Samsovning: forskningsläget

Igår debatterade journalisten Ida Therén och läkaren Per Möllborg samsovning i P1 morgon. Möllberg avrådde skarpt från samsovning samtidigt som han var helt med på att Therén inte gör något farligt när hon samsover med ett säkerhetstänk.

Jag har tidigare skrivit om ämnet, men eftersom det framstod som så förvirrat i radioprogrammet, så vill jag försöka förtydliga hur läget ser ut.

Det som Therén hänvisade till var s.k. säker samsovning, det vill säga när man är noggrann med att inte ha tjocka täcken, inte intar alkohol eller sömntabletter, och inte heller får röka, med flera säkerhetsföreskrifter. Det finns ett flertal rigorösa studier som stöder att säker samsovning inte leder till ökad risk för SIDS (plötslig spädbarnsdöd). Till exempel:

Alaskastudien där 13 fall av SIDS specialutreddes och man inte fann någon förhöjd dödsrisk. Samt en brittisk studie där 400 föräldrar till spädbarn som dött i SIDS deltog, också med resultatet att säker samsovning inte har någon förhöjd risk.

I dessa studier har alltså forskarna isolerat vissa specifika beteenden; säker samsovning, och inte kunnat hitta någon förhöjd risk med detta.

Sedan finns det ett antal studier där man klumpat ihop alla som samsover i en grupp, och där hittat en förhöjd dödlighet i SIDS (t.ex. Carpenter-studien som jag kommenterade i det tidigare inlägget). Problemet med detta är att man då får med föräldrar som samsover på farliga sätt, exempelvis med alkohol i kroppen eller i en soffa.

I Möllborgs avhandling, vilken var utgångspunkten för radioinslaget, sägs att ca en femtedel av föräldrarna någon gång samsova. Jag förstår argumentationen som att Möllborg och Socialstyrelsen säger att denna stora grupp föräldrar förväntas låta bli att sova nära sina barn med argumentet att några andra föräldrar gör detta med alkohol i kroppen, med dödlig utgång. Möllborg vägrade helt enkelt att kommentera Theréns tankar om säker samsovning.

Möllberg själv hade i sista delen av sin avhandling gjort just denna ihopklumpning och kommit fram till en förhöjd dödlighet. Eftersom det kommit en hel del kritik mot Carpenter-studien för att de inte tagit hänsyn till begreppet säker samsovning, så undrar jag varför Möllberg inte gjorde en studie där man tittar på problemet ur en annan synvinkel. Som det ser ut för mig så säger ju Möllbergs studie exakt samma sak som Carpenters et al, men med ett mindre antal medverkande.

För mig blir frågan: Hur kan Möllberg och Socialstyrelsen se att en så stor grupp föräldrar väljer att samsova, och sedan tro att man ska kunna få bort detta beteende bara genom att hänvisa till att vissa samsover med alkohol i kroppen, så därför så bör ni inte göra detta? Varför väljer Möllberg och Socialstyrelsen att så hårdnackat ignorera att det går att samsova på ett säkert sätt? Det är för mig lika logiskt som att förbjuda människor att köra bil eftersom vissa åker utan bälte.

Tydligen är vi inte ensamma i Sverige om att ha denna debatt. Se gärna på Dr James McKenna, som beskriver samma typ av debatt i USA. Han berättar också om de starka argument som finns för samsovning: att det befrämjar anknytning och amning.

Tillägg: efter att jag publicerat detta blogginlägg fick jag veta att UNICEF skarpt kritiserat Carpenterstudien och samtidigt framhållit säker samsovning.

Har du kommit till en vändpunkt i ditt liv?

Sist skrev jag lite idéer för hur man kan tänka är en vän eller annan närstående har det tufft. I det här inlägget tänkte jag skriva några idéer riktade till den som är mitt inne i något omvälvande eller krisigt.

Det är säkert så att alla kriser är olika, så egentligen är det väl svårt att säga något generellt, men här kommer i alla fall mina tankar:

  • Ta det lugnt. När en kris slår till är det vanligt att allt känns så outhärdligt att man bara vill bort från alltihopa. Då kan det vara en tröst att tänka på att forskning visar att människor har förmågan att klara av de mest påfrestande omständigheter, och att kriser har faser som man går igenom. Läs till exempel denna artikel i Psychology Today. När allt känns som värst kan det alltså vara bra att minnas att den jobbigaste fasen normalt går över efter en tid, och att man sedan går igenom andra faser som gör att man kommer tillbaks, oftast med en del lärdomar i bagaget.
  • Ödmjukhet och sårbarhet. Brene Brown har blivit en viral internetstjärna de senaste åren med sitt budskap att det är människor som har förmågan att vara sårbara som har bäst chanser att klara sig igenom livets alla svårigheter. Hon säger det bäst själv:

  • Skriv. Ett av de mest tillgängliga verktygen för att hantera svårigheter är att sätta sig med ett papper och skriva om eländet. Det kostar inga pengar, man behöver inte förlita sig på vänner, eller anmäla sig till någon studiecirkel, det går att påbörja här och nu. James Pennebaker har forskat på detta och kommit fram till fantastiska resultat; att skriva om jobbiga saker i så lite som 20 minuter skapar mätbara hälsoeffekter som vara under en lång tid framöver. Läs mer i artikeln Writing to Heal. (läs gärna också boken av Pennebaker; Adlibris, Bokus)
  • Sök kontakt med andra. Det som jag ser hela tiden i mitt arbete, är att när livets bördor är som tyngst att bära, är ofta steget att närma sig andra som svårast. Inte minst i vårt individualistiska samhälle där utvecklingen går mot att vi ägnar mer och mer tid framför skärmar och mindre och mindre tid med varandra i ”real-life”. Ofta kan det kännas som att det som gör ont är så väldigt mycket, att man liksom inte vill belasta någon med allt på en gång. Då kan det vara hjälpsamt att tänka, att jag kan åtminstone glänta lite på dörren, och antyda med några få ord om vad jag går igenom. Det kan vara något slags början, och också en inbjudan, att om den man pratar med har tid och intresse, så kan han/hon fråga mer. Har du svårt att hitta människor omkring dig att prata med, kan det såklart vara viktigt att ta kontakt med vården (t.ex. vårdcentralen) eller någon terapeut eller liknande. Läs gärna denna artikel om några kollegors forskning på sociala relationers betydelse.
  • Glöm inte livets basala grundstenar. Vi är utrustade med ett nervsystem som gör oss kapabla att överleva utan hunger och sömn långa perioder, och av någon anledning verkar det som att systemet ofta automatiskt går in i ”krismode” när man har det tufft. Vanligt är att sömnen och maten kommer i olag, och tyvärr gör detta att man känner sig än mer eländig än man annars hade gjort. Så glöm inte försöka sova någotsånär, äta hyffsat och röra på dig på en nivå som passar dig där du är just nu. Det kanske inte blir avancerade gympass, utan lugna promenader, men detta kan vara väl så viktigt.

Vad göra när en vän/partner/släkting har det tufft

Ibland trillar livets dramatik rakt in i våra liv. En jobbarkompis som just fått veta att hans fru vill skiljas. En faster som får veta att hon har dödlig cancer. En grannes barn skadas i en trafikolycka.

Jag har en känsla av att vi svenskar inte är så bekväma med att hjälpa och stötta varandra i dessa svåra stunder. Vi känner oss lätt obekväma och ivägen och tar då gärna den enkla vägen att låta andra ”sköta sitt”.  Det måste väl inte vara något fel i det, jag uppskattar ofta den här individualismen, att man känner sig ganska fri att leva som man vill i det här landet. Samtidigt tror jag att det ofta leder till problem när vi inte riktigt vågar finnas där för varandra. Ensamheten verkligen en av vår tids dödligaste sjukdomar. Inte minst i de där svåra stunderna när en stödjande hand kan betyda så mycket.

Så här kommer några försök till konkreta tips för hur man kan tänka när någon i ens närhet har det svårt:

  • Våga tränga dig på. Det finns tusen sätt att göra detta på. En blomma, ett kort, ett sms som säger att du finns i mina tankar. Men det svåraste är nog ofta att ringa upp eller gå och ringa på dörren, och det är precis det som är mest uppskattat och hjälpande. Så vi behöver erkänna för oss själva hur taffliga och otillräckliga vi kan känna oss i närheten av livets stora förluster, och ändå våga försöka närma oss varandra.
  • Vi kan inte ta bort smärtan för varandra, bara finnas där med den. Ofta när det gör ont för någon annan så vill man hjälpa till och försöka hitta på något som kan ta bort det jobbiga. Denna impuls är fullständigt mänsklig och naturlig, men ju större kris, ju svårare är det att göra något åt saken. Så det man egentligen behöver är just bara att någon finns där och delar det jobbiga. Så våga sitta helt tyst och bara lyssna, eller uttryck att ”jag vet inte vad jag ska säga”. I hjälpande professioner pratar man ibland om att ”sitta på händerna”, det vill säga inte försöka hjälpa till eller fixa något, och här är detta särskilt relevant.
  • Det vanliga när man hamnar i kris är att man känner sig ensam och utsatt, och det är då väldigt hjälpsamt att få höra att andra förstår. Så när man pratar med en människa i kris så kan man med fördel uttrycka förståelse. Detta går att säga på många olika sätt. Ett tips är att berätta hur det känns i kroppen. T.ex. ”jag blev helt kall i kroppen när jag fick veta vad som hade hänt din mamma”.
  • Be om lov innan du ger råd eller kommer med hjälp. Jag säger inte att man bara ska lyssna och förstå, men det är viktigt att göra hjälpförsök i en anda av att det är den drabbade som själv bestämmer.
  • Tänk på hur du använder din kropp. När vi är stressade reagerar alla nerver högkänsligt och vi registrerar omedvetet kroppsspråk och tonfall. Man vill lugnt vända hela sin kropp mot den drabbade med en attityd av att ”jag förstår att du har det supertufft, det känns i mig också att höra om detta”. Sårbarhet är ett nyckelord, och det märks liksom i kroppen om man tar sig tid att själv beröras av det som händer.
  • Små kärlekshandlingar, som en klapp på axeln, eller att någon hjälper till att vattna blommorna eller gå ut med hunden, kan självklart också vara väldigt betydelsefulla. Ett enkelt ”lova att berätta om jag kan hjälpa till med något” kan värma mycket.

Hoppas dessa så tankar är till hjälp, jag tror väldigt mycket på att vi behöver jobba på en värld med mer hjälpsamhet och medmänsklighet. Här finns en video med prästen Olle Carlsson där han pratar klokt om att stödja någon med cancer eller någon annan livshotande åkomma.

– Jag har inspirerats till den här artikeln av Functional Analytic Psychotherapy (FAP), jag hoppas snart erbjuda mer information om denna i en bloggartikel eller video.

– Här är en bra artikel på engelska på samma tema, det är hämtat från DBT, Dialektisk BeteendeTerapi: www.dbtselfhelp.com/html/validation.html

Love Matters av Sue Gerhardt, ny upplaga (Kärlekens roll)

It should be mandatory reading for all parents, teachers and politicians.
Rebecka Abrams, recensent i The Guardian

Det kommer inte sällan upp böcker och debatt som på olika sätt ifrågasätter vikten av att föräldrarna skapar en god känslomässig miljö för sina barn. Jag tänker på författare som David Eberhard, Judith Rich Harris och Bent Hougaard (som skapade begreppet curlingbarn/föräldrar).

För alla som är intresserade av detta skulle jag vilja rekommendera boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt, som nu har kommit i en ny upplaga på engelska (är osäker på om det nya översatts till svenska). Kunskaperna om hur känslor och omhändertagande påverkar barn har funnits i vetenskapliga sammanhang åtminstone sedan 1940-talet, då John Bowlby började publicerade studier av hur barn påverkas av interaktionen med sina vårdnadshavare, det som blev embryot till anknytningsperspektivet inom utvecklingspsykologin. Gerhardt har gjort det imponerande jobbet att kombinera all kunskap om anknytning med all den nyare forskning där man kan se hur anknytning, känslor och relationer hos barnet hänger ihop med sådana saker som hjärnans utveckling, hormoner och så. Till exempel har den senaste tiden mer kroppsligt inriktad forskning med bland annat magnetresonanskameror lett till att man än tydligare än förut kan se hur individers stresskänslighet påverkas av den känslomässiga miljön under de första åren. Och stresskänsligheten hänger nära ihop med immunförsvaret genom något som kallas för stressaxeln, vilket gör att dessa saker har en direkt påverkan på individens hälsa genom hela livet. Något som jag tycker är väldigt intressant och viktigt.

I den senaste upplagan har Gerhardt lagt till en hel del ny forskning, bland annat om hur miljön i moderlivet påverkar barnet.

För mig som arbetar med frågor om psykiska bekymmer, känslor och barndomens påverkan på vuxenlivet, är detta fängslande läsning, och Gerhardt inger verkligen känslan av att ha djupdykt i den forskning som finns. Och just att man idag kan knyta ihop forskning från longitudinella studier (över lång tid), med hjärnforskning och anknytningsforskning är något nytt för vår tid, som ger ytterligare trovärdighet till detta område.

Så för att sammanfatta: om du vill ha vetenskapliga argument när David Eberhard och liknande kommer upp på tapeten, eller om du vill se hur man vetenskapligt kan visa hur viktig den känslomässiga miljön för barnet är, så är det här en bok du måste läsa. Jag kan bara hålla med recensenten i The Guardian om att boken borde vara obligatorisk läsning för alla föräldrar, pedagoger och politiker!

– Boken på Adlibris, Bokus.
– Välkommen att läsa mer här på bloggen under rubriken barn/föräldraskap.
– Mer läsning om boken på Psychology Today.

Är orsaken till svenska skolans PISA-resultat den höga datoranvändningen?

Jag har tidigare uttryckt oro för att tid framför skärmar kan påverka barn negativt när det gäller utvecklingen av  kreativitet, motorik och hjärnkapacitet (se länkar nedan). Och datoranvändning har också nämnts som en tänkbar orsak till sjunkande sexvanor hos svenskarna.

Nu kommer en rapport som tydligt påvisar ett samband mellan hög datoranvändning och lägre kunskapsnivå för barn och ungdomar. Man har såvitt jag förstår fingranskat datoranvändningen i samband med de tester som ingått i PISA-rapporterna. Och slutsatsen blev att Sverige skolbarn har större datoranvändning än de flesta, både under och efter skoltid. Och dessutom redovisas ett samband att de elever med mest tid framför datorn har lägst kunskapsnivå. Hoppas forskarna har tagit hänsyn till att skolresultat påverkas av föräldrarnas utbildningsnivå, och det också kan finnas ett samband mellan datortid och föräldrarnas utbildning. Kanske är över- och medelklassföräldrar aktivare när det gäller att se till att barnen sitter med vid middagen och att man i övrigt gör fler analoga saker på fritiden.

Jag har just hört talas om boken och initiativet Spark som lyfter fram att forskningen visar ett starkt samband mellan fysisk aktivitet och inlärning (dessutom är fysisk aktivitet bra på tusen olika andra sätt, såklart). Det skulle inte förvåna mig om detta är en viktig faktor som påverkar den negativa korrelationen mellan studieresultat och datortid.

Det vore intressant att se om man skulle kunna skilja ut en komponent av datoranvändning som handlar om den fysiska aktivitet man går miste om, och om det går att hitta en komponent som är att hjärnan går in i ett passivt tillstånd som inte befordrar inlärning. Boken The plug-in-drug beskriver att hjärnan vid tevetittande går in i ett tillstånd som känns avslappnat, men som inte är så kreativt och utvecklande, och som är lite beroendeframkallande. Jag kan tänka mig att människor som strösurfar kan gå in i liknande tillstånd.

Datorn och internet ger liksom vår hjärna stimulans på en lättsmält och skön nivå, men är det så att de nya PISA-resultaten visar att vi på något vis inte aktiverar hjärnan på rätt sätt här? Att det är som med tarmen, som behöver grova och svårsmälta fibrer för att fungera, att hjärnan behöver dagliga tuffa utmaningar för att utvecklas optimalt?

Är självkänsla en färskvara?

Love and work… work and love, that’s all there is.
Sigmund Freud

För några år sen slog Mia Törnblom stort igenom med sina böcker om självkänsla och sin uppriktiga ärlighet kring sitt missbruk. En av de saker hon framhåller är att man kontinuerligt behöver jobba med sin självkänsla, hon beskrev det som att ”självkänsla är en färskvara”. Jag fick för mig att söka på ”självkänsla och färskvara” och det kom massor med träffar, där alla utgick från att detta påstående är sant.

Jag tänkte här komma med några funderingar kring denna föreställning. På ett sätt kan jag se något gott i detta perspektiv, för det kan bli en uppmaning till att kontinuerligt återvända till sig själv och ha koll på sina känslor och hur man lever sitt liv – något som jag tror är viktigt. Särskild i vår tid när vi både har högt ställda krav på mening och självförverkligande och samtidigt mycket stress av alla slag.

Samtidigt så är jag inte säker på att jag håller med riktigt om detta. Rent språkligt kan tycker att påståendet ”självförtroendet är en färskvara” kan spjälkas upp i tre delpåståenden: ”det finns ’något’ som heter självkänsla”, ”detta något kan liknas med färskvaror, såsom mjölk och gurka” och ”vi behöver kontinuerligt vårda och utveckla vår självkänsla”.

Jag provar och ser om jag kan fundera lite kring dessa påståenden:
Det finns ”något” som heter självkänsla, som kan liknas vid fysiska föremål. Vi har en språklig förmåga att uttala begrepp såsom ”självkänsla” och ”jämlikhet” och sedan prata som att dessa begrepp i någon mening existerar, trots att det egentligen bara är språkliga begrepp som vi valt att använda för att försöka ge ord åt något abstrakt. Som ett alternativ till Törnbloms sätt att prata om självkänsla, där det blir lite av en ”grej” som man kan ha eller inte ha, skulle jag vilja beskriva det såhär: Det finns massor av forskning på hur psykiskt mående och självkänsla hänger samman med allt möjligt annat. Människor känner sig gladare och mer tillfreds med sig själva och sina liv när de har mer pengar, när de får respekt och kärlek av andra. När de trivs med sina jobb. Och så vidare. Jag skulle snarare se det som att självkänslan inte alls existerar självständigt, utan att den är del av en individs livssammanhang, med massor av parametrar där man bara kan påverka vissa. Och dessutom så påverkas ju framgång på jobbet av vår livshistoria av att lyckas och misslyckas, vilket gör att det är väldigt svårt att säga vad som är orsak och verkan, och om det är en självkänsla som existerar inom mig eller om självkänslan i varje sekund konstrueras av min historia och mitt samhälle.

Helt klart är det bekvämt för oss som vill sälja böcker och tjänster inom personlig utveckling att beskriva självkänsla som något av en sak som man kan förbättra med coaching eller terapi, men i själva verket är det mycket mer komplicerat. Och egentligen tror jag att det för många kan vara uppfriskande att se att min livslott inte alls bara är mitt eget ansvar, utan det är en rad olika omständigheter utanför mig som påverkat och påverkar.

Vi behöver kontinuerligt vårda och utveckla vår självkänsla. För mig handlar detta egentligen om att vi alla eftersträvar ett bra, meningsfullt och lyckligt liv. Och då skulle jag lite förenklat vilja beskriva det som att vi som brottas med en sviktande självkänsla behöver två saker:

Vi behöver titta på vår skam, varför känner vi oss så dåliga ända in i själen? För mig är svaret att vi vuxit upp med föräldrar som inte gett oss den kärlek och omvårdnad som vi behövde. Som barn var vi underlägsna och var tvungna att dra slutsatsen att det var vårt eget fel. Lösningen som jag ser det är att få kontakt med det som hände, och verkligen göra upp med att det var fel och skadade oss. Så som man gör i terapi, och så som många som läser t.ex. Alice Millers böcker berättar händer när de läser och känner efter. Denna del av självkänslan, vår skam, kan alltså ersättas av en medvetenhet om att det fanns smärtsamma tillfällen då mina behov inte blev mötta. Eftersom man då förstår att det inte handlade om en själv, så släpper den där jobbiga stämplande skamkänslan av detta. Självklart är detta en ganska långsiktig process, som jag jobbar en hel del med i mitt jobb som terapeut.

Den andra komponenten av att gå från en bristande självkänsla till ett bra liv är vad jag kan göra här och nu som skapar mening och bra vibbar. Jag är ingen freudian, men det här tycker jag han sammanfattade bra; Arbeta och älska.

Jag kommer att tänka på min cykelreparatör. Bara genom att stiga in i hans butik ser man att han hållit på länge med detta. Arbetsbänken är sliten. Och han pratar om sina cyklar med en särskild kärlek och respekt, han gillar helt enkelt cyklar. Och eftersom hans verksamhet lever och frodas år efter år, så vet jag att det finns fler människor än jag, som gillar våra cyklar och därför är glada att ha en så noggrann och vänlig cykelreparatör. Han är helt enkelt mitt i ett stor nätverk, där han gör en massa nytta. Dessa cyklar som han reparerar ger sina ägare motion, och förflyttar dem och deras barn runt stan. Han gör något enormt meningsfullt i det lilla, utan att få nobelpris för det. Jag tror inte han behöver jobba på sin självkänsla. Den sitter liksom i väggarna i hans verkstad, och i hans händer som kan laga cyklar.

Detta är något som jag verkligen försöker prata med mina klienter om. Många som väljer att investera i psykoterapi känner sig vilsna och att de inte hittat rätt i tillvaron. Det kan vara att man flyttat från en annan del av landet eller från ett annat land, och inte hittat sitt nya sammanhang. Många har varit mobbade i skolan och familjen och därför aldrig fått känna att de har en självklar plats i något sammanhang. Identiteten som en outsider kan för vissa sätta sig som en andra hud som genomsyrar hela livet.

Normalt jobbar vi då både med att sätta fingret på exakt vad som hände som knäckte känslan av att vara välkommen i livet. Samtidigt som vi jobbar med att klienten tar steg för att gradvis etablera en bas i samhället, det kan vara med jobb, utbildning, fritidsintressen, vänner, kärleksrelationer och så vidare.

Jag säger detta eftersom jag undrar, när människor har tagit dessa steg, och tittat på sina barndomssår, och hittat saker som ger livet mening, behöver de då se självkänsla som en färskvara? För mig är det inte det. Jag liksom bara vet att jag betyder mycket för de människor som jag träffar på dagarna, för mina klienter och också mina nära och kära. Ibland värker skammen till, och jag känner mig som en dålig människa, men det är ganska övergående, och jag har sätt att hantera detta. På det hela taget är inte självkänslan något jag reflekterar över. Och min känsla och förhoppning är att det är ungefär så för mina klienter också.

Om man tänker ur ett evolutionärt perspektiv, hur människan har haft det genom årmiljonerna, så ska man såklart inte idyllisera det livet, det var säkert tufft på många sätt som vi inte kan förstå. Men samtidigt kan jag också tänka mig att många av de här kvaliteterna fanns på ett annat sätt i livet. Människan ingick i en mindre grupp på kanske 20 personer, där alla hade en eller oftast flera uppgifter, och det fanns gott om tid att vara tillsammans med andra, skoja och prata. Det som vi behöver för att känna oss tillfreds med tillvaron.

– Boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom på Adlibris, Bokus.
– Jag har också gjort en video på youtube om självkänsla.
– Törnbloms metod att förbättra självkänslan bygger bland annat på affirmationer, som forskning tyvärr har visat kunna ha motsatt effekt på självkänslan (ledsen om jag låter som en sågning här, men det är faktiskt så).