Review of Mark’s Daily Apple

Posted on by
5

For the September issue of the magazine YourLife, I was interviewed by a journalist about my views of the recent trend with exercise forms that are both hard and integrate the whole body, like cross-fit and military training. It was quite flattering for me, who was always very ordinary in sports, to get to talk about exercise alongside the fitness icon Dolph Lundgren…

I gave a rather dull psychologist-answer: that these forms of exercise look really impressing, but for the majority of people the big challenge is to start exercising at all. Since then I have been following occasionally the blog Mark’s Daily Apple, and in spite of my misgivings, I do find it quite fascinating. I have even tried a couple of the concepts of the blog, like barefoot running, and I like it a lot.

Mark’s Daily Apple is the blog of former triathlet Mark sisson about “grok-living” or “following the primal blueprint”. The idea is that since the human race have spent most of its days as hunterers-gatherers, our genes are programmed to certain forms of diet and exercising, and if we obey the rules of our genes, we’ll be much more healthy and happy. The diet is very similar to what we in Sweden call LCHF – but with a lot of vegetables and somewhat more carbohydrates. The exercise is a combination of barefoot running, heavy lifting, sprints etc.

Advantages

These are the strong points that I find in the concepts of Sisson:

* For a person who wants to stay healthy in our modern society, there are many temptations. Where I live they have recently placed an automatic vending machine for candy, so we can basically get it any time of the day, like if you return tired from work at 10 pm. Here it can be a great help to work together with other people to keep on a healthy track, like I see people doing at MDA. See for example this video.

* The exercise ideas seem quite sane to me, Sisson carefully stresses that it is important not to exercise too much. Training two to four times per week is encouraged.

* As ways of losing weight, LCHF and paleo might have some advantages. Swedish speaking readers can find good reviews of the research on this on träningslära.se.

* Sisson also have some very interesting posts on IBS and depression - in short there are some very preliminary evidence that this diet might be helpful with these and some other nasty conditions. I would be very interested in seeing more research about this.

* There is something in the general ambiance of this site that I like a lot. Some sort of warm enthusiasm that is caring about Mother Nature.

The flip-side of the coin

I also see weaker spots:

The concept of primal living

The big components of the primal lifestyle seem to be diet and exercise. The more you read the blog, the more this lifestyle seems attractive and self-evident. But in fact there is no real logic that one need to package together paleo-diet with particular forms of exercise. The “primal” people do not seem so interested in paleolitic dancing or caveman worship, for instance. Living “Grok” is a nice and cosy idea that may appear really authentic, but in fact, it is very much a concept that is adapted to the modern 21-century rich world (Grok is the imagined forefather that you want to imitate in this lifestyle).

Some people seem to feel that Primal/Grok lifestyle resonates perfectly with how they want to live their lives, and for them of course this is a way to a more healthy and fulfilled life. But for the many of us who are struggling with keeping an exercise regime at all, it might be too difficult a task to try and model both our exercising and our diet according to these concepts. The threshold might be too big.

My suspicion that this is not so much a concept for ordinary couch-potatoes, is supported by the fact that most of the people featured on the blog seem to have been fitness nerds already before they started with the “primal” lifestyle.

I see a larger problem of public health here. Around 50 % of the population in the western world are chronic couch potatoes, and don’t even take walks regularly. This is a huge public health problem. They are at risk for all sorts of serious diseases like cancer, heart disease, diabetes and other. I think many of these people have negative views of themselves and negative views of exercising that makes it more difficult for them to stick with some exercise habits. They might think that exercising is not for them, or that exercising are for “nuts” (hurtbuns, we say in Swedish…). These views might be reinforced by looking that sites like MDA.

If you look at magazines, newspapers or on the internet, there are tons of information geared towards people who are already into exercising, but very scarce material for all those people who need help to get started with some simple exercising and to learn to stick with it.

So this critique does not concern only MDA, but I really think it might be helpful it if was more sincere about targeting people who already have healthy lifestyles.

What life does this really lead to?

While I find the general ambiance on the blog quite nice and relaxed, in the forums I see signs that many people maybe take this lifestyle a little bit too seriously. In this thread for instance people seriously debate if one ought have some sugar after exercising. Of course, there might be some way of scientifically answer this issue, but I can’t help but thinking: aren’t there more exciting things to do in life than debating this? The other day I saw a Zumba clip on YouTube. They use the word “party” in every sentence, and when compared to some things on MDA, Zumba seems a much more vibrant and fun way of spending your leisure time if you want to become fit.

Too much focus on “looking gourgeous”

I get quite a mixed picture here. Often I get the impression that this is a concept where you want to turn your back to many of the things of contemporary life, like TV, cars and big cities, and live closer to nature and the basics of existence. But at the same time, there is a lot of focus on how the primal lifestyle makes you look good in a conventional 21-century way.

As far as my understanding goes, the paleolitic man didn’t have the resources to worry about how (s)he was looking – they didn’t even have mirrors. And if they wanted to change their bodies in some way, I believe their primary dream would be to be more fat.

An example is the recently published story about a woman who is around 50 and she starts out with a body quite normal for her age, not at all overweight or obese. She then does an ambitious “primal” plan and in the end there are photos where she smiles and has a body of a traditional “skinny model”. And then there are dozens of comments where people praise her work with words like “you look gourgeous”. This is the type ot text that I would absolutely not want any insecure teenage girl to read. It really supplies a recipy for eating disorders complete with diet and exercise tips, and literally promises that losing a lot of weight will give you appreciation and love.

Summary

So in the end my review is quite mixed. The concept of following the primal blueprint might have a lot offer to some people but I would strongly encourage Sisson and his friends to take a closer look on their attitude to “looking great”.

Notes: Mark Sissons book on Adlibris, Bokus.
Swedish text on “primal” exercise.

ZenHabits: Det halva steget som kommer att förändra ditt liv

Posted on by
2

Bjuder idag på en översätning av texten The Half Step That Will Change Your Life  av Leo Babauta från hans blogg ZenHabits.net.

Du skulle bli förvånad om du visste hur många e-mail jag får från människor som känner att de sitter fast i sina liv.

De är utblottade eller omotiverade eller har ett jobb de hatar eller kan inte hitta sin passion eller kan inte hitta motivationen att leva hälsosamt.

Och de vet inte var de ska börja.

Det gör mig ont att läsa dessa e-mail. Det väcker i mig den smärta som jag levde med för inte så många år sedan när jag också kände att jag satt fast.

Jag vet också hur det känns att vara missnöjd med sitt liv och inte veta hur man ska förändra det. När man har försökt många sätt att förändras, men inte kunde hitta disciplinen att få förändringen att vara över tid. När man känner sig helt misslyckad för att man inte har fått ändan ur och börjat förändra sitt liv, utan skjutit upp det ännu en dag.

Problemen försvinner om man försöker ignorera dem, eller?

Jag också vet att det bara finns en väg ut ur den här gröten av elände.

Det är att göra något, oavsett hur litet.

Du behöver inte fixa allt i ditt liv just nu. Du behöver inte ens fixa en liten sak.

Du behöver bara göra en liten, minimal, nästan-ingenting-sak.

Gör en lista. Gå ut och ta en promenad. Släng lite av din skräpmat. Städa köksbordet. Lämna återbud till något i morgon så att du kan få tid att göra något nytt, skapande, oavsett hur litet detta är.

Gör inte alla dessa saker. Gör en av dem. Eller en halv, eller en tusendels sak. Det spelar ingen roll hur liten – ju mindre desto bättre.

Ta det där första steget. Fira detta första steg. Älska detta steg, inte slutdestinationen. Det här steget, även själva rörelsen att lyfta den första foten från marken och förflytta den framåt – det är allt.

Detta är sanningen, och du kommer inte att läsa om det i så många självhjälpsböcker: Lägg in vartenda uns av dig själv i det där halva steget, och var inget mer än det halva steget, och älska det av allt du har … och ditt liv har förändrats.

Med detta halva steg, är allt annorlunda. Du har inte nått några mål … men du har förflyttat dig. Du har inte skapat något särskilt … och ändå, mer än någonsin har du ändå gjort något.

Du har skapat skönhet och glädje och rörelse där det inte fanns något av detta, där förut bra stagnation och icke-rörelse och förvirring fanns. Du har förändrat världen.

Den första vanan

Välj en liten vana att lägga till dit liv. Bara en liten och lite är ett storartat.

Det kan vara skriva skriva eller måla eller skapa musik i två minuter om dagen. Det kan vara en pinsamt enkel promenad eller joggingtur eller att njuta av en skål med frukt. Det kan vara två minuters meditation eller att reflektera i en dagbok.

Njut av det som bara helvete.

Skapa en vana och du har uppnått något. Detta är en grund, något att bygga på. Sen kan du skapa en andra och tredje vana, men du kan inte ta itu med dessa utan den första.

Försök inte förändra hela ditt liv. Välj bara en liten sak.

Du kommer att bli häpen över hur mycket det här betyder. Jag blev det själv.

Lär dig att skapa vanor

Det finns många gratis resurser på Zen-Habits-sidan för att komma igång med vanor – de bästa av mina lärdomar genom åren finns här. Jag vill uppmuntra dig att använda dessa.

[sen finns också lite reklam för en kurs - The habit course - vanekursen - se vidare på originalsidan - Zen-Habits]

[Daniels kommentar: Jag kan starkt rekommendera ZenHabits-bloggen. Även om jag inte helt håller med om att det är riktigt så enkelt som han beskriver det, så tror jag att många kan hitta en hel del inspiration där - jag håller verkligen med om att just det där första steget att ta itu med något jobbigt är oändligt viktigt och som han säger, så är det liksom så att ingen annan kan ta det där steget åt en... Det gäller även steget att söka efter hjälp med något. Texten är för övrigt ej-copyright.]

Kanadensisk domstol: Prozac fick tonåring att mörda

Posted on by
Reply

En oro som många som möter människor som tar SSRI-preparat (s.k. antidepressiva – lyckopiller) har är att det kan göra redan instabila personer än mer instabila. Vilket i förlängningen kan leda till sömproblem, maniska episoder och extrema handlingar såsom våld mot andra eller självmordförsök.

Nu har en domstol i Winnipeg, Canada, kommit fram till att Prozac triggade en utveckling hos en tonårig pojke som ledde till att han brutalt mördade en jämnårig. Läs mer här: Pressrelease, Winnipeg Free Press.

Mer om mediciner på Det känsliga barnet: Att trappa ner psykiatriska mediciner, Vad som saknas i samtalet kring depression.

Mindfulness och egot

Posted on by
6

Jag tror många som försökt meditera någon gång undrat: Varför är det så svårt att “släppa egot” och sluta relatera allt till sig själv? I det här inlägget tänkte jag fundera lite över hur tankegångarna inom meditationsfilosofi förhåller sig till den terapi som jag håller på med (integrationsterapi), och använda ego-begreppet som exempel.

Jag är väldigt förtjust i tankegångarna kring mindfulness (medveten närvaro) och meditation. När jag läser om detta uppfattar jag en oerhörd vördnad för det enkla, det mjuka och det ofullkomliga. Att bara helt lungt försöka betrakta sig själv och omvärlden lite mer neutralt och sakligt. Att försöka stilla sitt sinne och lyssna till tystnaden. Jag tycker Eckhart Tolle, Taisen Deshimaru, Krishnamurti, Pema Chödrön och Thich Nhat Hanh verkar ha ett väldigt liknande budskap; att försöka nå någonstans bortom orden, in i tystnaden och tomheten.

Det finns också hos de här meditationsfilosoferna ett begrepp som heter egot, som ofta ses som något slags hinder för att se verkligheten som den är. Egot är “det lilla jaget” i oss som ser oss själva som så otroligt viktiga. Vi tänker ju hela tiden på våra familjer, våra bostäder, våra pengar, våra jobb, och så vidare i all oändlighet. När man börjar betrakta sina egna tankar, kan detta nog för många upplevas som en besatthet; att det s.k. egot är nästan galet starkt och aktivt. Självklart vore det oerhört befriande att komma bort från all denna besatthet, och kunna se verkligheten mer som den är.

Det som jag utifrån mina erfarenheter med terapi, ser som problemet med det här synsättet, är att det som man här kallar egot, också kan ses som vad vi inom integrationsterapi kallar falskt hopp. I terapin tänker vi oss att de flesta av oss bär med oss erfarenheter då vi som barn inte fick våra behov mötta, och att detta stannar kvar i oss som något slags sår, som vi kallar barndomssmärta.

En viktig konsekvens av barndomssåren är att barnets behov av att bli totalt sedd och älskad som den det är, ofta stannar kvar i oss som vuxna i form av att vi dagdrömmer om att bli kända, eller “lyckas”, eller få mycket pengar, eller hitta en attraktiv partner eller så, det vill säga det som meditationsfilosoferna kallar ego. Mycket  av reklam och marknadsföring använder dessa våra innersta drömmar, genom att antyda att munskölj är vägen till bättre relationer, eller att grannarna kommer att beundra en om man köper en exklusiv gräsklippare.

Med falskt hopp menar vi alltså alla dessa drömmar om att prestationer eller konsumtion eller några andra yttre betingelser ska kunna döva våra gamla barndomsbehov av att bli sedda och älskade.

Som jag har uppfattat det så menar man inom meditationstraditionerna att genom att bara observera egot, att vara med det och se det i vitögat, så kommer man kunna se förbi det, och det kommer att tappa sin makt över en. Och detta fungerar säker i en viss utsträckning, annars skulle inte så många miljoner hålla på med meditation och liknande övningar.

Vi inom integrationsterapi tycker väl inte att den här approachen är fel, utan vi tycker också att introspektion är mycket viktigt. Men vi föreslår att särskilt för dem som bär på en större dos barndomssmärta bakom egot och självcentreringen, så kan det vara hjälpsamt att se egot som falskt hopp. Att se det som falskt hopp ger en större förståelse av vad de handlar om. Jag är orolig för att många som lider av sviterna av en jobbig barndom kan försöka må bättre med meditation, och börja se att de har ett “ego”, och i värsta fall känna sig ännu mer misslyckade än tidigare när de ser hur självcentrerade de är. Och eftersom det inom meditationstraditionerna sällan finns så mycket medvetenhet om psykologi och barndomens roll, så blir personen stående med känslan av att vara en dålig meditatör som har ett “stort ego”.

Inom integrationsterapin har vi sedan särskilda tekniker för att ta oss igenom barndomssmärtan. Genom att för en begränsad period tillåta oss att känna den fullt ut, så mister den sin kraft och farlighet. Sådana tekniker är något som jag upplever saknas inom meditationen, samtidigt som jag som sagt ser stora likheter mellan hur integrationsterapin och meditationsfilosoferna ser på livet och människan.

Frågan: Bör jag skaffa barn?

Posted on by
7

Jag har själv brottats med frågan om det vore en bra idé att skaffa barn, och jag tror många som ser att den egna barndomen inte var så bra, kan fastna i grubblerier om hur lämpligt och ansvarsfullt det egentligen vore att själva skaffa barn.

Om du som läser det här själv har såna grubblerier, så vill jag först och främst gratulera, jag ser det som en väldigt bra och viktig sak att blivande föräldrar tänker över det ansvar de ger sig in i. Att fundera över sig själv som blivande förälder är att försöka ta ansvar för vilken värld man lämnar efter sig och det förtjänar allt beröm.

Jag tror ju mycket på terapi och personlig utveckling, och utifrån detta tänker jag att det är en bra idé att människor som funderar på att skaffa barn läser på om barn och barns behov och kanske också själva går i terapi. Alice Millers böcker och Jesper Juuls kan säkert vara bra att börja med. Och såklart Aletha Solter här på bloggen. Själv läser jag ibland på forumet Sjalbarn, och där finns också många boktips i ämnet.

Jag råkade idag också ramla över en engelskspråkig sida som listade böcker om beslutet att skaffa barn: Well Woman (man behöver scrolla ner på sidan för att hitta “Pregnancy decision-making”).

Jag ska väl egentligen inte försöka råda någon, det här är ju helt en fråga för det egna samvetet, men kanske kan jag ändå få komma med tanken att om man känner sig enormt engagerat att ens barn ska må bra, så är detta i sig ett bra tecken för att barnet sedan också kommer att må bra. Jag kan tänka mig att en del personer ser sina egna tillkortakommanden och låter detta göra att de inte kan tänka sig att ha barn. Istället kan man tänka att medvetenhet om sina egna brister är en enorm tillgång som förälder, för det gör att man kan be om ursäkt för sina fel och prata öppet om sakerna med barnet.

Det läkande skrattet

Posted on by
2

Inom Aware Parenting ser man skratt och gråt som viktiga mekanismer för barn att bearbeta känlomässigt jobbiga erfarenheter. Och Norman Cousins är känd för att ha utvecklat en metod mot reumatism där en viktig del var att se och skratta åt roliga filmer.

I går presenterade Scientific American en studie som vetenskapligt undersökt detta och funnit en 10-procentig ökning av smärttröskeln efter att ha skrattat, och effekten blev tydligare när man skrattade tillsammans med andra.

Vårt Star Wars-kalas den elfte september 2011

Posted on by
3

Idag hade vi Star-wars-kalas med vår grabb. Han är den åldern….

Vi hade följt mallen och köpt lite attiraljer, tallrikar och ballonger och så. En sak som kanske är intressant för den här bloggens läsare är kanske hur vi la upp det kombinerade skattjakten/rymdäventyret. Vi lät oss inspireras av Abbes föräldrar som vi hittade på nätet. Och barnen fick leta efter lasersvärd, hoppa sönder ballonger och ha dragkamp under allmän uppsluppenhet. Sen vävde vi in en tanke som jag tror jag nämnt tidigare här på bloggen, att det kan vara viktigt för barn att få leka kring det som kan kännas svårt eller knepigt.

Som höjdpunkt i rymdäventyret dök Darth Vader upp och då tog vi fram ett stort kar med vattenballonger som barnen fick kasta på Darth. Som spelades av mig och jag gjorde mitt bästa för att snubbla och nästan trilla och bli rädd och till slut ge upp och fly över ett staket…

Jag tror faktiskt på riktigt att den där Darth Vader kan vara en smått jobbig och skrämmande figur för barn, särskilt som barn så små som 3-4-5 numera leker Star Wars. Han är helt svart, andas läskigt och så finns en märklig historia kring att det egentligen är han som är Luke Skywalkers pappa, fast samtidigt slåss de och bekämpar varandra hela tiden.

Jag menar förstås inte att säga att vi på något sätt har “löst” eller befriat barnens Darth-ångest, men att döma av barnens skratt och jubel i den stunden, så kanske vi hjälpte till att släppa några spänningar, vem vet. Det kändes som en fin gest, att budskapet blev något i stil med att “tillsammans kan vi jaga iväg hatets och våldets förespråkare”, särskilt som dagens datum är den elfte september 2011; terrorattackernas tioårsdag.

Och glöm apropå det inte Master Yodas ord:

Fear is the path to the dark side
Fear leads to anger
Anger leads to hate
Hate leads to suffering

PS – läs mer om om lek i min artikelserie om att leka med barn.

Knepig far och knepig son – en tanke om Anders Breivik

Posted on by
5

Jag skrev i förra inlägget om att det inte är ovanligt att föräldrar har svårt att erkänna och prata om sina tillkortakommanden.

Ett extremt exempel på detta såg jag i Expressens intervju med Anders Breiviks pappa. Pappan säger där : ”Folk kommer alltid att koppla ihop mig med honom. Jag är ändå hans far. Men jag har inte haft något med honom att göra. Jag hoppas att folk inte belastar mig för det här under resten av mitt liv.”

Det som jag uppfattar är att pappan här vill säga att han inte har haft något med sonen att göra, och därför inte har någon skuld i den massaker som sonen utförde. Jag känner inte till några detaljer om familjens historia. Men min övertygelse är nog ändå att föräldrar har ett absolut ansvar för det de gör och inte gör mot sina barn, och har pappan varit frånvarande så har det skadat sonen, och bidragit till sonens själsliga armod, som i det här fallet fick så katastrofala konsekvenser.

Det som jag tycker är lite speciellt här är att pappan i den här intervjun framstår som så totalt obenägen att ta på sig någon som helst skuld för hur sonens psykiska tillstånd. Jag tror att pappans inställning här kan vara en pusselbit i att förstå hur Anders Breivik kunde göra såna grymheter. Utifrån intervjun kan man lätt tänka sig att sonen stod inför en pappa som varit mycket frånvarande och på så sätt orsakat en enorm skada, och att pappan helt förnekat att han orsakat någon skada.

Om jag försöker tänka mig in i Anders Breiviks kläder när han som barn eller ungdom stod inför en pappa som så hade så svårt att erkänna att han gjort något fel, kan jag lätt förstå att detta skapade starka känslor av skam, smärta och förvirring hos honom. Barn och ungdomar har ju ingen annanstans att vända sig än till föräldrarna för sina känslomässiga behov, och är så enormt utlämnade till sina föräldrar, och när föräldern är frånvarande och inte ens erkänner sitt tillkortakommande, så blir barnet stående med en helt omöjlig livssituation, på samma sätt som andra människor som blivit drabbade av trauman och orättvisor, och inte fått dessa erkända av omvärlden. (att fadern tycker att Anders Breivik borde ha tagit sitt liv ger också en bild av en hård och oförlåtande attityd mot sonen, som man också kan se på ur det här perspektivet)

Ett annat sätt att beskriva det här är att människor som har varit utsatta för hårdhet och försummande genom barndomen, har en mjuk, sårbar och behövande sida inom sig som de tvingas förneka och gräva ner någonstans djupt inom sig, och istället blir de ofta onödigt hårda mot sig själva och omvärlden. Det vi vet om Anders Breivik, med hans fokus på självdisciplin, hat mot muslimer m.m,  kan ses som ett extremt exempel på detta. Och när personen kan få den där sårbara delen bekräftad och erkänd, exempelvis i terapi, eller genom att en förälder ber om ursäkt, så minskar behovet av att vara överdrivet hård “på utsidan”.

Jag menar inte att detta skulle förklara hela det som Anders Breivik gjorde, men jag tror det kan ha spelat en klar roll.

Om att förlåta sina föräldrar

Posted on by
1

Alice Miller gjorde till en av “sina” frågor att hävda att andra terapeuter pressade sina klienter att förlåta sina föräldrar, medan hon själv betonade vikten av att inte skynda fram någon förlåtelse. Även om jag gillar Alice Miller har jag länge undrat hur mycket av hennes världsbild som stämmer. Jag har liksom tänkt att idag kan det väl inte vara riktigt så allvarligt som hon beskriver.

Men efter att jag börjat arbeta som privatpraktiserande terapeut har jag träffat ett flertal personer som råkat ut för just detta, att en annan terapeut har pressat dem att förlåta eller träffa sina föräldrar. Så därför vill jag skriva en bloggpost om detta.

Jag vill till att börja med framhålla att jag hela tiden strävar efter att inte påverka mina klienter åt något håll, vare sig till att träffa föräldrarna eller att ta avstånd från dem. Målet är att hjälpa dem att själva komma fram till ett förhållningssätt som de känner sig bekväma med, på kort och lång sikt. Och det är långtifrån i alla fall som frågor kring relationen till föräldrarna här och nu kommer upp som en fråga i terapin.

Alice Millers hållning kan kanske sammanfattas ungefär så här: Det finns tyvärr en tradition i vårt samhälle att behandla barn som mindre värda människor. Detta innebär till att många barn blir utsatta för olika icke-kärleksfulla handlingar från sin vårdnadshavare. Exempel på sådana kränkande handlingar mot barn är allt från att skratta åt dem när de kommer med allvarliga försöka att prata och uttrycka sig, till våld, att skälla på dem för beteenden som är normala i deras ålder, och så vidare.

När barn blir utsatta för icke-kärlek och icke-respekt och inte får sina behov mötta, så är barns position underlägsen vuxnas. Deras hjärna är mindre utvecklad, de saknar många kunskaper och erfarenheter, och de är beroende av omvärlden för känslomässiga och fysiska behov. Detta gör att de inte har möjlighet att se situationen “objektivt”, att det är den vuxne som brister, utan tvingas lägga skulden på sig själva vilket leder bl.a. till att de utvecklar skam och dåligt självförtroende. De lär sig att sympatisera med förövaren, den vuxne, i stället för med sig själva.

Barnets naturliga lojalitet mot föräldrarna sätter krokben för dem när de blivit vuxna och på olika sätt förminskar, förtränger och förlåter sina föräldrar, men istället plågas av bristande själförtroende eller depression.

Även om det finns goda argument för att praktisera förlåtelse i sina relationer, så gör det här att det är knepigt med förlåtelse för sina föräldrar. Det finns en risk att man någonstans på vägen får en ingivelse att förlåta sina föräldrar, och då finns risken att man inte får möjlighet “sörja färdigt” de jobbiga känslorna kopplade till barndomserfarenheterna.

Jag brukar föreslå att man under terapins gång skjuter upp att försöka se mer objektivt på föräldrarna och tar sig tiden att vara i de negativa känslorna mot dem. Detta behöver såklart inte innebära något smutskastande eller onödigt konfronterande av föräldrarna, utan det är något som äger rum i terapirummet och inom klienten. Enligt min åsikt är det alltså viktigt att inte för tidigt förlåta eller försonas med föräldrarna.

På det konkreta, praktiska planet, så väljer många av mina klienter att fortsätta sina relationer med föräldrarna ungefär som de alltid har gjort. Det sker såklart också en del förändringar, men det gör det ju även för människor som inte går i terapi.

Beverly Engel skriver i boken Divorcing a Parent att många terapeuter och psykologer verkar kunna se poängen med att man kan vilja skiljas från en partner eller en vän, men att de ofta har svårare att förstå att någon vill bryta med en förälder. Engel föreslår att när en klient vill bryta med en förälder bör terapeuten istället för att sätta press på klienten att ha kontakt med föräldern, förutsättningslöst utforska vad känslorna mot föräldern står för. Det är fullt möjligt att någon tyngs av överdrivet agg mot föräldrarna, som kan vara bra att arbeta med i terapi. Och det är också fullt möjligt att viljan att distansera sig från en (eller båda) föräldrarna är som vilket annat rimligt och välgrundat beslut som helst.

Engel lyfter fram två områden som kan vara rimliga orsaker för någon att vilja distansera sig från sina föräldrar, att föräldrarna upprepat kränker dem i nuet och att föräldrarna helt vägrar att erkänna och ångra saker de gjort som skadat barnet/klienten. Jag har tyvärr hört om föräldrar som gör hårresande saker mot sina vuxna barn, kränkningar som jag tror de flesta skulle se som helt oacceptabla inom ramen för andra relationer. Och även när det gäller redan inträffade kränkningar, har vi ju ett rättssystem som går ut på att de som gjort fel ska erkänna och sona sin handlingar, och när föräldrar helt vägrar se saker ur sina barns perspektiv, så kan det såklart bli knepigt för barnen att fortsätta umgås med dem.

En annan bok som jag vill rekommendera för dem som brottas med frågor kring att hantera relationen med föräldrarna (inklusive terapeuter och andra som möter dessa frågor) är A Way Out of Madness: Dealing with Your Family After You’ve Been Diagnosed with a Psychiatric Disorder av Daniel Mackler och Matthew Morrissey (hos AdLibris; Bokus). Även de tar upp att föräldrar faktiskt kan vara uppenbart skadliga för sina vuxna barn, samtidigt som de påpekar vikten av att ta sig tid att titta närmare på de negativa känslorna mot föräldrarna, att gå omkring med ett stort hat eller agg kan förgifta tillvaron för en människa, även om känslorna på ett plan är helt befogade.

Många terapeuter verkar föreslå att deras klienter i terapin ska komma fram till att förlåta sina föräldrar. Men både Mackler/Morrissey och Engel pekar på att verklig förlåtelse och försoning bygger på att den som orsakat skada erkänner och ångrar det han/hon gjort, och det är många föräldrar inte beredda att göra. Och i det läget ställs det vuxna barnet inför utmaningen att hantera detta faktum, att det inte blir någon äkta forsoningsprocess, utan personen måste hitta något sätt att gå vidare genom att på egen hand hantera sina känslor.

Det handlar alltså varken om att helt bejaka och agera utifrån negativa känslor mot föräldrarna, eller att helt ta avstånd från dessa känslor, utan det handlar om att vi som terapeuter behöver hjälpa och assistera i en process att reda ut vad som är vad när det gäller känslor och impulser i förhållande till föräldrarna.

Varning för Sensaslim

Posted on by
5

Nu har ett nytt bantningspreparat börjat marknadsföras i Sverige, Sensaslim. Deras banners verkar ha börja komma upp de senaste veckorna, om man försöker följa spåren på nätet.

Nyfiken som jag är så sökte jag på nätet och fann att den forskare som citeras på deras svenska hemsida (dietspray.nu), Matthew Capehorn, har slutat på företaget och säger att han aldrig fått se den forskning som sägs stödja medlets effektivitet. – se bl.a. The Australian, Choice och The Conversation.

Den sistnämnda artikeln berättar också att Sensaslim försökt stämma en forskare som anmält dem till myndigheterna för falsk marknadsföring.

I bannern påstår de att de “blivit stämda i domstol för att man förlorar för mycket i vikt”. Detta är inget jag hittat något om på nätet. Deras svenska sida verkar ganska underlig, för man hittar ingen varken namn eller adress på företaget som står bakom. Ska bli intressant att följa fortsättningen om detta.

Som psykolog måste jag tyvärr säga att forskningen vad gäller viktminskning är ganska dyster. Det finns inga mirakelmetoder, utan de flesta som lyckas gå ner går upp igen (se t.ex. UCLA och träningslära.se). I all korthet skulle jag rekommendera en kombination av: * Acceptans av den egna kroppen * Att på djupet titta på de psykologiska faktorer som lett fram till övervikten * Små, långsamma livstilsförändringar som måste hålla över tid, inte bara i år, utan i årtionden. Verkligen ingen lätt match och varje gång jag ser såna här snabba resultat utlovas blir jag beklämd.