Är ditt barn tillbakadraget och blygt?

My favorite comment was from a five-year-old boy, as he entered the room where children and grownups were running around, wrestling, and throwing pillows: “Finally a normal world.”
Larry Cohen rapporterar från sin Roughhousing-resa i Rumänien

Jag ser en del barn omkring mig som verkar tydligt blyga och försiktiga, så jag tänkte att jag skulle skriva några ord om detta. Det är svårt att skriva om, för å ena sidan kan såna problem lätt överdrivas i vissa sammanhang. Det finns forskning som visar att barn som uppfattas som blyga faktiskt inte nödvändigtvis får sämre liv när de blir vuxna, utan de hittar ofta sätt att ”komma igen” någonstans senare i livet.

Men samtidigt är det många av de klienter som jag ser söka terapi som vuxna, som har en bakgrund av att ha varit utanför en hel del som barn, och därför tycker jag det är viktigt att se på det med något slags lagom oro, om det nu går. Det sker så enormt mycket socialt samspel på ett dagis eller på en skolgård, och de barn som på något sätt är utanför detta går miste om en väldig massa träning för hjärnan i social interaktion, vilket jag tror kan leda till sämre självkänsla och andra problem.

Utifrån hur det här ser ut på BUP, så ser man där två huvudtyper av barn som inte riktigt kommer in i leken med andra barn. En grupp som bara är allmänt blyga, med alla, och en grupp som är nördigare, och gärna pratar om mer vuxna, tekniska saker med vuxna, men som har svårigheter att komma in i den vanliga leken med jämnåriga. De förstnämnda är oftare tjejer, och de senare är oftare killar, tyvärr är dessa problem ganska könsstereotypa.

Egentligen så är det också problematiskt att ge generella råd i sådana här frågor. Det är så mycket som är individuellt för situationen. Men här kommer i alla fall två områden som kan vara intressanta att titta närmare på för föräldrar som oroar sig för sina barns kamratkontakter.

Fysisk/vild lek

När vuxna söker och etablerar kontakt med andra, så går en stor del av kommunikationen genom språket. Vi pratar oss fram till vänskap. Men för barn sker så oändligt mycket mer på det fysiska planet. Precis som andra däggdjur använder människobarn brottning, tafatt, kramar och andra fysiska sätt för att komma i kontakt med jämnåriga.

Det är därför jätteviktigt att barnen får öva på sådana fysiska kontaktsätt med sina föräldrar. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att jag inte tror att det går för en förälder att förändra ett blygt barn till mer kontaktbenäget utan att köra mycket brottning och vilda lekar.

Jag påminner om det jag skrivit tidigare, att exempelvis brottning inte främst handlar om kamp och våld, utan det handlar om att få prova att lekfullt vara nära en annan person fysiskt, och att få uppleva och prova kontroll av egna aggressioner och få möta den andres kontroll över dess aggressioner.

Jag kan tänka mig att många föräldrar som har barn som redan är blyga och tillbakadragna har försökt några gånger att få igång mer vilda lekar, men att barnen förhållit sig tveksamt, och så har man gett upp. Här vill jag verkligen rekommendera att man är envis, och hittar sätt som är utformade efter det enskilda barnet. Bara att föräldern sitter på huk och barnet lätt puttar till honom/henne och föräldern faller till golvet med buller och bång kan vara en tillräcklig övning för flera veckor. Sedan kan man sakta utöka reportoaren med olika varianter och övningar.

Viktigt när man brottas för att försöka öka ett barns självkänsla, är att alltid låta barnet vinna.

Jag vill starkt rekommendera boken ”The Art of Roughhousing” av Cohen och DeBenedet till alla som känner att de skulle kunna leka mer vilda lekar och brottning med sina barn. Den är väldigt inspirerande och är också full av bildexempel och tips på ”moves” och lekar. De har också en hemsida där det också finns många videor där man kan se exempel på puttövningen och mycket annat:

Känslomässig läkning

Jag håller med Alice Miller och Aletha Solter om att vi vuxna ofta förbiser hur stora och svåra känslor kan vara för barn. Barn har ju en outvecklad hjärna jämfört med oss, och händelser som för oss kan verka bagatellartade kan för dem bli stora och hotande. Ett exempel jag ofta använder när man lägger spädbarn ensamma i ett rum för att de ska ”lära sig” sova, där det finns goda skäl att tro att detta är en verkligt traumatiserande behandling, som leder till att barnet skriker i verklig panik (för att därefter ofta falla i sömn, vilket för en del bevisar metodens effektivitet…)

Om man börjar titta närmare på sådana här känslomässiga aspekter av uppväxten, tror jag inte att någon av oss är fria från den typen av upplevelser, och dessutom för vi ofta dem vidare till nästa generation.

Vad vi kan göra är att medvetet arbeta för att hjälpa barn att bearbeta och formulera känslor. När ett barn visar tecken på att må dåligt behöver vi ta en inventering över vilka typer av stress som det är och varit utsatt för: Stress för modern under graviditeten? Vistelse i kuvös? Konflikter mellan föräldrarna? Bristfällig miljö på dagis? Sociala eller ekonomiska bekymmer i familjen? och så vidare.

Och vi behöver göra vad vi kan för att erbjuda en miljö där barnen kan gråta, vara arga och på alla tänkbara sätt uttrycka vad de känner. Här vill jag rekommendera Aletha Solters texter och böcker. En del finns översatt här på bloggen under rubriken Aletha Solter.

Kanske borde jag här tillägga att känslomässig läkning och fysisk lek inte är två separata saker, utan de hör faktiskt ihop och hjälper varandra!

– – –

Se också mitt inlägg om boken The Art of Roughhousing och min serie om barns lek (roughhousing betyder ungefär vild, fysisk lek)

Boken Helping Young Children Flourish av Solter på Adlibris, Bokus.