Comments for Det känsliga barnet

Comment on Integrationsterapi och självförtroende by Titti

Titti — Tue, 15 May 2012 22:01:31 +0000

Hej! Har en 9-årig son som inte tror på sig själv. Han jämför sig väldigt mycket med andra och han tycker att han är dålig . Han är väldigt känslig för vad andra säger eller gör. Hur kan vi stärka honom?

Comment on Ledsna barn behöver närhet! by Maria

Maria — Sun, 13 May 2012 18:25:52 +0000

Intressant inlägg. Jag har tidigare funderat på det här och försöker vara närvarande med min dotter i ledsamheten. Tidigare, när hon var mindre, har hon fått amma när hon varit ledsen, något som jag sedan försökt att sluta med. Ammar ibland gör hon dock fortfarande. Jag har förklarat för henne att vi inte ska amma när hon är ledsen utan att jag är med henne och lyssnar. Sist hon blev ledsen ville hon amma, hon tittade på mig och sa att hon var glad mitt i alla tårar. Då kändes det som jag gjort helt fel och inte alls det som var syftet.. Vad tänker du kring det?

Comment on Ledsna barn behöver närhet! by Ajla

Ajla — Thu, 10 May 2012 10:46:42 +0000

Så har jag alltid tänkt, det känns så självklart men det är verkligen inte så för alla. Gråter ett barn så gör de det av en anledning, de behöver få sina känslor bekräftade och se att vi vuxna finns där och ser de. Hur blir det annars för de i framtiden, säger man att:”det är väl inget att gråta för” signalerar man att det du känner ska du lägga lock på och så blir det nya vuxna som inte vet att världen blir mycket större om man kan och vågar uttrycka vad man känner… Mer närhet och trygga famnar åt barnen!

Comment on Finns det psykiska sjukdomar? by admin

admin — Sat, 05 May 2012 06:15:28 +0000

Tack för kommentaren. Ett kort svar: Jag var nog otydlig – vad jag menade var att det finns dåligt med bevis för att förändringar i nervsystemet orsakar psykisk sjukdom.
I övrigt håller jag väl med – jätteviktigt att man kan få hjälp med psykiska problem av olika slag.
Välkommen tillbaks! /Daniel

Comment on Finns det psykiska sjukdomar? by klagg

klagg — Fri, 04 May 2012 22:19:27 +0000

Hej! Jag känner att jag måste svara på vissa saker här som jag inte alls håller med dig om.

-”Det finns ytterst lite bevis för att de psykiatriska diagnoserna skulle svara mot några organiska förändringar kroppen.”

Jag skulle vilja tvärtom att det finns mycket som tyder på att det faktiskt händer saker i hjärnan vid psykisk sjukdom.
Det räcker med att ägna tio femton minuter på google så finner du att det finns mycket forskning som pekar ett samband på psykiska sjukdomar och förändringar i hjärnan.
Även somatiska sjukdomar kan orsaka psykiska sjukdomar. T.ex. kan testosteronbrist hos oss män leda till depression.
Hela den här diskutionen bottnar i vad som ger upphov till vårat medvetande och personlighet.
Själv är jag övertygad om att vi ÄR våra hjärnor. Det innebär att alla våra tankar, känslor och upplevelser är i själva verket är elektrokemiska signaler som i sin tur påverkas av signalsubstanser.
Accepterar man detta måste man även acceptera att alla psykiska sjukdomar och störningar även är hjärnans sjukdomar och störningar.
Vi vet bara inte exakt HUR dessa sjukdomar ser ut i hjärnan. Men det betyder inte att vi inte kan inte veta detta i morgon eller att vi inte vet någonting alls idag. Hjärnan är ju ändå kroppens mest komplicerade organ.

“Även när man tittar statistiskt på detta ser man att det vi kallar psykiska sjukdomar är extremvariationer på en normalfördelning. Man skulle kunna likna det vid att man skulle bestämma att alla som är längre än 2 meter lider av “längdsyndrom”.”

Det som gör psykiska sjukdomar till just sjukdomar är INTE byggt på vad som anses normalt eller inte utan på att de orsakar lidande och problem, både för patienterna själva och deras anhöriga.
Att vara lite nedstämd är inte sjukligt. Tvärtom är det en del av livet. Men om nedstämdheten är så stark att jag får svårt att leva ett normalt liv så har man faktiskt problem och då bör man söka hjälp.
Det är inte konstigare än att ha ont.

Comment on Anders Breivik – galen eller inte? by admin

admin — Wed, 25 Apr 2012 09:43:09 +0000

Tack för kommentaren. Jag håller väl med på så vis att det för mig är självlart att han mår rätt dåligt och mådde rätt dåligt när han planerade och utförde sina dåd. Sen är hela apparaten med rättslig utlåtanden och olika straffpåföljder en annan sak. /Daniel

Comment on Anders Breivik – galen eller inte? by per bekkevold

per bekkevold — Wed, 25 Apr 2012 06:25:36 +0000

ang breivik så undrar jag. kan man ägentligen vara “fullt frisk” ? konklusionen i dagsläget är att han inte är psykotisk. men nån form av psykose i handlingen? man ser ju nu att “fasaden” är på väg att spricka upp och jag hoppas “den sjuke” breivik kommer fram. mvh per bekkevold

Comment on Hur man uppfostrar kreativa barn del 3: Våga vara gammaldags! by admin

admin — Wed, 18 Apr 2012 20:05:37 +0000

Stort tack för era kommentarer! Är glad att ni läser och reflekterar vidare – Gillar din beskrivning av “skyndad” och “oskyndad” tid, Jonna!
/Daniel

Comment on Hur man uppfostrar kreativa barn del 3: Våga vara gammaldags! by Jonna Zandler

Jonna Zandler — Sat, 14 Apr 2012 20:47:41 +0000

Tack för den fina artikelserien.
När vuxna skyndar och söker hjälpmedel för att “spara” tid, verkar något hända med tidsuppfattningen. Ironiskt nog krymper tidskänslan.Jäkten över att tiden rinner iväg hindrar från att vara närvarande i känsla och tanke. Det blir svårare att koppla av, gå ner i varv och vila och återhämta sig. Denna princip fungerar likadant omvänt. När saker får ta tid och det är okej att stanna upp och vara i händelsen expanderar upplevelsen av tiden. Det ger ett lugn, det är lättare att vila. Alltså “skyndad” tid krymper uppfattningen av tid och närvarande, upplevd tid expanderar uppfattningen av tid. Denna skillnad i vuxnas tillstånd påverkar och smittar av sig på barnen.

Comment on A story of courage, hope and recovery by admin

admin — Thu, 29 Mar 2012 19:44:52 +0000

The comments have been closed due to spam – I move this comment from olivia here:

Dear Janet,

I want to thank you, from the bottom of my heart, for sharing your story.
I just finished reading it, here in my kitchen in Sweden, tears running down my cheeks. You are very brave and a great inspiration to me. I have learned so much from your writings.
I understand that your cancer has gone far and that you most likely aren’t interested in getting in contact with a healer (from the Netherlands) that I know is excellent. Please contact me if this is interesting, though.
I am so happy that you have written what you’ve written. I see it as a survival story that could be made into a movie- a psychological thriller. (I work as an actress and singer). It is a brave and lonely journey that you’ve undertaken- and I admire and respect you for coming out of the “fog”. This fog that I am far too familiar with myself.
I am now going to use the Stettbacher/Jensen therapy. I am so grateful that you came into my life at just the right time, when I was considering psychotherapy as the last solution. There you come- with something so precious and helpful- better than everything I’ve looked for.

Thank You.

I send you and your beautiful family my best wishes.
It is true- we can live in peace and joy. You are a living example of that.

I love you.

Kindly,

Olivia