Att sluta med psykofarmaka av Peter Breggin

Är det något som jag varit frustrerad över under mina år som psykolog, så är det bristen på kunskap om att sluta med psykiatriska mediciner. Det är jättelätt att få utskrivet idag, användningen ökar hela tiden i alla åldrar. Och läkemedelsbolagen gör massvis med studier på den så kallade effekten, men i princip inga studier görs på utsättningen, och de flesta patienter jag hör av får ganska generella råd om att trappa ner i två steg, halvera dosen och sen sluta helt.

Man vet att hjärnan förändras och anpassar sig till de förändringar i signalstubstanserna som medicinerna medför, vilket gör att nedtrappning för många är ett svårt kapitel. Jag har hört om en väldigt  brett spektrum av problem som uppkommit: Trötthet, uppvarvning, ångest, sömnlöshet, huvudvärk, feber i stil med amfetaminavtändning och många andra symtom. Och det där med nedtrappning i två steg; de som verkligen kämpat och blivit fria från höga doser, de människorna har en helt annan bild av hur det bör gå till (se mitt tidigare inlägg Att trappa ner psykiatriska mediciner).

Därför är det så gott att det nu kommit ut en bok som bara handlar om detta ämne. Den är skriven av Peter Breggin som i många år beskrivits som ”psykiatrins samvete” i USA, han är den som blivit tillfrågad när det gäller att föra fram nackdelar med mediciner i rättegångar, mediaintervjuer och som jobbat enträget med att hjälpa drabbade patienter på olika sätt.

Hans  budskap är ganska enkelt. När vi mår dåligt psykiskt, så behöver vi göra olika förändringar i våra liv. Vi kanske behöver börja eller avsluta en relation. Vi kanske behöver ta itu med våra barndomstrauman. Kanske behöver jag påbörja en utbildning som jag gått och längtat efter med skjutit upp. Vi behöver släppa in livet på riktigt och alla känslor som hör till det. Det gör mig så ont att höra när antidepressiva mediciner skrivs ut till personer som varit med om hemska förluster, skilsmässor eller att någon närstående dött.  Varför kan vi inte ha ett samhälle där vi välkomnar sorg och smärta och hjälper vår nästa med det som är tungt och svårt? Varför sträcker många läkare efter receptblocket så fort det kommer en patient som bär på jobbiga känslor?

Jag kanske bygger ut det hör inlägget mer när jag hunnit läsa hela boken, just nu vill jag bara informera alla om att den här angelägna boken finns och skicka ett stort tack till Karneval förlag som översatt och gett ut den.

Här är en annan av mina artiklar med råd till dem som brottas med att sluta med mediciner.

Länk till boken på Adlibris, Bokus

Varför parterapi är så svårt

Jag träffar inte sällan personer som gjort flera försök med parterapi och inte känt att det gett något utbyte. Varför är det så svårt att ”jobba på sin relation”, egentligen?

Ett sätt att beskriva det är så här: När parterna i en nära relation börjar gå varandra på nerverna, och man lever ihop, så kommer allt så himla nära. Ta exemplet med småbarnsföräldrarna som båda känner att de har alldeles för lite tid för vila, rekretation och motion. Då är det himla lätt att när man ser sin partner strunta i att ställa in kaffekoppen i diskmaskinen, fälla en syrlig kommentar, och så är den negativa grälspiralen igång. Och så småningom verkar det som att man ofta lyckas trampa rejält på varandras ömma tår, och då drar grälen igång lättare och lättare och snabbare och snabbare.

Ta till exempel det klassiska exemplet med en part som föredrar mer eldiga och omedelbara sätt att uttrycka ilska, med en partner som föredrar mer civiliserade och återhållna sätt att uttrycka sitt missnöje, det kan lätt bli en dragkamp som aldrig tar slut, den återhållne ber hela tiden den eldiga att pausa och lugna ner sig, vilket gör den sistnämnde ännu mer fly förbannad, och så är en ond spiral igång.

Och när man hamnar i dessa grälspiraler så kommer samtalet ofta att handla om vad som är ”rätt” och vad som är ”fel”, och så kommer man till parterapeuten och som terapeut känner man sig så pressad att uttala sig om detta rätt eller fel.

En av de bästa Ted-föreläsningarna om kärlek handlar om detta, det är Mandy Len Catro, som skrev den virala succen To Fall in Love With Anyone, Do This, som berättar. Efter att den artikeln blev så känd, fick hon ständigt frågan om hennes relation hade lyckats, och hon beskriver här på ett smart och kul sätt hur vi famlar efter något rättesnöre i kärlek:

Det är så många frågor som man vill ha ett säkert svar på: Är det okay att den ena parten lagar mer mat än den andre, är det okay att den ene betalar mer pengar, är det okay att prata med sina föräldrar två gånger i veckan, är det okay att inte semestra utomlands på fyra år, och så vidare… Mer än en gång har jag känts som att jag slitits i stycken när jag suttit med ett par som velat ha någon slags hjälp av mig i sådana här frågor.

Så den här gången har jag inte så många bra råd, egentligen, jag får konstatera att ämnet är jättesvårt. Något jag ofta nämner när jag pratar om parsvårigheter är John Gottmans slutsats; Att det som verkar förstöra mest och leda till skilsmässa är när parterna går in i stark affekt i grälen, och stressnivån går upp på en stridspilots. Jag gillar också hans slutsats att alla sätt är bra utom de dåliga när det gäller att undvika dessa jobbiga gräl – vissa par tar en promenad, andra sjunger, andra använder humor, andra ser varandra i ögonen och ler och bestämmer att skjuta på samtalet några dar.

Skulle jag få tipsa om något slags parterapi, så gillar jag beteendeterapeutisk parterapi och Sue Johnsons Emotion-focused couples therapy. Se till exempel hennes filmer på youtube.  Den terapin har man faktiskt lyckats visa att den har effekt på hjärnnivå, i fMRI-kamera, på parrelationen – en helt fantastisk forskning, enligt min mening.

Jag tror att en sak som dessa metoder hjälper med är att styra undan parternas uppmärksamhet från ”rätt och fel”-tänkandet, och hjälpa dem att i stället tänka på vad de kan göra som gör relationen bättre.