ACT är på ett plan ett väldigt enkelt koncept: Rådet är att när livet känns som jobbigast – försök att inte fly från jobbiga känslor, utan välkomna dem istället och tillåt dig att vara med dem, och samtidigt: glöm inte bort dina långsiktiga livsmål utan fortsätt att behålla fokus på vad som är verkligen viktigt.

Jag tror att många av dem som blir hjälpta av integrationsterapi, som jag håller på med, just har nytta av att vi där ägnar mycket tid och uppmärksamhet åt att “bara vara” med våra känslor.

ACT har också fördelen att vara ett så enkelt koncept att det kan ges som kurser i förebyggande syfte, och det är så jag hade tänkt att hålla på med det – se vidare ActAtWork.se. Jag hoppas att få tid att skriva mer om ACT senare här på bloggen.

Några boktips: Lyckofällan av Chuck Harris (Adlibris, Bokus), Sluta grubbla, börja leva av Steven Hayes (Adlibris, Bokus)

Jag beställde hem ett s.k. avrivningsblock från ett läkemedelsföretag. Det är papper som läkaren ska kunna ha och ge till patienter första gången de första gången blir utskrivna en viss medicin, i det här fallet ett SSRI-preparat. Hela pappret var fyllt av en stor synaps, där de olika delarna förklarades och man fick lära sig att medicinen minskade återupptaget av serotonin, så att det blev mer kvar i själva synapsgapet. Det lämnades ingen tvivel att depressionen var lokaliserad till synapsen.

Den här veckan kom ett program på den amerikanska statliga radion NPR där forskare träder fram och helt enkelt säger att serotoninteorin inte ses som så aktuell längre. Det är inte där man forskar, och inte där man förväntar sig finna några meningsfulla samband.

Jag är säkert partisk för jag träffar en del människor som berättar om biverkningar och svårt att sluta med SSRI. Måste ändå säga att jag ser det som lite av ett bedrägeri när man har framhållit serotoninet på det här viset i 20 år.

Anmärkning. Rubriken är skriven på ett medvetet provocerande sätt, egentligen tycker jag att man bör analysera de här sakerna på ett mångfacetterat, mångdimensionellt sätt och nerver och signalsubstanser har säkert en roll i hur man kan tänka kring depression, tillsammans med en rad andra faktorer, på sistone har jag hört en del om sambandet mellan inflammation i kroppen och depression (se också här).

De tar upp exemplet Risperdal, ett s.k. antipsykotiskt läkemedel av den nyare generationen (s.k. atypiska antipsykotiska mediciner), som allmänt anses bättre an de äldre preparaten. Videon visar på personer som tagit Risperdal och drabbats av allvarliga biverkningar såsom diabetes, parkinson och gynekomasti (bröstväxt hos män).

Som vanligt är tendenserna på när det gäller rättstvister och skadestånd i USA  väldigt olika mot vad vi ser här i Sverige. Jag tycker att det är intressant att se att de höga skadeståndsbeloppen gör att riskfyllda mediciner uppmärksammas mer därborta.

Videon pratar också om s.k. off-label-förskrivning av läkemedel; att läkare skriver ut en medicin mot en åkomma som i preparatet inte är godkänt för. I USA talar de om detta som “tax-payer-fraud”, bedrägeri mot skattebetalarna. De ser det som att skattebetalarna luras på stora mängder pengar genom dessa förskrivningar; att medicare-systemet används för mediciner som systemet inte har godkänt. Det här är också ett område där man tydligt kan se det tveksamma inflytandet av läkemedelsförsäljare (se även den här videon), genom att dessa ofta är aktiva i att informera om sådan icke-godkänd förskrivning. För mig som icke-läkare framstår det som egendomligt att vi har ett kontrollorgan, läkemedelsverket, som är tänkt att godkänna läkemedel, men att det samtidigt är tillåtet att förskriva läkemedel för helt andra åkommor än de är godkända för.

Inom psykiatrin är ju förskrivningen av epilepsimediciner som lugnande medel vanligt, och jag skulle gärna vilja se mer debatt och ifrågasättande av detta.

Läs gärna också inlägget på Beyond Meds-bloggen, där jag hittade videon.

Jag har inte läst boken, men en sak jag vill blogga om i det här är att när Feldt konfronterade AW med saker som hänt i barndomen, så kastade hon från sig kritiken och hävdade att hon var “världens främsta barnuppfostrare”.

Tänk vad världen skulle vara bättre om vi alla som föräldrar kunde erkänna våra fel och brister och bara lyssna icke-dömande på det våra barn har att säga!

Den här attityden när föräldrar helt förnekar det de gjort och sitt ansvar för barnens mående, tror jag är något av det mest skadliga som finns (läs gärna mer i Alice Millers böcker om detta).

En liten sak till: Under Dan Josefssons recension frågar någon vilka brister som finns med Anna Wahlgrens böcker. Som jag förstått det så är vanlig, mjuk och kärleksfull kroppskontakt mellan föräldrar och barn både anknytningsskapande och lugnande och kan hjälpa barn att sova (se mitt blogginlägg om sömnmetoder). Anna Wahlgren rekommenderar istället att lägga barn i vagn och köra den över en tröskel eller att buffa barnet bestämt i baken. (bara ett exempel på hur hon relaterar till anknytningsforskningen).

—

Boken (Felicia försvann) på Adlibris, Bokus, Jag gillade också Lady Dahmers blogginlägg (och även det här) om boken.

Ber om ursäkt om det syns dåligt. De har byggt ett högt torn av kuddar i soffan och Larry säger att det är “min snygga mur” mot barbarerna, och flickan berättar att hon är en barbar och kan komma in genom väggen.

Jag tänkte att detta kunde vara ett exempel på hur enkelt det kan vara att ge sig in i lekar med sina barn. Den här leken har flera av kännetecknen på en bra lek:

• Det finns en ramberättelse, om än väldigt enkel om en människa och en barbar
• Barnet får känna sig mäktigt, det vi kallar power-reversal. Barn är maktlösa och obetydliga en så stor del av tiden att de mår väldigt bra av att få spela roller som innehåller motsatsen, att vara stark eller hjälte eller så.
• Gott om uttrymme för kärleksfull brottning och kroppskontakt, vilket barn knappast kan få för mycket av i vår stressade värld.
• Den vuxne tar i och larvar sig och överdriver, vilket brukar leda till
• Skratt

Läs mer om lek här på bloggen: serien Att leka med barn och inläggen om boken Playful Parenting (på engelska). Ett julklappstips kan vara den härliga boken The Art och Roughhousing av Anthony DeBenedet och Lawrence Cohen (i videon ovan), med underrubriken Good Old-Fashioned Horseplay and why Every Kid Needs it (på Bokus; AdLibris).

“Du kan vara hopplöst uppslukad i det okloka med att vara upptagen om:

• Ditt vanligaste svar på frågan ‘hur är det?’ är ‘mycket’ eller ‘bissi’ eller ‘galet mycket’.
• Du ägnar tid åt att oroa dig över hur upptagen du kommer att vara i morgon.
• Du blir arg eller irriterad när din partner eller dina vänner inte är lika upptagna som du själv.
• Ditt upptagna liv gör att du är vaken på nätterna och tänker på allt du inte fått gjort.
• Du gör en poäng av att låta människor veta att du är kvar på kontoret efter arbetstid.
• Du kollar e-mail flera gånger om dagen.
• Du blir frånvarande i samtal för att du tänker på allt du har att göra.
• Du frivilligt erbjuder dig göra saker som du egentligen inte bryr dig om.
• Du hör dig själv klaga över hur bissi eller upptagen du är.
• Du gör lista efter lista för att inte glömma något under din stressade dag.
• Du schemalägger tid varje dag för att städa ditt skrivbord eller ordna dina saker.
• Du regelbundet äter i bilen eller på språng.
• Du använder telefonen i bilen eller på tåget för att ‘det är den enda tid du har att prata’

Om du är som jag så är du upptagen för att du vill eller för att du inte vet hur man ska bli o-upptagen”

Hon som skriver heter Courtney Carver och beskriver sig som en f.d. “superwoman”…

Du hittar alltså originalinlägget här.

Se också mitt tidigare inlägg från ZenHabits.

Första rådet: Säg ja så mycket du bara kan!

Det är väldigt lätt att vi som föräldrar fastnar i att säga nej till det mesta som våra barn föreslår. Sitta i vardagsrummet och äta middag? Nej. Vara vaken till klockan tolv och titta på stjärnorna? Nej. Blanda senap och ost och kaksmulor och steka det på spisen? Nej, det blir för bökigt…

Vi glömmer nog alltför ofta bort att dessa förslag är en del av barnens livsenergi, en omistlig del av deras kreativitet och sätt att vara. För dem är världen lite som ett stort smörgåsbord med oändliga möjligheter. Bara alla ingredienser som finns i ett kök, och att få prova att kombinera dem och göra olika saker med dem…

Så jag tror att vi behöver försöka omprogrammera oss till att säga ja till betydligt fler saker. För någon vecka sen var jag ute och gick och sonen cyklade. Han såg en väg som han aldrig hade varit på och undrade om han kunde få cykla den vägen. Min första ryggmärgsreaktion var att säga ett trött nej. Det var en jobbig backe där som han säkert skulle bli trött och gnällig av. Jag hade redan planerat att gå en annan väg. Och vi skulle bara komma fram 50 meter bort, det skulle inte göra någon skillnad. Jag kunde nog hitta argument mot det. Men sen slog det mig att det här fanns en möjlighet att låta honom få som han ville. Och att det egentligen inte ens var särskilt besvärligt. Och det fick honom att känna att han kunde utforska något, komma med en idé.

Det är nog två aspekter som är viktiga här för ett barn: Dels möjligheten av ett slutresultat som är spännande eller intressant. Och processen, att få experimentera, bestämma, improvisera. Detta är kanske särskilt intressant nu i nobelpristider när man ser att många viktiga upptäckter faktiskt varit forskare som varit hånade, men som gått sin egen väg (t.ex. Årets kemipristagarae Daniel Shechtman).

Man kan faktiskt prova att gå en annan väg hem, när ens barn vill det. Man kan ta sig tid att stanna upp vid den där annorlunda stenen eller vad det är på vägen till dagis eller skola. Ber barnet att få ha senap i pannkakssmeten, kan man säg att man själv kanske inte är så lockad, men de kan få prova att göra en senapspannkaka. Mycket av det barnen ber om kostar ganska lite i tid och energi och förutom att bejakandet av detta kan öka barnens kreativitet så kan det göra att känslan av värde och självkänsla ökar, för den vägg av bestämmande och kontroll som barn ofta möter i vuxenvärlden blir mindre hård och ogenomtränglig.

[del 2 och 3 i serien om kreativitet kommer snart...]

Som jag tänker så hjälper kontakten med den egna barndomen föräldern att känna empati och medkännande med barnets känslor och att anpassa föräldraskapet till barnens behov i varje stund.

Kan bland annat rekommendera: Min Holländska kollega Ingeborg Bosch som har några uttrycksfulla bilder av klienter med på sin sajt. Alice miller har också många egna målningar med på sin hemsida.

My favorite comment was from a five-year-old boy, as he entered the room where children and grownups were running around, wrestling, and throwing pillows: “Finally a normal world.”
Larry Cohen rapporterar från sin Roughhousing-resa i Rumänien

Jag ser en del barn omkring mig som verkar tydligt blyga och försiktiga, så jag tänkte att jag skulle skriva några ord om detta. Det är svårt att skriva om, för å ena sidan kan såna problem lätt överdrivas i vissa sammanhang. Det finns forskning som visar att barn som uppfattas som blyga faktiskt inte nödvändigtvis får sämre liv när de blir vuxna, utan de hittar ofta sätt att “komma igen” någonstans senare i livet.

Men samtidigt är det många av de klienter som jag ser söka terapi som vuxna, som har en bakgrund av att ha varit utanför en hel del som barn, och därför tycker jag det är viktigt att se på det med något slags lagom oro, om det nu går. Det sker så enormt mycket socialt samspel på ett dagis eller på en skolgård, och de barn som på något sätt är utanför detta går miste om en väldig massa träning för hjärnan i social interaktion, vilket jag tror kan leda till sämre självkänsla och andra problem.

Utifrån hur det här ser ut på BUP, så ser man där två huvudtyper av barn som inte riktigt kommer in i leken med andra barn. En grupp som bara är allmänt blyga, med alla, och en grupp som är nördigare, och gärna pratar om mer vuxna, tekniska saker med vuxna, men som har svårigheter att komma in i den vanliga leken med jämnåriga. De förstnämnda är oftare tjejer, och de senare är oftare killar, tyvärr är dessa problem ganska könsstereotypa.

Egentligen så är det också problematiskt att ge generella råd i sådana här frågor. Det är så mycket som är individuellt för situationen. Men här kommer i alla fall två områden som kan vara intressanta att titta närmare på för föräldrar som oroar sig för sina barns kamratkontakter.

Fysisk/vild lek

När vuxna söker och etablerar kontakt med andra, så går en stor del av kommunikationen genom språket. Vi pratar oss fram till vänskap. Men för barn sker så oändligt mycket mer på det fysiska planet. Precis som andra däggdjur använder människobarn brottning, tafatt, kramar och andra fysiska sätt för att komma i kontakt med jämnåriga.

Det är därför jätteviktigt att barnen får öva på sådana fysiska kontaktsätt med sina föräldrar. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att jag inte tror att det går för en förälder att förändra ett blygt barn till mer kontaktbenäget utan att köra mycket brottning och vilda lekar.

Jag påminner om det jag skrivit tidigare, att exempelvis brottning inte främst handlar om kamp och våld, utan det handlar om att få prova att lekfullt vara nära en annan person fysiskt, och att få uppleva och prova kontroll av egna aggressioner och få möta den andres kontroll över dess aggressioner.

Jag kan tänka mig att många föräldrar som har barn som redan är blyga och tillbakadragna har försökt några gånger att få igång mer vilda lekar, men att barnen förhållit sig tveksamt, och så har man gett upp. Här vill jag verkligen rekommendera att man är envis, och hittar sätt som är utformade efter det enskilda barnet. Bara att föräldern sitter på huk och barnet lätt puttar till honom/henne och föräldern faller till golvet med buller och bång kan vara en tillräcklig övning för flera veckor. Sedan kan man sakta utöka reportoaren med olika varianter och övningar.

Viktigt när man brottas för att försöka öka ett barns självkänsla, är att alltid låta barnet vinna.

Jag vill starkt rekommendera boken “The Art of Roughhousing” av Cohen och DeBenedet till alla som känner att de skulle kunna leka mer vilda lekar och brottning med sina barn. Den är väldigt inspirerande och är också full av bildexempel och tips på “moves” och lekar. De har också en hemsida där det också finns många videor där man kan se exempel på puttövningen och mycket annat:

Känslomässig läkning

Jag håller med Alice Miller och Aletha Solter om att vi vuxna ofta förbiser hur stora och svåra känslor kan vara för barn. Barn har ju en outvecklad hjärna jämfört med oss, och händelser som för oss kan verka bagatellartade kan för dem bli stora och hotande. Ett exempel jag ofta använder när man lägger spädbarn ensamma i ett rum för att de ska “lära sig” sova, där det finns goda skäl att tro att detta är en verkligt traumatiserande behandling, som leder till att barnet skriker i verklig panik (för att därefter ofta falla i sömn, vilket för en del bevisar metodens effektivitet…)

Om man börjar titta närmare på sådana här känslomässiga aspekter av uppväxten, tror jag inte att någon av oss är fria från den typen av upplevelser, och dessutom för vi ofta dem vidare till nästa generation.

Vad vi kan göra är att medvetet arbeta för att hjälpa barn att bearbeta och formulera känslor. När ett barn visar tecken på att må dåligt behöver vi ta en inventering över vilka typer av stress som det är och varit utsatt för: Stress för modern under graviditeten? Vistelse i kuvös? Konflikter mellan föräldrarna? Bristfällig miljö på dagis? Sociala eller ekonomiska bekymmer i familjen? och så vidare.

Och vi behöver göra vad vi kan för att erbjuda en miljö där barnen kan gråta, vara arga och på alla tänkbara sätt uttrycka vad de känner. Här vill jag rekommendera Aletha Solters texter och böcker. En del finns översatt här på bloggen under rubriken Aletha Solter.

Kanske borde jag här tillägga att känslomässig läkning och fysisk lek inte är två separata saker, utan de hör faktiskt ihop och hjälper varandra!

- – -

Se också mitt inlägg om boken The Art of Roughhousing och min serie om barns lek (roughhousing betyder ungefär vild, fysisk lek)

Boken Helping Young Children Flourish av Solter på Adlibris, Bokus.

Hon finner att personer som är mer beroende än andra av att prestera bra – de som “måste prestera” för att känna sig okay, reagerar med tydligt mer stress i prestationssituationer. Väldigt viktig forskning nu när stress- och utbrändhetsproblem bli vanligare och vanligare.

Läs mer i SvD om forskningen.