Video med Steven Hayes

Hittar en video med Steven Hayes, skapare av Acceptance and Commitment Therapy (ACT).

Jag gillar mycket av han säger, och hur han formulerar det. Saker han säger som stämmer med hur jag ser på terapi är:

* Det viktiga i att se relationen mellan klient och terapeut som ”horisontell”, med så lite hierarkiskt avstånd som möjligt.

* Vi som håller på med terapi behöver grunda det vi gör i något slags engagemang för en bättre värld.

* Idealet att kunna ”bära” alla sina känslor och ändå gå i riktning mot långsiktiga mål stämmer också bra med målet för integrationsterapi, som jag arbetar med.

Den största skillnaden som jag ser det mellan ACT och det jag gör, är nog att vi inom integrationsterapi känner att meditationstekniker är bra och vettiga, men inte riktigt räcker ända fram för många av oss. Det kan till exempel handla om att vi någonstans på vägen möter stark rädsla, och rädsla är en knepig känsla för att man ofta inte riktigt vet vart man ska göra av den. Där har vi specifika teorier och metoder inom integrationsterapi som kan hjälpa. Jag tänkte skriva mer om detta med det som jag ser som brister med meditation snart, för jag tycker det är viktiga frågor.

Du hittar videon här.

Alice Miller död

Alice Miller har lämnat oss.

För mig har hon varit en ögonöppnare till barnets värld. Hon har hjälpt mig att se vad barn behöver och hur barn lider när de inte får den kärlek och respekt de behöver.

Nu när jag arbetar som terapeut så är hon ett riktmärke och en inspirationskälla och hjälper hjälper mig att fokusera på det som är viktigt: Att lyssna efter den barndomssmärta som finns där någonstans i det klienten berättar.

I mina ögon hade Alice Miller ett perspektiv som hon var nästan ensam om, i att skriva helt och hållet hundraprocentigt utifrån barnets perspektiv. Hon använde nästan inga abstraktioner eller teoretiska koncept, såsom ”objektrelationer” eller ”anknytning”, utan fokuserade bara på att beskriva hur det blir för barn när de inte får sina behov uppfyllda och vilka långsiktiga konsekvenser det får.

Om det stämmer som jag tror att vi har olika beteende- och tankemönster som fungerar som försvar mot barndomssmärta, så kanske man skulle kunna säga att Alice Millers sätt att skriva utmanar försvaren och talar till den smärta som finns under. Hennes enkla och avskalade sätt att skriva är helt enkelt en utmaning för oss. Särskilt oss akademiker som fått lära oss att det är ”fint” att ha komplicerade teorier om allting.