse, dagdrömmar och bekräftelsesökande är ju så ljuvt och härligt när man är inne i det, det är liksom svårt att i de stunderna se att det kan innebära problem. Ofta har man också blivit belönad av omvärlden för de här beteendena, och de har kanske kommit att kännas som en del av ens grundpersonlighet.

Därför är det här ett område där jag tror att det kan vara viktigt med någon sorts terapi. Ett förslag kan vara att läsa boken Att återerövra sitt liv av Jean Jenson (på Adlibris, Bokus, bokens hemsida), jag tycker den ger en bra inledning till området, och den har också många konkreta tips på hur man kan komma igång och jobba med det. Läs också gärna min sida om medberoende.

Mod, engagemang och passion – varför pratar terapeuter så lite om detta?

Såg nyligen videon om familjevårdsstiftelsen och har sen dess slagits av tanken att att alla verkligt framgångsrika terapeuter och vårdare verkar ha en sak gemensam: Att de har ett engagemang och en passion för sitt arbete som går utöver det vanliga.

Namn som Alice Miller, Barbro Sandin, Judith Herman kommer upp. Kommer också att tänka på de där riktigt stora författarna som Tolstoy och Vilhelm Moberg. Alla har liksom en särskild gnista, som märks på långt håll; en gnista som berör.

Det skulle vara intressant att titta närmare på vad hur man kan beskriva exakt vad det är som gör att det just är detta som hjälper människor med svårigheter. Om det nu är så. Jag är benägen tro det, men vet inte om det finns någon forskning på detta. Antagligen är Alice Miller något på spåren när hon säger att man behöver ett vittne, någon som verkligen står hundra procent på ens egen sida, särskild när man har varit utsatt för missförhållanden och kränkningar.

Mycket av utbildningen i psykoterapi på psykologlinjen där jag gick var ägnad åt att prata om vad som var effektivt, men ur det här perspektivet som jag tänker i nu, så är sådana saker som metoder och teoretiska referensramar mindre viktiga. Carina Håkansson på Familjevårdsstiftelsen till exempel upprepar ofta att hon ofta känner att hon famlar i blindo, och ändå är detta något så ovanligt som ett ställe där människor med psykosproblem blir friska.

Jag försöker påminna mig om hur ofta vi pratade om dessa saker på psykologutbildningen, och kan nog inte påminna mig att det nämndes någon gång. Märkligt.

Boktips på detta tema: The heart of being helpful av Peter Breggin (AdLibris, Bokus)
Missa inte heller Brené Browns föreläsning på TedTalks/Youtube.

Terapi för kronisk depression del 3

[Fortsättning på de tidigare artiklarna om terapi för kronisk depression – 1 och 2]

Det protokoll som jag beskriver här, CBASP (Cognitive Behavioural Analysis System of Psychotherapy) innehåller egentligen två komponenter: en där man knyter relationsmönstren till viktiga personer i uppväxten, och en där man noggrant analyserar interpersonella händelser (möten, konflikter och liknande). Större delen av terapin ägnas åt det sistnämnda.

McCollough bygger sitt tänkande på att den svåra uppväxten har försvårat för dessa personer att tänka ”vuxet” och problemlösande kring relationer och ofta hamnar i starka känslor och orealistiska synsätt. Det kan vara att man har alltför starka krav på lojalitet och uppmärksamhet från en kollega eller vän. Eller att man vid en mindre konflikt blir uppfylld av starka känslor och agerar så att relationen går i kras. Eller svårigheter att på ett respektfullt sätt säga ja eller nej.

Terapin går ut på att dela upp dessa situationer i små bitar och analysera förloppen och vad som egentligen händer.

Det svåraste för terapeuten är att dessa klienter ofta utstrålar mycket hopplöshet och handlingsförlamning, vilket inbjuder till att man välvilligt försöker komma med goda råd och förslag till tolkningar, vilket nästan alltid får motsatt effekt, att motståndet till förändring ökar. I stället måste terapisessionerna användas till att klienten själv uppmuntras dra fler och fler slutsatser av sina negativa erfarenheter. Detta gör att metoden kräver noggrann handledning, vilket troligtvis är det som gjort att metoden inte blivit etablerad i Sverige ännu.

Läs hela serien om terapi för kronisk depression

Terapi för kronisk depression del 2

[Fortsättning på den tidigare artikeln om terapi för kronisk depression (ofta också benämnt dystymi)]

Det som McCollough lyfter fram som det som gör det extra knepigt att komma vidare för kroniskt deprimerade är kombinationen av en pessimistisk världsbild och sociala färdighetsbrister.

Den pessimistiska världsbilden gör att dessa personer ofta uttrycker sig som ”allt är bara skit” eller ”den här världen är ju helt eländig, och dessutom befinner jag mig i bottenskrapet, så folk trampar på mig hela tiden”. Såna pessimistiska synsätt är ofta väldigt etablerade så att personerna tror fullständigt på att de är sanna. Detta gör att positiva händelser såsom ett vänligt möte med en granne eller en hjälpsam kollega helt nedvärderas, den deprimerade drar kanske slutsatsen att det måste ändå ha funnits egoistiska motiv hos den andre.

Och samtidigt gör bristen på relationsfärdigheter att personen har åtskilligt med ”bevis” för att världen är hemsk och ovänlig. De kan berätta om en lång rad interpersonella misslyckanden och förödmjukelser.

När jag arbeta med integrationsterapi så brukar jag föra fram att för de flesta av oss är det i barndomen som de jobbigaste sakerna sker, det är där som kränkningar och missförhållanden skadar oss som mest. Men den kroniskt deprimerade har svårt att se detta, för honom/henne pågår det jobbiga; isolering, kränkningar och oförstående människor osv, oförändrat sedan barndomen.

Så den kroniskt deprimerade är väldigt omotiverad att göra något för att förändra sin situation eftersom han har så många bevis på att ”det är lönlöst”, och när något positivt händer, så kan han ”avslöja” att det egentligen bara bevis för ”världens falskhet” (ursäkta om det låter som att jag raljerar; det här är högst verkliga problem och kroniskt deprimerade lider enormt av att leva i en sådan här drastisk och negativ världsbild).

Sammanfattningsvis stödjer pessimismen och färdighetsbristerna varandra i ett starkt självförstärkande system som i effektivt omöjliggör positiva förändringar.

Läs hela serien om terapi för kronisk depression