Frågan: Bör jag skaffa barn?

Jag har själv brottats med frågan om det vore en bra idé att skaffa barn, och jag tror många som ser att den egna barndomen inte var så bra, kan fastna i grubblerier om hur lämpligt och ansvarsfullt det egentligen vore att själva skaffa barn.

Om du som läser det här själv har såna grubblerier, så vill jag först och främst gratulera, jag ser det som en väldigt bra och viktig sak att blivande föräldrar tänker över det ansvar de ger sig in i. Att fundera över sig själv som blivande förälder är att försöka ta ansvar för vilken värld man lämnar efter sig och det förtjänar allt beröm.

Jag tror ju mycket på terapi och personlig utveckling, och utifrån detta tänker jag att det är en bra idé att människor som funderar på att skaffa barn läser på om barn och barns behov och kanske också själva går i terapi. Alice Millers böcker och Jesper Juuls kan säkert vara bra att börja med. Och såklart Aletha Solter här på bloggen. Själv läser jag ibland på forumet Sjalbarn, och där finns också många boktips i ämnet.

Jag råkade idag också ramla över en engelskspråkig sida som listade böcker om beslutet att skaffa barn: Well Woman (man behöver scrolla ner på sidan för att hitta ”Pregnancy decision-making”).

Jag ska väl egentligen inte försöka råda någon, det här är ju helt en fråga för det egna samvetet, men kanske kan jag ändå få komma med tanken att om man känner sig enormt engagerat att ens barn ska må bra, så är detta i sig ett bra tecken för att barnet sedan också kommer att må bra. Jag kan tänka mig att en del personer ser sina egna tillkortakommanden och låter detta göra att de inte kan tänka sig att ha barn. Istället kan man tänka att medvetenhet om sina egna brister är en enorm tillgång som förälder, för det gör att man kan be om ursäkt för sina fel och prata öppet om sakerna med barnet.

Om att förlåta sina föräldrar

Alice Miller gjorde till en av ”sina” frågor att hävda att andra terapeuter pressade sina klienter att förlåta sina föräldrar, medan hon själv betonade vikten av att inte skynda fram någon förlåtelse. Även om jag gillar Alice Miller har jag länge undrat hur mycket av hennes världsbild som stämmer. Jag har liksom tänkt att idag kan det väl inte vara riktigt så allvarligt som hon beskriver.

Men efter att jag börjat arbeta som privatpraktiserande terapeut har jag träffat ett flertal personer som råkat ut för just detta, att en annan terapeut har pressat dem att förlåta eller träffa sina föräldrar. Så därför vill jag skriva en bloggpost om detta.

Jag vill till att börja med framhålla att jag hela tiden strävar efter att inte påverka mina klienter åt något håll, vare sig till att träffa föräldrarna eller att ta avstånd från dem. Målet är att hjälpa dem att själva komma fram till ett förhållningssätt som de känner sig bekväma med, på kort och lång sikt. Och det är långtifrån i alla fall som frågor kring relationen till föräldrarna här och nu kommer upp som en fråga i terapin.

Alice Millers hållning kan kanske sammanfattas ungefär så här: Det finns tyvärr en tradition i vårt samhälle att behandla barn som mindre värda människor. Detta innebär till att många barn blir utsatta för olika icke-kärleksfulla handlingar från sin vårdnadshavare. Exempel på sådana kränkande handlingar mot barn är allt från att skratta åt dem när de kommer med allvarliga försöka att prata och uttrycka sig, till våld, att skälla på dem för beteenden som är normala i deras ålder, och så vidare.

När barn blir utsatta för icke-kärlek och icke-respekt och inte får sina behov mötta, så är barns position underlägsen vuxnas. Deras hjärna är mindre utvecklad, de saknar många kunskaper och erfarenheter, och de är beroende av omvärlden för känslomässiga och fysiska behov. Detta gör att de inte har möjlighet att se situationen ”objektivt”, att det är den vuxne som brister, utan tvingas lägga skulden på sig själva vilket leder bl.a. till att de utvecklar skam och dåligt självförtroende. De lär sig att sympatisera med förövaren, den vuxne, i stället för med sig själva.

Barnets naturliga lojalitet mot föräldrarna sätter krokben för dem när de blivit vuxna och på olika sätt förminskar, förtränger och förlåter sina föräldrar, men istället plågas av bristande själförtroende eller depression.

Även om det finns goda argument för att praktisera förlåtelse i sina relationer, så gör det här att det är knepigt med förlåtelse för sina föräldrar. Det finns en risk att man någonstans på vägen får en ingivelse att förlåta sina föräldrar, och då finns risken att man inte får möjlighet ”sörja färdigt” de jobbiga känslorna kopplade till barndomserfarenheterna.

Jag brukar föreslå att man under terapins gång skjuter upp att försöka se mer objektivt på föräldrarna och tar sig tiden att vara i de negativa känslorna mot dem. Detta behöver såklart inte innebära något smutskastande eller onödigt konfronterande av föräldrarna, utan det är något som äger rum i terapirummet och inom klienten. Enligt min åsikt är det alltså viktigt att inte för tidigt förlåta eller försonas med föräldrarna.

På det konkreta, praktiska planet, så väljer många av mina klienter att fortsätta sina relationer med föräldrarna ungefär som de alltid har gjort. Det sker såklart också en del förändringar, men det gör det ju även för människor som inte går i terapi.

Beverly Engel skriver i boken Divorcing a Parent att många terapeuter och psykologer verkar kunna se poängen med att man kan vilja skiljas från en partner eller en vän, men att de ofta har svårare att förstå att någon vill bryta med en förälder. Engel föreslår att när en klient vill bryta med en förälder bör terapeuten istället för att sätta press på klienten att ha kontakt med föräldern, förutsättningslöst utforska vad känslorna mot föräldern står för. Det är fullt möjligt att någon tyngs av överdrivet agg mot föräldrarna, som kan vara bra att arbeta med i terapi. Och det är också fullt möjligt att viljan att distansera sig från en (eller båda) föräldrarna är som vilket annat rimligt och välgrundat beslut som helst.

Engel lyfter fram två områden som kan vara rimliga orsaker för någon att vilja distansera sig från sina föräldrar, att föräldrarna upprepat kränker dem i nuet och att föräldrarna helt vägrar att erkänna och ångra saker de gjort som skadat barnet/klienten. Jag har tyvärr hört om föräldrar som gör hårresande saker mot sina vuxna barn, kränkningar som jag tror de flesta skulle se som helt oacceptabla inom ramen för andra relationer. Och även när det gäller redan inträffade kränkningar, har vi ju ett rättssystem som går ut på att de som gjort fel ska erkänna och sona sin handlingar, och när föräldrar helt vägrar se saker ur sina barns perspektiv, så kan det såklart bli knepigt för barnen att fortsätta umgås med dem.

En annan bok som jag vill rekommendera för dem som brottas med frågor kring att hantera relationen med föräldrarna (inklusive terapeuter och andra som möter dessa frågor) är A Way Out of Madness: Dealing with Your Family After You’ve Been Diagnosed with a Psychiatric Disorder av Daniel Mackler och Matthew Morrissey (hos AdLibris; Bokus). Även de tar upp att föräldrar faktiskt kan vara uppenbart skadliga för sina vuxna barn, samtidigt som de påpekar vikten av att ta sig tid att titta närmare på de negativa känslorna mot föräldrarna, att gå omkring med ett stort hat eller agg kan förgifta tillvaron för en människa, även om känslorna på ett plan är helt befogade.

Många terapeuter verkar föreslå att deras klienter i terapin ska komma fram till att förlåta sina föräldrar. Men både Mackler/Morrissey och Engel pekar på att verklig förlåtelse och försoning bygger på att den som orsakat skada erkänner och ångrar det han/hon gjort, och det är många föräldrar inte beredda att göra. Och i det läget ställs det vuxna barnet inför utmaningen att hantera detta faktum, att det inte blir någon äkta forsoningsprocess, utan personen måste hitta något sätt att gå vidare genom att på egen hand hantera sina känslor.

Det handlar alltså varken om att helt bejaka och agera utifrån negativa känslor mot föräldrarna, eller att helt ta avstånd från dessa känslor, utan det handlar om att vi som terapeuter behöver hjälpa och assistera i en process att reda ut vad som är vad när det gäller känslor och impulser i förhållande till föräldrarna.

A story of courage, hope and recovery

Today I publish an account by a friend of her journey from an abusive childhood to healing and a normal life. Janet suffered from serious troubles with social relations, mood, and dissociation and was a patient in the psychiatric system for several years, until she found recovery with help from the works of Alice Miller, Konrad Stettbacher and Jean Jenson.

I recommend Janets account to anybody touched by issues with childhood abuse and psychological suffering. I feel that by focusing on just telling what happened to her, she very well captures the everyday drama that happens to children all over the world.

A brief background on these therapy koncepts: Alice Miller published her first book, The Drama of the Gifted Child. in 1979. In the eighties she wrote several books that were increasingly critical towards the Freudian tradition in psychotherapy. She became quite famous and her books sold in tens of thousands in many languages all over the world. She became sort of a spokesperson for suffering children and childhood. People started writing to her to request how they could find therapy in accordance with her books. She didn’t know of any such therapy, so she choose to recommend the books of Stettbacher and Jenson as basis for self-therapy. She has later taken back these endorsements, as is discussed in Janets text.

Today Janet suffers from a serious cancer. This is extremely sad. You are very welcome to comment on her story, or send her your greetings below in the comment field.

Link to pdf: I want to live by Janet.

Update 19 september 2011: new version of the story published.
Update 23 March 2014: New totally reworked version published (this version was also published in print in Dutch)

Hur man tröstar barn

Forskning visar att en av de avgörande faktorerna i barndomen som leder till psykisk hälsa i vuxenlivet, är hur föräldrarna hanterat barnets känslor (se källhänvisningar längst ner i inlägget).

När en förälder tröstar och deltar på ett lugnt sätt när ett barn är ledset och gråter (eller rasar och skriker), så skapas viktiga spår i hjärnan. Spår som säger ungefär ”världen är en ganska trygg plats, när det är som mest jobbigt för mig, så får jag tröst och stöd”. Dessa minnesspår gör sedan att man kan hantera motgångar och stress bättre och utgör en bas för en sund självkänsla.

När föräldrar är fysiskt eller psykiskt frånvarande eller själva hamnar i affekt i förhållande till sina barns känslor, kan det hos barnet med tiden leda till en grundkänsla av att världen är otrygg och hård.

Självklart är det i detta viktigt att ha en försonande attityd med sig själv som förälder, och se realistiskt på sig själv och sina tillkortakommanden; blir man någon gång överdrivet arg är det bättre att be om ursäkt än att gå omkring och älta detta och se negativt på sig själv.

Därför tänkte jag skriva några punkter som kan vara viktiga i förhållande till barns gråt:

  • Det absolut viktigaste när ett barn är ledset eller i någon annan jobbig känsla (såsom ilska eller rädsla) är att stanna upp och bara tillåta sig att vara med barnet. Helst till känslan börjar ebba ut. Har man bråttom kanske man i vissa fall kan ta ett senare tåg, eller tillåta sig att komma försent. Dessa stunder när du är med ditt barn när han/hon mår dåligt är så enormt uppbyggande för barnet och för er relation, att det bör ges hög prioritet.
  • Placera dig i en öppen och nära kroppsposition – kanske genom att sätta dig på huk intill en 5-åring, eller genom att ta en ettåring i knät, eller en lyfta upp ett spädbarn i famnen. Kroppen bör vara vänd rakt mot barnet och blicken också.
  • Var antingen bara tyst eller säg saker som går ut på att du förstår. Såsom exempelvis:
    ”Ja, jag ser att du blev ledsen när du inte fick mer godis i påsen…”
    ”Aj, det måste gjort jätteont att skrapa knät”
    ”Jag förstår att du är arg på lillebror när han tappade din leksak”
    För oss människor är något av det mest lugnande att bli förstådda av någon annan. Att prata så här hjälper också barn att själva utveckla förmågan att prata om känslor.
  • Ha så mycket kroppskontakt med barnet som möjligt samtidigt som du respekterar barnets integritet och de önskemål det uttrycker. Vi vuxna påverkas mycket av saker som sägs, våra relationer byggs till stor del av ord, medan kroppskontakt är så otroligt mycket mer viktig för barn. Kroppskontakt har också en rent hormonellt lugnande effekt.
  • Undvik att kommentera på känslan (”det var väl inte så farligt”/”det går snart över”/”det var faktiskt ditt eget fel som ville ta den cykeln idag”/”Jag sade ju att du inte skulle kunna hälla utan att spilla”, etc). Eller att distrahera och avleda (”oj, titta vilken fin fågel som sitter där borta…” etc).
    Det är viktigt att prata med barn och hjälpa dem att se konsekvenser och sammanhang, men dessa samtal får bättre effekt senare när barnet är lugnare. Risk finns att barnet tolkar kommentarer och distraktion som att känslan på något sätt är fel. Vi vill hjälpa barnet att ta sig igenom det jobbiga, detta är en mycket viktig färdighet att ha med sig i vuxenlivet; när man möter förluster och liknande.
  • Vad gäller konfliktlösning är det väl egentligen ett för stort ämne för detta inlägg. Jag tror mycket på att kompromissa och förklara regler och sånt. Och att ha en dialog med barnet, när barnet blivit så lugnt att det går (hur tycker du att vi ska göra? etc.).
  • Upplever du svårigheter med att vara närvarande när ditt barn gråter eller visar andra känslor, så vill jag säga att detta är normalt och inte ovanligt. Då kan det förstås vara viktigt att ta tag i problemen på något sätt. Exempelvis genom att prata med en vän eller terapeut, eller öva sig i avslappning och mindfulness.

För mer information rekommenderas:

  • Aletha Solters artikel Vad ska man göra när babyn gråter? (här på bloggen). Bloggaren Maria/BefriaBarnet har också skrivit bra om barns känslor och gråt.
  • Jag kan också varmt rekommendera Faber och Mazlish bok How to talk so kids will listen and listen so kids will talk (på Bokus, AdLibris).
  • Vad gäller den känslomässiga miljöns betydelse för psykisk hälsa senare i livet, finns mycket skrivet om detta inom anknytningsforskningen. Mycket av denna forskning sammanfattas i boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt (på AdLibris, Bokus, Pricerunner).
  • Många har också varit hjälpta av Alice Millers böcker när det gäller att förstå barns känsloliv. De finns dock tyvärr inte att köpa på svenska för närvarande.
  • Jag kommer under hösten (2011) att börja hålla kurser i föräldraskap, baserat på Aware Parenting. Välkommen att maila mig eller återkom till bloggen för mer information.

Problemet med ilska

Det är lätt att känna sig ”sann”, ”ärlig” eller ”uppriktig” när man säger sitt hjärtas mening och uttrycker att man är arg eller missnöjd med någon. Men problemet med att uttrycka ilska eller irritation är att forskning visar att man bara blir mer arg när man gör det. Detta tas upp i en artikel i måndagens Metro (s. 16). De pekar där just på att det i många sammanhang finns en föreställning om det goda i att släppa ut ilska, eller ”vara ärlig” med negativa känslor man känner mot någon. Men man har gjort många olika forskningsstudier som visar att ilska inte minskar av att man släpper ut den.

Psykologforskarna har varit kreativa när de testat detta. De har hittat på sätt att låta människor vara arga i kontrollerade laboratoriemiljöer. Och de har testat på olika grupper, såsom fotbollssupportrar, och all denna forskning pekar åt samma håll, att utlevande av ilska leder till mer ilska.

Inom integrationsterapi ser vi ilska som ett försvar som man behöver komma förbi på något sätt (se vidare i texterna på min hemsida). Alice Miller diskuterar ofta ilskan mot föräldrarna, och jag kan hålla med henne om att det kan vara viktigt att erkänna sådan ilska, men jag är tveksam till det terapeutiska i att leva ut sådan ilska, vilket inte sällan görs inom en del alternativterapier. Det finns tyvärr väldigt lite forskning på sådant terapeutiskt arbete med ilska.

Dessutom skapar ilska och irritation ofta avstånd mellan människor. En aspekt är att ilska är något som djur använder mot varandra, hundar morrar och visar hörntänderna, och avsikten är att skapa rädsla hos den andre, så det förståeligt att det leder till negativa reaktioner hos motparten. Relationsterapeuten Harville Hendrix förespråkar att man i kärleksrelationer ska skapa en miljö där det är mer okay och acepterat att uttrycka ilska, men jag undrar om det verkligen fungerar, och om ilskan bara leder till mer ilska, kan man undra vad man vinner på detta arbete.

Ur ett KBT-perspektiv (inlärningsteoretiskt perspektiv) skulle man kunna förklara ilskans lockelse med att det är starkt belönande för en kort stund att uttrycka ilska eller irritation. Man känner sig spänd innan, och lättad en stund efter, vilket gör att beteendet (ilskeuttryckandet) belönas och förstärks. Men denna lättnad är alltså bara kortsiktig och det riskerar att bli en ond cirkel, där man upprepar ett beteende som leder till problem på sikt.

Jag kan också rekommendera en artikel av Thich Nhat Hanh om ilska och mindfullness.

[se också de senare delarna i serien om ilska: här och här]

Självmordsattentat – självmordsakt eller aggression?

Jag läser psykiatriprofessorn Bo Runessons artikel på Expressens debattsida. Han säger sig ha belägg för att det inte är någon viktig orsak till självmordsattentat att förövaren mår dåligt. Samtidigt finns det många som hävdar raka motsatsen, se till exempel en artikel i Boston Globe (tack till Wemind-bloggen för tipset).

Jag tänker att det skulle kunna vara både och. Att självmordsbombande uppstår när en enskild människas personliga desperation möter världspolitik och människosläktets blodiga historia.

Det som man skulle kunna framhålla ur ett Alice Miller-perspektiv är att det kanske svåraste för personer som blivit offer för svåra upplevelser i barndomen, är att barn inte kan förstå helheten i händelserna; de kan inte förstå att de själva är oskyldiga. Så ju mer smärta någon varit utsatt för, desto mer förvirring och självhat (generellt uttryckt). Och desto starkare inre drivkrafter att gå till drastiska handlingar, såsom våld mot sig själv eller andra.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om våld och vad Alice Miller skriver om hat.