Hjärnkoll?

Myndigheten Handisam har nyligen startat kampanjen (H)järnkoll, där de vill slå hål på myterna om psykisk ohälsa. Jag tycker verkligen att idén och initiativet verkar vettigt, särskilt att man ger stort utrymme åt de drabbade själva.

Men jag blir bekymrad när jag läser om de nio myter som kampanjen vill slå hål på. De presenterar en myt i en mening och sedan ”slår” de ”hål” på myten i en mening. Flera av de tankar som presenteras ser jag som mycket problematiska. Tydligaste exemplen är att de tycker att psykisk sjukdom är en ”riktig sjukdom” i likhet med hjärtinfarkt och liknande, och att de vill dementera att psykisk sjukdom är föräldrarnas fel.

Jag har skrivit till redaktören för sidan och frågat om de vetenskapliga referenserna till påståendena kring att föräldrar inte bär ansvar om deras barn mår psykiskt dåligt. Eftersom tonen i texterna är vetenskaplig och självsäker, så hade jag förväntat mig att få en vetenskaplig översiktsartikel med vändande post, men jag har ännu inte fått något svar, efter en dryg vecka.

De påstår att: ”sambandet mellan psykisk ohälsa och ett dåligt föräldraskap har svagt stöd i forskningen”, men detta stämmer inte med det jag läst och det jag lärt mig på psykologlinjen, så tills jag har sett några vetenskapliga hänvisningar till detta, så vill jag sätta starka frågetecken för sanningshalten i detta.

Folkhälsoinstitutet skriver i en artikel om anknytningsforskning: ”Flera studier har visat att kvalitén på samspelet mellan föräldrarna och barnet har ett tydligt samband med barnets fortsatta psykologiska utveckling.”

Förutom anknytningsforskning finns belägg för sambandet mellan psykisk hälsa och föräldrabeteenden inom en rad andra forskningsparadigm. Några exempel är: ACE-studien, där man i en mycket stor statistisk undersökning har hittat ett tydligt samband mellan negativa upplevelser i barndomen och senare ohälsa (psykisk och fysisk). Den finländske professorn Pekka Tienari har ställt genetiska orsaker till schizofreni mot psykosociala, och funnit att familjemiljön har en helt avgörande inverkan för huruvida en individ utvecklar schizofreni.

Mitt intryck av hjärnkoll-artikeln är att den blandar ihop ett flertal olika frågeställningar och inte tydligt benar ut vad som är vad och vad forskning säger på de olika områdena:
* Föräldrarnas påverkan på barnens senare psykiska hälsa.
* Föräldrarnas påverkan gentemot andra psykosociala faktorer – är det kanske så att föräldrarnas del av uppväxtmiljön är försumbar jämfört med andra aspekter?
* Bör vårdpersonal och andra professionella när de träffar psykiskt sjuka sträva efter att etablera ett avstånd mellan patienten och föräldrarna?
* Hur ska man se på skam, skuld och ansvar när det gäller föräldrar till människor med ett psykiskt lidande?

När det gäller den sista frågeställningen säger Hjärnkoll att det är ett ”moraliskt tvivelaktigt tankefel ställa föräldrar vid skampålen för att deras barn utvecklar en psykisk sjukdom”.

Jag tänker här att alla mänskliga samhällen har mekanismer för att hantera möjligheten att vi i vårt gemensamma liv kan orsaka smärta och lidande för varandra. Koncepten ”ansvar” och ”skuld” är skapade för att hjälpa oss reglera detta. Om man bär ansvar för att orsaka en annan människa lidande, så säger vi ofta att man har skuld, och denna skuld uppmärksammas, så möjliggör detta både gottgörelse, där den skadade får ersättning eller liknande, och upprättelse, där den skadades lidande blir allmänt erkänt.

Hjärnkoll väljer att antyda att vissa vill ställa föräldrar ”inför skampålen”. Detta är vad jag kan se en överdriven och polemiserande beskrivning. För mig handlar det helt enkelt om att när föräldrar agerar på ett sätt som orsakar barnen smärta och bekymmer, så behöver vi kunna tala om att de har ansvar och skuld, för att möjliggöra gottgörelse och upprättelse.

Mer om spädbarns skrik och gråt

Jag lade igår upp en översättning här av en artikel av Aletha Solter om spädbarns gråt och sorg. Tipsar idag om en artikel i ViFöräldrar om att låta sitt barn gråta ut. Jag tycker dock att Solter resonerar lite mer grundligt genom att ta upp att det sätt vi bemöter våra barn är intimt förknippat med hur vi själva blev bemötta som barn.

Vad ska man göra när babyn gråter? (Aletha Solter)

En gråtande baby är en källa till oro och undran för många föräldrar. När din baby gråter och du inte vet varför, kan detta väcka känslor av ångest, hjälplöshet, frustration, inkompetens och till och med ilska och illvilja. Det förekommer många olika råd kring gråtande bebisar, men de flesta lyckas inte förklara de verkliga orsakerna till gråten utan kommer istället med förslag som är skadliga för ditt barns känslomässiga utveckling.

Det finns två orsaker att bebisar gråter. En orsak är för att kommunicera ett behov eller obehag. Kanske är de hungriga, uttråkade, kalla eller behöver bara bli hållna. Ibland är det svårt att klura ut vad de behöver. Föräldrarnas roll är att försöka fylla babyns behov så snabbt och korrekt som möjligt. Bebisar kan inte bli bortskämda. Det är omöjligt att ge dem alltför mycket kärlek, uppmärksamhet eller fysisk kontakt.

Den andra orsaken till gråt under spädbarnstiden är mindre väl förstådd. Många bebisar fortsätter gråta även efter att alla deras grundläggande behov blivit mötta, och till och med när de är i någons famn. Denna typ av gråt kulminerar omkring sex veckors ålder och benämns ofta kolik, eller irriterad gråt. De traditionella förklaringarna för denna gråt har fokuserat på tänkbara fysiska orsaker, såsom gaser eller matsmältningsproblem. Forskning har dock visat att de flesta barn med ”kolik” inte har något fel med matsmältningen, och att de oftast är vid god hälsa. Det är därför nödvändigt att titta på de möjliga känslomässiga orsakerna till gråt.

Spädbarn är extremt sårbara och har en betydande mängd känslomässig smärta orsakad av ansamlade stressfyllda erfarenheter. Barnet kan ha jobbiga känslor från en traumatisk födelse, eller svårigheter efter födelsen. Bebisar erfar förvirring när de försöker förstå världen och de blir lätt rädda och överstimulerade. Dessutom känner de frustration när de försöker lära sig nya färdigheter och att kommunicera. Allt detta orsakar känslomässig smärta som lagras i kroppen.

Lyckligtvis kommer bebisar utrustade med lagningsutrustning, och kan komma över konsekvenserna av stress genom gråtens helande mekanism. Forskning har visat att människor i alla åldrar mår bättre av att gråta och tårar hjälper till att återställa kroppen kemiska balans efter erfarenheter av stress. Ett spädbarn som har varit isolerat utan mycket mänsklig kontakt i en kuvös under flera dagar kan behöva gråta i timtal under en period av flera månader för att få bearbeta den känslomässiga smärta som orsakats av denna skrämmande och förvirrande erfarenhet. En tre månaders baby kan behöva gråta länge efter en familjeträff då den träffat många nya ansikten. En sex månaders baby som har försökt lära sig krypa en hel dag, men som bara lyckats röra sig bakåt, kan behöva uttrycka sina känslor genom att gråta och rasa* innan han/hon kan somna i lugn och ro. Att gråta i dessa situationer är inte smärtan i sig, det är processen att bli kvitt från smärtan.

Vad kan föräldrar göra i detta? Först och främst är det viktigt att kolla av viktiga behov och obehag såsom hunger eller kyla. Men om din bebis fortfarande är gnällig efter att du har tagit hand om dess grundläggande behov, är det bra att helt enkelt hålla honom/henne kärleksfullt och tillåta honom/henne att fortsätta gråta. Bebisar behöver närhet och uppmärksamhet när de gråter. Ingen baby borde någonsin lämnas ensam gråtandes. Även om du kan känna dig som att du inte gör någon nytta när du håller din gråtande baby, så är verkligheten att du ger henne/honom ett viktigt känslomässigt stöd när han/hon gråter. Babyn känner sig helt enkelt tillräckligt trygg för att visa dig sina känslor, precis som du själv kanske kan brista i gråt om en kär vän skulle krama om dig och säga att du måste ha haft en tuff dag. Föräldrar som håller sina barn och tillåter dem att uttrycka sig på detta sätt märker oftast att deras barn är avslappnade och nöjda efter gråtattacken och att det sover bättre på natten.

Varför är det så svårt att hålla och acceptera en gråtande baby? Antagligen för att få människor tilläts att gråta så mycket de behövde när de var små. Dina föräldrar kan ha försökt att stoppa dig från att gråta när du var spädbarn. De kanske gav dig en napp, eller fortsatte att amma eller mata dig, eller gungade dig varje gång du grät, i tron att det var det du behövde i den stunden. Kanske försökte de distrahera dig med leksaker, musik eller lek, när det enda du behövde var deras odelade uppmärksamhet och kärleksfulla famn så att du kunde fortsätta din gråt. De kan ha frågat en doktor efter lugnande medel för att få dig tyst, eller lämnat dig att gråta ensam, i tron att det inte fanns något de kunde göra. Kanske slog de till och med dig, eller skrek åt dig, av frustration eller desperation. När du blev äldre kanske du erfor fortsatta distraktioner eller bestraffningar från dina föräldrar och lärare när de blev missnöjda med dina försök att bearbeta dina känslor genom gråt.

Detta var inte dina föräldrars fel, för de saknade information om vikten av stressreducerande gråt. Men på grund av denna prägling från barndomen kan vissa få svårt att känna igen detta behov hos sina egna barn, och man kan känna lust att få dem att sluta gråta på liknande sätt. Det tar tid att komma över en präglingen från en hel livstid. Kanske behöver du ”a good cry” själv. Mitt råd i så fall är att inte skjuta upp detta. Om du kan hitta någon som lyssnar på dig; ännu bättre. Du kommer att känna dig mycket bättre efteråt, och ditt barns gråt kan kännas lite mer acceptabel för dig. Om du märker att du blir frustrerad och utpumpad av att din baby gråter mycket, förtjänar du all hjälp och stöd du kan få.

Vänligen observera att detta är inte någon ”skrikmetod”**. Jag förespråkar inte att låta bebisar gråta själva. Det är en enorm skillnad mellan att låta en baby gråta ensam i en barnsäng och att kärleksfullt hålla en gråtande baby i sina armar, medan man erbjuder tröst och omtanke.

Aware parenting” – medvetet föräldraskap – ger föräldrar verktyg att uppfostra sina barn utan belöningar eller bestraffningar, att möta barnens behov, och att hjälpa barn att läka från stress och trauma.

Översättarens kommentarer:

* Jag har översatt verbet ”rage” med att rasa, det vill säga att ha ett raseriutbrott.

** Med ”skrikmetod avses ofta metoder att ”lära barn sova själva”, och när barnen gråter, så kommer man t.ex. in var femte minut och ungefär visar att man inte glömt bort barnet. se t.ex. bloggen Fina Matilda

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1996, senast uppdaterad 2009, Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.

Att återerövra sitt liv – II

Häromdagen skrev jag att Jean Jensons bok var på väg. Tyvärr så har jag just fått veta att det finns vissa saker kring rättigheterna som fortfarande behöver lösas, så publiceringen kommer att läggas på is ytterligare en tid. Ber om ursäkt om det är någon som väntar på att få tag på boken.

Att återerövra sitt liv

Senaste nytt om nyutgåvan av boken Att återerövra sitt liv av Jean Jenson: Tryckeriet har lovat att den ska vara färdig inom en månad, om inget oförutsett inträffar. Den kommer då att bli tillgänglig i bokhandeln och även på nätet via books-on-demand och andra nätbokhandlar.

Boken beskriver grundkoncepten inom det som idag har utvecklats till integrationsterapi, en terapiform som integrerar arbete med beteendeförändringar och ett mer djupgående känslomässigt bearbetande.