Är autism ärftligt?

Jag har tidigare skrivit om tvillingstudier och ärftlighet, och idag ser jag att Karin Bojs i DN rapporterar att man i en stor studie funnit att autism är 50 % ärftligt.

När jag gick på psykologlinjen för ca 7-8 år sedan, så fick vi lära oss att autism var 90 procent ärftligt, och detta presenterades som hårda, etablerade data. Det var bara det att när jag försökte ta reda på varifrån denna uppgift kom, så hittade jag en gammal studie, från 80-talet med cirka 30-40 tvillingpar, och inget mer. Och det är denna enda studie som gjort att autism fått ett sådant rykte om att vara ovanligt ”genetiskt” orsakad.

För mig visar denna nya forskning hur färgat detta område – arv kontra miljö – är av tyckanden och politik. Ena stunden är det 90 %, den andra stunden är det 50 %.

Och även siffran 50 % är på flera sätt problematisk – se mina tidigare inlägg:
Arv och miljö och psykisk sjukdom
Vad säger egentligen tvillingstudier?

Några tankar om Aspergers syndrom

I mitt förra inlägg räknade jag upp en rad olika stressorer som kan leda till att barn får mer eller mindre allvarliga problem. Detta är särskilt aktuellt och viktigt i sammanhanget av s.k. neuropsykiatriska diagnoser, då man hamnar i en diskussion om huruvida ett barns problem beror på yttre påfrestningar, eller på något mer organiskt kroppsligt, såsom genetiskt arv.

Jag skulle därför lägga till det förra inlägget att jag när jag arbetat på BUP sett ungefär samma tendenser inom diagnostisering med Aspergers syndrom. Man ser att dessa barn/ungdomar har påfallande många påfrestningsfaktorer i sina unga liv, och BUP hamnar ofta i att försöka bedöma om patienten har något att tjäna på att få en diagnos (hos skolan, försäkringskassen eller kommunen/LSS).

I mina mer pessimistiska stunder har jag tänkt att Asperger verkar ha blivit den slaskdiagnos som borderline var för cirka tjugo-trettio år sedan, och som schizofreni var för ca 50 år sedan. Det finns en stor prislapp på att ge en Aspergerdiagnos i och med att det är en väg att underlätta för familjen att få hjälp av kommunen med särskild skolgång, ledsagare, hjälp med taxiresor, etc. Av den anledningen verkar det för mig som att BUP och andra gärna tenderar vilja utreda och sätta Aspergerdiagnoser.

Beteckningen ”slaskdiagnos” låter ganska tråkig och är väl därför inte så bra. Men vad jag menar är att det finns en grupp individer som har det verkligt tufft. De besväras av starka känslor, och har kroniskt svårt att etablera sociala relationer. Det är också ofta svårt som hjälpare (på BUP eller liknande) att ha med dessa personer att göra, då de ofta agerar på sätt som försvårar behandlingen, t.ex. genom att utebli, vara missnöjda med behandlaren eller inte vilja prata om viktiga problem. Som utomstående kan man kanske undra vad det är som gör att personerna verkar röra till det så för sig själva.

Det är ofta svåŕt att avgöra vad som är ursprungsproblemet, eftersom helheten framstår som så besvärlig; en svår hemmasituation leder till problem i skolan, som leder till problem socialt, som påverkar hemmasituationen och så vidare.

Som behandlare kan det kännas som att borderline, Asperger eller schizofreni skulle kunna passa ungefär lika bra som diagnos. I alla dessa ingår ju problem med social interaktion som en viktig del. Tyvärr är ju också diagnoskriterierna ganska tänjbara. Vad är egentligen ett specialintresse? Och vad utgör tillräckliga problem med social interaktion för att kunna sätta en Aspergerdiagnos? Jag har många gånger suttit på konferenser och undrat och funderat äver detta.

Min reflektion här är att vi kanske gör oss själva och patienten en otjänst när vi försöker sammanfatta en mycket komplex situation med en endaste diagnosetikett. Det viktigaste kanske är att kartlägga hur dessa olika delar samspelar, något som ofta kommer bort när fokus hamnar på att sätta en diagnos. Och tyvärr har det blivit så att eftersom diagnoser är en så stor del av BUP:s uppgift, så har ganska stora delar av konferenstiden kommit att handla om diagnossättning, på behandlingsdiskussionernas bekostnad (det varierar säkert mellan olika ställen, jag kan såklart bara säga något om de tre BUP:ar som jag varit på).

För säkerhets skull vill jag även i detta inlägg betona att min mening inte är att skriva någon på näsan eller så, jag försöker reflektera på en allmän, övergripande nivå, och det är inte min mening att uttala mig om något särskilt fall. Det är mycket brokig och mångskiftande verklighet som döljs bakom dessa diagnosetiketter.

Fotnot: Det är inte bara jag som reagerat på användandet as Aspergerdiagnosen. Staffan Rislund har skrivit en artikel i Psykologtidningen om detta (som bl.a. kommenteras av Wagnström och Agatha).