Om begreppet curlingförälder

Begreppet curlingförälder orsakar ofta debatter verkar det som. Här kommer mina tankar:

Tänk att vi har två separata utvecklingar som styr hur barns liv ser ut idag:

1) För det första så ser våra liv så oändligt annorlunda ut än de gjorde för säg hundra år sedan. Min morfar fick gå flera kilometer till skolan genom en skog. I dag har i princip alla familjer i vårt grannskap bil och skjutsar sina barn i de första årskurserna. Far och morföräldrarna bodde på landet och fick tidigt hjälpa till med små och stora sysslor, såsom att ta in korna eller göra upp eld i spisen. I dag är hemmet fullt med bekvämligheter som gör att vi inte behöver tända eld i någon spis för att få värme utan vi vrider bara på en ratt. Det finns alltså ett dramatiskt minskat behov av att barn hjälper till i sin vardag.

2) Samtidigt har samhällsutvecklingen gjort att kunskapen om barns behov av anknytning och kärlek har spritts till många. Jag möter hela tiden föräldrar som känner att deras egen uppväxt hade brister i det psykologiska omhändertagandet och nu vill de ge sina barn en bättre start i livet. Ibland pratar jag om att vi som lever i dag fortfarande bär med oss spår av bondeeran, när livet var tufft och allting hamnade om att överleva och få fram mat på bordet. Barn och barns känslomässiga behov var inget som låg högt upp i prioriteringen. Så våra föräldrar hade inte alltid de bästa verktyg för att hjälpa oss med våra känslor när vi var barn. Och nu har det tagit oss några generationer till att komma fram till att sätta högre värde på att ge våra barn en känslomässigt bra förberedelse inför livet.

Dessa båda utvecklingar tror jag bidrar till att göra det här med curling så oerhört komplext och förvirrande. Ska en sjuåring som bor 700 meter från skolan lära sig att gå dit själv, eller ska jag som förälder ”vara juste” och skjutsa honom/henne, eller åtminstone gå med? Å ena sidan kan det finnas en poäng med att han/hon lär sig en färdighet; att ta sig dit själv. Sånt är helt klart viktigt. Å andra sidan så kan barnet om jag följer med det, känna en särskild anknytning till mig, det kan göra att barnet känner att jag tycker om det.

Ett sätt att säga det är att vi föräldrar helt naturligt har en mekanism som registrerar när våra barn är ledsna och har det jobbigt, och att vi då vill ta bort det jobbiga. Och detta är precis som det ska vara. Men att denna mekanism ofta hamnar i strid med behovet av att lära barn saker, såsom att ta hand om sig själv och ta ansvar. Det är pinsamt att erkänna det, men själv har jag problem med så grundläggande sak som att få min sjuåring att samarbeta kring att duka på och av vid måltider. Eftersom han är van vid att vi föräldrar gärna diskuterar med honom när han tycker att saker är jobbiga, så blir det lätt en evinnerlig kamp kring vardagssysslor, och då känns det ofta lättare att jag slänger fram besticken själv.

Vad jag vill säga är att jag inte kan se att det finns något lackmustest som kan säga om en viss sak är att ”curla” eller inte. Vi befinner oss i den här väldigt förvirrade senindustriella samhället där det är väldigt lite arbeten i hemmet som egentligen måste göras. Samtidigt som vi lägger stor vikt på att låta barn få vara barn. Det är inte ett dugg konstigt att vi har svårt att säga exakt hur mycket ett barn ska behöva hjälpa till hemma och så.

Så alla ni föräldrar som har konflikter och gräl om detta, hur mycket man ska hjälpa och passa upp på barnet: Var snälla med er själva och varandra, det är självklart att detta är knepiga frågor för oss föräldrar på tvåtusentalet, och det finns inga självklara svar. Såklart att det blir konflikter kring sådant här.

Apropå det här med kompetens så kan jag inte låta bli att koppla ihop detta med trenden att barndomen sträcks ut gott och väl in i tjugoårsåldern. Jag hör om 25-åringar som bor hemma och får hjälp av föräldrarna med allt från klädtvätt till pengar och jobbsökande. Ska vi se detta som ett tecken på att ”curlandet” gått för långt? Eller är det ens ett problem?

Jag vet verkligen inte. Jag är lite orolig för att jag när jag har svårt att få min sjuåring att duka, kommer att få svårt att få min 19-åring att tvätta sina kläder själv. Men jag hoppas att mitt fokus på ömsesidig respekt och känslomässig närvaro ska göra att vi kan ha en bra dialog om sådana här saker framöver när han växer upp.

Jag försöker ha följande strategier:
*Jag får inte vara lat med att få mina barn att göra saker. Till exempel hjälpa till hemma. Det kommer att komma känsloutbrott och de kan vilja ligga på golvet och skrika, men de ska ändå ta ansvar och ta del av vårt gemensamma hushåll. Det är en farlig linje att slå in på att undvika barnets känsloutbrott genom att lägga ner krav på beteenden för att de protesterar eller visar känslor. Mat är ett annat problemområde, och där är jag mer benägen att bara acceptera att barn under tio ofta är kräsna med vad de stoppar i sig. Se vidare mina inlägg om att möta barns känslor.

* Genom att vara ofta i naturen kan jag i en avslappnande miljö lära mina barn om samarbete. Det kan vara alltifrån att göra fast en segelbåt till att slå upp ett tält. Där, i naturen, finns inga andra distraktioner och samarbetet blir så mycket mer självklart. Om det kommer en dag, vilket kan hända, att vi inte längre har kvar all vår bekvämlighet, så vill jag att barnen ska bära med sig en erfarenhet av att hjälpas åt. Alla erfarenheter på detta tema är av godo, tror jag, t.ex. att tågluffa, fjällvandra, Wwoof:a, vara med i scouterna eller friluftsfrämjandet.

Hoppas alltså att det här framgår att detta med ”att curla” är ett komplext och knepigt begrepp som jag ser som svårt att definiera och prata om. Vissa verkar tycka att man curlar när man tröstar ett barn som gråter, andra att det handlar om hur mycket man lär barn färdigheter.

Sammanfattningsvis: Jag tror att det går att lära sina barn en hel del om ansvar och tillvarons realiteter samtidigt som man tar yttersta hänsyn till deras behov av kärlek och känslomässigt omhändertagande. Men det finns inga enkla recept. Att curla kanske har blivit så uttjatat att det är meningslöst som begrepp, kanske används det mest som slagträ.

Tips om fortsatt läsning här på bloggen:
Hur man tröstar barn
Mitt tidigare inlägg om gränser och curling
Serien om att uppfostra kreativa barn
Serien om barns känslor

Och såklart kategorierna Aware Parenting och Föräldraskap
Jag tipsar också om ett inlägg om Curlingbegreppet på MirandasHave

Vill läkare jobba med att skriva ut psykpiller?

I gårdagens SvD skriver professor Hans Rutberg att det råder en ständigt ökande brist på läkare inom psykiatrin, och att detta skapar problem med patientsäkerheten.

I det stora hela så har läkare/psykiatrar i första hand om att skriva ut medicin. De har korta samtal på 10-20 minuter med patienterna som ska resultera i beslut om medicinering.

Jag har ju här på bloggen tidigare försökt lyfta fram nackdelar med psykiatriska mediciner. Bland annat så skrev jag i min psykologuppsats att perspektiv som ofta kommer bort när man pratar i termer av medicin är ett existentiellt perspektiv, samhällsperspektivet och den individuella historien.

Jag kan verkligen förstå att läkare som sökt sig till yrket för att hjälpa inte är så lockade av att sitta och vara väldigt tidspressade och ha superkorta möten och mestadels ha medicinblocket som förstahandsåtgärd. De kan såklart remittera till terapi och samtal, men de får sällan uttrymme att själva hålla på med något sådant. Läkare har ofta en steg 1-utbildning i psykoterapi, men jag har faktiskt under mina år aldrig hört talas om någon psykiater som hållit på med psykoterapi (förutom den gamla skolans psykoanalytiker som arbetar lite vid sidan om det vanliga systemet).

Peter Breggin, som själv är psykiater, pratar ofta om hur detta  paradigm bryter ner läkare och gör dem desillusionerade och utbrända. Medicinperspektivet är inte att fokusera på att det finns helt mänskliga orsaker till att folk har bekymmer och är deprimerade. Perspektivet är inte att du är deprimerad för att din pappa var känslokall och du blir mobbad på jobbet och nu behöver du ta itu med ditt liv, utan problemet är i signalsubstanserna och lösningen sitter i pillret. Jag hör mer eller mindre  varje vecka talas om personer som får piller utskrivna för problem som är helt förståeliga och hanterbara ur ett psykologiskt perspektiv, såsom livskriser, arbetslöshet, trauman, förluster av anhöriga och så vidare.

Och jag kan verkligen förstå Breggins tanke att samtidigt som detta perspektiv är skadligt för patienterna, så är det minst lika skadligt för läkarna själva. De tvingas in i en mindre mänsklig människosyn. Det tillåts alltför lite att fokusera på att förstå patienten och utveckla verkliga tillitsfulla relationer med dem de är satta att hjälpa, för sådana relationer tar långt mycket mer tid att bygga än de minuter en läkarkonsultation förväntas ta.

Vill avsluta med att berätta att detta är ett inlägg skrivet lite snabbt på en måndag, och det kan säkert uppfattas som överdrivet och onyanserat. Det finns massvis med psykiatrar som har höga etiska ideal och gör ett fantastiskt arbete på alla sätt, och det är inte säkert att all medicinförskrivning behöver vara av ondo. Det jag försöker sätta fingret på är en yrkesgrupp som ägnar en stor del av sin tid med att tänka i termer av diagnoser, signalsubstanser och mediciner – trivs de egentligen med livet?

– Boken Toxic Psychiatry av Peter Breggin på Adlibris, Bokus. Missa inte heller boken Pillerparadoxen av Robert Whitaker som nyligen kommit på svenska – om de långsiktiga effekterna av psykofarmaka. Whitaker beskriver också hur den biologiskt, medicinskt orienterade psykiatrin redan på slutet av 70-talet upplevde att de kommit till vägs ände, och att forskningen inte gett de resultat man hoppats på.
– Tillägg: Detta klipp med Daniel Carlat har siffror på hur stor del av läkarbesök inom psykiatrin som innehåller terapi.

Skäms, Henning Mankell

Såg Henning Mankell intervjuas av Anna Hedenmo i igår. De kom in på hans relation till sin son och att han aldrig bott ihop med denna utan istället bott på andra orter Sverige och världen.

Menkell serverade en rad floskler som när man ser dem igen på SVT framstår som både tarvliga och pinsamma. ”Det kanske inte var så dumt att ha en farsa som bodde i Afrika”, ”jag har inte haft så lätt att knyta an till barn utan språket” och ”han hade en fantastisk mamma och också en fantastisk styvfar” (klippet kan vara borttaget från SVT – här är seriens hemsida). På ett sätt var det kanske klädsamt att han var tydlig med att det är sonen som ska få fälla domen över om hans agerande var bra eller inte. Men samtidigt… Vad jag kan höra så uttryckte han inte ett ord av ånger. Det är som att Anna Hedenmo liksom är helt utslagen av häpnad och inte vill tro sina öron. Hon frågar om och frågar om – sitter självaste Henning Mankell, sinnebilden av den vettige, varme, engagerade och världsförbättrande mannen och bortförklarar att han svikit sin egen son?

Så, här vill jag i korthet ge terapeutens och psykologens reflektioner:

  • För att må bra behöver barn få tid, utrymme, värme och kärlek av sina föräldrar. Så länge inte en förälder mår uppenbart dåligt, så kan två föräldrar ge mer av detta än en. Det är i vårt samhälle ordnat så att det är de biologiska föräldrarna som är satta att ansvara för detta, så när en förälder är borta så leder detta normalt till sämre förutsättningar för barnet.
  • Dessutom så finns det en rad olika omständigheter kring barnet som blir problem med en förälder frånvarande. Att se andra barn med två föräldrar, skilda eller inte. Och när den ena föräldern som alla människor har tillkortakommanden, så finns för de flesta barn en annan förälder som kan ge dessa delar, men så var det inte för Mankells son.
  • Självklart har Hedenmo också en stor poäng i att det är ett svek mot mamman, hon får en dubbel börda, både vad gäller det praktiska och det känslomässiga i föräldraskapet. Vilket både hon och barnet lider av i slutändan.
  • Förutom att det på ett praktiskt plan blir mer tomt kring ett barn med en frånvarande förälder, så är det också viktigt för barnet på ett symboliskt plan. Barn är fantastiska på att tänka moraliskt och på att vända och vrida på saker. Det går då inte för barnet att komma bort från det faktum att pappan faktiskt har valt bort barnet, och valt att vara någon annanstans. Vilket barn, tyvärr, har en tendens att tolka som att det är något fel på mig, undrar vad jag kan ha gjort för fel. Som terapeut har jag mött otaliga barn med frånvarande föräldrar som går omkring med ett stort hål inom sig av undran; Varför var han/hon inte där?

Allt detta är fakta, som Henning Mankell som annars är så påläst inte verkar ha reflekterat kring.

Tyvärr är han inte ensam, men det gör inte saken mindre. Jag är liksom helt förundrad över att en så lång rad framstående och beundrandsvärda författare kan ha på det här sättet helt negligerat sina barn: Richard Bach, Aksel Sandemose, Pema Chödrön, Thomas Merton och Jan Myrdal, är några författare med hög moralisk svansföring som jag råkar känna till och tyvärr är listan nog långt längre än så. Kan någon hjälpa mig att förstå detta fenomen?

Och det är nog detta som gör mig så otroligt upprörd över Mankells sätt att prata. Det finns miljoner och åter miljoner barn som är drabbade av detta med en frånvarande förälder (oftast en pappa). Mankell, som ju har både ödmjukhet och en moralisk kompass, hade kunnat föregå med gott exempel genom att säga att han ångrade sig djupt och att det egentligen inte går att gottgöra eller reparera. Att vår värld behöver att föräldrar engagerar sig mer och inte mindre och att han där brustit å det grövsta. Att det inte finns några ursäkter, men att det bästa han kan göra nu är att prata med sonen och uttrycka sin djupaste ånger och självrannsakan.

Att prata på ett ångerfullt sätt om sitt faderskap hade varit en mycket bättre gåva till mänskligheten än många av de projekt som Mankell upptar sitt liv med. Han hade då kunnat vara en förebild för alla de föräldrar som på ett eller annat sätt brustit eller varit frånvarande mot sina barn. Med sin stjärnstatus och engagemang i världsfrågorna, ger han nu istället legitimitet till att sitta och humma kring den viktigaste frågan för vår planets framtid, hur vi tar hand om våra barn.

Poesi är motsatsen till Facebook

Som jag skrivit tidigare  har jag kämpat ett tag för att använda Internet på ett bättre sätt. Ibland när jag är trött har jag hamnat framför Facebook och strösurfat en halvtimme eller en timme, och det där har jag kommit fram till är ett väldigt onödigt sätt att lägga min tid på.

Så idag när jag satte mig ner med en poesibok, så slog det mig att Facebook och strösurfande är som godis och snabbmat, det ger en omedelbar känsla av trevnad att titta på en gullig katt eller en politiker tagen med byxorna nere, men på lång sikt så ger det inget mervärde, bara att våra liv rycks sönder i mindre och mindre delar. Medan poesi liksom är motsatsen. Det är ord som är skrivna och utvalda för att sätta läsaren i en viss stämning, ord som kräver att man tar sig tid. Att läsa poesi kan vara som att ta sig tiden att lära känna en annan människas själ på djupet.

Ord och text kan fungera så olika beroende på sammanhanget.

Jag ser dessa tendenser hela tiden omkring mig. På tåget och tunnelbanan sitter människor och surfar på sina mobiler. Och jag antalet korta tidsbegränsade anställningar ökar. Människor flyttar mer under sina liv. I en skola i området där jag bor fick jag veta att man regelmässigt skyfflar om alla eleverna i femman, utan att det egentligen är motiverat av något behov, man bara gör det. De senaste årens böcker är ofta inte skrivna för att läsas från pärm till pärm, utan är fulla med bilder och faktarutor och liknande för att förenkla blädderläsning. Weekendresor till storstäder är populärt. Överallt har vi i vårt samhälle tendensen att prioritera det snabba och kortvariga och nedprioritera det långsamma och det som behöver ta tid.

”Nice guy” – den manliga versionen av medberoende?

Medberoende är ett lite knepigt begrepp. Det kom till när man började tycka att anhöriga till alkoholister och missbrukare hade en särskild sorts personlighet, som verkade samspela med beroendepersonligheten. Det var en klinisk intuition som så småningom kom att bli ett begrepp och det har så småningom sipprat ut till det allmänna medvetandet. Jag vet att många har haft stor nytta av att se sig som medberoende och att arbeta med detta.

Samtidigt så verkar det finns ganska lite forskning på vad medberoende egentligen är, och inga tydliga erkända definitioner. När jag läser definitionerna, så är det många av punkterna som skulle kunna tyda på en bristande självkänsla eller någon form av social fobi. Jag tycker att det är lite synd att begreppet blivit så misshandlat, att man använt det i alla möjliga situationer samtidigt som det inte blivit ordentligt definierat och forskat på. Så själv använder jag begreppet medberoende i en lite mer snäv betydelse: Jag brukar beskriva det som att om man växer upp med föräldrar eller andra som har känslomässiga problem, så är det lätt att man bli en jäkel på att hjälpa andra människor med deras problem. Och detta blir ofta en livsstil, man blir en person som människor vill prata med när de har problem och i nära relationer får man en roll som problemlösare, och trivs ofta bra med människor som just har problem, för där funkar man som bäst. Man får ett överdrivet fokus på omvärlden och andra människor. Nackdelen med detta är att personen lätt kan bli utarbetad eller tappa kontakten med sin egen inre kompass, och känna sig förvirrad och tom (läs gärna vidare på min hemsida).

På ett känslomässigt plan märker jag att medberoende ofta är väldigt öppna och känsliga för andra människors känslor och stämningslägen, men har svårare att umgås och ha en givande kontakt med sina egna känslor.

Nyligen fick jag veta av en klient att det finns ytterligare ett begrepp på detta tema ”Nice Guy”.  Begreppets skapare, den amerikanske terapeuten Robert Glover beskriver män som haft en mer eller mindre frånvarande far, och en mor som kanske varit lite ensam eller haft någon form av känslomässiga problem, och då har dessa män orienterat sig nära mamman, och blivit lite medberoende, de har blivit duktiga på att prata med kvinnor och vara dem till lags och så. Konsekvenserna är ganska lika bilden av medberoende. En person som utåt sett kan se lyckad ut, men som inuti känner sig obekväm och tom. Ofta har dessa personer problem med relationer och sex. Konflikträdsla och fysiska problem såsom huvudvärk eller ryggproblem är också vanliga (se vidare på Glovers egen hemsida).

Jag vill verkligen varna för att ur ett genusperspektiv så tycker jag att detta är ett väldigt problematiskt sätt att prata. I boken ”No more mr. Nice Guy” associerar Glover ”nice guy” med ”whimp” (en nedsättande beteckning; betyder ungefär toffelhjälte). Och hela boken pratar i andan att det är något extra problematiskt med män som är för snälla.

Samtidigt så tycker jag att det här är ett viktigt ämne som behöver lyftas fram. Personer med någon form av medberoende har problemet att ha svårt att bli sedda i vården, de kommer till läkare och terapeuter med relationsproblem eller är utarbetade eller liknande, men samtidigt ser de så kapabla och lyckade ut att det liksom är svårt som hjälpare att få ett grepp om situationen. Ofta blir de hemskickade med några goda råd eller kanske ett recept på piller. Samma sak med dessa översnälla män, jag har nog själv mer än en gång som terapeut missat att verkligen ”se” problematiken hos män ur den här kategorin som besökt mig. De verkar liksom lyckade och verkligt socialt kompetenta, på ett sätt som får mig som psykolog att undra vad jag ska kunna hjälpa dem med.

Därför kan jag ändå, trots genusproblemen, rekommendera Glovers bok både till terapeuter och män (och kanske också kvinnor) som tror att de har den här typen av problem. Jag vet liksom inte några andra bra diagnoser eller begrepp som kan beskriva och förklara dessa typer av bekymmer.

Boken innehåller många bra råd av typen att göra saker som översnälla män inte vanligtvis gör, till exempel att åka iväg en hel helg och bara bry sig om sig själv, eller skriva en lista med saker som är viktiga för en själv och göra dessa saker.

Sen kan jag också tycka att Glover är lite tunnare när det gäller de bakomliggande känslorna och barndomshistorien, där skulle jag mer rekommendera att läsa böcker såsom min favoritbok Att återerövra sitt liv eller Den mörka hemligheten av Linge & Josefsson. Det finns också en risk att arbetet att förändra situationen framstår som ganska lätt i en sådan här bok, medans min erfarenhet är att det kan krävas ganska mycket möda för att arbeta med sådana här problem.

Och det här med maskuliniteten, då? Glover säger ju att dessa män på något sätt saknar kontakt med sin maskulinitet, och detta låter väl på något sätt… rimligt… Men där skulle jag vilja komma med en alternativ tolkning: När en person inte är riktigt nöjd med sitt liv, så är det möjligt att detta syns på något sätt, att man i vissa lägen liksom kan uppfatta det i utstrålningen. Och om man då har glasögonen att man är benägen att tolka detta som maskulinitetsproblem så kan man lätta tolka det som att det är där knuten ligger, medan en person med andra tolkningsglasögon skulle göra en annan tolkning, till exempel att personen kanske är trött, eller har den dålig dag, eller helt enkelt inte mår så bra psykiskt just nu.

Och hur förhåller sig detta med översnällhet till medberoende? Inget av begreppen är ju särskilt vetenskaplig etablerade, men jag skulle gissa att de är ganska överlappande. Kanske är språkbruket kring medberoende mer anpassat för kvinnor, medan vissa män kan känna igen sig mer i ”Nice-guy”-begreppet

– Länkar till boken på Adlibris, Bokus

Sommarläsning: Brené Brown om skam och sårbarhet

Här kommer ett litet tips för sommarläsningen:

På senare år har det kommit en genre som jag gillar mycket. Det är böcker som försöker relatera modern forskning till tusenåriga traditioner samtidigt som de utgår från ett personligt perspektiv.

Brené Brown har blivit en stjärna på nätet efter sitt Ted-talk för några år sedan där hon pratade om ödmjukhet och sårbarhet, och hur detta är en faktor för att klara av livets utmaningar. Om ni inte har sett hennes föreläsning så kan jag varmt rekommendera den:

Brown berättar där hur hon gjorde forskning med bland annat cancerpatienter för att försöka förstå vad för faktorer som hjälper människor att klara av de svåraste av av utmaningar. I korthet så kom hon fram till förmågan att vara sårbar och att prata om denna sårbarhet med andra var av avgörande betydelse för hur människor kunde gå vidare och hantera riktigt svåra saker som en cancerdiagnos. Och hennes föredrag, böcker och podcasts efter detta har ofta handlat om hur hon själv måste envist jobba med dessa saker för att själv våga vara sårbar.

Hon berättar också i sitt nästa Ted-talk att hon så småningom blev tvungen att titta mer på ämnet skam, för många av oss är det skam som hindrar oss från att vara öppna och sårbara med varandra.

Det som är så uppfriskande med att läsa och höra henne, tycker jag just är att hon tar tag i dessa lite tabubelagda ämnen, och att hon vågar både vara väldigt personlig, samtidigt som hon ankrar det hon säger i seriös forskning. Det är råd och förhållningssätt som verkligen går att applicera på sitt liv och vardagen så som den pågår här och nu.

Nu har hon också blivit översatt till svenska under titeln Mod att vara sårbar.

Hennes ”10 vägskyltar” på väg mot ett helhjärtat liv, som hon kallar det vill jag gärna skicka med som något att begrunda i sommar:

  1. Att utveckla och vårda sin autenticiet: Att släppa taget om vad andra tycker.
  2. Att utveckla och vårda medkänsla med sig själv: Att släppa taget om perfektionism.
  3. Att utveckla och vårda en envis själ: Att släppa taget om att bedöva sig och maktlöshet
  4. Att utveckla och vårda tacksamhet och glädje: Att släppa taget om bristtänkande och rädsla för det mörka.
  5. Att utveckla och vårda intuition och lita på det man tror på: Att släppa taget om behovet av visshet
  6. Att utveckla och vårda kreativitet: Att släppa taget om jämförelse med andra.
  7. Att utveckla och vårda lek och vila: Att släppa taget om utmattning som en statussymbol och prestation som ett mått på människans värde.
  8. Att utveckla och vårda lugn och stillhet: Att släppa taget om oro som en livsstil
  9. Att utveckla och vårda meningsfullt arbete: Att släppa taget om självtvivel och ”det man förväntas”
  10. Att utveckla och vårda skratt, sång och dans: Att släppa taget om att vara cool och ha kontroll. (min översättning)

Några andra böcker i samma genre forskningsbaserade självresor som jag också uppskattar mycket är:

– Boken Mod att vara sårbar på Adlibris, Bokus.