Varför det kan ta emot att leka med barn

Som jag skrev i förrgår, så är det säkert många som har det helt naturligt att leka en massa med sina barn, men här kommer några inlägg för oss som kan ha svårt att resa oss upp ur soffan när barnen kommer och föreslår någon lek.

Några anledningar till varför det kan vara svårt att komma igång och leka med barn:

1.

Många av oss har krävande och allvarsamma jobb på dagarna. Det gör att vi gärna vill vila och ta det lugnt på fritiden. Och dessutom gör det att vi måste koppla om till ett annat mer lekfullt sätt att vara när vi ska leka med våra barn.

2.

Barns lek är ofta repetitiv och kan därför kännas händelselös. Barnen använder leken till att få koll på olika saker, alltifrån sin egen kropp till hur sociala roller och relationer fungerar. De behöver ofta nöta in saker, och prova med ett tema och sedan göra små variationer. Leker de affär är det inte bara en gång, utan hundra gånger.

3.

Många av oss tar på oss en ”vuxen-roll” när vi är med barn, som innebär att vi är lite styrande och ansvarstagande, och till en viss del är väl detta nödvändigt. Men leken kräver att vi istället lyssnar på och följer barnet, och vi behöver också släppa på prestigen och larva oss och tappa ansiktet. Vi måste byta roll för ett tag.

4.

I stort sett alla barn har perioder då de leker saker som många vuxna upplever som larvigt, omoget eller rent av förkastligt. De kan vara besatta av rosa barbiekläder, av att fäktas som i Star-wars, eller av att ”döda” sina mjukisdjur. Eftersom leken kräver att vi på något sätt demokratiskt anpassar oss och lyssnar in var barnet är, blir det en stor utmaning för den vuxne att ta barnets intresse på allvar i dessa lägen.

Det är bra att identifiera dessa hinder för att komma igång och leka. När vi ser att det inte alltid är helt igenom roligt att leka med barn, och samtidigt ser att det är viktigt, kan vi göra leken till ett av de jobb vi måste göra som föräldrar för att våra barn ska må bra.

Kanske kan vi också lära oss att uppskatta att leken är en möjlighet att utforska ett mer kreativt sätt att vara, något som utvecklar och stimulerar även våra vuxna hjärnor.

Jag vill starkt rekommendera alla som är bekväma med att läsa på engelska boken Playful parenting av Lawrence Cohen, som har gett mig inspiration till detta inlägg. Den går igenom alla aspekter av lek, i en anda av att bygga kärleksfylla band med barnen som leder till livskvalitet och självförtroende.

Missa inte: Hela serien om att leka med barn här på bloggen.

Varför barn älskar att se på clowner

På temat att leka med barn tänkte jag säga några ord om att fåna och larva sig.

En barnpublik kan verkligen tjuta och skrika som av förtjusning när en clown låtsas göra bort sig. Jag kan ibland känna mig lite frågande och undrande inför denna totala lycka som barnen verkar känna.

Men jag tänker att här är det viktigt att tänka på hur tufft det är att vara barn. De minsta småsaker som vi vuxna tar för självklara, såsom att kunna klä på sig och knyta sina skosnören, är stora utmaningar för barn. Hela tiden blir det tvärtemot vad barnet tänkt sig. Skorna hamnar på fel fot, tröjan bakofram, och när man ska visa farmor vad bra man kan sparka fotboll, så drattar man på ändan. Och dessutom är det vuxna som till syvende och sist bestämmer det mesta, hur demokratisk man än försöker att vara som förälder.

Det vackra med clowner är att de på något sätt visar barnen att vuxna kan förstå hur det är att hela tiden misslyckas och ”göra bort sig”. Clownen skapar ett rum där en vuxen och barnen tillsammans tillåter sig att skratta åt hur tokigt det kan bli. Kanske anar barnen när de ser en clown att det till och med kan vara så att även vuxna ibland misslyckas och känner sig bortgjorda.

Jag skriver detta som en fortsättning på gårdagens inlägg om att leka med barn. Jag tror vi kan ge något värdefullt till våra barn genom att våga larva och fåna oss. Barn älskar det och det suddar lite ut den där gränsen mellan barn och vuxna som kan kännas så ouppnåelig för barn.

(även detta inlägg är inspirerat av Lawrence Cohens bok Playful parenting)

Missa inte: Hela serien om att leka med barn här på bloggen.

Varför det är så viktigt att leka med barn

För många föräldrar är det kanske självklart att ägna mycket tid åt att leka med sina barn, men för oss andra som gärna blir sittande i soffan tänkte jag skriva några inlägg om att leka med sina barn.

Här kommer några anledningar att leka med barn:

1. Att leka är barnens kanske främsta sätt att lära sig saker. Alltifrån motorik till komplicerat socialt samspel. Visst kan barn göra en hel del av detta själva, men i samspel med en vuxen utökas möjligheterna och den vuxne kan också styra in på viktiga saker, eller helt enkelt utmana barnet på ett lagom sätt. Märker man att barnet har problem med att vänta på sin tur, kan man låta det öva på just detta i små portioner.

2. Leken är lite som barnets språk. Jag tänker på de svenskar som flyttar till Norge eller Danmark. Vissa lär sig inte språket, och andra gör det. De som anstränger sig för att prata språket, upplever att detta gör att de kommer närmare norrmännen/danskarna. Så kan man tänka kring att leka. Man kan ha en bra närhet med sitt barn genom att läsa sagor vid läggdags och äta tillsammans och så. Men den extra ansträngningen att verkligen delta i deras lek gör att de känner att vi vuxna kommer nära och engagerar oss lite extra. Denna närhet blir en tillgång då den gör det lättare för barnet att komma och anförtro sig till oss när det är något som är svårt, kanske när det blir retat på dagis. Eller för den delen i tonåren när det kommer frågor kring mens, relationer, droger och så.

3. Det är lätt för oss som har allvarsamma jobb hela dagarna att se leken som något oseriöst och lite onödigt. Men inte nog med att det är barnens kanske främsta verktyg för lärdom och utveckling; utan barn använder också leken till att uttrycka och ta sig igenom jobbiga upplevelser och känslor. Ett barn som står inför utmaningen att bli lämnad på dagis kan behöva leka lämning med dockor, lämna pappa i sovrummet eller lämna mjukisdjuret i bilen (pappa får gärna låtsasgråta när han blir lämnad, så att barnets känslor blir tydliga och avdramatiseras). Ett barn som är lite utanför lekgruppen kan behöva leka en massa lekar på temat vara med / vara utanför. Så när vi leker med våra barn, så är det inte bara ”på kul”, utan vi gör det också möjligt att dela barnets utmaningar och smärta.

4. I många KBT-baserade föräldrakurser (såsom Komet) säger man att lekar och positiva aktiviteter är som insättningar på ett konto, och gränssättningar och liknande är uttag. Detta är ett smart sätt att underlätta för föräldrar att se varför det ibland blir svårare med samarbetet. Men jag vänder mig samtidigt mot att likna relationen förälder-barn vid en penningtransaktion. Ändå tycker jag att det finns något viktigt att ta till sig i den här metaforen som är att när vi är nära och ger kärlek till barnet t.ex. genom lek, så är detta själva grundstenen för barnets fortsatta livskvalitet, självkänsla och förmåga att klara sig i livet.

5. På samma sätt som vi vuxna blir stressade av att ha massa tider att passa och alltför lite tid till motion och rekreation, så blir också barn stressade. Dessutom är det i sig frustrerande att vara barn, tänk er att inte kunna ta på sig kläderna själv, och inte ens kunna sätta på tv:n…  Att leka, särskilt fysiska lekar såsom kuddkrig och att brottas, kan vara ett sätt att få ur sig frustration och stress. Dessutom blir det i fysiska lekar ofta ett element av kroppskontakt, som i sig leder till lugn och närhet.

6. Fast egentligen kanske det inte borde behövas så många förklaringar mer än att barn älskar att leka och älskar att leka med vuxna!

Dessa tankar om lek kommer i stor utsträckning från boken: Playful Parenting av Lawrence Cohen (se hans hemsida: www.playfulparenting.com – boken på AdLibris; Bokus).

Missa inte: Hela serien om att leka med barn här på bloggen.

Integrationsterapi och självkänsla

Skriver en kort text till en broschyr om min verksamhet:

En bristande självkänsla kan vara ett  stort hinder i livet. Jag heter Daniel Kraft och är psykolog och jag arbetar med integrationsterapi, en ny och effektiv terapimetod  som både hjälper dig att ändra negativa beteendemönster, och att bearbeta känslor av värdelöshet, hopplöshet, sorg m.m. Jag ser varje dag människor vända en bristande självkänsla till positiva saker – till ökad självkännedom och till ett ökat engagemang och deltagande i livet.

Grunden för den här terapimetoden är att många av oss inte har fått våra behov mötta tillräckligt som barn. Det kan handla om skilsmässor, våld, missbruk eller kränkningar, men också om mer ”vardagliga” brister såsom föräldrar som själva mår dåligt eller som inte bemöter barnet med lyssnande och respekt. När ett barn inte får sina behov av kärlek och trygghet bemötta, tror det ofta att det är det själv som det är fel på, för barn har en underlägsen position i förhållande till  vuxenvärlden. Det är så en dåligt självkänsla byggs upp i barndomen.

Metoden är baserad på Alice Millers och Jean Jensons arbeten.

Vad som saknas i samtalet kring depression

Idag vill jag berätta om min examensuppsats på psykologlinjen. Jag gjorde en diskursanalys av en informationssida på nätet om depression, en av alla dessa sidor som ges ut av läkemedelsbolag, och som slutar i en rekommendation att prova SSRI (antidepressiv ”medicin”).

Diskursanalys låter kanske krångligt, men det handlar helt enkelt om att man analyserar en text eller liknande. Man tittar på det som sägs, och också hur det sägs. Man kan till exempel räkna ord, och på så vis komma fram till vad som texten verkar vilja framhäva.

Jag kom fram till att den här informationssidan hade en underliggande trattstruktur, först ville den fånga in så många människor som mår dåligt som möjligt. Sedan ville den etablera att de hade ”depression” och efter det sökte den etablera depression som en medicinsk åkomma. Och från det var steget inte långt till att rekommendera att gå till en läkare. Och det är just hos läkare som sannolikheten är störst att en person som mår psykiskt dåligt kommer att få SSRI – alltså är detta ett viktigt mål för läkemedelsbolagen. Sidan berättade såklart om terapi och så, men det gick att visa att det var ”gå till läkare” som var huvudspåret.

För att illustrera vad som inte blev sagt i texten (d.v.s. nätsidan) lyfte jag fram tre aspekter av depression som jag tyckte saknades:

1.

Depression som symtom på samhällelig underordning

Det finns massvis med forskning på att olika grupper är över- och underordnade i vårt samhälle, främst finns denna forskning inom sociologi. Mest hör man väl om kvinnors underordning, men andra viktiga kategorier för över- och underordning är social klass, sexualitet, etnicitet och handikapp.

Om man tar kvinnor som exempel, så har de arbeten med lägre status, lägre löner och mindre möjligheter till karriär. Dessutom arbetar många kvinnor dubbelt, genom att ta ett större ansvar för hemmet. Det är i detta perspektiv inte alls konstigt att kvinnor mår sämre psykiskt (och fysiskt också för den delen). Ett tråkigt arbete med dålig lön kan knäcka den bäste.

2.

Depression som existentiell utmaning

Många som blir nedstämda har hamnat i något slags återvändsgränd i livet. Det kan vara relationer eller jobb som bara känns tomma och meningslösa. Eller att man känner att livet borde ha mer att ge.

Att man då mår dåligt är för det första inte konstigt. För det andra är det en mycket viktig signal om att något måste förändras.

Den amerikanske psykologen Rollo May och KBT-konceptet beteendeaktivering är två inspirationskällor för mig när det gäller de livsfilosofiska aspekterna av depression och nedstämdhet.

3.

Depression som minne

När ett barn inte får sina behov uppfyllda så känner barnet just hopplöshet och meningslöshet. Det kan gälla hela spektrat från ”vanliga föräldrar” som inte har tid att lyssna på eller leka med barnet till mer tydliga kränkningar såsom våld eller bevittnande av våld, som tyvärr fortfarande är vanligt.

Tyvärr har barn då inte möjligheten att göra en objektiv bedömning av situationen. De är alltid i underlägsen position gentemot vuxenvärlden och kan inte se att det är föräldrarna som inte har koll. Så barnen lägger normalt sätt skulden på sig själva, de tror att det är de själva det är fel på. På detta vis uppkommer känslor av depression, och eftersom barn inte kan se sanningen om föräldrarnas brister i vitögat, så kommer de ofta ha svårt att se varifrån känslorna kommer, sen när de är vuxna och nedstämda.

På detta sätt kan man säga att depression och nedstämdhet ofta är en slags ”minnen” från en tid då livet kändes helt hopplöst och övermäktigt och när man inte fick tillräckligt med kärlek och trygghet av sina föräldrar eller vårdnadshavare.

Alla dessa tre perspektiv bär med sig möjligheter till att agera och förändra sitt liv. Nappar man på tanken om att ens nedstämdhet har med samhället i stort att göra, så kan man engagera sig socialt eller politiskt. Ett exempel är kvinnojoursrörelsen där kvinnor som mått dåligt och haft det tufft hjälper andra kvinnor i kris. Den existensiella utmaningen kan man hantera genom att börja förändra sitt liv, kanske ta små steg mot att försöka förverkliga en dröm man haft. Känner man att man det kan ligga något i att nedstämdheten har med barndomssituationen att göra, kan man gå i terapi eller självhjälpsgrupper, till exempel.

Men med antidepressiv ”medicin” (SSRI) är individen mer av en passiv patient som är mottagare av sjukvårdens ”behandling”. Det är detta som gör att det idag finns en stor oro för att även om antidepressiva kan kännas som en hjälp i stunden, så leder de inte till en långvarig hjälp, utan många hamnar i att äta dessa preparat i år och årtionden.

Du hittar min uppsats här.

Om Aletha Solter

Eftersom jag översatt och lagt upp en del artiklar av Aletha Solter, som jag respekterar mycket, lägger jag som bakgrundsinformation också upp hennes biografi:

Aletha Solter är en schweizisk/amerikansk utvecklingspsykolog som är internationellt erkänd som en expert inom anknytning, trauma och icke-bestraffande uppfostran. Hon studerade för den schweiziska psykologen Jean Piaget vid universitetet i Geneve, där hon tog en masters-titel i humanbiologi 1969. Hon doktorerade sedan 1975 i psykologi vid University of California at Santa Barbara. Efter detta undervisade hon vid University of California och forskade i ett antal år.

När hennes första barn föddes 1977 (efter traumatisk förlossning) kunde hon inte hitta några föräldraböcker som förespråkade attachment-parenting och icke-bestraffande uppfostran samtidigt som de tog hänsyn till hur stress och trauma påverkar barns utveckling. Den första bok hon skrev, ”The Aware Baby” (publicerad 1984), är den hon önskat att hon hade haft när hon var en nybliven mor. Denna bok har sålt i över hundra tusen exemplar över hela världen. Uppföljaren, ”Helping Young Children Flourish”, beskriver samma föräldrastil, inriktat på åren från två till åtta år. Hennes tredje bok heter ”Tears and Tantrums” (tårar och raseriutbrott). Hennes fjärde bok, ”Raising Drug-Free Kids” kom ut 2006.

Hennes böcker har blivit översatta till ett flertal språk och hon har också skrivit arbetsböcker till de två första böckerna, såväl som åtskilliga artiklar för både för föräldrar och yrkesverksamma.

Solter har också hållit föredrag och workshops för föräldrar och yrkesfolk i tolv olika länder och har deltagit it TV i USA, Europa, Asien och Sydafrika. Hon erbjuder också konsultationer för föräldrar, och är specialiserad på handledning i föräldra-barn-terapi. 1990 grundade hon ”The Aware Parenting Institute”, som nu har över 60 certifierade instruktörer i tretton länder. Hennes mål är att medverka till att skapa en fredligare värld där alla barn tillåts att realisera hela sin potential. Hon känner att föräldrar med hjälp av verktygen från Aware Parenting kan uppfostra sina barn att bli kompetenta, medkännande, fredliga och drogfria. Hon är också väl medveten om att föräldraskap är ett tufft jobb och att föräldrar behöver uppskattning, information och stöd.

För vidare information se hemsidan AwareParenting.org.

Copyright © 1996 till 2010 the Aware Parenting Institute