Tre sätt som barn kan trigga sina föräldrar

Jag arbetar med psykoterapi, i en form som kallas integrationsterapi. En grundtanke där är att de flesta av oss inte till fullo fått våra behov mötta som barn, och därför så är vi extra känsliga för vissa saker. Vi är känsliga för saker som på något sätt liknar något som skadat oss som små.

Har man vuxit upp med föräldrar som har alkoholproblem kan man vara extra känslig för att se någon omkring sig bli berusad, till exempel. När man möter en situation som man är extra känslig triggas man känslomässigt och hamnar lätt i ett jobbigt tillstånd. Man kan bli extra arg, eller känna sig dålig, skamsen eller rädd. Detta kallar vi för ett försvarstillstånd. Vi tänker att vi som barn inte kunde bearbeta de jobbiga händelserna, utan tvingades att utveckla försvarsreaktioner för att överleva känslomässigt.

När vi går igång och hamnar i försvarsmönster, så blir det ofta svårare för oss att möta barnet som vi har framför oss, och se dess behov. Därför tänkte jag i det här inlägget prata lite om hur våra barn kan trigga oss. Jag tänkte nämna tre sätt som barn kan trigga jobbiga känslor hos en vuxen:

Barn är behövande och hjälplösa

Många av oss har vuxit upp i en familjekonstellation där den ena föräldern har varit mer tydligt svag eller hjälpbehövande. Ofta har den andre varit mer tuff eller stark, och på så har föräldrarna kompletterat varandra. Den svagare föräldern utvecklar ofta en närmare relation till barnen, där barnet inte sällan börjar svara upp mot förälderns hjälpbehov, och bli lite mer vuxen, och försöka hjälpa och stötta föräldern. I USA har man använt termen emotionell incest för detta, man vill då fokusera på att barnet blir tilldelad en vuxenroll för föräldern. Denna term kanske låter lite dramatisk för vissa, men även mindre tendenser till hjälplöshet hos föräldern kan vara stora för ett barn.

Om man har vuxit upp med en eller flera vuxna med sådana tendenser, kan det trigga jobbiga känslor att mötas av ett barn som faktiskt helt legitimt är i stort behov av ständig hjälp. Den vuxne kan då uppleva exempelvis ilska, eller känna av lite av den ensamhet och vanmakt han/hon själv som barn kände inför den hjälplöse vuxne.

Barn i en viss ålder påminner om oss själva i den åldern

Det är väl inte så konstigt eller revolutionerande att barn kan påminna oss om hur det var när vi själva var i samma ålder som barnet. Men det förtjänar ändå att nämnas här, tycker jag. Om man är en förälder som verkligen försöker vara där och se barnet, kan man i barnets ansikte och ögon se den sårbarhet och de utmaningar som ett barn i en viss ålder står inför, och då kan detta trigga igång att man kommer i kontakt med den utsatthet man själv levde med i denna ålder.

Även detta kan leda till motstridiga känslor och försvarsreaktioner från den vuxne gentemot barnet.

Barn kan hitta våra svaga punker

Barn upptäcker ganska snabbt vad de kan göra för att trigga en förälder. Det kan vara till exempel att balansera på stolsryggar, inte svara på tilltal, eller att prata med hög röst; det är olika saker för alla vuxna. Jag vet inte om jag har någon jättebra förklaring på att barn ofta gillar att ”reta” oss på detta sätt. En trolig förklaring är att det handlar om att barn är så maktlösa en stor del av dagarna, och då blir det väldigt spännande och roligt att se att man gör något litet och lyckas försätta föräldern i ett starkt känslotillstånd. Att kunna framkalla en stark skräck eller ilska hos föräldern.

Inom KBT (kognitiv beteendeterapi), som jag arbetat en del med, pratar vi också om negativ förstärkning. Detta innebär att om man mår dåligt, så kan till och med en negativ interaktion med någon göra att man mår lite bättre. Till exempel att ha ett bråk med någon. Detta kan förklara varför barn kan bli extra retsamma mot föräldrarna när de är trötta eller på dåligt humör, de lyckas då effektivt få något slags interaktion med föräldern.

(Som parantes vill jag nämna att det såklart är fler saker än dessa tre som kan trigga oss i kontakten med barn. Till exempel den tidsstress det kan innebära att vara förälder…)

Jag skriver det här för att jag tänker att det kan vara bra att reflektera över detta ibland som förälder (eller om man träffar barn i någon annan roll). När vi övermannas av starka känslor när vi är med barn, kan det vara något från vår egen historia som triggas igång.

Anm: Integrationsterapi utgår från Alice Millers, Jean Jensons och Ingeborg Boschs böcker, och jag kan varmt rekommendera dessa för mer fördjupning i hur barndomen påverkar oss som vuxna.

Fråga från föräldrar med ”issues” kring barngråt

Jag fick följande kommentar till Aletha Solters artikel om barns gråt:

”Vilken intressant artikel och blogg!! Jag önskar jag hade läst den innnan jag fick barn. Vad kan man göra för att visa att det är ok att gråta när barnet hunnit bli äldre och man vill bli mer aware? Vår son är 16 månader. Både jag och min man har ”issues” när det gäller barngråt och vi försöker alltid tysta vår son när han är ledsen,tyvärr.

Vilket har resulterat i att han vänder sig bort från oss när han blir riktigt ledsen, han vill inte gråta i famnen utan ålar sig ur kramen och gtåter på golvet eller springer iväg. Det känns fruktansvärt, hur kan vi vända detta? några tips?”

Här är mitt svar:

Tusen tack Susanna för din kommentar. Jag tycker verkligen att det är ett stort kliv att ni ser situationen och problemen på det här sättet, och det tror jag betyder mycket för barnet.

Å ena sidan så är du inne på att ni faktiskt orsakat skada, och det är en del av detta som inte går att reparera, så tråkigt är det, men där kan man göra en enorm skillnad genom att be om ursäkt/förlåtelse. Jag tänker mig att ni kan be om ursäkt både i nuet, och i senare utvecklingsfaser, t.ex. i tonåren, eller i 20-årsåldern. Kanske kan du/ni formulera några ord som ni kan säga till barnet som visar lite av de känslor som finns i bloggkommentaren. Det behövs inte att barnet förstår orden rent språkligt, många barnpsykologer är inne på att de förstår innebörden ändå.

Å andra sidan så finns det också otroligt mycket som går att göra, och det första ord som kommer upp i mitt huvud är: envishet. Om ni fortsätter att läsa och jobba kring det här och fortsätter att vara där och tala respektfullt med barnet när det är ledset eller argt, och sitter bredvid och verkligen andas och är lugna, så kommer barnet kunna lära sig långsamt att dess känslor inte är farliga eller hotfulla för er.

Mycket av det som jag och Solter skrivit kan säkert vara till hjälp (sök under rubriken ”barn” här på bloggen). Dessutom vet jag att många haft hjälp av Alice Millers och Jean Jensons böcker för att närma sig sina egna barndoms-”issues”.

Rent konkret kan det se ut så att nästa gång flickan blir ledsen eller arg och går ifrån er, så sitt kvar och andas lugnt, och fokusera på att känna med smärtan som hon känner. Säga något stödjande såsom ”jag förstår verkligen att du blir jätteledsen när såpbubbleflaskan välter”. Om ni gör så några gånger, så kan jag tänka mig att efter ett tag kan ni sakta börja närma er dottern och kanske lägga en hand på axeln eller så, och sen fortsätta att vara mer och mer deltagande och nära.

Utan att kanske ha tillräckligt med information, är min känsla att det just är era egna barndomsupplevelser som är det största hindret. Som så många andra har ni antagligen blivit bemötta med icke-respekt och icke-empati när ni varit ledsna och gråtit som barn. Det finns massvis med tips om hur man kan vända detta. Solter ger till exempel rådet att verkligen ta tillfället i akt och gråta när man blir berörd av en film eller händelse i nuet. Dessutom är många hjälpta av att skriva, måla eller gestalta saker från sin egen barndom. Min egen erfarenhet är dock att det är väldigt starka känslor kopplade till ett spädbarns känslor. Det är till exempel alltid stark rädsla associerat med att möta närma sig verkligheten att man inte blev ordentligt omhändertagen som spädbarn. Dessa rädslor kan vara svåra att jobba igenom på egen hand. Därför så kan jag verkligen rekommendera psykoterapi om man känner att man har ”issues” kopplade till ett spädbarns gråt. Själv håller jag på med integrationsterapi, en metod som verkligen tar det här med barns erfarenheter och känslor på allvar.

Som sagt: Jag skulle nog behöva mer information för att kunna ge mer specifika råd, men detta är det jag kommer att tänka på mer i allmänhet.

Vad som saknas i samtalet kring depression

Idag vill jag berätta om min examensuppsats på psykologlinjen. Jag gjorde en diskursanalys av en informationssida på nätet om depression, en av alla dessa sidor som ges ut av läkemedelsbolag, och som slutar i en rekommendation att prova SSRI (antidepressiv ”medicin”).

Diskursanalys låter kanske krångligt, men det handlar helt enkelt om att man analyserar en text eller liknande. Man tittar på det som sägs, och också hur det sägs. Man kan till exempel räkna ord, och på så vis komma fram till vad som texten verkar vilja framhäva.

Jag kom fram till att den här informationssidan hade en underliggande trattstruktur, först ville den fånga in så många människor som mår dåligt som möjligt. Sedan ville den etablera att de hade ”depression” och efter det sökte den etablera depression som en medicinsk åkomma. Och från det var steget inte långt till att rekommendera att gå till en läkare. Och det är just hos läkare som sannolikheten är störst att en person som mår psykiskt dåligt kommer att få SSRI – alltså är detta ett viktigt mål för läkemedelsbolagen. Sidan berättade såklart om terapi och så, men det gick att visa att det var ”gå till läkare” som var huvudspåret.

För att illustrera vad som inte blev sagt i texten (d.v.s. nätsidan) lyfte jag fram tre aspekter av depression som jag tyckte saknades:

1.

Depression som symtom på samhällelig underordning

Det finns massvis med forskning på att olika grupper är över- och underordnade i vårt samhälle, främst finns denna forskning inom sociologi. Mest hör man väl om kvinnors underordning, men andra viktiga kategorier för över- och underordning är social klass, sexualitet, etnicitet och handikapp.

Om man tar kvinnor som exempel, så har de arbeten med lägre status, lägre löner och mindre möjligheter till karriär. Dessutom arbetar många kvinnor dubbelt, genom att ta ett större ansvar för hemmet. Det är i detta perspektiv inte alls konstigt att kvinnor mår sämre psykiskt (och fysiskt också för den delen). Ett tråkigt arbete med dålig lön kan knäcka den bäste.

2.

Depression som existentiell utmaning

Många som blir nedstämda har hamnat i något slags återvändsgränd i livet. Det kan vara relationer eller jobb som bara känns tomma och meningslösa. Eller att man känner att livet borde ha mer att ge.

Att man då mår dåligt är för det första inte konstigt. För det andra är det en mycket viktig signal om att något måste förändras.

Den amerikanske psykologen Rollo May och KBT-konceptet beteendeaktivering är två inspirationskällor för mig när det gäller de livsfilosofiska aspekterna av depression och nedstämdhet.

3.

Depression som minne

När ett barn inte får sina behov uppfyllda så känner barnet just hopplöshet och meningslöshet. Det kan gälla hela spektrat från ”vanliga föräldrar” som inte har tid att lyssna på eller leka med barnet till mer tydliga kränkningar såsom våld eller bevittnande av våld, som tyvärr fortfarande är vanligt.

Tyvärr har barn då inte möjligheten att göra en objektiv bedömning av situationen. De är alltid i underlägsen position gentemot vuxenvärlden och kan inte se att det är föräldrarna som inte har koll. Så barnen lägger normalt sätt skulden på sig själva, de tror att det är de själva det är fel på. På detta vis uppkommer känslor av depression, och eftersom barn inte kan se sanningen om föräldrarnas brister i vitögat, så kommer de ofta ha svårt att se varifrån känslorna kommer, sen när de är vuxna och nedstämda.

På detta sätt kan man säga att depression och nedstämdhet ofta är en slags ”minnen” från en tid då livet kändes helt hopplöst och övermäktigt och när man inte fick tillräckligt med kärlek och trygghet av sina föräldrar eller vårdnadshavare.

Alla dessa tre perspektiv bär med sig möjligheter till att agera och förändra sitt liv. Nappar man på tanken om att ens nedstämdhet har med samhället i stort att göra, så kan man engagera sig socialt eller politiskt. Ett exempel är kvinnojoursrörelsen där kvinnor som mått dåligt och haft det tufft hjälper andra kvinnor i kris. Den existensiella utmaningen kan man hantera genom att börja förändra sitt liv, kanske ta små steg mot att försöka förverkliga en dröm man haft. Känner man att man det kan ligga något i att nedstämdheten har med barndomssituationen att göra, kan man gå i terapi eller självhjälpsgrupper, till exempel.

Men med antidepressiv ”medicin” (SSRI) är individen mer av en passiv patient som är mottagare av sjukvårdens ”behandling”. Det är detta som gör att det idag finns en stor oro för att även om antidepressiva kan kännas som en hjälp i stunden, så leder de inte till en långvarig hjälp, utan många hamnar i att äta dessa preparat i år och årtionden.

Du hittar min uppsats här.

Alice Miller alltför förenklande?

Jag läser olika kommentarer kring Alice Millers död på nätet. Exempelvis: Tablet Mag, NY Times och SvD.

Flera av dessa tycker att hon var för extrem eller förenklande. De skriver inte direkt om vad det är hon förbiser eller förenklar bort, så jag vet inte exakt vad de menar.

Jag skulle ändå gärna vilja peka på att det faktiskt finns ett antal viktiga terapeuter och terapiskolor som har tagit starka intryck av Alice Miller:

Integrationsterapi, som jag själv håller på med, är en terapiform som vuxit snabbt i Holland och Frankrike det senaste årtiondet. Denna terapi har Alice Miller som den främsta teoretiska utgångspunkten.

Även Peter Breggin är tydligt påverkad av Alice Miller i sin syn på psykoterapi och läkning.

Recovery-rörelsen, det som på svenska ofta kallas 12-stegsrörelsen, har ju också satt avtryck i form av psykoterapi. John Bradshaw är en av förgrundsfigurerna för denna 12-stegsinspirerade terapi och även han är tydligt påverkad av Alice Miller. Tommy Hellsten och Olle Carlsson är två författare som spritt Bradshaws och hans kollegors idéer i Skandinavien. Det finns ett längre avsnitt om Miller i Carlssons och Else Blomgrens bok ”Hej och välkommen till Allhelgonamässan”.

Barbro Sandin, Bertram Karon och Robert Firestone är också terapeuter som är kända för sina anmärkningsvärda resultat, där jag ser ett tydligt släktskap med Millers idéer om barndomen.

Dessutom finns det världen över otaliga terapeuter som mer i det tysta arbetar med inspiration av Millers arbeten.

Ett antal auktoriteter inom barnuppfostran har en syn på barndomen som ligger nära Alice Millers. Exempel är Aletha Solter, Thomas Gordon och Jesper Juul.

Slutligen idag vill jag rekommendera en artikel som ligger närmre min egen syn på det Alice Miller uträttade: The Drama of the Gifted Therapist av Mark Harris.

Alice Miller död

Alice Miller har lämnat oss.

För mig har hon varit en ögonöppnare till barnets värld. Hon har hjälpt mig att se vad barn behöver och hur barn lider när de inte får den kärlek och respekt de behöver.

Nu när jag arbetar som terapeut så är hon ett riktmärke och en inspirationskälla och hjälper hjälper mig att fokusera på det som är viktigt: Att lyssna efter den barndomssmärta som finns där någonstans i det klienten berättar.

I mina ögon hade Alice Miller ett perspektiv som hon var nästan ensam om, i att skriva helt och hållet hundraprocentigt utifrån barnets perspektiv. Hon använde nästan inga abstraktioner eller teoretiska koncept, såsom ”objektrelationer” eller ”anknytning”, utan fokuserade bara på att beskriva hur det blir för barn när de inte får sina behov uppfyllda och vilka långsiktiga konsekvenser det får.

Om det stämmer som jag tror att vi har olika beteende- och tankemönster som fungerar som försvar mot barndomssmärta, så kanske man skulle kunna säga att Alice Millers sätt att skriva utmanar försvaren och talar till den smärta som finns under. Hennes enkla och avskalade sätt att skriva är helt enkelt en utmaning för oss. Särskilt oss akademiker som fått lära oss att det är ”fint” att ha komplicerade teorier om allting.