Roland Poulsen sågar psykoanalysen i DN

Hur skulle du reagera om en av dina bästa vänner när du försöker berätta om något väldigt viktigt och svårt som hänt dig, först kränker dig och sedan bara somnar mitt i samtalet? Och sedan när du tar upp saken och hoppas på en ursäkt, så säger vännen att det i själva verket var ditt fel för att du nog omedvetet ville mucka fram ett gräl?

De flesta skulle nog komma fram till att den här personen är nog inte värd min vänskap. Men psykoanalytiker kan bete sig så och analytikerkåren verkar inte riktigt ta det på allvar att man leker med sårbara människors liv.

Roland Paulsen skrev för någon vecka sedan en kritisk artikel om psykonanalysen på DN kultur. Genast måste fältets potentater rycka ut. Clarence Crafoord, Johan Eriksson,Per Magnus Johansson, Maria Yassa. Crafoord skräder inte orden ”genant” ”grundlös attack”.

Det är bara det att det finns en hel del forskning som stödjer att de problem som Paulsen tar upp faktiskt existerar och är ganska vanligt förekommande. Theodore Dorpat gjorde ett flertal studier inom området som han sammanfattade i boken Gaslighting, the Double Whammy, Interrogation and Other Methods of Covert Control in Psychotherapy. Det är en helt deprimerande läsning. Ungefär det som jag skrev i början kan man bli utsatt för i psykoanalys och -terapi. Terapeuten gör tokigheter och när man tar upp det och försöker få upprättelse, så förnekas problemet fullständigt och istället så sätts ljuskäglan på att det är klienten som har gjort något fel.

Särskilt allvarligt är det att psykoanalys och psykodynamisk terapi under många år varit sanktionerat av samhället som ett bra sätt för dem som mår sämst att må bättre. Det här skulle vi egentligen behöva prata om. Någon slags sanningskommission kunde vara vara på sin plats.

Jag kan inte låta bli att slås av att eftersom det finns så bra dokumenterat att som Paulsen beskriver faktiskt är vanligt i terapi, så framstår de psykoanalytiska försvararna precis så som terapeuterna i skräckhistorierna, självgoda och helt i avsaknad av förmåga till självkritik.

Det blev en otroligt platt debatt, vilket också Paulsen ger uttryck för i sin slutkommentar. Han tog upp ett antal problem. Psykoanalytikerna kontrar och säger att så är det alls inte. Och sen blev det inte mer. Men skulle behöva grundligt diskutera Dorpats bok. Och varför det är så svårt för många terapeuter att se sina egna tillkortakommanden. Helst skulle denna diskussion ske redan på utbildningen. Men åtminstone nu när de här frågorna kommer upp. Och i förlängningen skulle det behövas att någon djupdyker i vad som egentligen händer bakom de stängda psykoanalysens stängda dörrar idag.

Jag håller också med om det Paulsen skriver i artikelserien att det förtjänar diskuteras hur hela vårt samhälle förhåller sig till allt kring lycka, självförverkligande och så vidare.

Eftersom jag själv arbetar med psykoterapi, skickar jag med en förhoppning att både jag själv och framtida terapeuter ska vara med ödmjuka och villiga att ta till sig kritik när våra klienter kommer med synpunker.

——–
Fotnot: Jag har slarvigt mixat att kalla det för psykoanalys och terapi. Ska man vara strikt så är psykoanalys den skola som grundades av Sigmund Freud som sedan levde vidare, dels i form av den striktare psykoanalysen. Som ofta äger rum flera gånger i veckan och på en divan. Och dels har denna tradition levt vidare i så kallad psykodynamisk psykoterapi, vilket idag är ett mångfacetterat område med både influenser från Freud och hans lärjungar, och också från många andra håll.

En bra sammanfattning av Dorpats bok finns här.

När du funderar på skilsmässa

Jag hörde nyligen ett program på P1 om skilsmässor. Psykologen Anna Bennich som skrivit en bok om skilsmässor uttalade sig och sade ungefär att ”om det känns som misär att spendera tid med din partner på sommarstugan – du behöver inte känna så, du kan lämna situationen”.

Jag reagerade verkligen på att Bennich här använder det starka ordet ”misär” för att beskriva hur det kan kännas i en relation utan att på något sätt ifrågasätta eller reflektera kring ordet. ”Misär” framstår som något otvetydigt, som inte behöver definieras. Är det misär så skilj dig, ju förr desto bättre.

Jag tycker att vi psykologer och terapeuter istället ska vara noga med att ifrågasätta sådana ord och tolkningar. För egentligen är ju inte misär något som finns objektivt, det är en tolkning som vår mänskliga hjärna har åstadkommit.

Utan om det ”känns som misär”, dvs jobbigt, obekvämt, spänt (antar jag att hon menar). Då behöver du börja reda i hur detta kan komma sig. Jag har hört att unga människor idag pratar om ”me-problem” och ”you-problem”, detta visar på hur man vill tänka. Vad är det som kan ha med mig att göra i situationen? Har jag i min barndom fått lära sig hur man gör för att ha en verkligt lycklig parrelation? Kan den spända känslan bero på att min kropp minns den spända situationen i mitt eget barndomshem? Går det att ha ett samtal med partnern om hur vi verkligen mår? Ofta behöver sådana samtal sträckas ut över veckor och kanske månader. Man behöver fundera och återkomma till samtalet.

Faktum är att om man som Bennich går direkt från ordet ”misär” till att prata om skilmässa, så är det ren och skär skilsmässopropaganda. Man guidar lyssnarna bort från alla de viktiga steg av mognad, reflektion och samtal som behöver ske mellan en obekväm känsla och att ta steg mot en separation.

Själv utgår jag alltid i min roll som psykolog och terapeut från en grundhållning av att stå på relationens sida. Skilsmässa är väldigt energikrävande, ekonomiskt kostsamt och drabbar barnen. Det vill man bara ta till när alla andra alternativ övervägts noggrant. Jag är väldigt glad och tacksam över alla klienter som jag fått träffa som genomfört en sådan terapiprocess tillsammans med mig. Självklart har det många gånger slutat i skilsmässa. Jag tror och hoppas att min klient i dessa fall känner att vi tillsammans har gjort vårt bästa för att pröva alla vägar som går att komma på.

Jag vill också gärna betona att det inte alltid är nödvändigt att partnern går i terapi. När man tycker som sämst om sin partner vill man gärna tänka att den borde göra en helrenovering av sitt inre. Men egentligen skulle jag vilja föreslå tumregeln att så länge man känner att ens partner kärleksfullt anstränger sig för att möta ens behov, så kan man försöka fokusera på att vara tacksam för det, även om det inte når riktigt ända fram dit man själv skulle önska.

Så här kommer mina beprövade tips för dig som överväger skilsmässa:

  • Gör allt vad som står i din makt för att dra ner på konflikterna. Säg inget som du vet kommer leda till tjafs. Gå hellre därifrån än att säga något. Skriv det till partnern i text. Eller testa ta upp det någon dag då båda är på bra humör. Läs på om Non Violent Communication. Forskning säger att det är grälen som mest leder till skilsmässa. Detta innebär inte att du ska lägga dig platt. Utan att det krävs kärleksfullt tålamod för att leva ett helt liv med någon.
  • Om du på sistone har försummat att göra snälla saker mot din partner; varför inte testa att börja göra det igen? Det är möjligt att både överväga skilsmässa och samtidigt göra alla bra saker som kan ha chans att förbättra stämningen därhemma. Om det sedan slutar i att ni verkligen går isär, gör denna punkt att du åtminstone kan se dig i spegeln efteråt och känna att du har gjort ditt yttersta, även när det var svårt.
  • Ta en time-out. Fokusera på ditt eget välmående ett tag. Gå ut och jogga. Åk bort en helg. Sov på soffan hos en vän någon/några nätter. Eller testa att leva som skilda några månader. Det går att säga att ni har en paus, men att målet fortfarande är att hitta ett sätt att ha det bra tillsammans. Många par som levt i årtionden tillsammans har haft perioder av avstånd, det är ganska normalt. Man vill framförallt inte skynda sig in i att prata om skilsmässa, utan först ge det väldigt mycket tid och eftertanke. Det är också helt okay att ha perioder av oklarhet, någon säger att den är trött på situationen, och så blir det mer avstånd under ett tag, utan att det blir tydligt vad som egentligen är bestämt.
  • Se till att ha kontakt med minst en person som känner dig väl och som kan lyfta fram dina tillkortakommanden i det här. Det kan vara en terapeut, en vän, släkting eller så. Det kan vara bra att ha lite koll på sin terapeut om man har någon. Vissa terapeuter är snabba att dra fram skilsmässokortet, innan man helt och hållet har tittat klart på vad som egentligen är problemet. Detta är egentligen den allra viktigaste punkten: Har du verkligen, verkligen gått till botten med om du kan göra något annorlunda, och har du verkligen haft modet att se din del i situationen? (se vidare fotnot nedan)
  • Vår tids fokus på självförverkligande, internetdating och konsumtionskulturen har lett till ett stort fokus på att hitta ”rätt matchning”. Om du är i en relation och börjar fundera på ”är vi för olika”: Tyvärr så finns det ingen sådan måttstock som säger när det helt enkelt är inkompatibelt. Så för ett tag, testa att lägga dessa tankar åt sidan och fokusera vad det går att göra på en daglig basis för att få det hela att funka. Som sagt: Det är bara när man försökt inte bara en gång utan många gånger, med olika angreppssätt som man med rent samvete kan känna att man gett relationen en chans.

Boktips:

Den svenske psykoanalytikern Tomas Böhm har skrivit många kloka böcker om kärlek och långvariga relationer. De flesta verkar numera bara finnas att få tag på på bibliotek och antikvariat.

Det finns två terapikoncept som har ett tydligt forskningsstöd för att de funkar: Emotion Focused Therapy och Integrative Behavioral Couples Therapy. Intressant nog är de ganska lika i att mycket handlar om att göra beteenden som gör att den andre trivs. Och när båda börjar agera så, blir det en bra spiral av win-win i relationen. Läs mer i följande böcker:

Håll om mig av Sue (Susan) Johnson

Reconcilable Differences av Christensen mfl.

Forskningen jag nämnde ovan om hur destruktiva konflikter leder till skilsmässa gjordes av John Gottman vars böcker jag också kan rekommenderas. Tex: 7 gyllene regler för en lycklig kärleksrelation. Kolla också gärna på den här YouTube-videon med Gottman.

____

  • Om du är i den motsatta situationen och din partner funderar på skilsmässa, kan jag varmt rekommendera konceptet Divorce Busting. Det hjälper dig att hålla blicken på vägbanan och fokusera på rätt saker som hjälper och inte stjälper situationen. Ledtråd: Sluta be och försöka blidka partnern, sånt gör bara att den andre känner sig mer pressad och skyndar sig att ta ett definitivt beslut. Det första kapitlet i hennes bok har också en bra passage om hur vänner och terapeuter kan prata på ett sätt som leder in till ett skilsmässobeslut.
  • Förekommer i din relation faktiska hot om våld eller verbala kränkningar? Eller ekonomiska oegentligheter, stöld, utpressning etc? Finns det barn därhemma som bevittnar eller är en del av sådana kränkningar? I så fall behöver du agera mer akut. Vänd dig omedelbart till familjerådgivningen, socialtjänsten eller någon kvinnojour. Eller se åtminstone till att börja ta steg som gör dig tryggare så att du kan få en överblick över situationen.

Ny uppsats om samsovning

Jag har tidigare skrivit om samsovning här på bloggen.

Vill bara berätta att jag fått veta om en ny studentuppsats av Frida Giselsson och Alexandra Larsson som jag kan rekommendera. Den inriktar sig på en väldigt viktig aspekt, hur BVC (BHV) sköterskor pratar med föräldrar om detta. Men den har också en bra forskningsgenomgång och diskuterar olika aspekter på ett nyanserat sätt. Du hittar den här.

Att sluta med psykofarmaka av Peter Breggin

Är det något som jag varit frustrerad över under mina år som psykolog, så är det bristen på kunskap om att sluta med psykiatriska mediciner. Det är jättelätt att få utskrivet idag, användningen ökar hela tiden i alla åldrar. Och läkemedelsbolagen gör massvis med studier på den så kallade effekten, men i princip inga studier görs på utsättningen, och de flesta patienter jag hör av får ganska generella råd om att trappa ner i två steg, halvera dosen och sen sluta helt.

Man vet att hjärnan förändras och anpassar sig till de förändringar i signalstubstanserna som medicinerna medför, vilket gör att nedtrappning för många är ett svårt kapitel. Jag har hört om en väldigt  brett spektrum av problem som uppkommit: Trötthet, uppvarvning, ångest, sömnlöshet, huvudvärk, feber i stil med amfetaminavtändning och många andra symtom. Och det där med nedtrappning i två steg; de som verkligen kämpat och blivit fria från höga doser, de människorna har en helt annan bild av hur det bör gå till (se mitt tidigare inlägg Att trappa ner psykiatriska mediciner).

Därför är det så gott att det nu kommit ut en bok som bara handlar om detta ämne. Den är skriven av Peter Breggin som i många år beskrivits som ”psykiatrins samvete” i USA, han är den som blivit tillfrågad när det gäller att föra fram nackdelar med mediciner i rättegångar, mediaintervjuer och som jobbat enträget med att hjälpa drabbade patienter på olika sätt.

Hans  budskap är ganska enkelt. När vi mår dåligt psykiskt, så behöver vi göra olika förändringar i våra liv. Vi kanske behöver börja eller avsluta en relation. Vi kanske behöver ta itu med våra barndomstrauman. Kanske behöver jag påbörja en utbildning som jag gått och längtat efter med skjutit upp. Vi behöver släppa in livet på riktigt och alla känslor som hör till det. Det gör mig så ont att höra när antidepressiva mediciner skrivs ut till personer som varit med om hemska förluster, skilsmässor eller att någon närstående dött.  Varför kan vi inte ha ett samhälle där vi välkomnar sorg och smärta och hjälper vår nästa med det som är tungt och svårt? Varför sträcker många läkare efter receptblocket så fort det kommer en patient som bär på jobbiga känslor?

Jag kanske bygger ut det hör inlägget mer när jag hunnit läsa hela boken, just nu vill jag bara informera alla om att den här angelägna boken finns och skicka ett stort tack till Karneval förlag som översatt och gett ut den.

Här är en annan av mina artiklar med råd till dem som brottas med att sluta med mediciner.

Länk till boken på Adlibris, Bokus

Varför parterapi är så svårt

Jag träffar inte sällan personer som gjort flera försök med parterapi och inte känt att det gett något utbyte. Varför är det så svårt att ”jobba på sin relation”, egentligen?

Ett sätt att beskriva det är så här: När parterna i en nära relation börjar gå varandra på nerverna, och man lever ihop, så kommer allt så himla nära. Ta exemplet med småbarnsföräldrarna som båda känner att de har alldeles för lite tid för vila, rekretation och motion. Då är det himla lätt att när man ser sin partner strunta i att ställa in kaffekoppen i diskmaskinen, fälla en syrlig kommentar, och så är den negativa grälspiralen igång. Och så småningom verkar det som att man ofta lyckas trampa rejält på varandras ömma tår, och då drar grälen igång lättare och lättare och snabbare och snabbare.

Ta till exempel det klassiska exemplet med en part som föredrar mer eldiga och omedelbara sätt att uttrycka ilska, med en partner som föredrar mer civiliserade och återhållna sätt att uttrycka sitt missnöje, det kan lätt bli en dragkamp som aldrig tar slut, den återhållne ber hela tiden den eldiga att pausa och lugna ner sig, vilket gör den sistnämnde ännu mer fly förbannad, och så är en ond spiral igång.

Och när man hamnar i dessa grälspiraler så kommer samtalet ofta att handla om vad som är ”rätt” och vad som är ”fel”, och så kommer man till parterapeuten och som terapeut känner man sig så pressad att uttala sig om detta rätt eller fel.

En av de bästa Ted-föreläsningarna om kärlek handlar om detta, det är Mandy Len Catro, som skrev den virala succen To Fall in Love With Anyone, Do This, som berättar. Efter att den artikeln blev så känd, fick hon ständigt frågan om hennes relation hade lyckats, och hon beskriver här på ett smart och kul sätt hur vi famlar efter något rättesnöre i kärlek:

Det är så många frågor som man vill ha ett säkert svar på: Är det okay att den ena parten lagar mer mat än den andre, är det okay att den ene betalar mer pengar, är det okay att prata med sina föräldrar två gånger i veckan, är det okay att inte semestra utomlands på fyra år, och så vidare… Mer än en gång har jag känts som att jag slitits i stycken när jag suttit med ett par som velat ha någon slags hjälp av mig i sådana här frågor.

Så den här gången har jag inte så många bra råd, egentligen, jag får konstatera att ämnet är jättesvårt. Något jag ofta nämner när jag pratar om parsvårigheter är John Gottmans slutsats; Att det som verkar förstöra mest och leda till skilsmässa är när parterna går in i stark affekt i grälen, och stressnivån går upp på en stridspilots. Jag gillar också hans slutsats att alla sätt är bra utom de dåliga när det gäller att undvika dessa jobbiga gräl – vissa par tar en promenad, andra sjunger, andra använder humor, andra ser varandra i ögonen och ler och bestämmer att skjuta på samtalet några dar.

Skulle jag få tipsa om något slags parterapi, så gillar jag beteendeterapeutisk parterapi och Sue Johnsons Emotion-focused couples therapy. Se till exempel hennes filmer på youtube.  Den terapin har man faktiskt lyckats visa att den har effekt på hjärnnivå, i fMRI-kamera, på parrelationen – en helt fantastisk forskning, enligt min mening.

Jag tror att en sak som dessa metoder hjälper med är att styra undan parternas uppmärksamhet från ”rätt och fel”-tänkandet, och hjälpa dem att i stället tänka på vad de kan göra som gör relationen bättre.