Nackdelarna med Time-out av Aletha Solter, Ph.D.

Allteftersom föräldrar och lärare har blivit medvetna om farorna med fysisk bestraffning, har time-out kommit fram som ett populärt verktyg i barnuppfostran. Barn som inte beter sig som förväntat får tillsägelsen att sitta tyst i en stol eller gå till sina rum för att lugna sig och tänka över vad de gjort. Efter en tid tillåts de att komma tillbaks till gruppen eller familjen, förutsatt att de agerar ”ordentligt”. Den föreskrivna tiden för time-out är vanligen en minut för varje år som barnet är gammalt, och barn som lämnar sin stol eller sitt rum innan tiden är ut blir tillsagda att gå tillbaks och vara kvar hela den tilldelade tiden igen. Några böcker rekommenderar också en tystnadsregel, och föreslår att tiden nollställs igen om tystnaden bryts. Hur man än administrerar åtgärden, så utlovas föräldrar som använder denna metod enkla och snabba resultat.

Time-out kommer från den behavioristiska rörelsen som grundades av psykologen B.F. Skinner. Hans teori om operant betingning säger att barn kommer att göra de saker som de blir belönade för (så kallad positiv förstärkning), och att oönskade beteenden kan minska genom att man håller tillbaks belöning eller tillfogar smärta (båda dessa kallar behaviorister ”bestraffning”). Skinner själv ansåg att alla former av bestraffning var olämpliga för att kontrollera barns beteende(referens 1). Ändå är det så att medan aga är på utdöende i USA, så har tillbakahållandet av kärlek och uppmärksamhet stannat kvar som accepterade sätt att kontrollera barn.

Under ytan

Att använda time-out kan framstå mindre skadligt än att slå, smiska eller skrika på barnet, då det inte inbegriper fysisk eller verbal kränkning. Det anses därför representera något slags framsteg i vår ständiga strävan för att göra den här världen en bättre plats för barn. Enligt många lärare och psykologer är dock inte time-out så oskyldigt som det verkar, utan är ett känslomässigt skadligt sätt att uppfostra barn. Faktiskt har organisationen National Association for the Education of Young Children tagit up time-out på en lista över skadliga barnuppfostringsmetoder, tillsammans med fysisk bestraffning, kritik, skuldbeläggande och nedvärderande(ref. 2).

Under ytan är time-out ett auktoritärt förhållningssätt och som sådant kan det bara fungera med barn som blivit tränade att anpassa sig till maktutövande och auktoritetsanspråk från vuxna. Barn som lärt sig anpassa sig till sådana åtgärder vet att konsekvenserna av att inte lyda är värre än att lyda. Barn som inte har vistats i en sådan auktoritär miljö kommer troligen att vägra att gå till ett annat rum eller sitta i en stol.

Hur lär sig barnet om konsekvenserna av olydnad? Förespråkarna av time-out råder föräldrar att ta bort alla förmåner såsom TV, leksaker, musik och så vidare till dess att barnet har gjort det som föräldern önskar. Hela tiden finns ett hot om att bli fråntagen något eller få ytterligare straff. I vissa familjer kan det till och med finnas ett outtalat hot om våld. Även om metoden verkligen verkar oskyldig, kräver den en bakgrund av auktoritärt och bestraffande föräldraskap för att producera barn som är tillräckligt kuvade för att lyda.

Förespråkarna hävdar att time-out inte är en form av bestraffning. De använder termer såsom ”konsekvenser”, ”återhämtningstid”, ”down time” för att få begreppet att låta bra. Själva termen ”time-out” har angenäma konnotationer av ett idrottslag som tar en välförtjänt paus. Tyvärr har denna icke-hotfulla terminologi lurat föräldrar att tro att metoden är oskadlig.

Ur barnets synvinkel uppfattas time-out definitivt som en bestraffning. Vem vill bli isolerad från gruppen och helt ignorerad? Det är troligt att barn ser denna form av isolering som att bli lämnade och förlora kärlek. Och trots att föräldrar ofta anstränger sig för att säga att de älskar barnet och skilja mellan barnet och beteendet (”jag älskar dig, men du måste nu gå till ditt rum i fem minuter för det du gjorde är oacceptabelt”), talar deras handlingar tydligare än deras ord.

Barn under sju har helt enkelt inte förmågan att ta in ord och språk på samma sätt som vuxna har (ref.3). Konkreta upplevelser och intryck påverkar starkare än språk. Att bli isolerad och ignorerad förstår barnet som att ”ingen vill vara med mig just nu. Jag måste alltså vara dålig och omöjlig att älska”, och inga kärleksfulla ord, hur välmenande de än är, kan få bort denna känsla av att ha blivit lämnad.

Ingenting är mer skrämmande för ett barn än att förlora tillgången till kärlek. Tillsammans med rädslan kommer också osäkerhet, ångest, förvirring, ilska, agg och dåligt självförtroende som respons på tillbakadragande av kärlek. Time-out kan också göra att barnet känner sig obekvämt och nedvärderat, särskilt i andra barns närvaro. Utifrån hur barn upplever världen är time-out ingenting annat än en bestraffning.

Smärtsamma känslor är en aspekt av time-out, informationen det ger om mänskliga relationer är en annan. Vilket budskap ger vi våra barn när vi visar att kärlek och uppmärksamhet är varor som delas ut eller hålls tillbaka i syftet att kontrollera andra? Är detta en konfliktlösningsmetod som de kommer att ha användning av i framtiden? Hur kommer detta att påverka deras förmåga att interagera med sina vänner, och en dag med en partner och arbetskamrater? Vore det inte bättre att lära barn användbara konfliktlösningsmetoder redan från första början, istället för att sända ut budskapet att det enda sättet att lösa konflikter är att stänga av kommunikationen?

Samtidigt som problemen med time-out är till stora delar osynliga, är en aspekt mycket uppenbar; förr eller senare slutar det fungera. Förespråkare av metoden erkänner att det är effektivt endast upp till nio års ålder. Kan du tänka dig att säga till din tonåring, som kan vara längre än du själv, att sitta på en stol medans du ignorerar honom/henne? Tonåringar som har en känsla för sitt eget värde skulle skratta åt en sådan begäran. Tonårs-versionen av time-out är att tvinga tonåringar att stanna hemma (på engelska ”grounding”) på kvällar eller helger. Men denna metod leder bara till agg, motstånd och försök att slippa.

Faktiskt måste alla metoder som baseras på makt och auktoritetsutövande förr eller senare överges, helt enkelt för att föräldrar förlorar sin makt (ref 4). Tonårsföräldrar möter en helt ny uppsättning med problem när deras beprövade metoder att kontrollera visar sig helt verkningslösa. Föräldrar som använder icke-auktoritära metoder ända från början, å andra sigan, kan undvika maktkamperna såväl som problemen kring disciplin och lydnad som så ofta kommer med puberteten.

Dolda konsekvenser

Användandet av time-out leder till en rad dolda konsekvenser. En är att när vi genomdriver en time-out för barn som gråter eller är argt, så får barnen budskapet att vi inte vill vara nära dem när de är upprörda. När barnen på så vis känner att vi inte lyssnar, kommer de snart att sluta att ta upp sina problem med oss.

Vidare kan sådana barn tvingas lära sig att hålla tillbaks sina känslor, särskilt om vi kräver att de ska vara tysta under time-outen. Har vi glömt bort att gråta och rasa är hälsosamma sätt att släppa spänningar som ger utlopp för sorg och frustration? (ref 5, 6 och 7) Har vi missat forskningen som säger att stress-hormoner utsöndras genom tårar, vilket kan reducera effekterna av stress och återställa kroppen kemiska balans? (ref. 8)  När vi lär våra barn att hålla tillbaka sina tårar, kan detta faktiskt innebära att vi ökar deras sårbarhet för olika känslomässiga och fysiska påfrestningar. Den schweiziska psykoterapeuten fil.dr. Alice Miller slår fast att en av de mest förödande saker vi gör mot barn är att förneka dem friheten att uttrycka sin ilska och lidande. (ref. 9)

Ytterligare ett problem är att time-out inte hanterar den underliggande orsaken till det så kallade ”oönskade beteendet”. Barn kan agera på vissa sätt med goda skäl, även om barnen själva inte alltid är medvetna om dessa skäl.  Det mesta oönskade beteendet från barn kan förklaras av en av tre faktorer: barnet försöker uppfylla ett legitimt behov, barnet saknar någon information eller är alltför litet för att förstå, eller barnet känner sig känslomässigt upprört (frustrerat, ledset, rädd, förvirrad, svartsjuk eller otrygg). När vi försöker ändra beteenden utan att göra något år dessa känslor och behov, så hjälper vi inte barn särskilt mycket överhuvudtaget. Varför? För att det underliggande problemet kommer fortfarande att vara kvar. Att lära barn att anpassa sig till våra önskemål kommer inta att lösa de djupare problemen.

Till exempel så kan syskon som upprepade tillfällen separeras och skickas till sina rum när de bråkar, så småningom lära sig att sluta bråka när föräldrarna är närvarande. Deras kvarvarande känslor av svartsjuka och hat, kan dock komma till uttryck på mer utstyderade sätt, eller så kan de det bära med sig agget in i vuxen ålder. Att begränsa symtomen på ett problem löser inte problemet.

Föräldrar har fått lära sig att barn kommer att använda en time-out till att tänka över vad de gjorde och återfå ett mått av självkontroll. I verkligheten är det så att när barn agerar olämpligt, aggressivt eller onödigt störande, så har de så starka uppdämda känslor inom sig att de inte kan tänka klart om sina handlingar. Mycket mer hjälpsamt än isolering är en uppmärksam lyssnare som kan uppmuntra barnet att uttrycka ärliga känslor. Det hälsosamma utloppet för känslor genom att prata, gråta eller rasa kan till och med förebygga att oönskat beteende återkommer.

Att hålla barn som bits eller slår är mycket mer effektivt än att isolera dem. Stadigt kärleksfullt hållande skapar trygghet och värme samtidigt som det förhindrar andra barn från att skadas. Det uppmuntrar också till uttryckandet av genuina känslor (genom gråt och rasande) samtidigt som det påminner barnet om det oförstörbara bandet mellan barn och förälder. (ref. 10) Det är paradoxalt men sant att barn som mest behöver kärlek när de som minst förtjänar det. Att beordra ett våldsamt barn att sitta tyst åstadkommer sällan något konstruktivt och bidrar bara ytterligare till barnets uppdämda vrede och känslor av utanförskap.

Det är inte nödvändigt att isolera barn och stänga dem ute från vår kärlek för att lära dem att ”uppföra sig”. Faktiskt är det helt och hållet möjligt att hjälpa barn att lära sig att vara samarbetande och hederliga samhällsmedlemmar utan att någonsin dela ut bestraffningar, belöningar eller någon slags artificiella konsekvenser. Ingen enkel och snabb metod kan lösa alla konflikter. Vi behöver istället behandla varje situation som den unika utmaning den är och försöka vara flexibla och kreativa medan vi samtidigt ger våra barn den kärlek och respekt de förtjänar.

REFERENSER

1. Robert D. Nye, ”B.F. Skinner and Radical Behaviorism,” Three Views of Man (Belmont, CA: Wadsworth Publishing Company, Inc., 1975), s. 51

2. ”Avoiding ’Me Against You’ Discipline,” Young Children, Vol. 44, No. 1. (Washington DC: National Association for the Education of Young Children, November 1988), s. 27.

3. Jerome S. Bruner, ”The Course of Cognitive Growth,” American Psychologist 19 (1964), s. 1-15.

4. Thomas Gordon, Parent Effectiveness Training (Three Rivers Press, 2000), s. 193-194.

5. Aletha J. Solter, The Aware Baby (Goleta, CA: Shining Star Press, 2001), s. 39-41.

6. Aletha J. Solter, Helping Young Children Flourish (Goleta, CA: Shining Star Press, 1989), s. 5-9.

7. Aletha J. Solter, Tears and Tantrums (Goleta, CA: Shining Star Press, 1998), s. 13-32.

8. William H. Frey II, and Muriel Langseth, Crying: the Mystery of Tears, (Minneapolis: Winston Press, 1985), s. 45-58.

9. Alice Miller, For Your Own Good: Hidden Cruelty in Child-Rearing and the Roots of Violence, (New York: Farrar, Straus, Giroux), s. 106, 259.

10. Martha G. Welch, Holding Time (New York: Simon and Schuster, Inc., 1988), s. 42-43.

Ursprungligen publicerat i Mothering Magazine, hösten 1992. Ny version från 2000.

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1992, 2000 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.

DN: Immunförsvar bakom tvångsbeteende

Idag blir det en lite mer akademisk vinkel:

DN rapporterar att man kunnat framkalla putsbeteenden hos råttor genom att manipulera med deras gener. Slutsatsen är att det finns en koppling mellan immunförsvaret och tvångsbeteende.

Jag måste bara helt kort skriva ner problemen med detta resonemang.

1.

Artikeln sätter likhetstecken mellan plockbeteende och OCD/tvångsbeteende, och diskuterar inte alls problemen med detta. Inom psykiatrin ses dessa problem som helt skilda diagnoser. En viktig skillnad är att OCD normalt har en stark kognitiv aspekt, det vill säga specifika tankar hör ihop med beteendena. Exempel kan vara tankar om att man ska bli smittad eller straffad av Gud, eller något hemskt ska hända (om jag inte…). Jag får en obehaglig känsla av att det är bara inom psykiatri och psykologi man kan komma undan med sådana missar.

2.

Bara för att man lyckas framkalla ett problembeteende på ”medicinsk” väg, behöver inte detta betyda att man hittat den verkliga orsaken till beteendet. De flesta människor blir pigga och aktiva av koffein, men detta innebär inte att vare sig depression eller maniskhet orsakas av brist/överskott på koffein. Det kan mycket väl vara så att möjligheten till trichotrillomani/putsbeteende, som det egentligen handlar om i artikeln, på ett sätt är ”hårdkodat” genetiskt, men att det faktiska beteendet hos människor utlöses av något icke-genetiskt, exempelvis stress.

3.

I de flesta fall, både med mer organiska sjukdomar såsom hjärt- och kärlsjukdomar och med mer psykologiska som OCD eller depression, torde de flesta sansade bedömare vara överens om att de orsakas av en kombination av ”hårda”, mer medicinska faktorer, och ”mjuka”, psykologiska och livsstilsrelaterade faktorer. Jag kan på ett sätt förstå entusiasmen när sådana här nya resultat kommer, men för att verkligen på riktigt kunna säga något om orsaksbilden, så måste man göra studier där man väger olika orsaker mot varandra. Det går inte bara att komma fram till en påverkan från gener eller immunförsvar, och av detta dra slutsatsen att man hittat den verkliga ”orsaken” till en sjukdom. Det är mycket mer troligt att sjukdomen orsakas av ett komplext samspel mellan en rad olika ”mjuka” och ”hårda” faktorer. Rekommenderar en amerikansk artikeln om orsakerna till schizofreni som belyser detta.

4.

Författaren till artikeln skriver att dessa forskningsresultat kan befria individer med tvång från skam. Sådana tankar nämns ofta kopplat till biologiska resonemang kring psykiska problem. Varför behövs biologiska resonemang för att komma bort från skam och skambeläggande? kan man undra. I artikeln hänvisas till att man kan bli betraktad som ”galen” om man har psykiska problem, men detta känns som ganska länge sedan man såg det så.

(Du hittar DN-artikeln här)

Om våld

Logiken att trauma och missförhållanden leder till våld gäller inte bara i mellanöstern utan verkar vara en allmänmänsklig sanning.

James Gilligan har arbetat och forskat inne i fängelser och berättar om detta i boken ”Violence: Reflections on a National Epidemic”. De våldsbrottslingar han pratat med har berättat om hemska övergrepp och missförhållanden tidigare i livet och under uppväxten. Gilligan förklarar hur detta leder till våld med att svåra och traumatiska upplevelser tidigt i livet leder till stark skam, vilket är svårt att uthärda, och detta leder i sin tur till ilska och våldsamma beteenden mot andra.

Citat: (från Gilligans bok via TwinCities Local planet)

Gilligan tells the story of a man he worked with who was considered the most violent man in prison. He asked this man, “What is it that you want more than anything else?”

He said this prisoner, who had little formal education and who had difficulty speaking, suddenly became very communicative, almost eloquent. “I want respect,” he said. “I want pride. I want dignity. And I’ll kill every m-f in this prison to get it!”

Gazakonvojen angripen på internationellt vatten

Idag går förstås mina tankar till offren och förövarna i attacken på Gazakonvojen. Samtidigt som jag skulle önska att palestinakonflikten verkligen skulle kunna lösas genom internationell juridik och diplomati, tycker jag att det är viktigt att lyfta fram att det finns enormt mycket psykologi här.

För mig som svensk är det enormt svårt att förstå hur israelerna kan se fredliga båtar med hjälp som hotfulla ”angripare”. Men vi behöver betrakta detta med hjälp av en förståelse av trauma. Judarna är ett folk som varit enormt traumatiserat genom förintelsen, pogromer och årtusenden av flykt. Traumana spelas upp i nuet precis som alla obearbetade trauman gör. Man tror att fiender och förövare är nära. Man tror sig vara ständigt hotad. Traumaöverlevaren lever med en ständig stress och överdriven vaksamhet. Tunnelseende är vanligt och bidrar ytterligare till att man uppfattar omvärlden som fientlig, när man zoomar in på allt som kan uppfattas som fientligt.

Så det verkar som att när många israeler ser en palestinier så ser de inte i första hand en annan människa, utan en demon eller en förövare. Ett hot. Och när det kommer stora skepp med hjälp till Gaza, så tolkas detta också genom ett trauma-raster; som en aggression.

Vi behöver verkligen se detta intima samband mellan världspolitik och personlig psykologisk tragik. Vad jag kan se är det bara genom en sådan förståelse av traumaaspekten av våld, som vi kan bygga en fredligare värld.

Rekommenderar en presentation av Gina Ross som ytterligare beskriver ett traumaperspektiv på palestinakonflikten (hon har också skrivit en bok om detta). Passar också på att nämna klassikern Trauma and Recovery / Trauma och tillfrisknande av Judith Herman som grundligt tar upp temat hur offer kan bli förövare.

Psykoterapimässan

Jag höll ett föredrag på psykoterapimässan på Norra Latin i Stockholm i början av maj. Den terapi som jag utövar, integrationsterapi, har vuxit mycket snabbt i Holland och Frankrike, och nu bjuder jag in till ett svenskt nätverk kring metoden.

För mig är det verkligen stimulerande och inspirerande att arbeta med den här metoden som både erbjuder mycket effektiv hjälp, och tar människors lidande på största allvar.

Några punkter som jag pratade om på mässan var:

Hur det faktum att metoden är inspirerad av Alice Miller underlättar för mig som terapeut att verkligen lyssna efter det sårade barn som ofta finns gömt i klientens bekymmer.

Att metoden verkligen engagerar hjärnan på flera olika sätt, alltifrån den känslomässiga hjärnan, till analyserande, till att göra saker, alltifrån att arbeta med här-och-nu till den tidiga barndomen. Både klienten och terapeuten tvingas använda sin hjärna på korsen och tvärsen, och detta tror jag är en viktig friskfaktor för att undvika tristess och stressproblem på arbetet (för oss terapeuter).

Jag demonstrerade också med en kollega hur jag konkret arbetar med metoden. Jag gjorde det för att jag tycker att vi har ett sätt att samtala som ofta hjälper oss att snabbt komma nära mycket viktiga och centrala saker, vilket jag också ser som en enorm styrka med metoden.

Ett antal terapeuter anmälde sig som intresserade, och skulle du som läser detta vara intresserad av att veta mer, är du varmt välkommen att höra av dig till mig på adressen som finns på min hemsida.