Tjugo alternativ till bestraffning av fil.dr. Aletha Solter

1.Försök upptäcka de underliggande behoven
Exempel: ge ditt barn något att leka med medan ni står och väntar i en kö.

2. Ge information och orsaker
Exempel: Om ditt barn färglägger en vägg, förklara varför vi bara ritar på papper.

3. Sök efter underliggande känslor.
Uttala, acceptera och lyssna efter känslor.
Exempel: Om ditt barn slår sin mindre syster, uppmuntra honom/henne att uttrycka sin ilska och svartsjuka på ett fredligare sätt. Han/hon kan behöva gråta eller vara arg.

4. Förändra omgivningen.
Detta är ibland enklare än att försöka förändra barnet.
Exempel: Om ditt barn upprepade gånger tar saker ur köksskåpen, sätt barnsäkra stängningsanordningar på dem.

5. Hitta acceptabla alternativ.
Omdirigera ditt barns beteende.
Exempel: Om du inte vill att ditt barn ska bygga ett fort i vardagsrummet, säg inte bara nej, utan berätta var han/hon kan bygga ett.

6. Demonstrera hur du vill att barnet ska agera.
Exempel. Om ditt barn drar i en katts svans, visa hur man klappar en katt. Lita inte bara till ord.

7. Ge alternativ hellre än order.
Beslutsfattande ger barn styrka; Kommandon inbjuder till maktkamp.
Exempel: ”Skulle du vilja borsta tänderna före eller efter du sätter på pyjamasen?”

8. Ge efter lite.
Exempel: ”Jag låter dig hoppa över tandborstningen i kväll för att du är så trött”

9. Ge ditt barn möjlighet till förberedelse.
Exempel: Om du vill att barnet ska vara med vid middagen, berätta hur du förväntar dig att barnet ska bete sig. Var specifik. Rollspel kan hjälpa barn att bli beredda för potentiellt svåra situationer.

10. Låt naturliga konsekvenser hända (när lämpligt).
Rädda inte för mycket.
Exempel: Ett barn som inte hänger upp sin baddräkt och handduk kan få hitta dessa blöta nästa dag. (Men skapa inte konstgjorda konsekvenser)

11. Berätta om dina egna känslor.
Låt barnen få veta hur deras beteende påverkar dig.
Exempel: ”Jag blir så trött på att städa upp smulor i vardagsrummet”.

12. Gå till handling när så är nödvändigt.
Exempel: Om ditt barn insisterar på att springa över gatan när ni går tillsammans, håll hans/hennes hand hårt (samtidigt som du förklarar farorna i trafiken).

13. Håll ditt barn.
Barn som agerar aggressivt eller trotsigt kan ha nytta av att bli hållna, på ett kärleksfullt och stödjande sätt, som tillåter dem att få utlopp för sina uppdämda känslor genom läkande tårar.

14. Gör det tillsammans, var lekfull.
Många konfliktsituationer kan vändas till lekar.
Exempel: ”Vi leker att vi är de sju dvärgarna medans vi städar upp”, ”Låt oss turas om att borsta varandras tänder!”

16. Avväpna situationer med skratt.
Exempel: Om ditt barn är argt på dig, bjud in honom/henne att uttrycka sin ilska i ett lekfullt kuddkrig med dig. Spela din del genom att ge upp med stor dramatik. Skratt hjälper barnet att lösa upp ilska och känslor av maktlöshet.

17. Gör en överenskommelse, förhandla.
Exempel: Om du vill gå ifrån lekparken och ditt barn har kul, kom överens om antalet gånger det får åka rutschkana innan ni går.

18. Öva er i ömsesidig konfliktlösning.
Diskutera pågående konflikter med dina barn. Uttryck dina behov, och fråga dem om hjälp att hitta lösningar. Bestäm regler tillsammans. Håll familjemöten.

19. Uppdatera dina förväntningar.
Barn har starka känslor och behov och är naturligt ljudliga, nyfikna, ostrukturerade, luriga, otåliga, krävande, kreativa, glömska, räddhågsna, självcentrerade och fulla av energi. Försök att acceptera dem som de är.

20. Ta en föräldra-time-out.
Lämna rummet och gör vad som behövs för att återfå din känsla av självrespekt och gott omdöme.
Exempel: Ring en vän, gråt, meditera eller ta en dusch.

—–

Aware parenting” – medvetet föräldraskap – ger föräldrar verktyg att uppfostra sina barn utan belöningar eller bestraffningar, att möta barnens behov, och att hjälpa barn att läka från stress och trauma.

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1996 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i  någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.

Att återerövra sitt liv av Jean Jenson

Boken att ”Återerövra sitt liv” av Jean Jenson utgavs första gången 1996 på Wahlström och Widstrands förlag. De valde att inte fortsätta hålla den i lager, och jag har hört många som velat få tag på boken, men inte lyckats. Jag tycker boken är mycket bra, och jag jobbar i stor utsträckning enligt Jensons tankesätt i mitt arbete som terapeut.

Jag har därför valt att ge ut boken själv, och nu är den äntligen på väg, jag befinner mig i slutredigeringen av texten, och räknar med att skicka in den till tryckeriet de närmsta veckorna. Så boken ska finnas att köpa under sommaren. Mer information kommer här på bloggen, och när den är ute kan du hitta den via t.ex. AdLibris eller i bokhandeln.

Är du nyfiken på boken finns en hel del information på nätet, exempelvis har många läsare skrivit om boken på Amazon.com.

”Konsekvenser”

Jag översatte just och lade ut en artikel av Aletha Solter om när barn inte  beter sig som vi föräldrar önskar. Vill lägga till en personlig reflektion angående konsekvenser.

Med min son som är tre år känns hamnar jag ibland i en total återvändsgränd. Jag vill att han ska göra något, och han bara totalvägrar. Då är det lockande att dra till med något i stil med ”då blir det inte pannkaka till middag, om du inte städar upp efter dig”. Ur mitt perspektiv som vuxen kan jag tycka att det är rättvist eller normalt att om inte han kan lägga några minuter på att plocka upp legot, varför ska jag stå i en halvtimme och steka pannkakor åt honom?

Men det är som att han på något sätt intuitivt känner att det är något som inte stämmer med detta resonemang. Det finns ju egentligen ingen logisk länk mellan pannkakorna och legot. Och han har ju rätt till att få mat, och att hota med något annat är ju att hota med att han inte ska få sina grundläggande behov uppfyllda. Dessutom har jag redan lovat pannkakor, och att dra in detta är ju verkligen inte juste.

Så om jag gör denna slags konsekvens/bestraffning, så uppfattar jag det som att han instinktivt märker det och blir ännu mer frustrerad och verkligen stålsätter sig och blir ännu mer envis och arg. Det är som att hans hjärna inte riktigt kan teoretiskt analysera situationen, men känslomässigt uppfattar han att pappa här har hittat på en bestraffning åt mig som inte är rättvis.

(att jag sätter konsekvenser inom citationstecken i rubriken är för att vi ofta kallar detta konsekvenser, men kanske ligger det närmare bestraffning…)

Varför barn beter sig ”illa” (av fil. dr. Aletha Solter)

Alla barn beter sig provocerande, trotsigt eller sårande ibland, och de samarbetar inte alltid med våra önskemål. Innan vi försöker göra något åt olämpliga beteenden hos barn, är det nyttigt att förstå varför barnen agerar som de gör. När vi vet det är det enklare för oss att lösa problemen. Vi kan förklara nästan allt oacceptabelt beteende hos barn med en av följande tre faktorer.

1.

Barnet försöker fylla ett legitimt, rättmätigt behov.

Barn har många behov som inte alltid blir mötta, även när föräldrarna har de bästa intentioner. Om vi ska kunna förvänta oss ”bra” beteenden, behöver dock alla barnets behov bli mötta. Uppenbara behov är behov av mat, kläder, tak över huvudet och kärlek. Dessutom behöver barn fysisk närhet, individuell uppmärksamhet, en intellektuellt stimulerande miljö, meningsfulla aktiviteter och respekt.

När barns behov inte blir mötta, gör de vad som helst för att få vår uppmärksamhet. Ett barn som är hungrigt på middag, kan slå upprepade gånger på den tidning som pappan läser för att få uppmärksamhet. Ett barn som är uttråkat när det väntar i en kö kan börja söka mer intressanta upplevelser genom att springa runt. Det är orealistiskt att förvänta sig att barn ska bete sig ordentligt när de är hungriga eller uttråkade. För att undvika problem som dessa, kan vi ha nyttiga mellanmål med oss, eller vi kan ta med enkla leksaker för att barnen ska ha något att göra om vi blir tvungna att vänta.

Barn behöver mycket individuell uppmärksamhet, men det är svårt för dem att begära detta på ett moget sätt. I stället kan de vägra att uppehålla sig på egen hand, klänga vid föräldrarna, eller till och med börja bråka med ett syskon. Människor säger ofta om barn med sådana problembeteenden att ”han/hon försöker bara få uppmärksamhet;” underförstått att barnet inte ska få någon uppmärksamhet, för att detta inte är något legitimt behov. Behovet av uppmärksamhet är dock helt rättmätigt och legitimt, och barn begär inte mer än de behöver.

2.

Barnet saknar information (eller är allt för litet för att förstå och komma ihåg regler)

Barn föds utan att veta någonting om vår komplexa värld. De måste lära sig att fönster kan gå sönder, att många inte tycker om att få smulor i sängen, och att trafikerade vägar är farliga. Som föräldrar måste vi ge barnen den information som de behöver för att leva säkert och gott i vårt samhälle. Intressant nog kommer ordet ”disciplin” från ett latinskt ord för ”undervisa”. (Kommentar från översättaren: här avses det engelska ”discipline” som på svenska kanske skulle översättas med ”gränssättning”)

Vi kan inte förvänta oss av småbarn (under två år) att lära sig att följa regler i hemmet, för de har inte förmågan att förstå vad regler är. De lever väldigt mycket i nuet och vi behöver tålamodet att hantera varje situation som helt ny. Det är därför vi behöver bygga en säker miljö genom att barnsäkra våra hem. När så små barn beter sig oacceptabelt, är det bästa att istället för att försöka sätta gränser, försöka se vad som är barnets behov just då och hitta acceptabla sätt att möta dessa behov. Om din dotter exempelvis river sönder dina olästa tidningar, kan du lägga dessa utom räckhåll och ge henne gamla att riva.
Vi två års ålder, börjar de flesta barn att förstå idén med regler, och kan komma ihåg och följa ett begränsat antal regler. Men vi bör inte förvänta oss för mycket av en två- eller treåring.

Gradvis under dessa år, kommer barnen ihåg fler regler och blir mer och mer villiga att följa dem, så länge deras omedelbara behov inte står i vägen. När vi uttalar regler, är det alltid mer effektivt om vi förklarar, på ett språk som barnet förstår, bakgrunden till reglerna. (exempelvis ”du får leka med vatten i badrummet, men inte i vardagsrummmet, för jag vill inte att mattan ska bli våt”). Var förberedd på att påminna vid behov.

Ett effektivt sätt att förmedla information är att låta naturliga konsekvenser inträffa, när så är lämpligt. Om din son exempelvis väljer att inte städa sitt rum, kan han drabbas av konsekvensen att inte kunna hitta sin favoritleksak när han vill. Han kommer på detta sätt att lära sig värdet av städning effektivare än om man tjatar eller kontrollerar. Även om naturliga konsekvenser kan vara till hjälp, rekommenderar jag inte att man skapar konstgjorda eller ”logiska” konsekvenser, för barn upplever ofta dessa som bestraffningar och blir arga och bittra.

Ett annat sätt att förmedla information är att ge ”jag-budskap”, exempelvis ”jag hatar smulor i sängen!” Då låter vi barnen veta hur vi känner, och det kan ha god effekt på deras beteende. Det är mycket effektivare än att ge order (”gå och ät någon annanstans”) eller ”du-budskap” (”du är en slarver”)

Barn behöver information även när de blir större. Även tonåringar, som kan verka vuxna och kompetenta, har fortfarande mycket att lära. Närhelst barnet/tonåringen agerar oacceptabelt är det alltid en bra idé att kolla om barnet helt enkelt behöver informationen för att hjälpa honom/henne att göra kloka val.

3.

Barnet lider av stress eller obearbetat trauma.

Detta är kanske den viktigaste och mest missförstådda orsaken för oacceptabelt beteende. Barn är inte så skickliga på att uttrycka sina känslor verbalt. Istället tenderar de att visa sina känslor genom beteende.

När ett barn känner sig rädd, sårad, svartsjuk, frustrerad, arg, besviken, modstulen, förvirrad eller otrygg, kommer barnet att agera på ett sätt som ger en fingervisning om hur det känner sig. Exempelvis kan en liten flicka som tror att det finns spindlar i hennes rum vägra gå till sängs. En svartsjuk bror kan reta sin yngre syster gång på gång. Ett mycket frustrerat eller rädd barn kan börja slå eller bita andra barn. Ett barn som känner sig utestängt eller otryggt kan bli gnälligt och klängigt.

När du har uteslutit alla behov och gett nödvändig information, kan du överväga om barnets problembeteende är tecken på att barnet kämpar med starka och smärtsamma känslor. Istället för att straffa eller föreläsa kan du försöka klura ut varför barnet känner sig kränkt, frustrerat eller rädd. Om du kan få bort orsaken till barnets stress och komma med uppmuntran, närhet och kärlek, kan barnets beteende förbättras.

Ibland finns det dock inga uppenbara, närliggande orsaker för ett barns jobbiga känslor. I stället kan barnet tyngas av ett tidigare, obearbetat trauma (såsom födelsetrauma, en tidig sjukhusvistelse, moderns förlossningsdepression, övergrepp eller missförhållanden). Barn med tidiga trauman såsom dessa går ofta med känslor av starkt raseri eller skräck, vilket kan leda till allvarliga beteendeproblem. En lugn och harmonisk miljö med mycket kärlek är då inte alltid tillräckligt för att förändra ett sådant barns beteende.

Lyckligtvis så vet barnen av sig själva hur de ska läka från trauma genom att få ur sig uppdämda känslor i lek, skratt, gråt och raseri. Vår roll är att stödja dessa naturliga mekanismer för att bli av med stress, vilket möjliggör sunda utlopp för ilska, rädsla eller sorg. Barn som gråter eller rasar över till synes oviktiga saker håller oftast på och läker tidigare trauman. Om vi kan vara kärleksfulla lyssnare och bollplank, kommer våra barn att läka sina trauman och många av deras jobbiga, trotsiga eller sårande beteenden kommer helt enkelt att försvinna. Det är viktigt att komma ihåg att det alltid finns en god orsak (i nuet eller sen tidigare) för barns tårar och raseriutbrott.

När barn skadar eller sårar andra, kan vi hjälpa till genom att komma dit och avbryta beteendet på ett kärleksfullt sätt (antingen verbalt eller genom varsamt hållande). Om ett barn verkar ha en jobbig dag och slår eller biter andra barn, kan du separera honom/henne från gruppen, men stanna med barnet och håll om det och säg ”du verkar upprörd idag. Låt oss vara tillsammans en stund.” Detta frigör ofta tårar, vilket är den stress-hantering som behövs. Efter att ha gråtit så länge barnet behöver, kommer han/hon känna sig lättad och återanknuten med dig, och kommer antagligen inte visa några mer tecken på aggressivt beteende.

Ibland när två barn bråkar eller slåss, kan det vara bra att agera som medlare. Du kan uppmuntra vardera barnet att berätta vad som hände och att uttrycka sina behov och sina känslor (vilket kan innebära att gråta). Utan att döma eller ta parti för någon kan du spegla tillbaks vad det enskilda barnet känner och uppmuntra dem att hitta en samförståndslösning.

Sammanfattning

De flesta problembeteenden hos barn kan förklaras av att barnet har ett rättmätigt behov, saknar information eller lider av stress eller obearbetat trauma. Av denna anledning är bestraffning eller återhållande av kärlek aldrig konstruktiva i det långa loppet. Det är paradoxalt, men ändå sant: Barn behöver som mest kärleksfull uppmärksamhet när de minst förtjänar det! Om vi kan komma ihåg att se under ytan och och komma fram till varför barn agerar som de gör, kan vi utifrån detta ge dem den uppmärksamhet som de behöver i varje situation.

——-

Aware parenting” – medvetet föräldraskap – ger föräldrar verktyg att uppfostra sina barn utan belöningar eller bestraffningar, att möta barnens behov, och att hjälpa barn att läka från stress och trauma.

(översättning Daniel Kraft)

Läs mer om Aletha Solter på Wikipedia.

För texten gäller: Copyright © 1998 Aletha Solter. Alla rättigheter förbehållna. Artikeln eller delar av den får inte reproduceras eller återges i  någon form, elektroniskt eller mekaniskt utan skriftligt godkännande från Aletha Solter. Gäller även kopiering till andra webbsidor.

Alice Miller alltför förenklande?

Jag läser olika kommentarer kring Alice Millers död på nätet. Exempelvis: Tablet Mag, NY Times och SvD.

Flera av dessa tycker att hon var för extrem eller förenklande. De skriver inte direkt om vad det är hon förbiser eller förenklar bort, så jag vet inte exakt vad de menar.

Jag skulle ändå gärna vilja peka på att det faktiskt finns ett antal viktiga terapeuter och terapiskolor som har tagit starka intryck av Alice Miller:

Integrationsterapi, som jag själv håller på med, är en terapiform som vuxit snabbt i Holland och Frankrike det senaste årtiondet. Denna terapi har Alice Miller som den främsta teoretiska utgångspunkten.

Även Peter Breggin är tydligt påverkad av Alice Miller i sin syn på psykoterapi och läkning.

Recovery-rörelsen, det som på svenska ofta kallas 12-stegsrörelsen, har ju också satt avtryck i form av psykoterapi. John Bradshaw är en av förgrundsfigurerna för denna 12-stegsinspirerade terapi och även han är tydligt påverkad av Alice Miller. Tommy Hellsten och Olle Carlsson är två författare som spritt Bradshaws och hans kollegors idéer i Skandinavien. Det finns ett längre avsnitt om Miller i Carlssons och Else Blomgrens bok ”Hej och välkommen till Allhelgonamässan”.

Barbro Sandin, Bertram Karon och Robert Firestone är också terapeuter som är kända för sina anmärkningsvärda resultat, där jag ser ett tydligt släktskap med Millers idéer om barndomen.

Dessutom finns det världen över otaliga terapeuter som mer i det tysta arbetar med inspiration av Millers arbeten.

Ett antal auktoriteter inom barnuppfostran har en syn på barndomen som ligger nära Alice Millers. Exempel är Aletha Solter, Thomas Gordon och Jesper Juul.

Slutligen idag vill jag rekommendera en artikel som ligger närmre min egen syn på det Alice Miller uträttade: The Drama of the Gifted Therapist av Mark Harris.

Tension myosit syndrom – Ett nytt sätt att tänka kring kronisk smärta

Kronisk smärta är ett enormt problem idag. Tusentals människor sitter fast i detta och vet inte hur de ska komma vidare. För vetenskapen verkar smärtproblem vara mycket av en gåta; man verkar inte ha någon tydlig, säker teori om hur det uppkommer.

Jag har läst om ett koncept med ett nytt sätt att se på smärtproblem som verkar kunna hjälpa människor på allvar. Det heter Tension myositis syndrome (TMS) på engelska. Det går ut på att långvariga smärtproblem egentligen är psykologiska bekymmer som tar sig detta fysiska uttryck. John Sarno, som lanserat diagnosen TMS anser att denna kan ligga bakom ryggproblem, annan kronisk smärta, musarm, kronisk trötthet, fibromyalgi och andra närliggande diagnoser

Jag har väl alltför lite medicinsk detaljkunskap för att verkligen kunna uttala mig om vetenskapen bakom detta. (samtidigt verkar vetenskapen inom detta område så osäker, att jag undrar om någon kan säga säkert i dessa saker).  Däremot kan jag säga att den bild jag får när jag läser om TMS stämmer med den bild jag fått när jag träffat smärtpatienter. Enligt Sarnos teorier uppkommer smärtproblem när en person har svårt att hantera känslor, och ofta kommer problemen vid ett tillfälle då man verkligen hamnat i en existensiell återvändsgränd. Man har liksom målat in sig själv i ett hörn, och ser ingen utväg. Det kan vara problem som att sitta med ett arbete man inte trivs med, eller att personens problemlösningsmetoder inte förmår lösa de relationsproblem man står inför.

Just denna typ av människor som beskrivs av Sarno, stämmer också med de klienter med smärtproblem jag träffat. Det är människor som varit duktiga på att prestera på arbetet, och som också varit trevliga och haft en stor social kapacitet. Samtidigt verkar de ha någonting avstängt känslomässigt. De verkar liksom inte förmögna att prata om känslor. Denna beskrivning kanske för vissa låter som en kliché, men faktum är att den stämmer med vad jag sett själv.

Mina erfarenheter från att arbeta med integrationsterapi stödjer också tanken att känslomässiga problem verkligen kan ”sätta sig i kroppen” på ett högst konkret sätt, så som Sarno beskriver.

Om någon som läser detta blir nyfiken på TMS, vill jag rekommendera att läsa:

Wikipedia om TMS

Integrationsterapi om den terapi som jag utövar och som är kompatibel med Sarnos teorier

Running Pain har bland annat videor som förklarar om TMS

John Sarnos böcker – finns i dagsläget tyvärr bara på engelska.