Resurser för dig som vill trappa ner psykiatriska mediciner

Jag har tidigare skrivit om att trappa ner psykiatriska mediciner. I det här inlägget tänkte jag helt kort berätta om olika källor till kunskap som kan hjälpa till i den processen.

I mitt arbete får jag en känsla av att många som vill dra ner eller sluta med sina mediciner känner sig ensamma i sin situation. Och det förekommer väldigt motsägande information. Inom psykiatrin och hos läkaren är budskapet oftast att medicin är bra och oproblematiskt, medan det i andra sammanhang finns mer kritiska budskap. Till exempel publicerades för något år sedan boken Pillerparadoxen av den amerikanske journalisten Robert Whitaker, som ger en ganska dyster bild av de långsiktiga effekterna av medicinska mediciner. Och i år kom Peter Goetzsches bok Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Dessa böcker innehåller dock inte så mycket praktisk information för att dra ner på mediciner.

Och när det gäller själva nedtrappningen hör jag fortfarande ofta personer som fått rådet av sin läkare att dra ner till hälften och sedan sluta helt efter några veckor. Medan många personer med egen erfarenhet av att ha haft svårt att sluta, starkt rekommenderar långsam nedtrappning, 10 % i taget, ofta över flera år.

Se till exempel Giana Kalis artikel här på bloggen som jag översatt till svenska (numera använder hon sitt riktiga namn, Monica Cassani). Kan man läsa på engelska så är hennes blogg ett bra ställe att börja söka information, tycker jag.

En annan bra källa till kunskap på engelska är Harm Reduction Guide av Will Hall. Se gärna också hans video om detta:

En bra svensk bok om att trappa ner mediciner är Fri från psykofarmaka av Anna Nederdal (Bokus). Anna har också startat organisationen psyke.nu för att samla och sprida information inom ämnet.

Jag kan också starkt rekommendera Peter Breggins böcker och videor. Till exempel Psychiatric Drug Withdrawal. Han har också många bra videor på sin Youtubekanal.

Jag vill avsluta med att skicka alla som kämpar med psykiatriska mediciner min varmaste uppmuntran, jag vet att det kan vara tufft på många olika sätt, samtidigt som jag hoppas att de texter jag länkat till här kan ge hopp.

Fem punkter för att tillfriskna från medberoende

Jag var nyligen med och blev intervjuad av Ida Högström från Medberoendepodden, och jag tänkte komplettera detta med att punkta upp lite hur jag tänker om att tillfriskna från medberoende, något jag har arbetat med att hjälpa människor med i cirka tio år.

Definition

Jag definierar medberoende som att en person vuxit upp med en eller flera föräldrar (eller andra vårdnadshavare) som har haft ett stort hjälpbehov, och att personen då utvecklat hjälpbeteenden, såsom att stötta, trösta eller agera kurator gentemot andra. Om förälderns hjälpbehov pågått under många år, så fortsätter barnets hjälpbeteenden ofta in i vuxenlivet. Personen blir en hjälpande person i många eller alla sina relationer. Ett annat sätt att uttrycka det är: Överskott på hjälparbeteenden, underskott på ta hand om sig själv genom att sätta gränser, lita på och anförtro sig till andra m.m.

I podden föreslår jag termen överhjälpsam, för det tycker jag tydligare säger vad det handlar om. Det behöver inte alls vara beroende som utlöser det här problemet, det kan också vara en psykiskt sjuk förälder, eller en ensam, arbetslös och olycklig förälder.

Min hypotes som jag också tänkte försöka börja forska utifrån, är att medberoendebeteendena fyller flera funktioner. De är en grund för kontakt och relationsbyggande med andra, något som är livsnödvändigt för oss människor. Beteendena fyller också funktionen att avvärja uppmärksamheten från inre jobbiga känslor såsom otrygghet, skam, sorg eller ilska. Detta är känslor som är naturliga att ha efter en uppväxt i en dysfunktionell familj, där barnet blir utsatt för försummelse, känslomässiga brister eller trauman.

Vanliga bekymmer som människor med denna typ av problem visar är misslyckade kärleksrelationer, att vara utarbetad eller känslor av tomhet och saknad av mening i livet.

Tillfrisknandet: 1. Se problemet

Ett första steg är ofta att komma i kontakt med begreppet medberoende. Det som är fiffigt med detta begrepp är att det säger att beteenden som normalt sett ses som önskvärda, hjälpbeteenden, kan utgöra problem när de dominerar någons personlighet. Att börja se sig som medberoende innebär ofta att personen blir motiverad att förändra sin situation, det är som att ett nytt ljus tänds över läget.

2. Ta hand om säkerheten

Om du lever med en person som har problem på något sätt, skulle jag rekommendera att det första du funderar över är rena säkerhetsaspekter. Löper du eller dina barn verkliga risker? Har personen tillgång till ditt kreditkort, eller kan han/hon skada dina barn på något sätt? Om du har barn skulle jag starkt rekommendera att du har kontakt med någon professionell, exempelvis på kommunens föräldrarådgivning, socialtjänsten eller på en kvinno- eller mansjour.

Det finns rapporter om att föräldrar som själva varit utsatta för sexuella övergrepp, har svårt att identifiera om barnen utsätts för övergrepp. Och på samma sätt kan personer som vuxit upp med mycket gräl mellan föräldrarna har svårt att bedöma den skada de egna barnen lider av konflikter mellan föräldrarna. Därför är det viktigt att ta denna punkt om säkerhet på största allvar.

Det är självklart svårt att ta emot någon långsiktig hjälp om man går omkring och är ständigt stressad för sin partners nästa fylla eller får hantera att barnen har ont i magen för alla konflikter mellan föräldrarna.

3. Kartlägg beteenden

Ett förslag jag ofta ger mina klienter är att upprätta en medberoendelista – där man helt enkelt tecknar ned beteenden kopplade till medberoendet. Man kan till exempel göra det under rubrikerna:

  • Saker jag gör
  • Saker jag säger
  • Saker jag tänker
  • Saker jag känner

Jag rekommenderar också att man förvarar den här listan på ett sätt så att man ofta blir påmind om den. Till exempel på kylskåpet, på nattygsbordet eller som skärmbakgrund i datorn.

Målet är att bli mer varse när man håller på och gå in i medberoendemönstret, och så småningom kan många uppfatta en särskild känsla i kroppen när dessa saker triggas igång, jag brukar beskriva det som att man agerar utifrån oro och inte utifrån sitt centrum.

4. Ändra beteenden

Om man är på väg att agera som en kurator till en arbetskamrat, så behöver man helt enkelt avbryta detta beteende. Detta kräver ofta enorm beslutsamhet och envishet. Man behöver ersätta medberoendebeteendena med beteenden som får en själv att må bra, till exempel fritidsintressen och motion som ger en energi. Och prata mer om sig själv och sitt innersta med vänner, och sätta gränser för andra människors behov och önskemål. (egentligen tycker jag kanske ordet gränssättning är lite tråkigt, det handlar väl egentligen om att bli bättre på att förhandla om hur ens egna behov ska samspela med andras).

En tumregel här kan vara att man kan sträva efter att ha 50 % av sin uppmärksamhet på sig själv och 50 % på andra, och jag har ofta märkt att medberoende personer känner att de fungerar på ett sätt som är långt ifrån detta.

5. Hantera känslor och jobbiga erfarenheter

Om det är så som jag tror, att medberoendeproblematiken vidmakthålls av att beteendena för bort uppmärksamheten från jobbiga inre känslor, så är det svårt att bara jobba med att förändra beteenden, man behöver också hantera de där innersta känslorna, som man ofta aldrig tillåtit sig att känna.

Här är ett problem att många medberoende blivit väldigt skickliga på att dölja för sig själva och andra att de överhuvudtaget har jobbiga känslor. Ett sådant exempel kan vara att skämta om smärtsamma upplevelser. Detta gör att det svårt för personer som vill hjälpa en medberoende, och är troligen orsaken till att jag ofta träffar personer som varit hos många professionella men inte riktigt fått bra hjälp.

Jag tänker att det här handlar om att prata om vad man erfarit, och göra det ”på riktigt”; att tillåta sig att känna jobbiga känslor och benämna dessa, och få en empatisk respons från någon annan, en terapeut eller medmänniska. Eftersom medberoende ofta har svårt att ”synka” inre känslor med vad de säger och uttrycker med kroppen, så kan just professionell hjälp ofta tillföra mycket. Om du märker att du fastnat i din personliga utveckling och att din situation stämmer på det som beskrivs i den här artikeln, så kan psykoterapi vara ovärderlig hjälp. Och det säger jag inte bara som reklam för min egen profession, utan för också för att jag stött på så många människor som gått i många år och haft svårt att förändra sin situation på egen hand.

Hoppas dessa punkter är till hjälp för någon. Den bok jag oftast rekommenderar till medberoende är Att återerövra sitt liv av Jean Jenson. Jag påminner också om ”medberoendebibeln” Flodhästen i vardagsrummet (Adlibris, Bokus)
Läs också gärna mina artiklar: Har du en narcissist eller borderlineperson i din närhet? och Har du en förälder som är/varit psykiskt sjuk?

Kan meditation och mindfulness ha negativa effekter?

Som av en slump har det sedan nyår kommit två artiklar om att meditation och mindfulness kan leda till problem för utövaren, en i The Guardian, och en i The Atlantic. Jag har också berört detta i ett tidigare inlägg, Mindfulness och egot.

Jag uppfattar det som att det finns tydlig forskning som visar att de flesta som testar mindfulness-träning får en positiv effekt på den psykiska hälsan. Och det kommer också mer och mer forskning som visar hur detta sker; vilka mekanismer som leder till effekten, se till exempel litteraturen kring ACT (boktips nedan). Så hur ska man förstå dessa rapporter om negativa effekter av mindfulness- och meditationsträning?

En sak som slår mig när jag läser dessa artiklar, är att det ofta handlar om påfallande tuff träning. när man har åkt iväg dagar eller veckor i sträck och mediterat många timmar om dagen. Det är för mig inte konstigt att detta kan väcka till liv smärtor man burit med sig sedan tidigare i livet. Inom ACT pratar man om upplevelsundvikande, och inom psykodynamisk teori pratar man om förträning eller bortträngning, och jag tror att dessa begrepp kan beskriva ungefär samma fenomen. Att en person kan hantera erfarenheter av försummande, missförhållanden och trauma genom undvikandestrategier, och under t.ex. en meditationsretreat, tar man ofta bort sådana strategier, exempelvis kan man inte konstant distrahera sig själv med digitala och sociala aktiviteter som många gör idag. När man är mer psykologiskt ”naken” kommer jobbiga känslor fram.

Jag tror också att vi lever i en tid när sociala nätverk är svagare än någonsin. Vi flyttar mer och byter arbete mer än någonsin, och då finns det många som lever med nästan inga nära och kära omkring sig, vilket ökar utsattheten när det händer jobbiga saker, vare sig det är en konflikt på jobbet eller en negativ meditationsupplevelse.

Det lilla jag läst om zenbuddhism ger också en bild av att när man ville börja med meditation så tog man sig till ett kloster och så fick man börja som medhjälpare i köket eller liknande, ofta under flera år, innan man eventuellt kunde bli invigd som munk. Detta gjorde att det fick ta ordentligt med tid att börja meditera, och det varvades också med kroppsarbete. Och kroppsarbete är någonting som är på utdöende i vår moderna tid, men inom buddhismen är man väldigt medveten om att detta kan ha en balanserande effekt på den som tränar meditation. Jag tror att vi pratar alldeles för lite om att det kan vara problematiskt att hoppa från ett modernt kontorsarbete rakt in i ett meditationsretreat där större delen av dagen går till meditation.

Samtidigt som jag tror att dessa saker i vårt moderna samhälle som kan göra det svårare för vissa att hantera jobbiga upplevelser från meditation, så kan jag inte låta bli att undra om det i historisk tid kan ha funnits människor med trauma och så i Asien som sökt sig till kloster och fått problem när de mediterat. Kanske har detta funnits hela tiden, men inte talats om så mycket. Jag antar att sådana saker kan vara tabu att prata om i buddhistiska samhällen, precis som vissa negativa saker med kristendomen har varit tabu i västerlandet.

Är det då ändå en bra idé att träna meditation och mindfulness? Ett råd är att om man har minsta misstanke att man bär trauman och negativa känslor som skulle kunna orsaka problem i samband med sådan här träning, så ska man vara ytterligt försiktig, och om man ändå väljer att pröva, välja ett sammanhang där det finns ett bra psykologiskt omhändertagande. Det kan nog också vara ett bra råd att aldrig tveka eller se det som ett misslyckande att avbryta ett retreat. Och just när det utvecklas en anda där människor tävlar om att bli ”upplysta” tror jag riskerna är som störst.

Jag tror att jag kommer att fortsätta att rekommendera många av de klienter jag träffar att meditera 5-10 minuter om dagen. Men då sker detta i ett sammanhang där vi ses varannan vecka och där jag verkligen lägger vikt på att ha koll på att det inte går åt fel håll. Riskfaktorer är som sagt saker som: En historia med trauma, försummande och missförhållanden, svagt socialt nätverk, brister när det gäller ”livets goda” såsom meningsfullt arbete, sunda motionsvanor, bra kontakter med vänner och familj.

Rekommenderar Steven Hayes TED-föreläsning

Steven Hayes är en av de stora stjärnorna på psykoterapihimlen det senaste årtiondet. Han grundade psykoterapiskolan ACT – Acceptance and Commitment Therapy, som sedan sekelskiftet snabbt spritts över hela världen (ibland beskriver jag kortfattat ACT som mindfulness-KBT). Hayes har skrivit åtskilliga böcker och publicerat hundratals vetenskapliga artiklar. Han ser ganska tuff ut med kal hjässa och självsäker blick. Något av en intellektuell gigant; jag skulle nog aldrig våga ge mig in i en intellektuell dispyt med honom.

TED-talks är ett populärvetenskapligt föreläsningsformat som även det nått stor spridning över hela världen. När Hayes ska hålla en TED-föreläsning så skulle han kunna vara smart och brilliant, och förklara hur elegant ACT botar psykiska problem. Men större delen av tiden väljer han att vara helt och hållet personlig och utgå från några av sitt livs svåra stunder.

Titta gärna på videon innan jag berättar mer om vad jag tänker kring detta:

För mig känns det så hoppingivande och befriande att Hayes väljer att vara så utlämnande och personlig. Han har modet att visa att trots att han är en sån megastjärna inom sitt område, så känner han ofta sig som att att han inte har koll på läget. Och på detta sätt så tycker jag också att han genom sin egen historia visar på viktiga kvaliteter i bra psykoterapi. Han berättar helt naket och utelämnande sitt livs allra smärtsammaste stunder, och knyter samtidigt ihop detta med funderingar kring livets mål och mening. Psykoterapi handlar just om att skapa sådana möten av beröring som Hayes skapar när han sätter sig på golvet och berättar om den panikattacken när hans liv tog en vändpunkt. Det handlar om att vi tillsammans hjälps åt att se att där det finns mening, finns det smärta, och där det finns smärta så finns det mening.

Samsovning: forskningsläget

Igår debatterade journalisten Ida Therén och läkaren Per Möllborg samsovning i P1 morgon. Möllberg avrådde skarpt från samsovning samtidigt som han var helt med på att Therén inte gör något farligt när hon samsover med ett säkerhetstänk.

Jag har tidigare skrivit om ämnet, men eftersom det framstod som så förvirrat i radioprogrammet, så vill jag försöka förtydliga hur läget ser ut.

Det som Therén hänvisade till var s.k. säker samsovning, det vill säga när man är noggrann med att inte ha tjocka täcken, inte intar alkohol eller sömntabletter, och inte heller får röka, med flera säkerhetsföreskrifter. Det finns ett flertal rigorösa studier som stöder att säker samsovning inte leder till ökad risk för SIDS (plötslig spädbarnsdöd). Till exempel:

Alaskastudien där 13 fall av SIDS specialutreddes och man inte fann någon förhöjd dödsrisk. Samt en brittisk studie där 400 föräldrar till spädbarn som dött i SIDS deltog, också med resultatet att säker samsovning inte har någon förhöjd risk.

I dessa studier har alltså forskarna isolerat vissa specifika beteenden; säker samsovning, och inte kunnat hitta någon förhöjd risk med detta.

Sedan finns det ett antal studier där man klumpat ihop alla som samsover i en grupp, och där hittat en förhöjd dödlighet i SIDS (t.ex. Carpenter-studien som jag kommenterade i det tidigare inlägget). Problemet med detta är att man då får med föräldrar som samsover på farliga sätt, exempelvis med alkohol i kroppen eller i en soffa.

I Möllborgs avhandling, vilken var utgångspunkten för radioinslaget, sägs att ca en femtedel av föräldrarna någon gång samsova. Jag förstår argumentationen som att Möllborg och Socialstyrelsen säger att denna stora grupp föräldrar förväntas låta bli att sova nära sina barn med argumentet att några andra föräldrar gör detta med alkohol i kroppen, med dödlig utgång. Möllborg vägrade helt enkelt att kommentera Theréns tankar om säker samsovning.

Möllberg själv hade i sista delen av sin avhandling gjort just denna ihopklumpning och kommit fram till en förhöjd dödlighet. Eftersom det kommit en hel del kritik mot Carpenter-studien för att de inte tagit hänsyn till begreppet säker samsovning, så undrar jag varför Möllberg inte gjorde en studie där man tittar på problemet ur en annan synvinkel. Som det ser ut för mig så säger ju Möllbergs studie exakt samma sak som Carpenters et al, men med ett mindre antal medverkande.

För mig blir frågan: Hur kan Möllberg och Socialstyrelsen se att en så stor grupp föräldrar väljer att samsova, och sedan tro att man ska kunna få bort detta beteende bara genom att hänvisa till att vissa samsover med alkohol i kroppen, så därför så bör ni inte göra detta? Varför väljer Möllberg och Socialstyrelsen att så hårdnackat ignorera att det går att samsova på ett säkert sätt? Det är för mig lika logiskt som att förbjuda människor att köra bil eftersom vissa åker utan bälte.

Tydligen är vi inte ensamma i Sverige om att ha denna debatt. Se gärna på Dr James McKenna, som beskriver samma typ av debatt i USA. Han berättar också om de starka argument som finns för samsovning: att det befrämjar anknytning och amning.

Tillägg: efter att jag publicerat detta blogginlägg fick jag veta att UNICEF skarpt kritiserat Carpenterstudien och samtidigt framhållit säker samsovning.

Har du kommit till en vändpunkt i ditt liv?

Sist skrev jag lite idéer för hur man kan tänka är en vän eller annan närstående har det tufft. I det här inlägget tänkte jag skriva några idéer riktade till den som är mitt inne i något omvälvande eller krisigt.

Det är säkert så att alla kriser är olika, så egentligen är det väl svårt att säga något generellt, men här kommer i alla fall mina tankar:

  • Ta det lugnt. När en kris slår till är det vanligt att allt känns så outhärdligt att man bara vill bort från alltihopa. Då kan det vara en tröst att tänka på att forskning visar att människor har förmågan att klara av de mest påfrestande omständigheter, och att kriser har faser som man går igenom. Läs till exempel denna artikel i Psychology Today. När allt känns som värst kan det alltså vara bra att minnas att den jobbigaste fasen normalt går över efter en tid, och att man sedan går igenom andra faser som gör att man kommer tillbaks, oftast med en del lärdomar i bagaget.
  • Ödmjukhet och sårbarhet. Brene Brown har blivit en viral internetstjärna de senaste åren med sitt budskap att det är människor som har förmågan att vara sårbara som har bäst chanser att klara sig igenom livets alla svårigheter. Hon säger det bäst själv:

  • Skriv. Ett av de mest tillgängliga verktygen för att hantera svårigheter är att sätta sig med ett papper och skriva om eländet. Det kostar inga pengar, man behöver inte förlita sig på vänner, eller anmäla sig till någon studiecirkel, det går att påbörja här och nu. James Pennebaker har forskat på detta och kommit fram till fantastiska resultat; att skriva om jobbiga saker i så lite som 20 minuter skapar mätbara hälsoeffekter som vara under en lång tid framöver. Läs mer i artikeln Writing to Heal. (läs gärna också boken av Pennebaker; Adlibris, Bokus)
  • Sök kontakt med andra. Det som jag ser hela tiden i mitt arbete, är att när livets bördor är som tyngst att bära, är ofta steget att närma sig andra som svårast. Inte minst i vårt individualistiska samhälle där utvecklingen går mot att vi ägnar mer och mer tid framför skärmar och mindre och mindre tid med varandra i ”real-life”. Ofta kan det kännas som att det som gör ont är så väldigt mycket, att man liksom inte vill belasta någon med allt på en gång. Då kan det vara hjälpsamt att tänka, att jag kan åtminstone glänta lite på dörren, och antyda med några få ord om vad jag går igenom. Det kan vara något slags början, och också en inbjudan, att om den man pratar med har tid och intresse, så kan han/hon fråga mer. Har du svårt att hitta människor omkring dig att prata med, kan det såklart vara viktigt att ta kontakt med vården (t.ex. vårdcentralen) eller någon terapeut eller liknande. Läs gärna denna artikel om några kollegors forskning på sociala relationers betydelse.
  • Glöm inte livets basala grundstenar. Vi är utrustade med ett nervsystem som gör oss kapabla att överleva utan hunger och sömn långa perioder, och av någon anledning verkar det som att systemet ofta automatiskt går in i ”krismode” när man har det tufft. Vanligt är att sömnen och maten kommer i olag, och tyvärr gör detta att man känner sig än mer eländig än man annars hade gjort. Så glöm inte försöka sova någotsånär, äta hyffsat och röra på dig på en nivå som passar dig där du är just nu. Det kanske inte blir avancerade gympass, utan lugna promenader, men detta kan vara väl så viktigt.